 |
Hallands Genealogiska Förening hgf@halland.genealogi.se |
 |
| 2004-01-24 HallandsRötter » Artiklar ur medlemsbladet 2003 » Tankar kring en ordbok |
| Tankar kring en ordbok
av Lars Larsson |
|
| Så här under den mörka årstiden är det mysigt att krypa upp i soffhörnet med en god bok, gärna då tillsammans med en varm kopp te med lämpligt tilltugg. Som släktforskare förhöjs stämningen ytterligare om boken handlar om något som berör ens forskning i något avseende, och därför valde jag en ordbok. Följande min devis ”ju äldre dess bättre”, föll valet på SVENSKT DIALEKTLEXIKON, Ordbok öfver svenska allmogespråket af Johan Ernst Rietz. Utgiven i nytryck i Lund 1962 men utgiven med sin första del 1862 verkade den helt oemotståndlig för mina anspråk. Sådana rariteter kan man faktiskt låna på biblioteket! Denna bok stod där bara och väntade, på hylla Fc(x), och där hade den nog stått länge, stämplarna på utlåningskortet i fickan på pärmens insida skvallrade om att den nog inte tillhörde de allra mest utlånade av vad som erbjuds.
På 859 dubbelspaltiga sidor är denna ordbok en guldgruva för oss släktforskare. Det var längesedan som en bok kunde få mig att minnas min uppväxt på 40- och 50-talet så väl, då fortfarande, i alla fall ute på landsbygden, den äldre generationen använde ålderdomliga uttryck och talesätt, och då TV och radio ännu inte hade hunnit likrikta och utsläta språket till vad det mestadels är idag. Men redan på 1860- talet tyckte man att språket hade förändrats allt för fort, och författaren menar i sitt företal till ordboken, att han nog är ute i sista stund med insamlingen av ord och uttryck som fortlevt i folkmun sedan medeltiden. Nu finns de emellertid här i tryck. Här kan vi förhoppningsvis hitta en del av de konstiga ordvändningar vi träffar på under våra forskningar. Författaren har haft hjälp av många personer runt om i landet med insamlingen, i Halland exempelvis av ryttmästaren P. v. Möller och i Dalsland (som intresserar mig mycket) av självaste kontraktsprosten dr A. Lignell. Möller är ju för övrigt känd som författare till ”Halländska landskapsmålet”, också en gammal och intressant ordbok. Författaren nämner också en annan känd person från våra trakter som varit honom till stor hjälp, ”Med hänseende till de i våra munarter förekommande talrika och i många fall uråldriga växtnamnen hafva synnerligen vigtiga upplysningar alltjemnt meddelats af min vördade vän professor Elias Fries”. Vad är det då för ord man kan finna i denna omfångsrika volym? Ja, nästan allt skulle jag vilja säga. Ord från hela landet, uttryck man aldrig har hört maken till. Här öppnar sig 17- och 1800-talets språk och sätt att uttrycka sig inför ens ögon. UR-BOE är en person som hör hemma utom socknen, FLEPA är att göra narr av folk. TJÄLBLOMSTER är vad vi nu kallar vitsippa och MULLTA det är glöden som glöder under askan i spisen.Våra förfäder levde delvis i en annan värld, en värld med häst och vagn, med naturahushållning som hade tusentals ord och ordvändningar som nu ej längre behövs. Det påminner mig om eskimåerna och snön, för oss som bor här finns nästan bara ett ord för snö, det räcker, men en eskimå har ett tjugotal olika uttryck för snö i alla dess former och skepnader. Samma var förhållandet med exempelvis hästen för våra förfäder. Det fanns ett stort antal ord förknippade med den tidens viktigaste färdmedel. Vädret och dess skiftningar är ett annat område med många numera utdöda ord. HÖGVÄR är klart och vackert väder efter regn, DURA är lite småregn i största allmänhet. SÅK var kvalmig luft inför ett åskväder och FNYKA gjorde det när det föll små glesa snöflingor. Speciella halländska uttryck finns också förstås, VÄKKA betydde i Slöinge att man blev hastigt rädd, ”Ja vakk te”, I Veinge användes HYSSERT i betydelsen frodig, stark pojke, ”Dä ä en riktig hyssert te påg”! I Skåne kunde man däremot säga tvärt om, ”Dä va en faseligt uhångi glöttonge”, där U-HÅNGI betydde ett vilt och ostyrigt barn. Men i Halland sa man HALLING för en hallänning och I STA för i afton. Man sa GÄALÖS för ombytligt sinnelag och ULL-NÖKKLA för ett ullnystan. För vissa ord finns det i boken små utläggningar och förklaringar, som åtminstone jag finner roande att läsa. Ta det här med BENE-RASKESÖNDA till exempel. Vad i all världen var det? Jo, allt får sin förklaring, hur klart som helst, ”söndagen efter trettondagen, så kallad, då alla benen efter julens kötträtter då kokas och beredas”. Det borde man kanske ha kunnat räkna ut. Svårare kanske då att veta varför en dag i påskveckan heter ASKEONSDAG, men lugn, även det förklaras klart och redigt, ”onsdagen i dymmelveckan, dagen efter fettisdagen. ”Benämningen härleder sig deraf att hvar och en, som den dagen besökte messan, fick aska på sitt hufvud, under det presten uttalade orden: Memento quia pulvis es.” Se där, ett ord från vår medeltid som åtminstone i min barndom var i allmänt bruk. Men inte nog med detta. Man får sig till livs poesi också, ibland texten till små visor. GULLBEN eller GULLFOT betydde varg eller räv: | |
|
”Kallar du mej varg,
Skall ja vara dej arg; Kallar du mej gull, Skall ja vara dej hull” | |
| KIND slutligen, användes upp i Dalsland i betydelsen barn, ”Liten kind”, litet gossebarn. | |
|
”Sov, sov, lilla kind!
Stor i rumpan som en grind; Faddrar haver du många: En i Skåne, en i Lund; Fyra å tjugo i Valdemarssund Förutan prester å djeknar” | |
| Men min klänning ”af paramat”, som jag hittat i en av bouppteckningarna från mitten av artonhundratalet fick jag inget svar på. Kanske var det något modernt kvinnligt påfund, som helt enkelt inte passade i ett sådant här förnämligt lexikon? Jag får nöja mig med PARKA, eller som man sa i Himle för att uttrycka en viss tid, t.ex. 3 till 5 veckor: ”Ätter e lång parka.”
Lars Larsson (i Halland) | |