 |
Hallands Genealogiska Förening hgf@halland.genealogi.se |
 |
| Artiklar ur medlemsbladet Hallandsfarares Information 2000 |
| Farsoten 1712, ett dystert 280-årsminne
Nedanstående uppsats är skriven av Sperling Bengtsson och hämtad från Saxo. Kulturhistorisk Årsbok för Skåneland 1992. Saxo som utkommer varje år ges ut av MonitorFörlaget i Vä. Årsboken, som du kan abonnera på, har kommit ut sedan 1985 och innehåller kulturhistoriska artiklar från Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm, alltså de landskap som går under benämningen Skåneland. Adress: Saxo, MonitorFörlaget, Graagården, Vä, 291 65 Kristianstad. |
|
| MANTALSSKRIVNING Anno 1713, den sjunde februari. Herr Laurentius Götherström, pastor och kyrkoherde i Harplinge och Steninge socknar i Halland, satt i sin prästgård och såg på hur skrivarens gåspenna snirklade sig fram över papperet. Med de tio roteombuden (sju från Harplinge och tre från Steninge) hade han läst upp alla sockenbor och gjort de ändringar som behövdes, och nu växte mantalslängden fram under pennan. Många församlingsbor saknades sedan förra året. Några hade dragit ut som soldater med kung Karl XII. Av dem hade man ännu ett litet hopp om några, som blivit krigsfångar i Ryssland efter den stora kapitulationen vid Poltava för snart fyra år sedan. Just nu formades några ord i marginalen: "hehla huuset döde i Farsotten". Herr Lars tänkte på den förteckning över "de som döde i Petsttijden", som han hade skrivit i kyrkboken under hösten. Trettiotvå av sina kära församlingsbor hade han antecknat i de båda socknarnas Död- och Begravningsbok. Han tänkte på alla rykten som gått, på åtgärder som hade vidtagits av myndigheter för att hejda farsoten, och hur den dragit fram också i grannsocknarna och även där ryckt bort hela familjer. På många platser anlades i all hast pestkyrkogårdar, snart glömda. Eller ville man helst glömma bort den hemska tiden. Åren gick och lade en glömskans slöja över det som hänt. Något levde dock kvar i folkmun, berättelser om hur man rökt mot pesten, om hur de smittade gårdarna hade isolerats och hur marknader och liknande som brukade samla mycket folk, hade inställts. Bland detta var också minnet om hur man samlades till gudstjänst på båda sidor av Nyrebäcken (eller Ån) i Söndrum för att ändå vara tillsammans. En gång när jag läste om Digerdöden i skolans historiebok, sade min mor: "Var det den gången när folket samlades på båda sidor om ån i Fammarp för att hålla gudstjänst? De fick inte komma till kyrkan, så prästen stod på ena sidan med dem, som bodde på östra sidan av ån, och de som bodde i Fammarp och Onsjö stod på västra sidan". Kan en muntlig tradition bevaras så genom seklerna? Säkert hade detta hänt mer än en gång och kanske också den svåra hösten 1712. DEFEKT KYRKOBOK 1965 hade Edvin Gustavsson från Snöstorp letat fram en sten på den gamla kolerakyrkogården i Fammarp i Söndrum (Hallandsposten 1/7 1965) och då drog jag mig till minnes min mors ord. I tidningsartikeln uppges, att man inte kan få reda på vilka som begravts där, för kyrkböckerna skulle ha brunnit. Varifrån den uppgiften än har tagits, så är avsaknaden av Död- och Begravningsbok just för åren 1712-1713 beroende på "den mänskliga faktorn", som det kallas numera. Sedan Carl XI:s Kyrkolag av 1686 börjat tillämpas ute i socknarna påböjades kyrkobokföringen omkring 1687-1690, så också i Söndrum-Vapnö, där de börjar 1688. Vigsel- och Begravningsboken slutar 1711, just före det aktuella året, och börjar först 1736. Anledningen till att hela kyrkobokföringen återupptagits och finns bevarad finner man i en anteckning att biskop Benzelius gjort visitation 1735, Dom 3 Trin (3dje söndagen efter Heliga Trefaldighet, d 22 juni). Då kunde kyrkoböckerna inte visas upp som kyrkolagen föreskrev, därför att råttorna hade fördärvat flera blad och böckerna lämnats till bokbindare i Halmstad för att lagas med annat pappers insättande. Sedan visade sig felaktigheter också vid renskrivningen och att klockaren Börge Falk d ä inte förvarat böckerna på betryggande sätt. I anledning av kyrkans meddellöshet skulle denne emellertid bekosta reparation av kyrkoböckerna och efter biskopsvisitationen blev det bättre ordning i kyrkobokföringen i Söndrums pastorat. Hur många personer dog då i pesten 1712? Exakta antalet går väl inte att få fram, delvis därför att kyrkböckerna verkligen har brunnit upp i andra prästgårdar (Getinge). Men jämförelse mellan mantalslängder (Mtl) för de aktuella åren 1712 och 1713 upplyser om vilka gårdar som drabbades, och på våren 1713 gjordes bouppteckningar (Bou) för tre familjer i Söndrum och en i Rävinge. Sådana finns inte i Harplinge-Steninge, men där har i gengäld skrivits en förteckning på 32 personer i kyrkboken (Kyrkb). Detta ger namnen på alla i familjen och på så vis kan man genom en försiktig beräkning få fram, att det var 60-70 personer. Det tycks ha varit kust- och slättsocknarna som drabbades, och i Halmstads härad mest i Söndrum, Vapnö, Holm, Kvibille, Harplinge, Steninge och Rävinge. Jämförelse mellan Kyrkb, Mtl och Bou för Söndrum ger vid handen att det troligen var 17-20 personer som begravdes i Fammarp, nämligen: Från Trottaberg Ranesgård: Hans Jeppessons döttrar Karin och Anna. Fammarp Jönsesgård: Swen Jeppesson/Ingelsson och hustrun (hans tredje gifte), Ingier Nilsdotter bördig från Steninge Bäckagård, "och deras barn", så att "pigan Gunla /var/ allena i huuset". Hur många barn det var framgår inte av Kyrkb, men två barn i hans första och ett i tredje giftet dog tidigare (andra hustrun dog ett halvt år efter vigseln, 1706). I Fammarp dog också (enligt Bou) Nils Jeppesson och hustrun Bengta Larsdotter, lämnande efter sig vuxna barn. I Onsjö: Johanna Ranesgård, hos änklingen (enl Bou 20/6 1712) Swen Nilsson "allt folket döde af farsotten och huuset ödhe" (Mtl). Han har tydligen blivit omgift 1712, för i Bou står det att han och hustrun Bengta Hansdotter "dog i farsoten förleden vinter", och där finns två söner Nils och Lars som överlevde medan tre systrar, Karin, Kierstin och Gunnel dött 1712. I Onsjö Swensgård: dog Christian Andersson, hustrun och pigan Gunla. I Onsjö Persgård: dog Jacob Persson "tillika med hustr.". I Backestugan i Onsjö: dog Nils Swensson. Således 17 personer. I angränsande socknar dog, enligt samma källor: Wapnö: Onsjö Bengtsgård (Bolet): Anders Nilssons piga Bengta. Holm: Kiällstorp Anders Larssons gård: Essbiör Andersson, hustrun och drängen Nils. Sonen Anders tjänade hos en granne och övertog sedan gården. Kvibille: Kafwabol Persgård: där "fålket döde" och sedan åbon Börge Nilsson överlevde. Rävinge: var troligen den socken som drabbades värst och där (enligt Mtl) minst 24 personer dog i elva gårdar, av "farsoten", därav "döde hela huset" i sex gårdar. Harplinge och Steninge: finns som redan nämnts antecknade för sammanlagt 32 personer. Övriga socknar i häradet har tydligen isolerats och undgått farsoten den gången, eftersom inga sådana anteckningar finns där. Också andra delar av Halland drabbades, socknar i södra delen samt norra delen, bl a Värö (Inga Bernander: Böldpest i Värö under krigstid 1711-1712. Person- och sockenhistoria. 1979). Rävinge Räfwinge Hansg.: Oluf Persson m h 1713: af farsoten dödhe hehla huuset. Per Mårtensson m h Nils Andersson m h, p Börta. 1713: döde alla ut Sup. Täckinge Jöns Olssonsg.: Christopher Ollsson m h Anders Borgarsson m h M. gamma W.b. Jöns Andersson m h. 1713: måg Jöns Anderssons E.m. dödh i farsoten. Hans Andersson m h.1713: död i farsoten. Bou 1713:1. Swen Persson Enkl. Bårarp And. Nilssonsg.: NM Swen Nilsson m h Per Nilsson m h. 1713: bägge döda. Bårarp Jöns Joenssonsg.: Oluff Jönsson m h. S Jöns, döttr Anna och Anna. 1713: hehla huuset döde. S Jöns Olsson ogift. Räfwinge Börgesg.: Swen Börgessons E. S Swen Swensson m h. 1713: Swen Swenssons E.M. döde i farsoten Anders Jonsson m h. S Anders. 1713: hehla huuset döde i farsoten. Ry Attesg.: Nils Andersson m h Nils Larsson m h Lars Nilsson m h Anders Jönsson m h. 1713: alla dödha. Nils Larsson m h Lasse Nilsson m h Fålkastad Anders Knutsg.: Nils Elofsson m h. 1713: dödha i farsoten. Nils Nilsson ogift. 1713: S Nils Nilsson Lars Olsson m h Diegnebohlet: Per Olsson m h. 1713: alla döda af farsoten. Minst 24 personer. Båda hemmanen Räfwinge och Diegnebohlet låg nära kyrkan, Fålkastad, Ry och Täckinge österut och Bårarp västerut. | |