Mitt möte med domböcker
Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

Etnologen Ingeborg Brunkhorst berättar här om sitt möte med domboken. Intresset väcktes av farmors morfar, länsman Wallström på Ödsmåls gård i Bohuslän, född 1776. Fler artiklar av henne kan du läsa här.

När jag var barn, bodde vi på Ödsmåls gård strax söder om Uddevalla. Fastän jag var liten, förstod jag, att det stora vita huset en gång hade varit ett enfamiljshus. I ett rum och kök på nedre botten mot väster bodde Sammel och Mari (långt öppet a med tonvikt), och där i köket fanns en stor, gammaldags spis.

Karbid och hemska skuggor
Sammel, som egentligen var timmerman, fungerade som kusk och körde oss, när vi skulle till stationen eller ner till sjön för att bada. I andra ändan av huset bodde rättare Holmberg, och en trappa upp bodde vi. Där var ett nyinrättat kök. Vi eldade i en kamin i den stora salen och i kakelugnar i de andra rummen. Vi tände fotogenlampor, och ve och fasa, karbidlampor, nödvändiga under kriget, men farliga, för de sades kunna explodera när som helst. Vi hade också stearinljus, som kastade långa, hemska skuggor. Det bars vatten upp och slask ner.

Min pappa berättade, att min farmors morfar, länsman Wallström, hade byggt huset för pengar, som han hade hittat i en kappsäck i ett dike och helt enkelt behållit. Det minnet bar jag med mig i många år, och när jag som så många andra pensionärer började släktforska, tog jag fatt på det. På så sätt mötte jag domböckerna för första gången.

I Tiselius bok om bohuslänska gårdar finns en uppgift om att det skulle finnas en teaterpjäs om Ödsmåls gård och om pengarna i kappsäcken. Jag hade tur, jag fann pjäsen på Kungliga biblioteket i Stockholm. Sedan har jag tittat på andra bibliotek och arkiv men aldrig hittat något mer exemplar. Det var en gräslig pjäs, alla var elaka. Men det fanns en domstolsscen i den, och jag tänkte, att kanske hade länsman Wallström ändå kommit inför rätta.

Tur i jakten på länsman Wallström
Jag åkte ner till landsarkivet i Göteborg och började leta i domböckerna. Att leta efter något bestämt i domböcker är ett mycket mödosamt företag, men jag hade tur den här gången också. I den första domboken, som jag sökte i, fanns inget om länsman Wallström och kappsäcken, men i nästa fanns det! Och så kunde jag rulla upp hela historien och dessutom skriva en uppsats i etnologi om rättegången. Den finns att läsa på Stadsbiblioteket i Uddevalla.

Wallström hade kommit till ett torp för att kolla en främling, som uppehöll sig där. Det var hans skyldighet. Man var rädd för spioner på den tiden. Mannen var norrman och visade upp en påse med pengar. Men Wallström slarvade med bevakningen, mannen stack iväg, och så uppkom ryktet, att Wallström hade låtit muta sig, släppt iväg mannen och på så sätt kommit över pengarna. Det kunde aldrig bevisas, men Wallström blev suspenderad ett par månader för sitt slarv att inte bevaka mannen, men återkom aldrig i tjänsten. Han dog rätt snart därefter i lungsot, år 1825.

Jag borde ha sett efter, vem som blev barnens förmyndare. Det hade jag kunnat se i de så kallade småprotokollen. Jag följde sedan barnens öde genom flera år. Det gav mig också anledning att titta på bouppteckningen, som var utförlig efter länsman Wallströms hustru, som dog 1822. I huset fanns det gott om möbler av ädelträ, mahogny och sockerträ, och där fanns bland mycket annat smycken av guld och utländska föremål som potpurrikrukor. I stallet fanns det ridhästar och en åkvagn. Livsföringen har varit borgerlig, och jag undrade över länsman Wallströms ursprung.

Klänningar och lungsot i arv
Han var född i Västerbotten den 8 april 1776. Men jag har inte fått veta var. Hustrun var dotter till en handlande i Torneå och hade med sig därifrån ett starkt intresse för textilier, vävde mycket. Hon lämnade efter sig inte mindre än 22 klänningar, som döttrarna ärvde, men de ärvde tyvärr också lungsoten. Av tio barn, som föddes, nådde endast fyra vuxen ålder, bland dem dottern Caroline, som gifte sig med Gustaf Bergius på Nedre Tjöstelseröd i Ljungskile och blev min farmors mor.

Många år senare, när jag behövde att material att sysselsätta mig med, tog jag åter fatt på domböckerna. Till en början läste jag domböcker från år 1773 i Inlands Fräkne härad. 1773 var en lugn tid, Gustav III var kung, och det var fred i landet. Men det räckte inte med att läsa en årgång, för många mål avslutades inte utan fortsatte de kommande åren. Jag läste och läste fram till 1778, och resultatet blev ett antal artiklar i Bohusläningen.

En fördel var, att jag kände till bygden så väl. Jag visste, var gårdarna låg och hur det såg ut i trakten. När bonden i Simmersröd en morgon gav sig iväg för att hjälpa bonden i Ulvesund med skörden, såg jag för mig den vackra ekdungen, som han passerade, jag såg den långa bryggan, ekan, som han rodde tvärs över viken i, den spegelblanka sjön. Det finns i mitt minne. Men ekarna och bryggan är borta, luften är dålig, jag kan inte komma över landsvägen för E6, men det finns i domboken tillräckligt mycket för att sätta i gång mitt minne av trakten, som det var en gång i min barndom. Också en uppgift för en dombok!

Materialet är oändligt, och man anar inte, vad folk kan hitta på.