 |
HALLANDS GENEALOGISKA FÖRENING hgf @ halland.genealogi.se |
 |
| » Kontakta HGF » Bli medlem » Startsida » Artiklar ur medlemsbladet 2005 » Skräddare Bengt-Petter, min farfar |
| Skräddare Bengt-Petter, min farfar
av Margit Nilsson, Gårstaberg |
|
 Bengt-Petter föddes på Norråstorpet, Staffanstorp i Ränneslöv den 2 juni 1863.
Han var son till smeden och torparen Christian Svensson och båtsmansdottern Johanna Nilsdotter. Hans liv kunde ha slutat vid ca fem års ålder om inte turen varit framme. Smedfamiljen bodde just då vid Värestorps mölla och Bengt-Petter hade fallit i kvarndammen. En mölledräng fick emellertid tag i hans långa ljusa hår och drog upp honom. Familjen hade då redan ett par år tidigare mist två barn i scharlakansfeber. Christians far och farfar hade också varit smeder i Östra Brohuset i Staffanstorp. Eftersom Christians barn inte hade någon gård att överta och bruka fick de ägna sig åt andra yrken. Carl-Petter blev tegelbruksarbetare, Nils-Petter skomakare, Hans husar, med efternamnet Sten, och senare jordbruksarbetare. Christina blev sömmerska i Edenberga och Bengt- Petter och Johan blev skräddare. Johan fick arbete som regementsskräddare i Halmstad och tog efternamnet Nyström. Bengt-Petter blev hemtrakterna trogen och tillsammans med hustrun Emilia ekiperade han många damer och herrar. Han hade gått i lära hos "Skräddare- Kalen", Carl Svensson i Ålstorp samtidigt som han var dräng i Staffanstorp. Han började arbeta som skräddare i början av 1890-talet. Äldre personer har berättat att de varit för första gången hos ”Skräddare-Bengt- Petter” när de skulle ha sytt sin konfirmationskostym. Han gifte sig 1891 och flyttade runt i de östra delarna av Ränneslövs socken. Barnaskaran växte och 1919 föddes Valborg som det femtonde och sista barnet. Då hade familjens äldste son, Albert, med hjälp av sin lillebror John, 1913 byggt ett hus i Stäme åt familjen. Albert blev så småningom byggmästare i Ålstorp, efter att under ett par år, utan att trivas, provat skräddaryrket hos sin far. Oftast hade kunderna med sig tyg, ibland köpetyg men oftast hemvävt. Bengt-Petter tog mått, lade ut tyget och ritade. Så fick man komma tillbaka och prova ett par gånger för att till slut hämta hem sina kläder. Han sydde kostymer och långrockar och ibland en och annan frack. Till kostymen var det hustrun Emilia som sydde byxorna och västen. På det stora skräddarebordet fanns hans redskap som måttband, krita, nålar, vax, saxar, syring, tråd och en låda med olika spännen, knappar, hakar, hyskor. Kritan hade han att rita på tyget när han skulle klippa ut delarna till plagget men också för att markera om något skulle ändras på ärm eller benlängd. Vaxet hade han att gnida tråden på för att den skulle bli fastare. Syringen var en stor fingerborg utan topp. Han satte lite vax på syringens insida för att den skulle sitta bra på fingret. Dessutom hade han en ekplanka med måtten 25x80 cm som han skulle slå knapphål på. Han lade tyget på plankan och hade ett järn, format som en liten yxa som han slog med en hammare på. Hålet blev då rakt och jämnt. Han hade två yxor, en till västknappar och en till rockknappar. Denna planka har tusentals hack efter hans uthuggna knapphål. Hustrun Emilia var mycket skicklig att sy knapphålen. Bengt- Petter hade en stor skräddarsymaskin. Emilia hade en vanlig symaskin, båda av trampemodell. När Bengt-Petter skulle pressa (stryka) ett plagg använde han ett pressjärn som kan värmde på vedspisen eller kaminen. Det var långsmalt, utan trähandtag, så han fick hålla i det med en trasa för att inte bränna sig. På tyget lade han en ”dampelase”. Det var en tygbit som dels skulle skydda tyget från att bli bränt, dels för att få det slätt. Trasan var blött i ett tvättfat med varmt vatten för att inte värmeförlusten på strykjärnet skulle bli för stor. För att känna att strykjärnet hade någorlunda rätt temperatur, vätte han fingret och kände snabbt på järnet. Fräste det på rätt sätt var det lagom varmt. Det var den tidens termostat. För att kunna pressa ärmar hade han en liten ärmbräda som han kunde sticka in i rockärmen och sedan pressa ovanpå. När dagsljuset från fönstret inte räckte till, satt han på bordet och sydde för att få bästa möjliga ljus från fotogenlampan. Inte förrän omkring 1930 fick de elektriskt ljus. Då hade de i början av 1920-talet tillsammans med de äldsta sönerna byggt upp en gård i Perstorp. Innan de hade bostad på gården gick Emilia dagligen halvmilen från Stäme till Perstorp för att mjölka korna och se till djuren. 
Arbetsbelastningen för familjen var
störst före konfirmationstiden, då de
flesta pojkar skulle ha en kostym. Men
livet var inte bara slit. Bengt-Petter
hade av sin far, liksom sina bröder, lärt
att spela fiol och spelade på gillen och
dans. Med sig hade han sönerna allteftersom de växte upp. Det berättas
att Albert var så liten när han började
spela att han fick stå på ett bord eller i
fönsterkarmen för att höras och ses.
Sönerna Bror och Gösta lärde sig att
spela fiol liksom dottern Ellen och sonen
John, som dessutom var en duktig
klarinettist. Han spelade även occarina.
Alberts hemmabyggda fiol från
1910 och Johns klarinett finns fortfarande
kvar.
På julaftons morgon lades sömnaden åt sidan, det stora skräddarebordet, som stått med kortändan mot fönstret, vändes på andra ledden och försågs med en vit duk. Julgranen bars in och julfirandet kunde börja. Barnen med familjer kom hem och man åt julmaten i skräddarerummet. I den stora barnaskaran fortsatte ett par av flickorna i föräldrarnas fotspår. Äldsta dottern, Paulina, emigrerade till Amerika och arbetade i hela sitt yrkesliv på en ekiperingsfirma i Ottumwa, Iowa och Ellen arbetade också en tid som sömmerska. Ruth, en annan av flickorna som emigrerade till Amerika blev mycket skicklig att sy amerikanska lapptäcken och skickade under årens lopp hem åtta stycken till släkten i Sverige. Bengt-Petter och Emilia fortsatte att sy åt folk ända till 1937, då sonen Bror tog över gården Björkudden i Perstorp och de köpte ett hus, Ljunghällan, i Staffanstorp. Då var Bengt-Petter 74 år och levde i ytterligare sex år till 1943. Emilia bodde kvar på andra våningen i huset till sin död. I nedre våningen bodde hennes son, min far Gösta, mor Eva, som hade frisersalong i ”finfarstun” och vi tre barn. Jag fick på 1980-talet ärmbrädan samt lådan med en del av min farfars skräddaresaker av min faster Judit. I den fanns då bland mycket annat hemmagjorda knappar av trä och horn. Farmors syskicklighet har även satt sina små spår hos mig. Hon lärde mig bland mycket annat att sy knapphål innan jag började skolan, för det ansåg hon viktigt att kunna. Tyvärr brukar jag inte så ofta den kunskapen idag, men då går tankarna till min kära farmor som dog när jag var nyss fyllda elva år. Margit Nilsson, Gårstaberg | |
|
HALLANDS GENEALOGISKA FÖRENING hgf @ halland.genealogi.se |
|