 |
Hallands Genealogiska Förening hgf@halland.genealogi.se |
 |
| Artiklar ur medlemsbladet Hallandsfarares Information 2000 |
| Från Sverige till Amerika 1916
En halländsk emigrants berättelse 1912 kom min gammelmorfar Clas Emil Petersson till Minnesota från Sverige (Älmeboda -Östragöl i Kronobergs län) och lämnade hustru och åtta barn tills han blivit tillräckligt väl etablerad för att sända efter dem. 1916 gjorde min gammelmormor resan från gården i Sverige till Minneapolis. 1957 berättade gammelmormor Hulda om resan som nedtecknades av hennes dotter Edith som var med på resan, då fyra år gammal.Clas Emiil och Hulda har nu omkring 100 ättlingar, som bor i hela Amerika. Det som följer är den berättelse som min gammelmormor berättade. Jag har delat upp den i sektioner men annars är det exakt berättelsen med hennes egna ord. Jag hoppas att berättelsen skall vara lika intressant för dem som studerar Skandinavien eller immigrationen som för mina släktingar som ännu inte känner till historien. Om ni har några kommentarer var vänlig sänd dem till mig. Glenn R Wichman 239 Murlagan Avenue Mountin View CA 94043 USA Email: glenn@wichman.org |
|
Förberedelser Vår stora familj beslöt att göra en förändring och lämna Sverige och förenas med min man i Amerika. Han hade varit här i fyra och ett halvt år och skrev till mig om jag och barnen kunde göra den långa resan hit över skulle vi planera för att göra det. Vi tänkte över det. Jag hade inte varit ute mycket innan och hade ingen erfarenhet av att resa. Jag funderade på hur det skulle gå. Vi hade åtta barn. den äldsta fjorton och ett halvt och den yngsta fyra år gammal. Det var sex pojkar och två flickor. En flicka nio och den yngsta fyra. Den sjuårige pojken sade "Jag har en krona i svenska pengar. Jag lägger den i ett litet kuvert. Du kan ta det. Låt oss starta att göra oss klara nu." Jag sade till pojken "vi kan inte bli klara så fort, först måste vi tänka över. Vi har gården att sälja och vi hade fyra kor, grisar, höns och får och allt annat som vi sparat under de sexton år vi bott här. Det först vi gjorde var att hålla auktion och sälja hem och alla andra saker som vi inte kunde ta med oss. Jag var mycket rädd för auktionen eftersom det vanligtvis söps mycket. Jag har varit motstånare till dryckenskap i hela mitt liv och med mina åtta barn där var jag lite rädd. Det gick bra och var inte så illa. Endast en man blev full och han köpte grisarna och betalade ett högt pris för dem. Efter att ha köpt dem glömde han dem och lämnade dem kvar. Efter att jag haft dem i några dagar kom jag i kontakt med honom och frågade "varför tog Du inte grisarna?" Han sade då "köpte jag Dina grisar?" Jag svarade "Det gjorde Du och jag vet inte vad jag skall göra. Jag har inte foder till dem och kan inte ta dem med mig. "Ja, sade han, om jag har köpt dem skall jag ta dem".Så han kom och hämtade dem och allt blev bra. Vi hade sålt allting och jag måste köpa kläder till mina barn och mig och bli klar. Från gården i Småland till Malmö, sedan till Köpenhamn. Nu var det svårt att säga adjö till min mans föräldrar och fyra systrar och tänka att jag aldrig skulle se dem igen. Vi hade blivit klara så fort som vi kunde. Till slut kom den dag vi skulle åka. Med tårfulla ögon och bedjande om Guds hjälp, som jag alltid litat på, kom våra vänner för att säga adjö. Det var svårt. Mina närmaste grannar kom och gjorde vår frukost. Hon var min bästa vän jag hade där. Våra grannar tog oss först till järnvägsstationen. De små pojkarna voro mycket förvånade. De hade aldrig sett ett tåg förut. Stinsen sade "vart skall Ni åka med alla dessa barn, skall Ni på utflykt?" "Nej" sade jag. Sedan sade han "var har Ni Er man?" Jag svarade att han var i Amerika och vi skall åka till honom. Jag hoppas att det skall gå bra. Jag hade en farbror, som skulle besöka sin dotter i Köpenhamn och han skulle hjälpa oss på båten, men han var värre än barnen. Han var så nervös och sade att resan skulle bliva svår för mig. Han undrade om jag skulle klara den. Vi kom till stationen i Alvesta och måste stanna där innan vi kunde ta tåget till Malmö. Det regnade. Barnen hungriga och våta önskade se alla tågen komma och gå.Jag hade ett svårt arbete att hålla ihop dem och vi åt den stora lunch grannarna skickat med oss. Efter att vi slutat lunchen satt vi ner en stund. Vi skulle ta tåget till Malmö. Jag hade att ta reda på två flickor och en stor väska. John, den äldste pojken såg till den yngste pojken Eric och en väska. Walfrid och Henry gick alltid framför oss och jag lärde mig att räkna till åtta barn på vägen. Det var viktigast att inte förlora någon av dem. Vi anlände till Malmö sent på eftermiddagen och här skulle vi köpa våra biljetter till båten så jag fick berätta hur gamla barnen var. Innan vi reste hade Walfrid just haft sin tolfte födelsedag och våra vänner trodde att han skulle åka för halva priset. Jag var dum och frågade och de sade att måste betala fullt pris om hans födelsedag var den dagen. Jag sade att jag var ledsen men jag trodde att jag skulle få rabatt när jag köpte så många biljetter. Då sa jag "ge mig biljetterna då" de gav mig fyra hela och fem halva biljetter. Jag betalade för biljetterna och de sade att jag skulle åka till Köpenhamn på kvällen och ta båten där nästa dag. Vi anlände dit på kvällen och hyrde ett rum för att sova på natten och jag räknade barnen för att se att vi alla voro tillsammans igen. Vi måste åka till båten och de som sålde biljetterna sände en Ford för att ta oss dit och det var den första automobil vi sett. Vi undrade om vi skulle få plats. Min farbror och hans dotter kom för att säga adjö till oss. Vi hade en trevlig middag i deras lägenhet i Köpenhamn. Hon hade ett bageri där så hon sände med en del godsaker att äta. Vi måste säga adjö till dem där för att aldrig se dem igen. Farbror sade att det värsta han gjort-att se mig med alla dessa barn ensam. Svårt för mig att lämna det land vi älskade så mycket och där vi haft den lyckligaste tiden i vårt liv. Ett älskat minne av vårt hem, mor och far och all den kärlek de skänkt mig. Detta minne skall jag aldrig glömma. De är inte där längre. De har lämnat denna värld många år tidigare. Tre av mina systrar voro i Amerika och jag lämnade en syster i Sverige som varit i Amerika sex månader. Så vi var ivriga att komma till Amerika för att träffa min man och systrar så att vi kunde vara tillsammans igen. Med båt från Köpenhamn till New York Innan vi gick ombord gjorde jag ett av mina första misstag. Barnen var hungriga och önskade bröd, så jag gick in i vad jag trodde var ett bageri vilket visade sig vara en barberarbutik. Jag köpte lite hårolja, som jag inte behövde, för att inte visa mig förlägen. Vi fann ett bageri så vi köpte några bröd. Sedan gick vi till båten. Nu trodde jag att inte behövde ängslas under en lång tid med alla ombord. Vi fick den största hytten med fyra bäddar. De tre äldsta pojkarna blev genast sjösjuka och jag bad att inte jag skulle bli sjuk så att jag kunde ta hand om barnen. De berättade att det bästa var att gå upp på första däck och få frisk luft. Jag gjorde det men en dag blev också jag sjuk. Vi voro alla på första däck och låg på små sängar och barnen kräktes och jag sa till Walfrid att det vore bättre om han gick till en annan plats så han inte skulle få all skammen. Här trodde jag att alla mina bekymmer var över men märkte snart att det inte var så. På båten fanns många långa lejdare och pojkarna önskade klättra hela tiden och jag var så rädd att de skulle falla i havet. Jag fick vakta dem noga. Vi hade också en bra tid ombord. Där var några svenskar, som hade varit i Sverige på besök och nu reste tillbaka igen. Jag frågade om några av barnen jag såg på båten var från Amerika. Hon sade att dom var från Amerika och jag sade ,"Vi tror i Sverige att de blir smutsiga i Amerika" och hon sade "de har smuts där också", vilket jag snart fann efter att ha anlänt dit. Vi hade varit elva dagar på båten så nu började vi titta efter land. Jag gick nu till de äldsta pojkarna och sade till dem att vara noga med utseendet när de granskades annars skulle de sända oss tillbaka. Då gick alla upp från sina sängar och försökte se trevliga ut och tittade noga efter land där vi skulle ha vårt hem resten av livet. Vi såg land på morgonen så nu fick vi gå i land. Detta var den värsta dagen på hela resan. Jag fick alla åtta tillsammans och gav dem strikta order att hålla samman. "Om ni försvinner så hittar jag er aldrig mer". Ellis Island/Castlegarden Nu måste vi gå igenom en grundlig undersökning, igen höll vi våra fingrar korsade. Barnen fick också genomgå en mental test.De klarade testen bra. Vi hade aldrig sett amerikanska pengar. Barnen ville köpa något gott och de gav dubbelt så mycket för en dime (10 cent) som för en nickel (5 cent), vilket inte barnen förstod eftersom nickeln var större än en dime. De lärde sig fort att hantera pengarna bara de hade några. Efter detta blev vi sända till Castlegarden för ännu en undersökning. Det hade kommit in två båtar samma dag så det fanns bara utrymme för stående och vi blev sända till olika platser för undersökning. Om det inte var riktigt blev vi sända till en annan plats. Jag insåg att jag inte kunde prata engelska bara "ja" och "nej". De visste detta och hjälpte mig. Då kom en man och ville ta våra järnvägsbiljetter och han tog lång tid innan han kom tillbaka så jag trodde att han tagit dem för egen räkning. Jag förstod att de hade mycket att göra i ett annat rum så jag sade åt barnen att stanna och tog fyra-åringen på armen. Där fanns ingen plats att sätta ner henne. Då kom en man medan jag höll henne och försökte säga något åt mig. Jag kunde inte förstå honom och hade blivit tillsagd att se upp för främmande män. Jag lät honom förstå att jag inte ville prata med honom. Jag sa inte ens "no" till honom, inte något. Han gav inte upp utan kom tillbaka igen och pekade på en man i ett hörn som hade en stol och han sade åt honom att lämna stolen åt mig och babyn. Han fortsatte att peka på stolen och jag förstod vad han menade och blev så glad åt stolen eftersom jag kände att jag inte kunde stå mycket längre. Jag var så trött på att stå. En av pojkarna kom till mig medan jag satt på stolen och hade blivit sjuk av allt folket omkring honom. Jag återsåg aldrig mannen som gav mig sin stol men jag skall aldrig glömma honom så länge jag lever för hans vänlighet. Till slut kom mannen som tagit våra järnvägsbiljetter tillbaka och jag fick svara på några frågor och förklara på svenska. Jag sade att jag hade lite pengar kvar efter att ha köpt biljetterna och hade man och tre systrar i Minneapolis och att vi hade betalt för hela resan. Nu var vi klara att ta tåget från New York till Minneapolis. New York till Minneapolis med tåg. Jag köpte lite lunch i New York och trodde att vi kunde köpa mat på tåget. Vi köpte bananer och persikor, som vi aldrig sett förut. Barnen trodde att persikorna var ruttna äpplen och slängde bort dem. Lunchen var snart slut och vi fann att det inte serverades någon mat på tåget där vi skulle stanna de närmaste fyra dagarna. De gjorde ett kort stopp och jag gav John en dollar för att köpa någon mat och han kom snart tillbaka med fyra bröd, som jag delade och gav till barnen. Sedan gjorde de ett andra stopp och sade att vi hade tid att gå av och köpa en kopp kaffe. Detta var det enda ord jag förstod och jag sa till barnen att stanna på tåget och att jag skulle gå till detta lilla ställe och köpa kaffe. Så jag följde efter de andra dit. Jag blev överraskad av att se två stora negresser, vilket jag inte sett förut. De hade vita uniformer vilka antogs var vita, men vi kunde knappast se något vitt i dem. Jag väntade på min tur och såg då att de inte diskade kopparna efter att de använts. De bara fyllde på nytt kaffe. Jag försökte visa dem att de inte hade diskat kopparna, men de sade att de inte hade tid att diska dem. Jag gick ut lite besviken eftersom jag inte fått något kaffe som jag hade längtat så mycket efter. Jag kom tillbaka till tåget och märkte då att två av pojkarna saknades och trodde då att jag såg dem på utsidan av tåget när det avgick. Det var Carl och Henry som saknades. Till slut när jag sökt länge antog jag att de kanske hade gått att se tågföraren så jag gick till första vagnen och tittade bland stolarna. Jag såg lite rött hår sticka upp på den främre platsen vilket jag säkert viste tillhörde Henry och att de både var där. De hade tänkt se hur tåget framfördes. Jag var så upprörd jag hade inte kunnat dricka kaffet och jag trodde att jag förlorat två pojkar. Efter att ha funnit pojkarna tackade jag Gud och glömde allt om kaffet. Vi gick tillbaka till våra platser på tåget och var alla nöjda.Nu hade vi kommit till Chicago där vi måste byta tåg. De äldsta pojkarna måste bära tunga resväskor och de började klaga eftersom de var så tunga. De var så små och de stora männen omkring oss lutade sina väskor mot pojkarnas väskors översidor så att de kändes ännu tyngre. "Nå" sade jag "ni måste arbeta hårt och inte ge upp". Vi hade fortfarande lång tid på tåget. Till slut kom vi fram till tåget men där fick vi veta att det inte fanns plats för oss och att vi måste ta ett annat tåg. Så vi fick plocka upp vårar tunga väskor igen och gå till det andra tåget. Vi var alla dödströtta och jag sa "varför stannade vi inte i Sverige", som Israels folk sa "varför stannade vi inte i Egyptien" efter de hade lämnat det. Vi hade flera hårda dagar framför oss och vi litade på att Gud skulle hjälpa oss resten av vägen. Barnen var hungriga och trötta och vi hade lite mat men många människor steg av i Chicago och de hade så mycket kvar av maten de köpt i New York och de hade sett alla barnen. Nu blev de till slut godhjärtade och gav allt bröd till mig. John hade somnat i stolen och de gav oss så mycket bröd att vi inte kunde ta emot allt. Jag väckte John och han kunde inte förstå hur vi fått så mycket bröd. Vi måste lägga upp det på hatthyllan och på andra ställen där vi kunde finna plats. Jag undrade var jag skulle göra med det på morgonen när vi skulle lämna tåget. Vi måste lämna det mesta. Vi hade haft så lite mat för de senaste dagarna och nu hade vi så mycket att vi inte kunde hantera det. En ung pojke, som skulle till Minneapolis, såg några flaskor han trodde innehöll läsk. Det visade sig vara lönnsirap. Han gav det till mig och sa att vi kunde ha det på brödet. Barnen öppnade flaskan och sirapen rann ut över allt. Det var en förskräcklig röra. Vi fortsatte att åka och jag gjorde iordning sitsarna för att ligga på för de små pojkarna. Jag trodde att de skulle ha det bra där men när jag tittade till dem en stund senare fann jag bara en av pojkarna som sov på sitsen. Jag tittade efter den andre och han hade fallit under sitsen och fortsatt att sova. Jag var glad att inget hade hänt honom. Jag tog dem alla till en behållare där det fanns is. Jag använde vattnet som droppade från den och tvättade deras ansikten så bra som jag kunde. Nu skulle vi snart vara i Minneapolis och jag trodde våra problem snart skulle vara över och att vi snart skulle se våra kära i ett nytt land. Minneapolis Vi anlände till Great Northern Station och tänkte att detta var den vackraste plats vi hade sett sedan vi lämnade Sverige. Jag glömde faktiskt att jag inte kunde tala ett ord engelska. Jag tittade först efter min man. Han var inte där. Jag tänkte att jag gått igenom så mycket och fortfarande måste ha tålamod. Jag stod där med alla barnen och tittade på all människor som kom. Till slut kom han. "Jag trodde inte du kom redan. Tåget kom före jag väntade det. Nu är vi alla inbjudna till din syster Agda." Min svåger och systerson kom med två bilar för att ta oss till deras hem. Vi var mycket glada att komma dit och använda deras badrum efter vår långa resa. Vi kände oss mycket välkomna. Nu hade min man ansvar för att hjälpa till med våra barn. Min andra syster Anna hade hjälpt honom hyra ett hus och köpa möbler. Efter en vecka skickade vi sex av barnen till skolan där de alla startade i första klassen. De lärde engelska fort och kom snart i högre klasser. Vi anslöt oss till den lutheranska kyrkan. Där kunde prästen tala bra svenska. Jag var glad för det eftersom jag trodde jag aldrig skulle kunna lära mig engelska. 1957 Vi har nu varit här över fyrtio år. Jag kan inte tala om allt som hänt under den tiden. Vi förlorade en av våra söner när han var tjugofyra år gammal. Han dog i lunginflammation. Detta var den första sorgliga händelsen. En son föddes här så vi har fortfarande åtta barn. Så långt har alla lyckats bra. De har alla fina hem och har goda affärer. De har sex trevliga hustrur och två män. Vi är fortfarande vid god hälsa men har blivit gamla. Pappa fyller åttiotre i augusti och jag är sjuttiosex. Nu bor vi i detta land, vilket vi tycker är det bästa och har gjort mest framsteg i hela världen. Vi vill tacka Gud för denna plats som har givit hjälp till så många människor över hela världen. Jag vill avsluta min berättelse om vår resa för över fyrtio år sedan. Om vi gjort denna resa nu, skulle vi haft de så mycket bättre. Gud hjälpe oss alla. Det är min bön. | |