Ting - nöje och fostran. Inlands
Fräkne härad under 1770-talet
Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

Om hur det gick till att hålla ting i Inlands Fräkne härad i Bohuslän på 1770-talet skriver här etnologen Ingeborg Brunkhorst. Fler artiklar av henne hittar du här.

Strax söder om Uddevalla ligger Inlands Fräkne härad. Genom häradet gick då som nu stora landsvägen från Norge till Danmark. Här ligger Backamo, en gång Bohusläns regementes mötesplats.

Tre gånger om året, vinter, sommar och höst, hölls det ting i Groheds gästgivargård för Inlands Fräkne härad. Domare var en häradshövding, en jurist av facket, en studerad karl. Här vid dombordet tog han råd av nämndemännen, betrodda män från häradet, och dömde stort som smått, mest smått.

Ur domboken
Protokollen, som redogör för de olika målen, finner vi i domboken. Den förvaras i Landsarkivet i Göteborg. En avskrift av den, den s.k. renoverade domboken, insändes till Göta hovrätt och finns i dess arkiv i Jönköping. Protokollen är skrivna med tysk handstil. Ibland är den jämn och vacker, ibland är den oregelbunden och svår att läsa. Den renoverade domboken brukar vara lättare att läsa än originalet. Språket är tungt, det är lagspråk och 1700-talsspråk, meningarna är långa, ordföljden annorlunda än idag och ordvalet delvis främmande för oss. Det finns gott om stående uttryck. Men språket är absolut korrekt och konsekvent.

På första sidan i domboken finner vi bl.a. en uppräkning av nämndemännen. Sedan gudstjänst förrättats och några förordningar upplästs, började domstolsförhandlingarna. Ordningen i vilken målen skulle förekomma angavs. Korta mål togs först, långa och komplicerade sist, för att allmogen skulle slippa vänta så länge. 1773 förekom 34 ärenden vid vintertinget, 40 vid sommartinget och 35 vid hösttinget. Efter protokollen finner vi saköreslängden, en förteckning över de böter, som utdömts.

En landsfiskal, också utbildad jurist, åtföljde häradshövdingen. Landsfiskaltjänsten var oavlönad, landsfiskalen hade framför allt böterna som inkomstkälla, därav landsfiskalens hårdhet. Landsfiskal var 1773 "högaktade herr" Jonas Granbeck, men han dog under året och efterträddes av Severin Hollbeck, som hade betydligt hårdare nypor och starkare känsla för att böterna gav pengar än sin föregångare.

Länsman tjänstgjorde däremot bara i ett härad. Det var 1773 "välaktade" Ivar Forsberg. Efter sin syssla omnämndes landsfiskal och länsman olika. Forsberg var ny och nitisk i tjänsten, men fick lära sig att anpassa sig till det möjliga. Han bodde på länsmansbostället Östra Resteröd, där lantbruket gav honom en viss inkomst. Han köpte senare 1/4 mantal Raneberg och bosatte sig där.

Skogvaktare Björner var också ny i tjänsten, yngre och rörligare än sin företrädare. Dessa tre var tillsammans betydligt effektivare än deras företrädare hade varit. Därför steg antalet åtal under de följande åren till det dubbla. Det gav sakören, som landsfiskal och länsman i vissa fall fick behålla. Byråkraterna fick ökad makt och böndernas självstyre avtog. Till det kan också ha bidragit, att Forsberg av namnet att döma hade ett borgerligt ursprung, medan den gamle länsmannen hade ett son-namn, Halvardsson, och alltså var av bondestam.

Nitisk kontroll
Länsmannens uppträdande kontrollerades noga. När Forsberg en gång som ombud framträdde i rätten,hade han "genom miner och häftig svängning med högra armen" visat sidovördnad för domstolen. Han dömdes till böter, som dock efterskänktes.

Hans föregångare i ämbetet, Tol Halvardsson, råkade värre ut. Han hade tillsammans med en ung länsman suttit på gästgivargården och samtalat med en bonde i Lerbo. Denne hade druckit för mycket och gav fritt utlopp åt sitt förakt för riksdagen. Han stämdes och dömdes till fästning, Målet underställdes hovrätten såsom ett betydelsefullt mål, och från hovrätten kom till länsmannen "en tjänlig föreställning" för att han genom "otidiga frågor" framkallat bondens yttrande. Han framkallades till dombordet och fick "med mycken ånger" erkänna sitt begångna fel och försäkra, att han i framtiden skulle ta sig bättre i akt. Det måste ha varit förödmjukande för den gamle länsmannen.

Meddela stämning
Torsten Jonsson i Haljersröd, Olof Olsson i Sollid och Jacob Germundsson i Berg i Grinneröd är nämndemän, som ständigt återkommer i domboken. Nämndemännen hade som en viktig uppgift att meddela stämning till tinget. Eftersom så många uteblev - vad nu orsaken till det kan ha varit - var det viktigt, att nämndemännen kunde intyga, att stämningen hade nått fram. Den åtalade kunde dömas för frånvaro, och också tredskodom kunde falla.

Nämndemännen ryckte också in i känsliga situationer. När en mor hade legat ihjäl sitt spädbarn, var det Torsten Jonsson i Haljersröd, som gick dit för att ta reda på hur det förhöll sig och som sedan vittnade om det på tinget.

Nämndemännen var bönder, men de stod på statens sida och vittnade mot andra bönder. Det är särskilt tydligt, när det gällde olaga ekehyggen och svedjande. Det tycks till och med ha varit så, att en nämndeman följde skogvaktare Björner på dennes strövtåg för att fastställa, om något olaga skett. På så sätt hade målsägande två samstämmiga vittnen, när saken kom upp på tinget, vilket var en oerhörd styrka.

Brottmål och tvistemål
På tinget behandlades dels brottmål, dels tvistemål. I brottmålen, d.v.s. brott mot 1734 års lag eller någon kunglig förordning, var oftast landsfiskalen eller länsman målsägande.

Vanliga brottmål var olaga ekehygge på egen mark och försumlighet vid skjutsning och vägunderhåll. Man skulle alltså vara bonde, d.v.s. ägare till en hemmansdel, för att kunna begå de här brotten. Så Sverige var ett land, där de besuttna, inte de obesuttna, kom inför rätta. Dem stöter man på någon enstaka gång som lönnkrögare eller i ett lönskalägesmål: flickan som blev med barn och drängen som svek. Stöld och våld var mycket sällsynta. Samma mål kom ofta upp gång efter gång, därför att nya vittnen skulle kallas.

I tvistemålen var det nästan alltid bonde som stod mot bonde. Det gällde ofta ägor. Bönderna ville "njuta sin välfångna egendom i fred och hägn". De drog tvisterna inför rätta i den tron, att tingsrätten hade en överblick och visste, vad som var rätt och billigt. Bönderna kunde tvista med varandra, men de vittnade aldrig mot varandra. De stod solidariska mot överheten.

Vatten och bröd
Som straff utdömdes böter, från 1 daler och 16 öre för en örfil till 100 daler för lönnkrogs hållande. Det dömdes vanligen till treskiftes böter, d v s konungen, häradet och målsägaren fick var sin tredjedel. Man räknade med att de dömda skulle betala dessa böter. Det hände ett par gånger, att länsman eller nämndemännen påpekade, att den dömde var medellös och inte kunde betala. Då förvandlades straffet till fängelse på vatten och bröd.

Jöns Olsson var en fattig torpare, som på hösttinget 1776 anklagades för hygge av fyra famnar granved på annans mark. Tillgrepp i skogen kallades åverkan och dömdes inte lika hårt som tillgrepp i hus eller trädgård, d.v.s. stöld. Han erkände och dömdes till böter, men eftersom han var fattig och inte kunde betala, förvandlades böterna till fängelse, som nedsattes till åtta dagar, då han var "sjuklig och svag". Det fanns alltså inom lagens ram ett visst utrymme för barmhärtighet. Jöns Olsson kom till Bohus fästning på vatten och bröd. Det var hårt nog för en fattig man med familj.

Hade han varit bonde och haft en bättre ekonomi, hade han kanske kunnat åstadkomma en förlikning. Anderes Nilsson i Lunden hade "bortfört" famnved, som tillhörde Anders Olsson i Forshälla, men det blev förlikning , och Anders skulle ersätta veden med 20 daler. Han slapp böter och fängelse. Som besutten hade man alltså lättare att klara sig genom förlikning.

I vissa mål dömdes inte till treskiftes böter, utan målsäganden, vanligen landsfiskal eller länsman, fick behålla böterna. Ju fler fällande domar, ju större inkomst för målsägaren!

Var det folknöje?
När jag läser domböckerna från 1773 och ett par år framåt, undrar jag, om tingsförhandlingarna rent av fungerat som folknöje. Här pressades de misstänkta att bekänna, här gillades eller förkastades vittnesmål, här stred man om en gräns eller vräkte ur sig sin ilska mot gårdbon. Det var spännande, om man bara inte själv var inblandad. Sedan kunde man ta sig en kanna öl i gästgivargården. Men inte en sup brännvin. Gustaf III var kung och hade förbjudit all brännvinsbränning.

Kände man inte lagöverträdarna förut, så lärde man känna dem på tinget, för det var ofta samma män - nästan aldrig kvinnor - som kom tillbaka år efter år. Det var sällan, som mänskligt elände och förkrosselse blottades. Snarare var det så, att bönderna, antingen de friades eller fälldes, visade upp sin lust att hävda sig. Skam var det inte fråga om.

Fostrade medborgare
Men även om tingsförhandlingarna hade något av jippo över sig, så måste man förstå deras vikt. Här fostrades svenska folket till medborgare i en stat. De normer och värderingar, som fanns i lag och förordningar, inpräntades med hjälp av exempel hos åhörarna. De fick lära sig att låta det egna intresset stå tillbaka för det allmännas, att visa aktning för överheten, både den världsliga och den kyrkliga, och att helga vilodagen. De bör ha förstått, att om de förgrep sig på andras egendom eller personliga integritet, så skulle de straffas. Ingångna överenskommelser, såväl muntliga som skriftliga, skulle hållas.

Men de lärde sig också. att det bara är de besuttna, som har rösträtt, att våld kan döljas och att de som vet vad som är rätt och billigt, alltid är män.

Fotnot: Ovanstående text har tidigare varit publicerad i Bohusläningen den 13 juni 1988. Några smärre ändringar har gjorts i denna version.