HALLANDS GENEALOGISKA FÖRENING hgf @ halland.genealogi.se

Startsidan | Föreningen | Styrelsen | Antavlor | Båtsmän | Pressgrannar
Utgåvor | Länkar | Sök avancerat i Rötter | Artiklar | Källor
 | Sakregister | Uppdaterat | 
Halländska CD-skivor & böcker till försäljning

Folket i Svartrå Socken

av Ingemar Rosengren

Innehållsförteckning

Allmänt om Svartrå socken i domböckerna
Avskrift av Faurås härads dombok vintertinget 1779, § 41:

Kort beskrivning av gårdarna.
Barkhult
Borsthult
Floastad
Högshult
Kogstorp
Kyrkobacka
Skinnarlyngen
Släryd # 1
Släryd # 2
Svartrå # 1
Svartrå # 2
Svartrå # 3
Svartrå # 4
Svartrå # 5
Svartrå # 6
Svartrå # 7
Svartrå # 8
Svenstorp

Fullständig förteckning av gårdarna i pdf-format 
Åbor och arrendatorer, Torpare...

Denna bok är huvudsakligen en förteckning över alla, med undantag av anställt tjänstefolk, som varit bofasta i Svartrå socken från slutet av 1600-talet, då källskrifterna börjar bli tillräckligt utförliga för att göra en sådan förteckning möjlig, till omkring år 1900.

Personerna är ordnade familjevis i tre spalter, i första spalten familjefäderna, i andra deras hustrur och i tredje deras barn. Efter varje barn står ofta diverse uppgifter om dem, t.ex. deras giftermål. Efter varje familj följer nästan alltid ytterligare upplysningar om den. Under eller efter varje persons namn finns levnadsår och för gifta kvinnor vigselåret.

Ett flitigt använt ord i denna bok är åbo. Så kallades en person som hade åborätt, ibland kallat skatterätt eller skatterättighet till en gård. Brukarna av skattegårdar (s.k. självägande bönder) hade alltid, och brukarna av utsocknes frälsegårdar nästan alltid åborätt. Brukarna av kronogårdar hade ofta sådan. Annars var de arrendatorer.

Åborätten kunde ärvas och köpas som annan egendom och var för skattebönderna detsamma och för övriga i praktiken nästan detsamma som äganderätt. Blev en åborätt till salu hade säljarens släktingar en sorts lagfäst förköpsrätt, kallad bördsrätt.

Jag har konsekvent kallat brukarna av kronogårdarna i Svartrå för åbor, därför att det i allmänhet i källskrifterna inte går att utläsa om de var åbor eller arrendatorer. Brukarna av stomgården Kyrkobacka var arrendatorer, men också de kallas åbor i denna bok. Och så blev de f.ö. ofta kallade även i kyrkans böcker.

Mot slutet av 1800-talet försvann begreppet åbo, men ordet är behändigt och jag har använt det även där det bort stå t.ex. hemmansägare eller lantbrukare.

Årtalen för emigration till USA är hämtade dels från husförhörslängderna, dels från hamnmyndigheternas passagerarlistor. De förra är opålitliga därför att inte alla som tog ut flyttningsbetyg till USA verkligen flyttade dit, vissa emigrerade utan att anmäla flyttning, och vissa först flyttade till en annan församling och emigrerade därifrån. Passagerarlistorna är däremot pålitliga, och årtalen därifrån är kursiverade i texten.

För att fullt ut kunna utnyttja en dator när jag arbetat med denna bok har jag varit tvungen att stava alla namn på personer och platser på samma sätt vid varje tillfälle de förekommer, vilket källskrifterna sannerligen inte gör. Jag har då valt att stava på modernt vis.

Allmänt om Svartrå socken i domböckerna

Lars Olofsson i Släryd stämde år 1746 hustrurna Anna Svensdotter i Borsthult, Anna Svensdotter och Anna Björnsdotter, de båda sistnämnda på Så #8, för att de var missnöjda med de "stolerum" i kyrkan som de blivit tilldelade enl. en fördelning gjord 1738 av kyrkoherde Ahlman och därför fortsatte att använda sina gamla platser, varvid de trängde undan Lars hustru som enl. nyssnämnda fördelning skulle sitta på en av dessa.

Bänkfördelningen var godkänd av alla manfolken i socknen och de hade rättat sig efter den. Anledningen till att en ny bänkfördelning gjordes var att år 1738 blev alla bänkarna i kyrkan ombyggda på socknens bekostnad. (Tidigare tycks det ha varit så, att de som varit tilldelade en viss bänk, ett "bänkalag", själva ansvarat för byggandet och underhållet av sin bänk.) Vid en sockenstämma kom man sedan överens om tre regler för platsernas fördelning. Enl. en av dessa skulle på varje bänk sitta högst 5 personer i ställer för som tidigare 6 - 8.

De stämda kvinnornas män, som företrädde dem vid rättegången, genmälde att inte bara deras hustrur utan också de flesta kvinnfolken i socknen var missnöjda med den nya fördelningen, därför att den alltför mycket skilde sig från den gamla. De stämda kvinnorna satt tidigare i bänk nummer 2. Nu var de tilldelade bänk nummer 7. De hade alltså blivit flyttade ett gott stycke bakåt i kyrkan. De hade framfört klagomål har till kyrkoherden.

Pastoratets komminister Otto Bruhn var närvarande vid rättegången och påpekade, att alla måste inse att sedan nya bänkar installerats och därför nya regler för platsfördelningen måste tillämpas, ingen kunde fordra att utan vidare få behålla sin gamla plats.

Efter en stunds diskussion kom parterna överens om att föreslå att en ny bänkindelning gjordes sålunda: Man skulle utgå från den gamla men hålla fast vid att bara 5 personer skulle sitta i varje bänk. Med början med bänk nummer 2 skulle man dra lott om vilka kvinnor som skulle lämna denna bänk. Dessa skulle få plats i bänk nummer 3. Vilka som då måste lämna denna bänk skulle fastställas genom ny lottdragning.

På detta sätt skulle man arbeta sig bakåt i kyrkan tills man nådde den bakersta bänken. På det viset skulle man undgå att någon kvinna fick flytta ett så stort steg bakåt, att hon upplevde det som en nesa. Och sockenstämman borde besluta att den kvinna som fortsatte med oskicket att tränga sig in i en bänk där hon ej hörde hemma, skulle böta en daler till kyrkan.

Vid nästa ting fortsatte målet. Ny fördelning av platserna hade ägt rum enl. det ovan beskrivna förfarandet. Då hade alla blivit åtminstone någorlunda nöjda, utom de kvinnor som fått platser på de nedersta bänkarna nummer 8 och 9. Deras män hade då på sockenstämman yrkat att alla platserna borde fördelas medelst lottning. Men detta förslag hade redan tidigare varit uppe på stämman och blivit förkastat. Kvinnorna på de nedersta bänkarna hade då låtit sig nöja, men de på bänk nummer 9 först sedan de fått löfte om att den bänken skulle göras rymligare. Den var nämligen nu något smalare än de övriga. Alla förklarade sig tillfredsställda och målet avslutades.

Det var aldrig tal om bänk nummer ett, ty i denna hade det aldrig suttit fler än 5 personer.

I maj 1751 var samtliga åbor på Så #1 - #3 inkallade till häradsrätten för att de inte lagat den s.k. Kåssabron, som blivit förstörd av en "isflod". De anförde diverse skäl till försummelsen men ålades att se till att bron blev satt i stånd före juli månads utgång.

Av domboken 1765 framgår att åborna i Svartrå, Floastad, Skinnarlyngen, Släryd, Flähult och Grishult (de båda sistnämnda i Ullareds socken) hade en gemensam utmark.

Lars Toresson i (Stora) Svenstorp, Köinge, stämde år 1774 alla åborna i Så #1 - #4, Kyrkobacka och (Lilla) Svenstorp, för att de varit orsak till att en av Lars kor hade drunknat i en torvgrav, som de hade grävt i sin del av den mosse som låg mellan Svartrå by och (Stora) Svenstorp. Lars yrkade att häradsrätten skulle förklara de stämda skyldiga att bygga gärdesgårdar omkring sina torvgravar. Men Svartråbönderna ansåg att det var bättre att bygga en gärdesgård mellan deras och Köingeböndernas del av mossen ifråga.

Rätten dömde Svartråbönderna att betala halva den omkomna kons värde och uttalade, att det åligger den som gräver en torvgrav att på det sätt han själv finner bäst se till att ingen, vare sig människa eller kreatur, kan falla i.

Som en fortsättning av föregående process får man nog se den följande som också började 1774. Då stämde nämligen alla åborna i Svartrå "väster om åen" ett stort antal åbor i norra delen av Köinge socken för att få häradsrätten att besluta, att alla dessa bönder gemensamt skulle bygga en gärdesgård längs gränsen mellan Köinge-delen och Svartrå-delen av den ljunghed med därå varande torvmosse, som låg mellan byarna Lustorp och (Stora och Lilla) Svenstorp.

Köingebönderna motsatte sig genast detta, redan av det skälet att det enligt allmän uppfattning inte var fastställt var denna gräns gick. Den hade nämligen aldrig blivit "uppgången". Domstolen ansåg att det nu var på tiden att detta blev gjort, vilket startade en lång förhandling i ärendet.

Ett viktigt inlägg i denna var en beskrivning med karta över utmarkerna mellan socknarna Köinge och Svartrå, som lantmätaren Johan Söderling gjort upp år 1700.

Domstolen fastställde till slut att gränsen mellan socknarna var en rät linje mellan följande märken: Varmanshuvud, ett numera under vattnet liggande grund i Björka sjö, en sten med ett inhugget kors på Wästerön?, en sådan sten på Löveritsberg?, en jordfast sten vid Bråta eller Norra Ljung, en sten vid Lustorp kallad Stenkasten (ev. Stenkistan) som tidigare haft ett inhugget men nu försvunnet märke, en sten med ett sådant märke på Humleberg, Lilla Ramberg och slutligen en källa vid Köinge Svenstorp strax väster om gården.

Varmanshuvud var en sten, 1½ aln hög och 2 alnar lång. Häradsrätten biföll också Svartråböndernas begäran om att gärdesgård skulle byggas över mossen. (De med ? försedda namnen är svårlästa.)

Avskrift av Faurås härads dombok vintertinget 1779, § 41:

Til Tings Rätten ingåfwo Swartrå Sockens Inwånare en dem emellan upprättad Brandstods förening af följande innehåll.
1mo Åtaga sig alla Sockenmännen at årligen sammanskjuta 4 skilling eller 16 daler smt af matlaget att hafwa til hjelp om någon eldswåda hända skulle.

2do Om skada timar, så gifwes den nödlidande på hwart matelag 4 ? smt eller 32 sk, en half tolft timmer, 1 kappe eller 1/16 dels tunna råg, lika mycket korn och 4 skålpund? sofwel af matlaget, skolandes den nödlidande med 2ne af Sockenmännen sjelf? betinga? ? , hwar på körslorna efter behof utgöras lika af hwart matelag.

3tio Om Creaturen genom wådeld omkomma, så hjelpes den nödlidande med 2ne dragcreatur och 2ne kor. 4to Om skadan genom wårdslöshet timar, såsom om någon skulle wara så obetänksam at torka lin i stufwu ugnen, hafwa Juluhalm på golfwet, hafwa ogilda och osopade skorstenar med mera sådant, så hafwer den ingen hjelp at förwänta.
Hwilken brandstods förening häradsrätten til framdeles efterlefnad fant skäligt stadfästa.
(Vid samma och angränsande ting stadfästes liknande överenskommelser för andra socknar, t.ex. Köinge.)

Efter ansökan av åborna i Högshult och Borsthult beslöt Länsstyrelsen 1779 att en ny väg skulle anläggas mellan Svartrå by och deras hemman. De som förväntades ha nytta av den förklarades skyldiga att utföra arbetet.

Med anledning härav beordrade länsman Hardin samtliga åbor i Svartrå socken att under två dagar i september 1780 arbeta på denna väg, men flertalet infann sig inte och blev därför åtalade. De hävdade vid rättegången att endast de sockenbor som bodde "öster om åen" hade nytta av vägen och då endast för skogskörslor.

Häradsrätten förklarade att Hardin gjorde fel när han kallade alla sockenmännen, friade de åtalade och remitterade till Länsstyrelsen frågan om vilka som egentligen var skyldiga att bygga vägen.

Vid rättegången framfördes åsikten, att Länsstyrelsen borde vara återhållsam med att pålägga Svartrå sockenmän ytterligare vägarbeten, då den lilla socknen, som bara hade 45 matlag, redan var skyldig att underhålla hela tre allmänna vägar, nämligen en mot Rolfstorp, en mot Ullared och en via Torpa vad mot Fagered. (Troligen ett vad över Högvadsån vid Torp, Ullared socken. Någon bro över Högvadsån i Ullared fanns ännu inte.)

År 1783 blev samtliga Svartrå åbor "wäster om åen" åtalade för att åverkan blivit konstaterad på ett femtiotal bokar som växte på deras skog alldeles vid gränsen mot Rolfstorp. Svarandena förnekade all skuld till detta.

Till sitt försvar anförde de, att på grund av det stormiga väder som på sistone rått, hade de haft gott om vindfällen att ta virke och ved ifrån, att skogen i fråga låg mer än en halv mil från deras gårdar, att det på Rolfstorp-sidan också var långt till bebyggelse, att inga råmärken fanns längs gränsen, och slutligen att det var allmänt bekant att folk från slättbygderna i Himle härad ofta stal virke i dessa skogstrakter. Det sista påståendet bekräftades av från Rolfstorp tillkallade vittnen. Svartråbönderna blev frikända.

Två år senare blev samma åbor åtalade för att i samma skog har huggit ner fem bokar. De blev frikända därför att två nämndemän intygade att spår i snön visade, att det fällda virket bortförts i riktning mot Himle härad.

År 1785 gjordes en inventering av husbehovskvarnar i Faurås härad. I Svartrå socken fanns 14 sådana kvarnar, av vilken en sådan i Högvadsån borde skattläggas och alltså inte längre räknas som husbehovskvarn.

Hemmanen Svartrå #2 och #3 samt Släryd #1 hade varsin kvarn som enl. "urgammal rättighet var skattlagda under hemmanet". Kyrkobacka hade också en sådan gammal kvarn, skattad på samma sätt enl. "Lunna Landebok".

Att dessa kvarnar var skattlagda "under hemmanet" betydde nog att ägarna inte betalade någon särskild skatt för dem. Ingen tullkvarn fanns i socknen och åborna hade ½ mil eller mer till en sådan. (En tullkvarn var en större kvarn som tog en del av det malda som betalning och vars ägare betalade en speciell skatt på sina inkomster av kvarnen.)

"För visad tredska och olydnad wid en anstäld skalgång" blev år 1786 Sven Toresson och Jöns Andersson i Svartrå samt Tore Svensson och Bengt Arvidsson i Floastad åtalade av kronohejderidaren Truls Ohlin. Det var enl. denne deras fel att den instängda räven slapp ut och kom undan. Sven och Jöns genmälde att de på grund av sjukdom inte ens var närvarande utan hade skickat varsin son i stället. Tore och Bengt anförde till sitt försvar, att marken där räven slapp ut var sådan, att de ej kunde hålla sig tillräckligt tätt tillsammans. De åtalade anmälde dessutom missnöje med att de som ändå ställt upp blivit åtalade, medan flera av deras grannar, som inte infunnit sig, inte på något sätt hade fått sota för detta.

Rätten fann att Ohlin inte lyckats bevisa att de åtalade gjort sig skyldiga till någon tredska eller olydnad. De befriades alltså från ansvar. Och han fick veta, att om han i fortsättningen ville undvika att själv bli åtalad för rättegångsmissbruk, så måste hans åtal vara bättre underbyggda än det nu underkända. Och han fick akta sig för att ännu en gång visa sådan mannamån som den som nyss blivit påtalad.

Svartrå byamän, 22 personer, stämde år 1795 tre åbor i Kushult, Rolfstorp socken, för att de dämt upp "den så kallade Perle-åen", som från sjön Svarten löper i gränsen mellan socknarna Rolfstorp och Svartrå, så att de sex husbehovskvarnar, tillhöriga Svartråbönderna, som fanns nedanför fördämningen, inte alltid fick vatten.

Under processens gång träffades en förlikning, som innebar att Kushultsborna bara fick rätt att dämma under månaderna juni - augusti. (Att den å som nu heter Svartån förr kallades Pärleån, framgår av flera ställen både i Faurås och Himle häraders domböcker.)

År 1810 blev 44 åbor i Svartrå socken – så gott som samtliga – åtalade för att de i juli 1808 inte infunnit sig med 36 hästar och med säten försedda vagnar vid Galtabäck, Tvååker socken, för att skjutsa en "tågande trupp" därifrån och till Varberg. Truppen var Kalmar läns lantvärnsbataljon. När de inte infann sig, tvingades den ansvarige länsmannen, som hette Widstedt, att med statliga pengar hyra fortskaffningsmedel, så att soldaterna kunde komma vidare. Dessa pengar återkrävdes nu av Svartråbönderna. Dessa medgav att de blivit budade, men ansåg att detta skett för sent och på ett felaktigt och otydligt sätt, vilket vållade villrådighet och därför försummelse. De dömdes ändå att betala de av länsmannen utlagda pengarna med ränta och alla rättegångskostnader.

Svartråbönderna överklagade domen till Göta hovrätt, och vann den framgången att hovrätten återförvisade ärendet till häradsrätten, vilket betydde att den var missnöjd med häradsrättens hantering av processen, som alltså måste göras om. Bönderna ansåg sig nu ha uppdagat att Widstedt först budat bönderna i Fagereds pastorat, men då dessa inte ägde tillräckligt med hästar, hade de i stället betalat Widstedt pengar för att han skulle leja hästar. Svartråbönderna påstod nu att Widstedt stoppat dessa pengar i egen ficka och i stället i sista minuten budat dem.

Inte förrän i februari 1815 föll domen i målet som Svartråbönderna förlorade. I domen stod visserligen att Widstedt budat bönderna på ett oskickligt sätt, men han blev inte bestraffad. Hans eventuella brott att ha tagit emot mutor av bönderna i Fagereds pastorat var preskriberat när det anmäldes av Svartråbönderna.

Åboarna i Kyrkobacka och Så #1 - #4 stämde 1820 ett stort antal åbor i norra delarna av Köinge sn för att få dem att gemensamt bygga en gärdesgård i hela rågången mellan Svartrå och Köinge socknar, "så att varje socken må kunna nyttja sin skog och utmark utan intrång från någon annan". Något större motstånd mot detta bland Köingeborna märktes inte. Rätten beslöt att gärdesgården skulle var byggd senast i juni 1822.

År 1820 blev de tre åborna på Så #3 och Nils Andersson på Så #4 stämda av 12 andra bönder i Svartrå by. De senare hävdade att de förras förfäder "bara" 40 år tidigare utan att fråga någon om lov byggt en kvarn ovanför deras fyra stycken "sedan urminnes tider" befintliga husbehovskvarnar. Och nu dämde de tre stämda upp vattnet på ett så hänsynslöst sätt, att vattenföringen nedanför blev ibland alltför knapp, ibland alltför riklig, vilket var de övriga till förfång. Dessa yrkade att den "nya" kvarnen skulle rivas. De stämda tillbakavisade helt och hållet motsidans påståenden, men nästa gång målet togs upp i rätten uppvisades ändå ett avtal, enligt vilket de stämda förband sig att ta upp en större lucka i sin kvarndamm och att alltid släppa fram lagom med vatten till de nedre kvarnarna.

År 1829 fordrade häradsrätten att varje socken lämnade in en redogörelse för hur snöröjningen på de allmänna landsvägarna var organiserad. Svartrå sockens redogörelse lyder ordagrant sålunda:

Med Swartrå Sochn är fölljande överenskommelse träffad rörande wägarnes öppne hållande wintertiden neml. 1o Att Swartrå Sochn hålla winter tiden innom Sochnen, samma wägar och dela sig i följande Ploglag.

1sta Ploglaget börjar mitt för Swenstorp eller der Sochnens wägar börjar och räcker(?) till Skinnarlyngs lid eller där Floastad wäg börjar och skall detta Ploglag utgöras af No 5 2/3 mtl Swartrå, No 6 ibm ½ mtl, No 7 ½ mtl, No 8 ibm 2/3 mtl, No 1 Floastad 1 mtl och föreslås till Plogfogde Christian Johansson i Floastad.

2dra Ploglaget börjar wid Skinnarlyngs lid eller der dess wäg börjar och räcker till Ullareds Bro eller der Släryd ansluter och utgöres af No 1 Skinnarlyngen ½ mtl, No 1 Högshult 7/9 mtl, No 1 Borsthult 1 mtl, No 1 Släryd ½ mtl, No 2 ibm 1 mtl, No 1 Barkhult ½ mtl, No 1 Kogstorp ½ mtl, och föreslås till Plogfogde Johannes Svensson i Släryd.

3dje Ploglaget utgjöres från Backoms Bro till Hvarmanshufwud af No 1 Svenstorp 1/4 mtl, No 1 Kyrkobacka ½ mtl, No 1 Swartrå 1 mtl, No 2 ibm 1 mtl, No 3 ibm 3/8 mtl, och No 4 3/4 mtl och föreslås till Plogfogde Olof Johansson i No 3 Swartrå.

2o Med denna öfwerenskommelse förklarar wi oss till alla delar nöjde, och best(-?) således att gå utom Sochnes gräns med någon befattning att ingå med någon annan Sochn i wäghållning wintertiden.

Köinge den 28. october 1829
Olaus Jönsson Jöns Svensson Swen Johansson sockne fullmägtig N0 7 Svartrå i No 8. Swartrå.

År 1843 uppvisades i häradsrätten en av nästan samtliga åbor i Så by med Kyrkobacka (18 st) undertecknad byordning. Tyvärr är den mycket svår att läsa, men den handlar som byordningar vanligen gör om gärdesgårdar, tidpunkter för utsläppande och intagande av kreatur på samfällda marker och för höskörden, ringade svin, förbud att ta emot främmande kreatur på samfälld mark och böter för brott mot byordningen.

År 1849 blev 6 bönder i Svartrå by åtalade för att de tagit upp torv i Vägghallsmossen utan att göra någon uppgång från torvgravarna. Åtalet var närmast föranlett av att en ko, som ägdes av Johannes Persson i Floastad, hade fallit ner i en torvgrav och inte kunnat ta sig upp utan dött. Den aktuella gropen var 3 alnar i fyrkant och lika djup.

De åtalade förnekade att de hade tagit upp torv där och påstod att det hade ingen gjort under de senaste 20 åren. Rätten fann att då förseelsen ej stred mot allmän lag kunde den inte bli föremål för allmänt åtal. Däremot hade kons ägare rätt att stämma torvgrävarna och kräva ersättning för kon. Det gjorde han nog inte. Till rätten inlämnades en förteckning över delägarna 1849 i Vägghallsmossen. Det var åborna i Skinnarlyngen, Floastad och Så #2 - Så #8, samt torparna på Sörehagen, Vägghall, Ljungliden och Betesåsen.

Nedan följer en kort presentation av gårdarna!

Barkhult

Barkhult gård A
Barkhult gård B

Kronohemman, ½ mtl.
De två närmaste bönderna ser i mtl ut att komma efter varandra på samma gård, men vilken går ej att säga. Kanske fanns det bara en gård i Barkhult före ca 1690.
Lars Jonsson
Enl. mtl blev han änkling ca 1679 och dog ca 1681.
Håkan Svensson
Enl. mtl dog Håkan och hans hustru ca 1686.
Gunilla Håkansdotter från Barkhult g 1690 m Jöns Börgesson från Ullared. Hon var nog d t Håkan.

Borsthult

Borsthult Gård A
Borsthult gård A1
Borsthult gård A2
Borsthult gård A3
Borsthult gård A4
Borsthult gård B
Borsthult gård B1
Borsthult gård B2
Borsthult gård B2a
Borsthult gård B2b

Skattehemman, ett helt mantal
Åbor i Borsthult vid storskiftet 1822 var Lars Börgesson, Sven Larsson och Sven Börgesson. De båda förstnämnda ansåg sig vara på olika sätt missgynnade och stämde år 1823 varandra och lantmätaren Brandberg, som gjort skiftet. De yrkade i rätten på att denna skulle utse två gode män som tillsammans med Brandberg skulle se över skiftet, och rätten gjorde som de ville. Vid nästa ting presenterades ett förslag till jämkning, som de missnöjda kunde godkänna, men då förklarade sig Sven Börgesson missnöjd. Men då denne inte närmare kunde precisera sitt missnöje, fastställde häradsrätten det nya förslaget.

Prosten J. C. Billingdahl, kyrkoherde i Okome pastorat, startade år 1837 en process mot åborna i Borsthult och Högshult för att de inte, trots upprepade påstötningar, betalat vad han ansåg vara deras bidrag till hans avlöning, nämligen kontanta pengar, ägg, ost, säd och ollonfläsk. Han kallade det "mitt sädes- och kvicktionde". Hans krav gällde åren 1827 - 37. Bönderna påstod till sitt försvar, att Billingdahl vid sitt tillträde 1827 som kyrkoherde lovade att nöja sig med vad hans företrädare fått, och detta hade för de ifrågavarande hemmanens del sedan mycket länge varit smör och ost, vilket de stämda bönderna också hade levererat. De påpekade att ollonfläsk inte i mannaminne hade producerats på deras hemman, och att de inte kunde leverera säd, däför att deras väg ut till bygden var för dålig för detta. De framhöll att de vid flera tillfällen sökt få till stånd en överenskommelse i godo med kyrkoherden, men misslyckats därför att han hela tiden benhårt hållit på vad han ansåg vara sin rätt.

Med motiveringen att den inte var rätt forum avvisade häradsrätten målet, men 1839 måste den ändå ta sig an det, därför att då hade Billingdahl skaffat flera högre myndigheters utlåtande att hans fordringar på bönderna var lagliga, och att det tillkom häradsrätten att lösa tvisten.

Häradsrätten beslöt då till att börja med, att bönderna måste redovisa hur mycket de sedan 1827 skördat av säd, lin och hampa, samt hur många getter och gäss de haft, vilket de efter mycket knotande fick finna sig i. De fick sedan gå ed på att de deklarerat riktigt och dömdes att betala Billingdahl med denna deklaration som grund. Gode män skulle sedan fastställa vad bönderna skulle betala. Dessa ville också ha en avbetalningsplan, vilket Billingdahl motsatte sig, ty han ville ha alltsammans på en gång, genast. Vad bönderna måste betala och när de gjorde det framgår ej av domboken.

Floastad

Floastad gård A
Floastad gård A1
Floastad gård A1a
Floastad gård A1b
Floastad gård A2
Floastad gård B
Floastad gård C

Frälsehemman, ett helt mantal.
Ett till köpehandlingar i domboken 1812 bifogat utdrag ur jordeboken säger att hela hemmanet Floastad varit "gammalt skattefrälse", men 1787 blivit "uppgifwit till Kronan". Det gick troligen till på det sättet att frälseägaren, någon medlem av familjen Lagercrantz på säteriet Hovgården, Rolfstorp, mot hemmanet Floastad av Kronan bytte till sig ett hemman som ur hans synpunkt var bättre beläget. I domboken 1774 står att hemmanet Floastad då lydde under Hovgården. Se även under nedannämnde Sven Toresson!

Enl. domboken köpte år 1761 änkefru Juliana Lagercrantz av de tre åborna Olof Svensson, Hans Björnsson och Olof Larsson deras åborätter, och sålde dem strax tillbaka till dem för en betydligt mindre summa än hon hade betalt. Meningen med dessa transaktioner är gåtfull.

Åbor i Floastad och Källsjö stämde 1768 löjtnant Johan Fredrik Lagercrantz. Det verkar som om de var skyldiga honom pengar, och att han med detta som motivering plötsligt infunnit sig hos dem och tagit i beslag eller försökt ta i beslag egendom, och därvid burit sig mycket bryskt åt. Hos Olof Svensson i Floastad beslagtog han en häst, hos Sven Toresson en kopparkittel och hos Hans Björnsson en silverbägare. Parterna förliktes. Lagercrantz kallas i domboken böndernas husbonde.

År 1783 blev samtliga åbor i Floastad och Gudmund Andersson i Skinnarlyngen åtalade för olovlig ljungbränning, varvid ett flertal bokar, björkar och alar blivit skadade. De åtalade nekade och meddelade att elden kommit lös genom deras vallgosse Gunne Gudmundssons vållande. De hade honom med sig till rätten, och han berättade att han fann ett ormbo när han vaktade kreaturen. Boet ville han förstås förstöra och tände därför eld på den rishög där det fanns. Elden råkade därvid komma lös men släcktes av tillskyndande personer innan den hunnit göra större skada. Varken gossen själv eller någon annan närvarande visste hur gammal han var. Rättegången uppsköts för att man skulle kunna ta reda på det, men den togs inte upp igen, så man får väl tro att han befanns vara för ung för att bli åtalad.

Bengt Arvidsson, Tore Svensson och Jöns Andersson, åbor i Floastad, åtalades 1790 för att skulle ha fällt tre bokar och en ek. Åklagarens enda bevis var att stubbarna hittats i deras ängshage nära gården. Och han menade att om de inte själva hade huggit ner träden, så måste de ha hört när någon annan gjorde det och tagit reda på vem det var. De åtalade förnekade att de var skyldiga och hade heller inte lagt märke till hygget, vilket senare de förklarade med att det mellan deras hus och avverkningsstället var höga berg. De blev frikända.

År 1802 blev samma bönder åtalade, misstänkta för att i sin ängshage ha fällt eller låtit fälla 8 stycken ekar. De nekade och påstod att Andreas Andersson, en åbo i Tubbared, Okome, hade fällt tre av de ifrågavarande träden. Denne var inkallad som vittne och nekade till detta, men erkände att han och hans gårdbo i Floastads hage hade fällt 6 stycken "toppformade ekeskantar" och transporterat dem till Okome prästgård för att användas vid dess reparation. Han sade sig ha fått tillstånd av de tre åtalade, vilket dessa förnekade. De frikändes i brist på bevis.

De tre Floastadsborna stämde Andreas Andersson för att han skulle ha fällt andra ekar i deras hage, men deras bevis var otillräckliga. En ärekränkningsprocess vid ett senare ting hade nog ett samband med ovan beskrivna rättegångar. Se vid Bengt Arvidsson, Floastad Gård B! Av domboken framgår att det mellan ovannämnda tre åbor i Floastad uppstod osämja, som ledde till att Jöns år 1803 stämde de båda andra. Han påstod att han i deras ställe gjort flera kronoskjutsningar, och att de var skyldiga att ersätta honom med pengar för detta. Han inlämnade till rätten en noga specificerad räkning, som även upptog ersättning för några andra tjänster som han ansåg sig ha gjort dem. Bengt och Tore avvisade hans påståenden. Nils Strindberg, komminister i pastoratet, berättade för domstolen att han på de tre böndernas egen begäran hade varit i Floastad och försökt medla mellan dem. Men han hade funnit deras ståndpunkter oförenliga.

Rätten gav en länsman och två nämndemän i uppdrag att kritiskt granska Jöns faktura, och också de försöka få en uppgörelse i godo till stånd. Och vid nästa ting presenterades en förlikning som innebar, att Bengt och Tore lovade att i Jöns ställe utföra tre skjutsningar, och sedan skulle ingen osämja längre råda. (Till flertalet bönders plikter hörde skyldigheten att skjutsa statens ämbetsmän på deras resor i tjänsten och militära trupper, när dessa behövde förflyttas genom landet.)

I oktober 1834 var det auktion i Floastad efter änkan Kristina Börgesdotter. Själva auktionen hölls i ett härbärge, och i ett närbeläget uthus såldes förtäring. Mycket folk var samlat. Vid fyratiden på eftermiddagen anlände brännmästaren Carl Ljungblad på Ottersjö, Dagsås, ridande. Av orsak som domboken förtiger var han tydligen minst sagt illa omytyckt, ty han blev genast omgiven av ett 40-tal personer som okvädade honom och hotade honom med stryk. Sådan fick han snart också i form av örfilar och sparkar. Han gick ändå in i huset där auktionen hölls, och där blev misshandeln så grov att han avsvimmad föll omkull, varefter en person klev upp på hans bröst och stampade på honom. Han blev sedan utsläpad ur huset och lagd på marken. Några varmhjärtade människor bar honom då till Per Larssons stuga, lade honom på en säng där och försökte få liv i honom. Men hans fiender kom snart och drog ut honom ur stugan, varefter den grova misshandeln fortsatte, tills åtminstone somliga åskådare trodde han var död. Han fick sedan vara i fred. Fram på kvällen kom han till sans, letade reda på sin häst och tillbringade natten hos Per Larsson.

Tolv personer blev åtalade, alla utom tre från Svartrå socken. Det fanns gott om vittnen, och trots mörker och allmän oreda blev det ganska väl klarlagt vad som skett och vem de skyldiga var.

Processen avslutades inte förrän 1839, bl.a. därför att domen överklagades och hovrätten återförvisade målet till häradsrätten, som alltså fick göra om hela rättegången. Dömda blev Per Svensson, f.d. åbo, Så #2, Andreas Svensson, åbo, Så #4, Carl Kaspersson, torparson från Slätten, smeden Kasper Olofsson, son till båtsman Olof Håkansson Gullberg, båtsmannen Emanuel Ljung, nyligen inflyttad till Så , samt två utsocknes drängar. De båda förstnämnda var av häradsrätten dömda till straffarbete, men deras domar mildrades av hovrätten. (Ljung var båtsman i Okome.)

Förre nämndemannen Nils Bengtsson, som var auktionsförrättare, fick böta för att ha "misshandeln i ord främjat", därför att han, när Ljungblad låg medvetslös på golvet i rummet där auktionen hölls, flera gånger skrek "vräk ut honom". Alla de dömda skulle dessutom solidariskt betala skadestånd till Ljungblad och ersätta hans förstörda kläder. Men det slapp de göra därför att han var död när domarna äntligen föll.

Högshult

Högshult gård A
Högshult gård B
Högshult gård C

Kronohemman, ett helt mantal.
Något LS har inte ägt rum i Högshult.
Bengt Andersson, Lars Andersson och Lars Larsson i Högshult beklagade sig år 1751 i häradsrätten över att deras grannar i Borsthult, Släryd och Kushult (Rolfstorp) lät sina getter såväl sommar som vinter ströva omkring ovallade, varvid de gjorde stor skada på åker, äng och bokskog. De anhöll att rätten vid vite måtte förbjuda detta, vilket rätten gjorde.Vitet blev fem daler.
Om prosten Billingdahls bråk med bönderna i Borsthult och Högshult om deras tionde, se under Borsthult!

Kogstorp

Kogstorp gård A
Kogstorp gård B
Kogstorp gård C
Kogstorp gård D

Kronohemman, ett helt mantal, förmedlat till ½ mtl senast 1810.
Åborna i Kogstorp stämde år 1757 samtliga åbor i Floastad och Svartrå by för att få dem att gå med på att tillsammans med dem bygga gärdesgårdar mellan de de tre byarnas resp. ängsmark, som låg tillsammans oinhägnade. Men Kogstorpsborna tog tillbaka sin stämning. Troligen gjordes en överenskommelse i godo.

Kyrkobacka

Kyrkobacka gård A
Kyrkobacka gård B

Mensalhemman (stomhemman, kyrkohemman) ett helt mantal, förmedlat till ½ mtl mellan 1690 och 1729.
Prosten Billingdahl stämde år 1843 sina båda stomgårdsåbor i Kyrkobacka, Andreas Johansson och Johannes Bengtsson, för att de fällt bokar på hemmanets skog utan att först be honom om lov, och dessutom för många. Enl. sina kontrakt fick de nämligen bara fälla högst två trän om året, och virket fick endast användas till att laga gärdesgårdar med, och prosten måste personligen syna träden först. Bönderna genmälde att Kyrkobacka var ett Kronans hemman, och de hade av Kronans skogvaktare, som hette S. Kleen, fått tillstånd till avverkning. Skogvaktaren hade själv synat och stämplat träden. I denna fråga gav domstolen bönderna rätt. Emellertid blev det med hjälp av vittnen bevisat, att de hade fällt fler trän än Kleen givit dem lov till, och för detta fick de böta.

Skinnarlyngen

Skinnarlyngen gård A
Skinnarlyngen gård A1
Skinnarlyngen gård A2
Skinnarlyngen gård B

Kronohemman, ½ mtl.
Kallas ofta Lyngen i bl.a. kyrkoböckerna.

Släryd # 1

Släryd # 1 gård A
Släryd # 1 gård A1
Släryd # 1 gård A2
Släryd # 1 gård A
Släryd # 1 gård B

Börge Jönsgård. Enl. jordeboken 1690 frälsehemman, enl. Landsbeskrifningen 1729 kronohemman, ett helt mantal. Förmedlat till ½ mtl före 1791.
Alla åborna i Släryd meddelade 1775 i häradsrätten att deras kalvhage blivit av ungskog, som de inte hade lov att röja bort, så bevuxen att gräsväxten blivit förkvävd. De anhöll därför om tillstånd att inhägna ett stycke av den samfällda utmarken och göra det till en ny kalvhage. Rätten förordnade två nämndemän att syna platsen och därefter rapportera till rätten. Sedan detta var gjort beviljades det sökta tillståndet.
År 1843 stämde samtliga åbor i Släryd, utom Kasper Andersson, torparen Håkan Larsson på Broslätt vid Yttra Hjärtared, Ullared, för att han i maj detta år orsakat en svår skogseld, som förstört 502 stycken på deras utmark växande större och mindre träd, mest bok. Det avbrända området kallades Broberget. Bönderna påpekade att skadan var särskilt allvarlig, därför att det i dessa trakter var så ont om det värdefulla trädet bok. De kunde med vittnen bevisa att Håkan den aktuella dagen i närheten av det avbrända området tänt ett s.k. askebål, men inte att elden spritt sig från detta, varför Håkan frikändes från ansvar.
Det framgår att ett askebål var en eld man tände upp i skogen, för att när det brunnit ner "så" potatis i askan. Av domboken framgår flerstädes, att man sade att man sådde - inte satte - potatis.
Enl. domboken brann nästan alla husen i Släryds by upp vid en eldsvåda 1844. Elden började hos Johannes Johansson, Släryd #2 Gård C.

Släryd # 2

Släryd # 2 gård A
Släryd # 2 gård B
Släryd # 2 gård C
Släryd # 2 gård D
Släryd # 2 gård D1
Släryd # 2 gård D2

Torsten Svensgård. Skattehemman, ett helt mantal, kallas i källskrifterna ofta Släryd Skattegård.
Bönderna på Släryd #2 Torsten Svenssson, Börge Svensson, Anders Jönsson och Nils Persson anhöll 1710 i häradsrätten om brandstod, ty en del av hemmanets byggnader brann ner 1709-11-21.
Alla man- och uthusen på Släryd #2 brann ner natten efter 1739-08-17, varvid enl. verkställd besiktning åborna gjorde följande förluster:
Nils Persson 89, Sven Larsson 103, Gunne Jönsson 104 och Per Svensson 110 daler. De anhöll i tingsrätten om brandstod.
De var övertygade om att elden måste ha anlagts av någon illvillig människa. Den började nämligen i Per Svenssons vagnshus, som inte hade någon eldstad och stod ett stycke från alla de andra husen, men åt det håll varifrån vinden kom, och intill landsvägen genom byn. Elden blev först observerad kl. 11 på kvällen, då allt folket i hela Släryd genast larmades. De försökte att släcka, men då detta visade sig vara lönlöst, började de i stället att rädda sitt lösöre och hann med ungefär hälften. Rätten uppsköt sitt beslut tills den kunnat höra Per Svenssons båda barn Anders och Elin, som varit de sista som vistats i vagnshuset innan elden kom lös. När detta var gjort beviljades brandstoden. Nämnden betygade "att denna gården warit bättre bebygd, än någon annan i hela häradet".
Enl. domboken brann nästa hela Släryds by upp vid en eldsvåda 1844. Elden började hos Johannes Johansson, Släryd #2 Gård C.

Svartrå # 1

Svartrå # 1 gård A
Svartrå # 1 gård B
Svartrå # 1 gård B1
Svartrå # 1 gård B2

Lars Olsgård. Kallas i äldre kyrkoböcker Kåssagården, senare Korsagården. Kronohemman, ett helt mantal.

Svartrå # 2

Svartrå # 2 gård A
Svartrå # 2 gård B
Svartrå # 2 gård C
Svartrå # 2 gård C1
Svartrå # 2 gård C2 +C3
Svartrå # 2 gård C2
Svartrå # 2 gård C3
Svartrå # 2 gård C4

Helge Jönsgård. Kallas redan i tidiga kyrkoböcker Backom eller Backum. Skattehemman, ett helt mantal.

Svartrå # 3

Svartrå # 3 gård A
Svartrå # 3 gård B
Svartrå # 3 gård C

Lars Alfsgård. Brunnsgård sedan gammalt.
Skattehemman, ett helt mantal, förmedlat 1773 till 3/8 mtl.
Av domboken 1738 framgår tydligt att Så #3 åtminstone då var ett kronohemman.
År 1792 friköpte (skatteköpte) alla åborna, utom möjligen Bengt Hansson som bara ägde 1/32 mtl, sina gårdar.
År 1773 anhöll alla åborna på hemmanet hos Länsstyrelsen om förmedling. Häradsrätten måste yttra sig. Den konstaterade att den viktigaste anledningen till hemmanets försämrade lönsamhet var den ökade utbredningen av ljung över dess ängsmarker, vilket medförde att åborna numera bara kunde föda upp hälften så många kreatur som förr. Och en följd av detta var minskad tillgång på gödsel, vilket i sin tur ledde till försämrad avkastning på åkerjorden.
På hela hemmanet bärgades nu inte mer än 10 tunnor spannmål och 15 - 16 lass ljungblandat hö. Inte mer än 12 - 14 större och mindre kratur och 5 - 6 hästar förmådde åborna hålla. Häradsrätten tillstyrkte därför förmedling. Länsstyrelsen beslöt därefter att förmedla hemmanet från ett helt till 3/8 mtl.
År 1843 stämde de fyra åborna på Så #3 Lars Andersson på Så #1 och förre nämndemannen Nils Bengtsson på Så #2, och påstod att de "af ondska och öfwerdåd" en kväll i juni hade rivit ner 262 famnar (ca 470 m) stengärdesgård och en stätta. (Av sammanhanget framgår att en stätta var vad som nu kallas ett led.) Gärdesgården var för länge sedan byggd av alla bönderna i Så by och inhägnade ett område av utmarken beläget 1/4 mil från byn. Inhägnaden användes som kalvhage.
Orsaken till tvisten var att åborna på Så #3 ansåg att det sedan ett par år förelåg en överenskommelse att inhägnaden bara fick begagnas av dem, vilket de stämda förnekade. Och därför hade de rivit ner stättan, vilket de erkände, men förnekade att de skadat gärdesgården.
Häradsrätten bötfällde de stämda för att de förstört stättan. Att de skulle ha rivit ner gärdesgården kunde inte bevisas.

Svartrå # 4

Svartrå # 4 gård A
Svartrå # 4 gård B
Svartrå # 4 gård B1
Svartrå # 4 gård B2
Svartrå # 4 gård C
Svartrå # 4 gård D

Mårten Jönsgård. Har länge kallats Björsagård, kanske efter någon ägare som hette Björn.
Enl. jordeboken 1690 var det ett skattehemman, ett helt mantal.
Av domboken i samband med Torsten Svenssons processer 1750 och 1752 framgår att åtminstone hans gård blev krono 1704. Men hemmanet eller gården blev åter skatte senare under 1700-talet.
I LS-handlingarna står att det blivit förmedlat till 3/4 mtl.

Svartrå # 5

Svartrå # 5 gård A
Svartrå # 5 gård B
Svartrå # 5 gård C

Anders Larsgård. Kallas Stora Larsagård i äldre kyrkoböcker.
Enl. jordeboken 1690 ett sämjehemman (en sorts kronohemman), ett helt mtl, enl. LS-handlingarna förmedlat till 2/3 mtl.

Svartrå # 6

Svartrå # 6 gård A
Svartrå # 6 gård B

Sven Hansgård. Kyrkohemman, ½ mtl, enl. 1690 års jordebok.
(Troligen var hemmanets ränta indelad till lön åt någon prästman.)
Kronohemman enl. Landsbeskrifningen 1729.

Svartrå # 7

Svartrå # 7 gård A
Svartrå # 7 gård B

Måns Andersgård. Kronohemman, ett helt mantal enl. jordeboken 1690.
Förmedlat till ½ mtl enl. Landsbeskrifningen 1729.
Åborna friköpte sina gårdar 1809 och 1814.

Svartrå # 8

Svartrå # 8 gård A
Svartrå # 8 gård B

Lars Nilsgård. Sämjehemman (en sorts kronohemman) enl. 1690 års jordebok, ett helt mantal.
Före 1729 var det förmedlat till 2/3 mtl.

Svenstorp

Kallas ofta Lilla Svenstorp eller Heden i kyrkans böcker.
Kronohemman, ½ mtl. Enl. LS-handlingarna förmedlat till 1/4 mtl.

Nedan följer en förteckning över alla, med undantag av anställt tjänstefolk, som varit bofasta i Svartrå socken från slutet av 1600-talet, då källskrifterna börjar bli tillräckligt utförliga för att göra en sådan förteckning möjlig, till omkring år 1900.
Förteckningen är i pdf-format.
För att läsa och skriva ut pdf-dokument behöver du programmet Adobe® Acrobat® Reader^TM.
Adobe® Acrobat® Reader^TM är ett gratisprogram som du använder för att visa och skriva ut Adobe® pdf-filer (Portable Document Format) på alla de vanligaste datorplattformarna.
Du kan antingen använda den som hjälpapplikation i din webbläsare (då kommer dokumentet upp direkt när du klicka på det), eller spara Acrobatdokumenten på din hårdisk och läsa dem med hjälp av Acrobatläsaren.
Om du inte har Acrobat® Reader^TM kan du hämta det hos Adobe®.
Klicka på "Get Acrobat® Reader^TM"-ikonen för att ta dig dit.