 |
Hallands Genealogiska Förening hgf@halland.genealogi.se |
 |
|
2003-04-22 HallandsRötter » Artiklar ur medlemsbladet 2003 » Falkenbergs gästgiveri - en släkthistoria |
| Falkenbergs gästgiveri - en släkthistoria
av Bengt-Erik Olsson |
|
| Danska tiden
Gästgiveriet i Falkenberg har en lång och intressant historia. Den startade redan på 1500-talet och höll på en bit in på 1900-talet. Stora delar av denna historia, men inte hela, är förlagd till det som i dag är Storgatan 42 i kvarteret Gästgivaregården. Den förste kände gästgivaren var Karl Jacobsen Skotte, senare Fodringhem. Det var den danske kungen Fredrik II, som 1579 förordnade Karl Jacobsen att hålla ”kro och gaestehus” i Falkenberg. Han försågs med en gård, som var belägen mitt emot det som senare blev gästgivargård. Adressen är i dag Storgatan 41. Denna gård förklarades skattefri och han fick rätt att sätta ut laxgarn i Ätran för gårdens uppehälle. Karl Jacobsen förordnades också som borgmästare. Kombinationen borgmästare - gästgivare har sedan varit ganska vanlig i Falkenberg.
När Karl Jacobsen 1592 dog övertog änkan gästgiveriet. Hon gifte om sig med Mads Jensen, som år 1600 fick kung Kristian IV:s tillstånd att driva gästgiveriet vidare i samma gård. Mads Jensen var sedan gästgivare till 1630 då Kristian IV förordnade kaptenen Jacob Pedersen att hålla gästgiveri i samma gård och på samma villkor i övrigt som sina företrädare. Han blev Falkenbergs siste danska gästgivare. Han var också gästgivare under de första svenska åren innan han 1648 flyttade till Danmark. bild: Falkenbergs gästgivaregård, nuvarande Storgatan 42 Falkenbergs museums bildarkiv, Anders Gernse/Tomas Gustavsson 
Första svenska tiden Som förste svenske gästgivare utsågs befallningsmannen Johan Larsson. Drottning Kristina kom 1649 med en ”krögare- och gästgifvarordning”. För att uppfylla denna avsattes 1651 en gård, kronohemmanet Herting i Skrea, ”till gästgiveriets uti Falkenberg bättre uppehållande”. Detta arrangemang skulle komma att fortsätta till slutet av 1800-talet. Det innebar att innehavaren av Herting också var gästgivare i Falkenberg, oavsett om förvärvet skett via arv eller köp. I slutet av 1800-talet försökte staten dra in stödet men Falkenberg kämpade emot. Till ägare av gården Herting utsågs 1651 befallningsmannen och gästgivaren Johan Larsson, som senare även blev borgmästare i Falkenberg. Då han avled övertog änkan ”Elisabeth Salig Johan Larsson” år 1677 både Herting och gästgiveriet i Falkenberg. Hon drev troligen inte gästgiveriet själv utan anlitade en arrendator. Hon ersattes av Germund Skepsgård, som 1695 blev ägare till Herting och därmed gästgivare. Skepsgård var från 1705 också borgmästare i Falkenberg. Skepsgård anklagades av borgerskapet i Falkenberg för ekonomiska oegentligheter både i sin egenskap av gästgivare och borgmästare. I spetsen för detta ”uppror” stod rådmannen Sören Sörensson. Det slutade med att Skepsgård avsattes. En ny borgmästare tillsattes men det blev inte Sören Sörensson utan Gustaf Dahlberg, en rådman från Halmstad. Men som gästgivare fick Sören Sörensson ersätta Germund Skepsgård. Gästgivarsläkten Sören Sörensson Sören Sörensson åtog sig gästgiveriet från år 1709. Året därpå blev han ägare till kronohemmanet Herting. Enligt Kammarkollegiet blev Herting ”Tillägnad Sören Sörensson, dess hustru, barn och arvingar, så ock arvinge efter arvinge med grund, jord, åker, äng, skog mark, fiske och fiskevatten, kvarn och kvarnställen, torp och torpställen.” Sören Sörensson blev sedan 1732 även borgmästare och yrkeskombinationen återuppstod. Sören Sörensson hade just uppfört en ny byggnad rakt över gatan från det tidigare gästgiveriet med dagens adress Storgatan 42. Delar av huset finns kvar från denna tid. Hit flyttade gästgiveriet sannolikt 1709, möjligen något år senare. Sin fullmakt som gästgivare fick han dock inte förrän den 31/12 1710. Det fanns faktiskt en släktkoppling mellan Sören Sörensson och Johan Larsson. Sören Sörenssons mor Börta (Britta) Svensdotter blev tidigt änka och gifte om sig med en av Johan Larssons söner, Hans Johansson, som alltså blev Sörens styvfar. Med en något vårdslös formulering kan man säga att Johan Larsson blev Sörens ”styvfarfar”. Johan hade åtminstone en son till, Lars Johansson, som när han skrev in sig på Lunds Universitet tog sig namnet Falkman. Även Sören Sörenssons söner antog senare namnet Falkman. Sören Sörensson var sedan gästgivare i Falkenberg och ägare till Herting till 1753, de sista 21 åren som borgmästare. Då tog sonen Hans, som tog upp namnet Falkman, över gästgiveriet, fortfarande på Storgatan 42. Där bedrivs förresten i dag Falkmanska Cafét. Ägaren har ingen koppling till Falkman, men tyckte att namnet vara passande. Hans Falkman ärvde gården Herting och fick fullmakt på gästgiveriet i april 1753. Genom kopplingen mellan Herting och gästgiveriet kan man ju säga att också gästgiveriet gick i arv. Hans Falkman var gästgivare fram till 1770, då hans son Sören Falkman övertog Herting och därmed gästgiveriet. Sören Falkman, ibland Sören Hansson Falkman efter pappans förnamn, var gästgivare till 1811. Sören Falkman hade testamenterat Herting till sin dotter Susanna Magdalena. Formellt blev hon därmed gästgivare men hon överlät rättigheterna på sin make, dykerikommissarien Daniel Lundgren. De båda makarna sålde emellertid 1822 Herting till Hans Svensson från Munkagård i Morup. Han är bekant i Falkenberg som byggmästare för stadens rådhus, som ännu finns kvar. Hans Svensson hade tydligen inga ambitioner att själv driva gästgiveriet. Daniel Lundgren var därför kvar som gästgivare till 1826. Härmed avslutades en 175-årig gästgiveriepok i en och samma släktkrets med undantag för Skepsgårds ”inhopp” åren 1702-1709. bild: Hertings gård, Falkenbergs museums bildarkiv 
Ett avbrott i gästgiverisläkten Germund Skepsgård blev alltså ett första avbrott i den gästgivarsläkt, som funnits sedan Falkenberg blev svenskt. Med Hans Svensson som ägare av Herting blev det nu ett andra avbrott. Han innehade alltså från 1822 gästgiverirättigheterna. Han hade emellertid svårigheter att komma till gästgiveriet. Han måste finna en arrendator som både landshövding och magistrat kunde godkänna. Dessutom förfogade han inte över någon gästgivargård. Den hittillsvarande var ju fortfarande i Daniel Lundgrens ägo. Under tiden fortsatte därför Daniel Lundgren som gästgivare. Hans Svensson inköpte en gård lämplig att hysa gästgiveriet. Det råkade (?) bli den gård som tidigare hade hyst gästgiveriet rakt över gatan från Sören Sörenssons gästgivargård. Dagens adress är Storgatan 41, men inga spår av huset finns kvar. Hans Svensson fann slutligen också en lämplig arrendator. Denne blev emellertid kortlivad och ersattes snart av en ny. Dessa två, som saknar intresse i detta sammanhang, hade alltså fått Hans Svenssons gästgiverirättigheter överlåtna på sig. Det kom också en tredje arrendator, Hans Carl Hellman. Hans äldre broder Christian var för övrigt gift med Anna Petronella Lundgren, yngre syster till dykerikommissarien Daniel Lundgren (sid 5). Hans Carl Hellman och Johan Petter (J P) Lundberg köpte 1834 Herting av Hans Svensson. De båda erhöll därmed gästgiverirättigheterna. Hellman fortsatte som gästgivare 1834-1837. Då köpte Carl Fromhold Öhrvall Sörenssons gästgivargård på dagens Storgatan 42. Hit flyttade sannolikt gästgiveriet tillbaka 1837, nu med Öhrvall som gästgivarearrendator. Gästgiverisläkten Sörensson återkommer med släkten Lundberg Nästa större förändring skedde 1841, då J. P. Lundberg köpte ut Hellman från Herting och samtidigt av Öhrvall förvärvade gästgivargården. Därmed var ordningen från Sören Sörenssons släkts gästgiveri återställd. Ägaren av Herting drev gästgiveriet i sin gård på Storgatan 42. Det var säkert med stor tillfredsställelse J. P. Lundberg ”återupprättade ordningen”. Lundberg var nämligen gift med Anna Elisabeth, som var dotter till Sören Falkmans syster Susanna. Den gamla gästgiverisläkten med anor från Johan Larsson (dock utan blodsband Johan Larsson - Sören Sörensson) hade fått sin fortsättning. Johan Petter Lundberg var gästgivare 1841-1854 men hade några olika arrendatorer och föreståndare för krogstugan. Sonen Per Johan (P. J.) övertog gästgiveriet och behöll det fram till sin död 1908. Med detta hade en lång släkttradition avslutats. Den påbörjades 1651 och avslutades 1908 med några kortare avbrott. Efter 1880 förde gästgiveriet dock en tynande tillvaro. Staden hade då fått sitt stadshotell och den skjutsningsverksamhet som bedrevs på gästgiveriet minskade i omfattning i och med järnvägarnas tillkomst. Dock fanns gästgiveriet i någon form kvar ända in på 1930-talet. Men det är en annan historia. Bengt-Erik Olsson | |