Jon Pallin
valberedningens kandidat
nominerad av Dalarnas släktforskarförbund

Släktforskning och historia har jag varit intresserad av så länge jag kan minnas. Jag har alltid tyckt om att höra de gamla berätta om hur det var förr. Att läsa filmrullar och mikrofiche har jag hållit på med i drygt tio år. Jag är ordförande i Föreningen Släkt och Bygd i Borlänge sedan 1995, var med i interimsstyrelsen för Dalarnas Släktforskarförbund och är nu dess vice ordförande, medlem i projektgruppen för Soldatregistret Dalarna och med i riksförbundets idégrupp. Vid sidan av släktforskning är körsång min stora passion.

Jag är en 35-årig fyrabarnsfar från Borlänge. Här är jag född och uppvuxen, har bott här hela mitt liv och trivs väldigt bra. Nja, född blev jag faktiskt i Tierp, vilket berodde på att min höggravida mor absolut skulle gunga i en lekpark när hon tillfälligt besökte pappa som låg ute på vägjobb i Uppland, och då blev det förstås iltransport till BB... Vad skriver jag då för födelseort och -församling i min ansedel? Bott här i hela mitt liv är väl inte heller riktigt sant. Jag har ju faktiskt bott nästan ett år i ”sta’n”, Kungliga Hufvudstaden alltså, och ett halvår i Ludvika. Och så bodde jag ju ett år i Brunswick, Maine, USA, också.

Trots att jag känner mig som en genuin Borlängebo, har jag inga rötter alls i Stora Tuna, min hemförsamling. Mina enda dalarötter har jag på morfars sida i Grangärde, Nås och Säfsen. Farfars föräldrar var från Värmland, farmor från Västergötland och mormor från Västmanland och Blekinge, så det är spridda skurar. De flesta av mina ”invandrade” förfäder kom hit kring sekelskiftet 1900 i samband med den kraftiga expansionen av Domnarvets Jernverk, numera SSAB Tunnplåt. Där har jag aldrig satt min fot, men jag har gjort en del andra saker: Varit bl.a. busschaufför, datatekniker, bagare, bartender och lärare. Just nu jobbar jag som mellanstadielärare, men kommer inom kort att börja ett nytt jobb som försäljare av Canon kontorsmaskiner. Det kan låta som tvära kast, men jag har studerat bl.a. datateknik och grafisk teknik på Högskolan Dalarna och i Uppsala har jag läst historia. Jag har aldrig riktigt kunnat avgöra om jag är en humanistisk tekniker, eller en tekniskt sinnad humanist, så jag står med ena benet i vardera världen och väntar på att de tu skola mötas. Fast med tanke på hur världen ser ut, ja jag tänker då naturligtvis närmast på bruksanvisningarna till videoapparater, lär jag nog få vänta...

Men ni vill väl inte köpa grisen i säcken utan är säkert också intresserade av vad jag vill göra som ordförande:

Jag vill verka för

• fortsatt goda relationer med arkiven; den grund som Krister L. och hans medarbetare lagt med konstruktiva samtal i samförstånd, är ett viktigt arbete som givit släktforskarförbundet statusen av ett respekterat remissorgan och det ska vi bevara och bygga vidare på.

• bättre förhållanden för forskarna; här finns mycket att göra såväl lokalt vid kommunbibliotek och -arkiv som hos de statliga arkiven. Situationen i Arninge behöver t.ex. ses över vad gäller tillgängligheten. Många fler exempel finns säkert och här har vi som förbund en viktig pådrivande funktion gentemot arkivmyndigheterna. Min övertygelse är dock att det bästa resultatet för oss forskare nås genom konsensus snarare än genom öppen konflikt.

• tätare kontakter med föreningarna; som föreningsmedlem och styrelseledamot lokalt och regionalt, har jag kunnat se släktforskarrörelsen ur många olika synvinklar. En (ned-)slående iakttagelse är, att det ofta är ett fåtal eldsjälar som engagerar sig och deltar i debatten, kommer med förslag och önskemål. Det känns ofta väldigt långt mellan ”oss här nere” och ”de där oppe” och ibland vet inte ens föreningsmedlemmar varför föreningen är med i släktforskarförbundet, eller känner ens till det! En av förbundets allra viktigaste uppgifter är att bättre kommunicera med släktforskarna runt om i landet, för att kunna utveckla sin verksamhet efter släktforskarnas önskemål. Det är en tung och svår uppgift, men jag anser den vara helt avgörande för förbundets framtid. Här måste förbundet och de lokala föreningarna anstränga sig ännu mer för att skapa en livaktig dialog. Kanske kan förbundet öppna något/ några ”lokalkontor” runt om i landet. Internet är också ett utmärkt medium för snabb direktkontakt mellan riksförbundet och medlemmar runt om i landet. Här finns en hel del att önska och min ambition är att aktivt delta i Internetdebatten som riksförbundets officiella röst. (Det finns visst också andra kommunikationsmedel har jag hört, bl.a. för full duplex i realtid... telefon kallas det visst, samt telefax och brev, om nu någon minns vad det var.)

• ökat kvalitetstänkande i forskningen; vi kallar oss ett förbund av släktforskarföreningar. Begreppet forskare förpliktar, även om de allra flesta av oss endast agerar som amatörer. Släktforskning är en trevlig hobby för det stora flertalet, men även en viktig hjälpvetenskap inom andra vetenskaper, t.ex. medicin och historia. Som ett förbund där vi kallar oss forskare, har vi en skyldighet att verka för att alla släktforskare får lära sig vikten av källkritik. Med den nya teknikens möjligheter att sprida enorma datamängder globalt billigt och snabbt, är en av våra viktigaste uppgifter att lära nybörjarna skillnaden mellan att vara släktforskare och att vara släktletare/släktsamlare. De senare uttrycken har jag hört användas om personer som är måttligt intresserade av arkivmaterial och gamla svårtydda skrifter, men desto mer intresserade av att visa upp hur många individer de har inmatade i Disgen/Holger och hur de tankat hem si och så många generationer från Internet och bränt in hela klabbet på en CD som de kopierat upp och skickat till hela släkten. Låt oss verka för att ordet amatör får tillbaka sin ursprungsbetydelse: Älskare, ej klåpare!

Ted Rosvall
nominerad av Genealogiska Föreningen

Jag heter Ted Rosvall, är 48 år gammal, gift och far till fyra barn i åldrarna 10–25. Till yrket är jag musiker, organist och körledare inom Svenska Kyrkan, med huvudansvar för musiken i sex kyrkor utanför Falköping i Västergötland. Jag bor i min morfars farfars far hus i den gamla kvarnbyn Falekvarna, ett ställe jag från början inte hade en aning om, men som släktforskningen ledde mig till…

Mitt intresse för släktforskning startade redan i 10-årsåldern. Då handlade det mest om Europas Kungahus, ett intresse jag f.ö. behållit genom åren. Så småningom blev jag nyfiken på min egen släkt, och jag räknar 1968 som det egentliga startåret för mitt forskande. Sedan dess har det blivit otaliga besök på landets alla större arkiv och bibliotek, och förfäder och emigranter har även tvingat mig till arkiv och forskningsställen i fjärran länder. Jag har forskat i alla Nordiska länder, i Baltikum, Tyskland, Polen, Holland, Belgien, Frankrike och England. Och så i USA och Canada förstås. Emigrantforskning har blivit mitt kanske största intresse, och jag har ägnat sammanlagt ett drygt år åt forskningar i Amerikanska arkiv och föredragsturnéer i svenskbygderna.

Sedan 1990 är jag ordförande i Falbygdens Släktforskarförening med idag ca 180 medlemmar. Jag är även medlem i en rad andra föreningar och förbund. 1992 utgav jag min första riktiga bok; Bernadotteättlingar – en komplett genealogi över det svenska kungahuset.

Vad har jag då för tankar om Förbundet och min egen roll som eventuell ordförande?

Som jag ser det är Sveriges Släktforskarförbund i första hand summan av sina medlemsföreningar. Det är föreningarna som är Förbundets styrka, det är föreningarna som skall stöttas med material, rådgivning, besök och inspiration. Som förbundsordförande ser jag mig själv som just inspiratör och kontaktperson. Någon man ifrån föreningarna kan vända sig till, och snabbt få svar, tips eller vägledning. Det är viktigt att ordförande och förbundsstyrelse blir synliga, både genom besök ute hos medlemsföreningarna och genom information och debatt i tidskrifter och på nätet.

I andra hand anser jag att Släktforskarförbundet måste ta ansvar för släktforskningens villkor i stort. Här behövs en stor och kraftfull organisation som målmedvetet arbetar för bl.a. gratisprincipen på våra arkiv och forskningsställen, för en rimligare pris-policy vid försäljning och uthyrning av mikrokort, samt för arkivtider som gör att alla, även den arbetande befolkningen och de som studerar, får en chans att ta del av vårt gemensamma kulturarv. Det har hävdats att släktforskarrörelsen måste akta sig för ”Konfrontation” visavi Arkivverket och andra myndigheter. Jag har en känsla av att det ord man egentligen avser är ”Provokation”, ett negativt laddat ord som för det mesta är av ondo. Men begreppet ”Konfrontation” behöver inte innebära något negativt. Tvärtom! Vi måste våga konfrontera problemen, diskutera sakfrågorna med berörda myndigheter, ge och ta och så småningom komma fram till lyckliga lösningar eller kompromisser. Vi skall naturligtvis vara artiga, resonabla och lyhörda, men vi behöver som folkrörelse med 10.000-tals medlemmar inte stå med mössan i hand och bocka. Vi ska driva vår linje, envist och målmedvetet! Det är vår skyldighet mot våra medlemsföreningar och mot den folkrörelse, som vi som förbund är satta att tjäna.

I tredje hand anser jag att Släktforskarförbundet skall fortsätta med sin Publiceringsverksamhet, med Släkthistoriskt Forum och med Nättidningen RÖTTER med Anbytarforum. Här ligger Sverige i frontlinjen och det är bara att tacka och bocka och fortsätta utveckla det hela. Även de hjälpmedel som Förbundet på senare år gett ut, Sveriges dödbok, Svenska ortnamn och mycket annat, är av utomordentligt värde och kräver en organisation av Förbundets storlek för att bli verklighet. Kanske finns det också ute i medlemsföreningarna material av olika slag, register, handskriftssamlingar, större släktutredningar o.s.v. som skulle behöva nå ut till en bredare publik. Här kanske Förbundet skulle kunna hjälpa till på olika sätt, med rådgivning, ev. bidrag, hjälp med distribution och reklam o.s.v. Ett förverkligande av den gamla drömmen om ett samlat ”Släktforskningens Hus” á la Salt Lake City, med mikrokort, bibliotek och samlingar borde finnas med någonstans i Förbundets framtidsplaner.

När det gäller organisationsfrågor, stadgar m.m. vill jag inte yttra mig om detaljer, men jag måste få deklarera att jag är emot systemet med ”Stödjande medlemmar” i Förbundet. Sveriges Släktforskarförbund kan inte i längden hålla på och konkurrera med sina egna medlemsföreningar om släktforskarna. Förbundet skall vara ett förbund, och föreningarna skall sköta medlemsvärvning och service till enskilda medlemmar. Förbundstidskriften liksom Nättidningen bör nå alla som är medlemmar i en lokal förening eller ett regionalt förbund. De eventuella tekniska problemen kring detta löser vi gemensamt!

Och så, det viktigaste av allt; släktforskning är roligt! Det är en stimulerande, aktiverande och utvecklande hobby för alla åldrar och samhällsklasser. Det är en Kulturell gärning och en brygga mellan generationer och människor i en rotlös tid. ”Utan historia – ingen framtid!” Som ordförande i Sveriges Släktforskarförbund lovar jag att arbeta för en ljus framtid för Svensk Släktforskning!

Fotnot: Det har framförts kritik mot att endast valberedningens kandidat varit presenterad i Nättidningen RÖTTER. Orsaken är att presentationen av Rosvall kom redaktionen tillhanda först i lördags (8 juli), och den publiceras i dag (10 juli). Nättidningen RÖTTER har självfallet ingen avsikt att förfördela någon ordförandekandidat, och tidningen tar heller inte ställning i frågan vem som bör leda Sveriges Släktforskarförbund i fortsättningen. Det avgör medlemsföreningarnas ombud vid riksstämman i Linköping.