 |
Hallands Genealogiska Förening hgf@halland.genealogi.se |
 |
| 2004-11-25 HallandsRötter » Artiklar ur medlemsbladet 2004 » Landsbygdsbefolkningens skatter |
| Landsbygdsbefolkningens skatter
av Ingemar Rosengren |
|
| Följande redogörelse gäller
huvudsakligen 1800-talet och är starkt
förenklad. (Och – det bör kanske sägas
– ganska torr. Men det är svårt att vara
underhållande när man skriver om
skatter.)
Jordeboksräntan Den viktigaste skatten som bönderna betalade kallades jordeboksräntan och var närmast en förmögenhetsskatt. Den utgick i proportion till det mantal gården hade åsatts och betalades med naturaprodukter efter vad som angavs i jordeboken. Men när vi kommer in på 1800-talet betalades den efter vad jag kan finna alltid i kontanta pengar. Värdet av naturaprodukter kunde nämligen räknas om till kontanter med hjälp av den markegångstaxa som länsstyrelsen i varje län årligen utgav. Vad ovan sagts gällde de bönder som hade oinskränkt äganderätt till sin jord, de s.k. skattebönderna. Bönderna på ej friköpt frälsejord och kronojord betalade motsvarande skatt till resp. frälseägaren och Kronan. Men deras skatt kallades städja. Mantalspenningarna En annan skatt var mantalspenningarna. De var en personell skatt som var lika för alla. Den tog alltså inte hänsyn till den skattskyldiges betalningsförmåga. Jag går här inte in på den komplicerade frågan om vilka som var befriade från denna skatt, utan nöjer mig med att säga att den i princip betalades av alla som förmådde försörja sig själva. Tillsammans med mantalspenningarna betalades ytterligare två avgifter, nämligen skyddsavgift, som ansågs vara betalning för det skydd staten gav medborgarna, och kurhusavgift som närmast var en avgift för sjukvården. Bönder och torpare som brukade mindre än ¼ mantal och hade minst fyra minderåriga barn debiterades för nyssnämnda tre avgifter, men behövde inte betala. Tiondet Tiondet var en urgammal skatt som från början oavkortad gick till kyrkan och de fattiga, men som från Gustav Vasas tid till största delen gick direkt till staten. Denna del kallades kronotionde. Under 1800-talet blev kronotiondet inbakat i jordeboksräntan. Jordeboksräntan och kronotiondet kallades tillsammans grundskatt. Denna avskaffades successivt under slutet av 1800-talet och ersattes med den progressiva inkomstskatt som vi nu betalar. Att debitera och uppbära skatt Att debitera och uppbära skatt var en omständlig procedur i forna dagars Sverige. I oktober varje år upplästes från alla predikstolar länsstyrelsens kungörelse om mantalsskrivning. Omedelbart därefter började härdadsskrivarna att socken för socken förrätta denna. Husbönderna hade då att infinna sig och lämna uppgifter om sina familjer och anställda. Hade husbonden torpare eller backstusittare på sin mark var han rapporteringsskyldig även för dem. Närvarande var vid förrättningen någon representant för kyrkan, kanske kyrkoherden själv, och kontrollerade med hjälp av husförhörslängden att riktiga uppgifter lämnades. Under påföljande vår fick kyrkoherden ett renskrivet utdrag av mantalslängden för att ännu en kontroll skulle kunna ske. Markegångstaxan Frampå hösten utkom markegångstaxan, och då blev det möjligt att räkna ut vad varje husfader skulle betala för sig och sin familj och andra som bodde på hans mark. Han fick sedan ett utdrag ur skattelängden, alltså en sorts debetsedel. I mars påföljande år anordnades i varje socken något som kallades uppbördsstämma. Då var kronofogden närvarande och alla skattskyldiga hade att infinna sig och betala sin skatt direkt till honom. Husfadern betalade alltså in skatten även för sitt tjänstefolk och sina torpare. I regel var det nog så att de i förväg hade betalat in sin del av skatten till honom, eller han krävde dem efteråt. Uppbörden av skatt Och så var det dessa som inte förmådde betala. De fördes upp på en restlängd, och hos dem företog länsmännen utmätning. Det utmätta godset såldes sedan på offentliga auktioner. Men egendom som var nödvändig för livets uppehållande, t. ex. husgeråd, sängkläder, kreatur och redskap, fick inte utmätas. Men om den skattskyldige t.ex. hade två kor och länsmannen ansåg att familjen kunde klara sig med den ena, tog han den andra. I många fall gick det naturligtvis inte att få in skatten på det sättet. I äldre tider kunde det då bli då fängelse för den skattskyldige, men är vi inne på 1800-talet skrevs skatteskulden så småningom av. Uppbörden var i regel avslutat i maj månad. Och då hade det alltså förflutit halvannat år sedan proceduren började. Besvär Vidare fanns det något som kallades besvär, och som det inte är fel att kalla för skatter. Det var arbetsåligganden som vilade på enskilda personer, byar eller socknar. Exempel: underhåll av kyrkor, tingshus, fattighus, vägar och broar. Bönderna var indelade i ploglag vilkas skyldighet det var att vintertid hålla vägarna farbara. I första hand kronobönderna i närheten av gästgivargårdarna hade skyldighet att skjutsa resande. När militära trupper passerade måste bönderna om så behövdes hjälpa till med att transportera deras bagage. De var skyldiga att vid anfordran ställa upp vid skallgång efter diverse vilda djur. Och sist men inte minst: det ständiga knekthållet. Att hålla soldater och båtsmän var inte billigt. Källor: Lundsjö, Fattigdomen på den svenska landsbygden under 1800-talet. Nordisk Familjebok, 3:e upplagan Läs även: Mantalslängderna på CD » Mantalslängder ett oundgängligt hjälpmedel » Skattelängder i Halland » | |