Riksdagens skatteutskott skulle den 31 maj ha fattat beslut om ett betänkande kring de fem motioner om återinförande av socknen som rikets minsta indelningsgrund, som representanter för de fyra borgerliga partierna tidigare lagt på riksdagens bord. En i det närmaste enstämmig skara av remissinstanser, däribland Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet, Lantmäteriet, Hembygdsförbundet och Släktforskarförbundet, har i sina remissvar förordat en utredning i frågan. Sedan Miljöpartiet bestämt sig för att stödja motionärernas krav på en utredning finns det dessutom en majoritet i riksdagen för detta. I detta läge väljer den socialdemokratiska majoriteten i utskottet att bordlägga frågan.

Socialdemokraterna har inte redovisat några sakargument för att avvisa en utredning, eller ens motiv för en bordläggning, utan hänvisar endast till en ”överenskommelse” om att p.g.a. kostnaderna inte tillsätta fler utredningar. Man hävdar att en parlamentarisk utredning skulle kosta ca 5 miljoner kronor, vilket inte ryms inom befintliga ramar. Något krav på en parlamentarisk utredning finns dock varken från de fyra borgerliga partierna eller ifrån miljöpartiet, som menar att en enmansutredning borde vara tillräckligt i detta fall.

Ärendet har nu förts tillbaka till Skatteutskottets kansli och finansdepartementet, och frågan tas – kanske – upp igen i höst.

I sak förefaller miljöpartiet och vänstern vara överens, och sannolikt även många socialdemokrater. Det torde vara svårt för dessa partier att motivera en fortsatt religiös överhöghet över den civila statens indelning, som resultatet faktiskt blir om ingen ändring kommer till stånd. Det är också svårt att förstå socialdemokraternas negativa hållning till denna egentligen ganska enkla och politiskt färglösa fråga. Frågan är om det vi nu fått bevittna handlar mer om prestige än om demokrati och förnuftigt tänkande. För utskottets socialdemokratiska ordförande, Susanne Eberstein, tycks det vara viktigare att försvara sitt partis en gång intagna positioner, än att lyssna till en samstämmig kör av institutioner, experter och gräsrötter. Bordläggning är dessutom ett lömskt vapen, som i princip ger ordföranden möjlighet att effektiv begrava en obekväm fråga. Hembygdsförbundet och släktforskarförbundet har begärt ett sammanträffande med den socialdemokratiska gruppen, men tyvärr inte fått tid för ett sådant möte förrän den 28 september.

TR

Till:           Skatteutskottets ledamöter
Från:         Sveriges Släktforskarförbund

Den 6-8 maj var representanter för många av vårt förbunds medlemsföreningar samlade till en Släktforskar- och förtroendemannakonferens på Gotland. Bland de många viktiga ämnen som behandlades var givetvis ”sockenfrågan” – folkbokföringens koppling till kyrkliga församlingar – uppe till diskussion. Bl.a. diskuterades tendensen i de remissyttranden som inkommit, varvid följande reflektioner gjordes:

1. Det tycks råda en nästan total enighet om att det nuvarande systemet, där den civila folkbokföringen underordnas och görs beroende av ett fristående trossamfunds i ständig förändring varande organisation, är olyckligt. Förutom alla de praktiska problem en sådan instabil indelningsgrund tillhandahåller rikets kanske allra viktigaste personregister, tillkommer de principiella aspekterna, som kan sägas vara ännu allvarligare. Hur kan man i ett sekulariserat land, där kyrka och stat efter mycken beslutsvånda lyckats genomföra en fredlig separation, tillåta att ett av många samfund fortsätter att ha beslutanderätt över rikets indelning? En jämförelse med alla andra samhällsfunktioner skulle te sig absurd. Kyrkan hade t.ex. länge överhöghet över skolväsendet och fattigvården. Skulle staten och kommunerna acceptera att Svenska Kyrkan fick bestämma över indelningen i skoldistrikt och rektorsområden eller var nya skolor skall placeras? Eller schemaläggningen? Skulle socialdepartementet godta att Svenska Kyrkan påverkade bidragsnivåer eller åtgärdsprogram? Skulle landstingen medge att Kyrkan ändrade sjukvårdsgränser och ansvarsområden? Den stora gruppen svenskar med annan religionstillhörighet än den Lutherskt-protestantiska sätter egentligen problemet på sin spets. Hur kan Sverige fortsätta att tvinga in t.ex. sina muslimska medborgare i ett system av kristna församlingar, där ett kristet samfund, utan varje civilrättslig legitimitet eller demokratisk förankring, beslutar över dem? Sveriges släkt- och hembygdsforskare utgår från att Skatteutskottet inte kan låta denna frågeställning passera utan en ordentlig utredning.

2. Samstämmigheten i remissvaren, särskilt bland de kulturella institutionerna och organisationerna, tycks vara mycket stor. De allra flesta menar, att en förändring behöver komma till stånd, och förordar att frågan utreds. Vilka skulle argumenten från Skatteutskottets sida vara för att i sitt betänkande INTE föreslå en sådan utredning? Om skatteutskottet, efter att ha gått ut med en så bred remissrunda, och efter att ha fått ett på så många sätt entydigt svar, skulle välja att rekommendera avslag utan utredning, skulle det väcka en oerhörd bestörtning, ja t.o.m. anstöt inte bara hos remissinstanserna utan än mer hos alla dem som engagerat sig i frågan. Tiotusentals medborgare har, via namninsamlingar, brevkampanjer och insändare, tagit aktiv del i kampen för att få upp frågan på politikernas dagordning. Inom Släkt- och Hembygdsforskarrörelsen, med närmare en halv miljon medlemmar, skulle det aldrig accepteras om den fråga, som engagerat så många, på ett så snöpligt sätt nu skulle avfärdas. Frågan skulle kunna utvecklas till en förtroendeklyfta mellan den breda allmänheten och dess politiker, där ord som ”svek” och ”maktfullkomlighet” skulle bli flitigt använda. För att skatteutskottet och riksdagen skall kunna rättfärdiga ett avslag utan utredning måste det finnas starka argument för detta. Enligt Sveriges Släkt- och Hembygdsforskare finns det inga sådana argument ibland remissvaren.

3. Det finns ofta ett motstånd mot förändringar. Det kända och invanda, även om det är principiellt eller av praktiska skäl diskutabelt, accepteras och respekteras därför att alternativet, att ändra och göra om, förefaller vara en större ansträngning. I denna fråga råder dock ”uppochnedvända världen”. Här är det de ”konservativa krafterna”, de som vill rädda och bevara vårt kulturarv och samtidigt ge folkbokföringen en civil legitimitet, som kräver reformer och förändring, medan de ”operativa krafterna” vill att allt skall förbli vid det gamla, ”Status Quo”. Paradoxen i denna fråga är emellertid den, att ”Status Quo” kommer att innebära ett tillstånd av ständig förändring medan ett ingrepp nu, för att rätta till det som har blivit fel, kommer att innebära en mycket lång period av stabilitet och arbetsro för folkbokföringen.

Stockholm den 15 maj 2005
Sveriges Släktforskarförbund
Ted Rosvall, förbundsordförande

• Finns även som pdf-dokument här

Remissvar angående:
Allmänna motioner om folkbokföringens koppling till kyrkliga församlingar

2004/05:Sk231 av Håkan Larsson och Lars-Ivar Ericson (c)
2004/05:Sk257 av Lennart Hedquist m.fl. (m)
2004/05:Sk259 av Birgitta Carlsson och Eskil Erlandsson (c)
2004/05:Sk417 av Mikael Oscarsson (kd)
2004/05:Sk421 av Martin Andreasson och Gunnar Nordmark (fp).

Sveriges Hembygdsförbund, SHF, har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade motioner. Med anledning härav vill SHF anföra följande.

Sammanfattning

Dessa fem motioner från tolv riksdagsledamöter som representerar fyra riksdagspartier ställer alla kravet att Sverige skall återinföra de tidigare territoriella sockenområdena som indelningsgrund för folkbokföring och fastighetsbildning m.m.
Sveriges Hembygdsförbund med 26 regionala hembygdsförbund, 1 900 hembygdsföreningar och 450 000 kulturintresserade medlemmar ställer sig med all kraft bakom detta krav.

SHF anser att Folkbokföringen är en fråga för staten och ska vila på territoriella sockenområden som indelningsgrund. Församlingarna har blivit en inomkyrklig angelägenhet och har därmed blivit instabila och obrukbara för samhället i övrigt.

Riksdagen har beslutat att ortnamnen är kulturhistoriskt värdefulla och infört en skyddsregel i Kulturminneslagen; därför ska inte kyrkan bestämma över de kulturhistoriskt mest värdefulla ortnamnen som socken/församlingsnamnen utgör.

Bakgrund

Hela den svenska samhällsuppbyggnaden vilar på de gamla sockenområdena som tillskapades på 1100–1200 talen och anses vara genomförda i hela Sverige vid sekelskiftet 1300. Sveriges ortnamnsskatt, som nu fått ett lagskydd i Kulturminneslagen är uppbyggd med sockenområdena som grund inom vilka områden de är unika. Från tidig medeltid till 1862 var det sockenstämman i sockenstugan som styrde samhällslivet och samhällsutvecklingen. Både den kyrkliga och borgerliga kommunen har vuxit fram ur sockenområdena. Byggtraditioner, dialekter, sånger, seder och bruk har sockenområdena som grund. Med denna bakgrund är det naturligt och nödvändigt att museerna och arkivens samlingar samt månghundraårig statistik har sockenområden som registerområden liksom folklivsforskning, medicinsk forskning och naturhistorisk forskning m.m.

Forskning

För hembygds- och släktforskare är det viktigt att understryka att folkbokföringen är, förutom att vara ett arbetsredskap för en rad samhällsfunktioner, en oersättlig del av framtida generationers källmaterial. Det gäller såväl historisk/demografisk forskning som forskning i släkt- och lokalhistoria. Som arbetsredskap är det av yttersta vikt att kontinuiteten får fortsätta utan avbrott, varvid grundelementet, den minsta indelningsnivån, måste få förbli intakt. Alla andra indelningar, kommuner, län, landsting, pastorat, kontrakt, stift, militärområden o.s.v. kan och måste få variera över tid. Men om den minsta cellen – socknen – är fast och stabil, går det alltid att rekonstruera de geografiska områdena och därmed bibehålla möjligheten till jämförande studier bakåt och framåt i tiden. Om den minsta delen ständigt förändras, som nu sker med den ”territoriella församlingen” omintetgörs alla sådana möjligheter, med stora svårigheter för snart sagt all sorts forskning, historisk, demografisk, kulturell, medicinsk, biologisk, social eller geografisk/fysisk.

Folkligt motstånd

Återinförandet av territoriella sockenområden som administrativa enheter i samhällsfunktionen är hett efterlängtat av svenska folket vilket Sveriges Hembygdsförbund kunnat konstatera bl a efter sex genomförda rikskonferenser under nio år under rubriken Sockenområdenas betydelse och bevarande. Detta stora intresse från allmänheten bekräftas också av aktionen ”operation brevstorm” som Sveriges Hembygdsförbund och Släktforskarförbundet genomförde under 2003. Aktionen innebar att en stor mängd vykort med krav på återinförandet av sockenområden sändes till Regeringen (ca.14 000), Riksskatteverket, politiska partier, kommunansvariga m.fl.

Den nya fastighetsbildningslagen, som föreslog kommuner som registerområden i stället för socken för fastighetsregistret, började diskuteras inom regering och riksdag omkring 1968. Ända sedan dess har svenska folket i olika sammanhang protesterat mot utmönstrandet av sockenområden och vädjat om att de skall vara kvar som geografiska enheter i Sveriges samhällsfunktion. Att utmönstra sockenområdena är att slå undan grunden till vår historia och vårt kulturarv. Remissbehandlingen av utredningen ”Folkbokföring i församling” gav samma tydliga svar. 90 % av remissinstanserna ville ha en mindre enhet än kommun, man vill ha kvar sockenområden med fasta och stabila gränser.

Efter kyrka/stat reformen

Vad som har hänt sedan dess är att Svenska kyrkan, när den nu är friställd från staten, av ekonomiska och rationella skäl gör förändringar av församlingarnas territoriella gränser. Och det går rasande snabbt. Vi kan i dag konstatera att under år 2002 gjordes sammanläggningar som innebar att 300 församlingar rationaliserades bort och enligt uppgift från SCB planeras ytterligare stora sammanläggningar ske den 1 jan 2006. Församlingarna, som är en inomkyrklig angelägenhet, har därmed blivit instabila och obrukbara för samhället i övrigt.

Inför sockenbegreppet i folkbokföringen

Riksantikvarieämbetet föreslår åren 1976-1995 som tidpunkt för en sockenrekonstruktion. SHF anser att en tidigare brytpunkt av flera skäl är bättre, men stödjer RAÄs förslag, av praktiska, tekniska och ekonomiska skäl. SHF anser också att det är lämpligt att snarast tillsätta en utredning för genomförandet av reformen, det är viktigt att klargöra hur reformen ska fånga upp skillnader t ex mellan olika regioner samt mellan stad och landsbygd.

Ett återinförande av sockenområden löser många problem i samhällsfunktionen och återställer kontinuitet och historisk helhet med tidigare århundradens register, forskning, statistik. Nedan nämns några av de viktigaste fördelarna;

• Sockenområdena blir registerområden för folkbokföringen så att samhället blir frikopplat från kyrkan, som ”Kyrka-stat” uppgörelsen avsåg.
• Sockenområdena blir indelningsgrund för fastighetsregistreringen.
  Fastighetsbeteckningarna blir unika inom sockenområdena, som lagen kräver, och man kan slopa de besvärliga dubbelnamnen för identifiering när samma namn förekommer flera gånger inom kommunen.
• Återupprättande av sockenområden med territoriella gränser, som de var före fastighetsbildningslagens genomförande 1972, innebär också att landets ortnamn åter blir unika inom sockenområdena, som avsikten varit från medeltiden.
• Behovet av att använda befolkningsstatistik i långa obrutna tidsserier gäller inte enbart historisk forskning utan i lika hög grad forskning inom t ex medicin, ekonomi och samhällsvetenskap. Sockenområden med fasta territoriella gränser tryggar framtida forskning och kontinuitet.
• Valkretsindelning får med sockenområden en permanent indelningsgrund.
• Skattemyndigheternas uppbörd av begravningsavgift och kyrkoskatt får en permanent indelningsgrund med sockenområden.
• Pliktverkets behov av ett fast områdesbegrepp i sockenstorlek kan åstadkommas med återställandet av sockenområden.

Avslutning

• SHF anser att det är nödvändigt att återinföra socknen som territoriell indelningsgrund bl a för folkbokföring, eftersom den självständiga Svenska kyrkan i snabb takt slår samman församlingarna som därmed blir instabila och obrukbara för samhället i övrigt. SHF stöder därför motionärernas förslag.
• SHF ställer sig även bakom Riksantikvarieämbetets förslag om åren 1975-1996 som tidsskikt för en rekonstruktion av socknarna.
• SHF anser att en utredning med uppgift att beskriva reformens genomförande snarast ska tillsättas.

Stockholm den 15 februari 2005
Sveriges Hembygdsförbund

Göran Furuland Ordförande

Henrik Axiö Generalsekreterare

Ärendet är handlagt av Ivar Högström

• Finns även som pdf-dokument här

Remiss:
Allmänna motioner om folkbokföringens koppling till kyrkliga församlingar Skatteutskottet har givit Sveriges Släktforskarförbund (SSf) tillfälle att yttra sig över fem allmänna motioner om folkbokföringens koppling till kyrkliga församlingar:

2004/05:Sk231 av Håkan Larsson och Lars-Ivar Ericson (c)
2004/05:Sk257 av Lennart Hedquist m.fl. (m)
2004/05:Sk259 av Birgitta Carlsson och Eskil Erlandsson (c)
2004/05:Sk417 av Mikael Oscarsson (kd)
2004/05:Sk421 av Martin Andreasson och Gunnar Nordmark (fp).

Med anledning härav vill Sveriges Släktforskarförbund anföra följande:

Sammanfattning
SSf instämmer till fullo i motionärernas krav på att den ”territoriella socknen” snarast måste återfå sin ställning som minsta indelningsområde inom folkbokföringen och i övriga relevanta sammanhang. Den ”territoriella församlingen” har, p.g.a. den stora mängden församlingssammanslagningar blivit instabil och därmed obrukbar. Den har också, genom skilsmässan från staten, mist sin civila legitimitet.

Orden och begreppen
Efter år 2000 är det inte längre rimligt att använda ordet ”församling” annat än i kyrkliga sammanhang. Svenska kyrkan är numera ett helt fritt samfund, med rätt att organisera sig efter eget gottfinnande. Därmed kan ordet ”församling” reserveras för sin ursprungliga betydelse: ”grundläggande organisatorisk enhet inom kyrkligt samfund” (Norstedts svenska ordbok). Härav följer att det i det civila samhällslivet inte längre är relevant att tala om ”församling” i termerna av geografiska enheter, på vilka man bygger samhälleliga strukturer och verksamhet.

Ordet ”socken” är det enda begrepp som kan överta innehållet i vad som tidigare var ”territoriell församling”. På landsbygden har ”församling” och ”socken” länge använts parallellt, och med viss begreppsförvirring. I städerna är ”socken” ett i det närmaste okänt uttryck. Där talar man i allmänhet om ”församling” enbart som ett geografiskt område. Man ”bor” i Katarina församling, även om man inte är medlem i Svenska Kyrkan och aldrig satt sin fot i Katarina kyrka. I språkvårdande syfte bör man därför ur det allmänna medvetandet försöka utmönstra begreppet ”församling” som ett geografiskt område även i städerna. Härvidlag kommer det att behövas ett nytt ord, som täcker den nya betydelsen, men som ändå något skiljer sig ifrån socknarna på landsbygden. Ett förslag skulle kunna vara ”stadssocken”. Man kan t.ex. bo i Klara stadssocken, (en tidigare församling, numera sammanslagen med Jakob och Storkyrkoförsamlingen) men vara medlem i Domkyrkoförsamlingen.

I många språk finns det en skillnad mellan den civila församlingen och den kyrkliga. I engelskan skiljer man t.ex. på ”parish” och ”congregation”, i tyskan på ”Gemeinde” och ”Kirchspiel”, i Franskan på ”Paroise” och ”congrégation”. I danskan finns ordet ”sogn”, som används både i städer och på landsbygden. Det svenska språket behöver på samma sätt bli tydligare, genom en klar signal från myndighetshåll om att ”församling” fortsättningsvis skall användas i andliga/kyrkliga sammanhang, ”socken” i civila/samhälleliga.

Kontinuiteten
Sverige har en världsunik oavbruten folkbokföringstradition sedan mer än 300 år med i huvudsak bevarat källmaterial. Det kyrkliga ansvaret för folkbokföringen upphörde 1991 i och med att uppgiften lades över på skattemyndigheterna. I retrospektiv hade det förmodligen varit bättre att skapa en ny civil folkbokföringsmyndighet, självständig och med eget ansvar, inte minst när det gäller andra aspekter än de rent verksamhetsmässiga.

Vi får inte glömma att folkbokföringen, förutom att vara ett arbetsredskap för en rad samhällsfunktioner också är en oersättlig del av framtida generationers källmaterial för historisk/demografisk forskning, liksom släkt- och hembygdsforskning. Som sådan är det av yttersta vikt att kontinuiteten får fortsätta utan avbrott, varvid grundelementet, den minsta indelningsnivån, måste få förbli intakt. Alla andra indelningar, kommuner, län, landsting, härader, pastorat, kontrakt, stift, valdistrikt, valkretsar, militärområden o.s.v. kan och måste få variera över tid. Men om den minsta cellen – socknen – är fast och stabil, går det alltid att rekonstruera de geografiska områdena och därmed bibehålla möjligheten till jämförande studier bakåt och framåt i tiden. Om den minsta delen ständigt förändras, som nu sker med den ”territoriella församlingen” omintetgörs alla sådana möjligheter, med stora svårigheter för snart sagt all sorts forskning, historisk, demografisk, kulturell, medicinsk, biologisk, social eller geografisk/fysisk.

Geografisk orientering
Att det för orienteringens skull behövs en geografisk nivå mellan fastighet och kommun är uppenbart för alla, och det var också därför det liggande förslaget om att helt ta bort församlingen som indelningsgrund föll. Tyvärr valde man en olycklig väg, när man beslutade att ”territoriell församling” skulle få vara kvar i folkbokföringen. Sannolikt avsåg man egentligen ”territoriell socken”, men den begreppsförvirring som är förknippad med själva ordet ”församling” (se ovan) medförde ett felaktigt vägval. Samtidigt var det vid denna tid svårt att förutsäga omfattningen av den sammanslagningsvåg, som blev resultatet av andra olyckliga beslut, nämligen Svenska Kyrkans val att överge sina egna tusenåriga traditioner och arbetsformer till förmån för ett verksamhetsfrämmande ekonomistyrningssystem med tonvikt på stordrift.

På landsbygden är det absolut nödvändigt med mindre enheter än kommunen för att skilja gårdar och fastigheter med samma namn från varandra. Detta är av stor praktisk vikt för en rad samhällsfunktioner, inklusive post, räddningstjänst, kommunikationer, skolskjutsorganisation, social service, hemtjänst, turistnäring och mycket annat, där det utan den geografiska avgränsning som socknen bidrar med blir nära nog omöjligt att hitta. I en ”territoriell församling”, bildad av kanske fem eller tio mindre församlingar, kan det finnas hundratals ”Skattegårdar” eller ”Västergårdar”. Hur navigera bland dessa utan geografiska ledtrådar?

Kultur och tradition
Den svenska socknen har inte bara en ”kameral” funktion, utan är också en i högsta grad levande del av den svenska kulturen. En av mycket få medeltida företeelser, som fortfarande har ett innehåll och ett värde i den svenska folksjälen. Att avskaffa socknen är som att avskaffa våra helgtraditioner, att ta bort julfirandet, eller midsommar, eller kanske slå samman dem till en eller ett par megahelger per år. Sådant gör man inte ostraffat. Varje generation har ansvar för de samhälleliga funktionerna under sin stund på jorden, och man har också ett betydande ansvar för framtiden. Däremot har man inte oinskränkt makt över historien eller över det gemensamma kulturarvet. Man kan inte, som en kinesisk kejsare, låta bränna alla böcker för att historien skall börja med en själv. På samma sätt har man inte rätt att godtyckligt bryta sönder medeltida strukturer för att för stunden tillfredsställa datatekniska nycker, som dessutom har tillkommit som en följd av felaktiga premisser.

Den svenska folkbokföringen är den allra viktigaste av de funktioner där socknen är oumbärlig. Man kan säga att en återgång till ”territoriell socken” inom folkbokföringen är en absolut nödvändighet för att övriga sockenbaserade indelningar skall fungera och kunna leva vidare. Det mesta inom svensk folkkultur är sockenindelat; folkminnen, visor, dikter, folkdräkter, det agrara föremålsarvet, språk- och dialektforskningen, fotografisamlingar, reportagefilmer, ljudupptagningar, fornminnen, gravstenar, hällristningar, kyrkokonst, stenmurar, ängar och hagmarker, flora och fauna och mycket annat. Allt har lokaliserats, observerats, registrerats, dokumenterats och vårdats med socknen som indelningsgrund och sökbegrepp. Ett kvarhållande vid den i ständig förändring varande ”territoriella församlingen” skulle på sikt kullkasta generationer av kulturvårdande myndigheters, föreningars och privatpersoners enastående insatser för det svenska kulturarvet.

Brytpunkten
Sveriges Släktforskarförbund hade kanske hellre sett att man vid en återgång till ”territoriell socken” hade fastnat för en tidigare brytpunkt, belägen innan allt för många förändringar i ”församlingarnas” geografiska omfång hade hunnit äga rum. Riksantikvarieämbetets rekommendation att i stället använda sig av den sockenindelning som rådde när det kommunbaserade fastighetsdataregistret successivt tog i drift åren 1976-1996 är emellertid rimlig, inte minst därför att den går att tillämpa omedelbart. Tiden är en oerhört viktig faktor när det gäller en återgång till ”territoriell socken”.

Avslutning
Man brukar säga att ”det går aldrig att återvända”. Men i det här fallet går det faktiskt. Alla argument finns på plats. Lantmäteriets förarbete med fastighetsdataregistret ligger klart att tas i bruk även för folkbokföringen. För en gångs skull går det att, utan stora kostnader, rätta till ett misstag, så att kulturen och samhällsfunktionerna åter går i takt med varandra.

Sveriges Släktforskarförbund uppmanar Skatteutskottet på det allvarligaste att medverka till ett återinförande av den ”territoriella socknen” i enlighet med motionärernas tankar och Riksantikvarieämbetets remissyttrande.

Stockholm den 10 februari 2005

Sveriges Släktforskarförbund

Ted Rosvall
förbundsordförande

Släktforskarförbundets och Hembygdsförbundets vykortskampanj ”Rädda våra socknar” tycks ha haft avsedd verkan. Inte mindre än fem motioner i ämnet har i höst lagts på riksdagens bord, två centermotioner och en vardera från moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet. Och det är kraftfulla motioner, som samtliga utmynnar i ett krav på att ”församlingen” skall överges som samhällelig indelningsgrund till förmån för sockenbegreppet. Det är kampanjens argument som kommer igen i motionstexterna, i ett par fall förstärkta med nya och fräscha tankegångar. Motionerna, som i sin helhet kan läsas på Riksdagens hemsida (www.riksdagen.se), har följande beteckningar: [2004/05 Sk] 231, 257, 259, 417 och 421.

Tidigare motioner och interpellationer har saklöst avfärdats av finansdepartementet, där de alla till sist hamnat, trots att de kulturella aspekterna egentligen är viktigare än de verksamhetsmässiga. Tidigare i år fnyste finansminister Bosse Ringholm i riksdagen bort frågan såsom varande lappri, och det svar släktforskarförbundet och hembygdsförbundet till sist fick på sin kampanj och sin skrivelse var så arrogant och oengagerat att vi alla häpnade.

Nu har emellertid situationen förändrats! I ett sammanträde den 16 november beslutade Skatteutskottet att låta en rad namngivna remissinstanser få yttra sig över dessa fem motioner. Listan är lång och spännande:

• Domstolsverket
• Kammarkollegiet
• Statistiska Centralbyrån
• Skatteverket
• Riksarkivet
• Riksantikvarieämbetet
• Språk- och folkminnesarkivet (SOFI)
• Lantmäteriverket
• Föreningen Sveriges Länsantikvarier
• Landstingsförbundet
• Svenska kommunförbundet
• Svenska kyrkan
• Sveriges hembygdsförbund
• Ortnamnsrådet
• Svenska fornminensföreningen
• Sveriges släktforskarförbund
• SVAR (Serviceorgan för landsarkivorganisationen)

Yttrandena skall vara utskottet tillhanda senast den 18 februari 2005. Det är bara att hoppas att de allra flesta kommer att skänka sockenbegreppet ett kraftfullt och välargumenterat stöd. Att Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Lantmäteriet kommer att göra det är ställt utom all tvivel. Det borde också vara en självklarhet för museivärlden och för Statistiska Centralbyrån. Mera tveksamt är det med Svenska kyrkan, som genom en serie olyckliga beslut har ställt till med denna soppa, och vad Skatteverket kommer att säga vet vi tyvärr redan.

Man skulle önska att samtliga landsarkiv, och inte bara Riksarkivet, tog tillfället i akt att bidra med synpunkter i ärendet. Om det är några som direkt berörs av de olycksaliga församlingssammanslagningarna så är det givetvis de arkivvårdande myndigheterna. Men annars är listan bra, och Sveriges släktforskarförbund kommer givetvis inte försitta tillfället att ytterligare skärpa de redan knivskarpa argumenten för ett återinförande av socknen som indelningsgrund för folkbokföring och all annan förvaltning som tarvar geografisk avgränsning.

Ted Rosvall

Att det skulle gå på det här viset var inte oväntat, men ändock oerhört frustrerande. Problemet är, som alltid, att det är fel departement som ”äger” frågan. Så fort det handlar om folkbokföringen, och det gör ju onekligen sockenfrågan, lämpas ärendet över på finansdepartementet för att tuggas sönder av skatteutskottet, som inte förstår vad det handlar om. Att frågan har andra dimensioner än de rent siffermässiga tycks vara lappri för finansen, som endast kan tänka i kronor och ören och procent.

Har ni hört uttrycket ”att göra bocken till örtagårdsmäster”? Lite så känns det i detta ärende, där alla goda argument slår ihjäl sig mot finansdepartementets mur av oförstående och ointresse. Man kan tycka, att finansdepartementet åtminstone borde kunna konsultera kulturdepartementet eller kanske riksantikvarieämbetet innan man drämmer till med sina avslag, men så icke. Alla aktioner, motioner och interpellationer i detta ärende riktar sig ju mot ett felaktigt synsätt och en okänslig hantering från finansdepartementets (läs: Skatteverkets) sida. Är det då rimligt att endast efterhöra samma departements syn, via skatteutskottet, på den egna verksamheten. Vadå, part i målet? En allsidig belysning kräver väl i rimlighetens namn att man även får in synpunkter från annat håll, lämpligen då från kultursidan. Eller kanske från en oberoende utredare, som inte behöver ta några hänsyn till egna tjänstemän eller egen, löjlig prestige i ärendet.

I en skrivelse till Riksantikvarieämbetet förvånar sig Hembygdsförbundets expert, Ivar Högström, över att regeringen vägrar att ta sockenfrågan på allvar. Ett återutnyttjande av sockenområden skulle, enligt Högström, innebära:

att	Kyrkan blir frikopplad från folkbokföringen, som regering och riksdag vill.
att	Fastighetsbeteckningarna blir unika inom sockenområdena, som fastighetsbeteckningsreformen kräver och varigenom samhället kan slopa de besvärliga dubbelnamnen i kommunerna.
att	Ortnamnen åter blir unika inom sockenområdena, som avsikten varit sedan medeltiden.

Därtill en mängd andra fördelar för forskning, museisamlingar, arkiv och register m.m.

Vad är regeringens problem?

Ted Rosvall

Att socknen som kulturarv är viktig för människor är glädjande. Även för Riksantikvarieämbetet är socknen viktig men vi kräver inte att den återfår en administrativ roll, skriver riksantikvarie INGER LILIEQUIST.

DEBATT

Vitsand, Boteå och Eling, Bolum, Hackås och Vållsjö.
Alla är de namn på socknar, ibland så gamla som tusen år.

Sveriges hembygdsförbund och Sveriges släktforskarförbund bedriver tillsammans en kampanj för att protestera mot att socknen som enhet är på väg att försvinna som kyrkan planerar. De kräver bland annat att socknen återinförs som indelningsgrund för folkbokföring, fastighetsbildning och kartografi.

Att socknen som kulturarv är så viktig för människor är glädjande. Även för Riksantikvarieämbetet är socknen och sockenindelningen av fundamental betydelse och myndigheten vill värna om socknens historia, funktioner, omfattning och gränser. Vi kräver dock inte att den återfår en administrativ roll. Att som förbunden vill återskapa 1951 års gränser för cirka 2 500 socknar kräver ekonomiska, tekniska och personella resurser som inte är realistiska eller ens nödvändiga. I stället accepterar Riksantikvarieämbetet socknarna som hi-storiska enheter och strävar efter att göra dem kända och användbara i den form de hade när fastighetsdataregistret togs i bruk, länsvis mellan 1976 (Uppsala län) till 1995 (Gotlands län).

Lantmäteriet arbetar med att sätta ut varje sockennamn på kartan, knutet till sockenkyrkan. Det innebär att även om församlingen/socknen Lerbo försvinner i en kyrklig rationalisering, så kommer man på kartan alltid att kunna läsa Lerbo kyrka.

Redan i dag finns också tryckta förteckningar där det går att slå upp i vilken kommun en viss socken ligger. Riksantikvarieämbetet vill verka för att även digitala hjälpmedel skapas. Vi uppmanar också kommunerna att i den omfattande adressreform som nu genomförs i landet, utnyttja möjligheten att använda sockennamnen och därmed stärka socknarnas identitet.

På lokal nivå kan en fastlagd, etablerad och välkänd socken successivt fyllas med nytt innehåll och nya uppgifter. Därigenom kan socknen vara levande och Häggum, Rundvik, Gustafs och Rute kan finnas kvar på kartan och i medvetandet.

INGER LILIEQUIST
riksantikvarie

Nu drar Sveriges Släktforskarförbund och Sveriges Hembygdsförbund igång en riksomfattande kampanj för att "Rädda våra socknar". I dagarna skickas över 50.000 vykortsark med fyra olika motiv ut via Släkthistoriskt Forum, Diskulogen, via Arkiv, Bibliotek och Museum och direkt via våra respektive medlemsföreningar. Tre av vykorten, som alla har uppmaningen "Rädda våra socknar!", är föradresserade till Riksskatteverket, Finansdepartementet och Kulturdepartementet. Det fjärde kortet (se ovan) väljer man själv vem som skall ha. En lokal politiker kanske, en tidningsredaktion eller, varför inte, direkt till statsminister Göran Persson, som lär vara historiskt intresserad.

Samtliga kort utmynnar i följande mening: "Jag kräver att den svenska socknen återinförs som indelningsgrund för folkbokföring, fastighetsbildning och kartografi, samt att dess gränser restaureras och görs okränkbara!"

Förbundet uppmanar alla som instämmer i detta krav att snarast skicka in de fyra korten, så att brevstormen blir intensiv och entydig. Som det står om våra medeltida socknar på kortet ovan: "Sprungen ur folksjälen - dräpt av historielösheten". Det är vår uppgift som släkt- och hembygdsforskare att väcka dem som sover och undervisa dem som inte förstår vilka kulturvärden de är satta att förvalta.

Förbunds-Nytt ges ut av Sveriges Släktforskarförbund. Ansvarig för innehållet är: Förbundsordförande Ted Rosvall. Förbundets kansli svarar för den tekniska utformningen. Kontaktuppgifter, se förstasidan.