Under de senaste åren har ”kvaliteten i släktforskningen” diskuterats flitigt, och riksförbundet lade för ett par år sedan fram en kvalitetsutredning. Men hur ska en lokal förening värna om kvaliteten på forskningen inom sitt område? Tom Juslin, avgående ordförande i Södra Västerbottens Släktforskare, inleder debatten och föreslår att produkter som saluförs bör få en kvalitetsstämpel när de uppfyller rimliga krav. Hur anser du att kvaliteten ska säkras i det praktiska arbetet? Vilket ansvar har exempelvis släktforskarföreningarna? Mejla inlägg här!

Databaser, hemsidor och cd-skivor, där kvantiteten verkar vara viktigare än kvaliteten, hotar att slå sönder hela vår släktforskning. Avsaknaden av källhänvisningar och forskarnoteringar gör att allt blir ett sammelsurium av uppgifter. Ingen vet varifrån uppgifterna kommer - knappt ens av vem.

Jag skriver det här inlägget i egenskap av enskild forskare, som känner en stark oro inför den utveckling som vi ser. Internet och ny teknik har gett släktforskningen nya möjligheter och ett enormt uppsving. Tillgängligheten på material har gjort att fler och fler får upp ögonen för den glädje, upptäckarlycka och fascination som släktforskningen kan erbjuda när den är som bäst. Dessvärre ser man också fler och fler lycksökare som ger sig ut på släktforskningens hav. Många saknar kunskap om var och hur man själv fiskar och bärgar de fångster som finns i havet. I stället vittjar de nät som redan är lagda – utan att ha en aning om hur fångsterna hamnade där, eller av vem.

Jag vill inte klandra de släktforskare som samlar uppgifterna om sin släkt i databaser och på nätet. Jag minns själv nybörjarentusiasmen som gjorde att jag slukade allt som jag kom över, även om den tidens källor var begränsade till tryckta böcker och släktkrönikor.

Jag vill i stället rikta min kritik till de släktforskare som hejdlöst och utan eftertanke exponerar sitt och andras material, utan att ge uppgiftsletaren möjlighet att själv kontrollera uppgifterna.

Ett farligt exempel är hemsidan Sikhällan och databasen Kråken som är på god väg att få hela släktforskningen i Västerbotten att kapsejsa. Det började som en strävsam kartläggning av Nordmalingsbygden av några släktforskare. Ursprunget var ett personregister över de personer som bott i socknen, med tydliga angivelser om i vilken husförhörslängd eller ministerialbok de påträffats.

Ett alldeles utmärkt sökverktyg och en ny möjlighet för släktforskare med intresse för socknen eller med förlorade anor. Det blev som en vägskylt där sökaren själv fick en fingervisning om i vilken kyrkobok han skulle söka. Registret var så angeläget att släktforskarföreningen deltog i arbetet med att marknadsföra och sälja det.

I dag är det annorlunda. Hela databasen, kraftigt utökad och med länkningar mellan personerna, är släppt till försäljning. Samtidigt uppfyller materialet inte de kvalitetskrav som man kan förvänta när det gäller källhänvisningar. Att ange HFL utan att ange vilken husförhörslängd, eller ens vilken socken, räcker inte.

Genealogisk röra
Till databasen har flera erfarna forskares material importerats och där källvisningarna i deras material helt raderats. Kurt Anderssons och framlidne Sten Lundgrens databaser är exempel på två fantastiska livsverk som tappar sin kraft genom att dumpas i databasen Kråken. Det är inte ovanligt med dubbleringar, personer med flera olika födelseårtal, felaktiga familjerelationer och uppgifter som egentligen inte är några uppgifter, utan snarare noteringar.

En genealogisk röra, där ingen vet varifrån uppgifterna ursprungligen kommer.

900 kronor
Släktforskarförbundets ordförande Ted Rosvall har framhållit den himmelsvida skillnaden mellan databaser som "nycklar" eller "ingångar" och färdiglänkade giga-baser som tar hand om hela socknar eller landskap. I det senare fallet är farorna uppenbara.

Många nyttjare, som betalat stora belopp för att få tillgång till databaserna (för databasen Kråken 900 kronor) räknar dem naturligtvis som korrekta och bryr sig aldrig om att gå till originalkällorna. Man vet alltså inte alls på vilka bevekelsegrunder som "konstruktören" har gjort sina hypoteser, filiationer och släktskapskedjor.

Om man skall kunna rekommendera (och sälja) sådana produkter måste man veta vem som har satt ihop dem, på vilka villkor och med vilka krav på kvalitet de har sammanställts. Annars bör man nog avstå.

Jag tror vi liksom i bibliska historien måste rensa framför templet. Vi måste ta itu med månglarna.

Vi måste se till att de produkter som säljs – åtminstone de som vi i föreningarna hjälper till med att marknadsföra och sälja - uppfyller de krav som vi som släktforskare bör ställa.

Certifiering av arbeten
Jag satt med i referensgruppen i samband med släktforskarförbundets arbete Kvalitet inom släktforskningen och fick en god inblick i de angelägna frågor som rör kvaliteten. Ett av förslagen är bland annat att införa en certifiering av släktforskare, som kan uppvisa grundkunskaper inom släktforskning.

Jag tror inte det räcker med det. Jag tror vi måste gå ytterligare ett steg och kräva att de produkter som saluförs certifieras, att de får en kvalitetsstämpel på att de uppfyller de rimliga krav som man som konsument bör kunna kräva av produkten. Om den certifieringen ska ske inom förbundet eller ute i regionerna är en annan sak.

Fel kan naturligtvis förekomma i alla arbeten, men finns källhänvisningar är det upp till användaren att kontrollera uppgifterna.

Jag tror de flesta som skapat egna produkter skulle välkomna en certifiering. Många har lagt ner sin själ, enormt med tid och yttersta noggrannhet för att skapa goda, oklanderliga arbeten. De är värda att få uppskattning för det.

De som inte har samma ambitioner får bakläxa. Det kan rädda släktforskningen.

Följderna av ett beslut
Enligt argumenten i debattartikeln har Södra Västerbottens släktforskare inte velat medverka till att marknadsföra och sälja Sven-Erik Johanssons databas Kråken. Vi anser inte att produkten uppfyller den kvalitet som man kan förvänta sig av en dylik produkt. Genom att sälja den skulle vi ge otillbörlig legitimitet åt databasen och lura köpare att det är vår produkt.

Den föreslagna ekonomiska uppgörelsen kring försäljningen är också ytterst tveksam för oss som ideell organisation. Sven-Erik Johansson är naturligtvis välkommen att annonsera om sin databas i Släkten till samma kostnad som övriga annonsörer.

På grund av vår inställning har Sven-Erik Johansson en längre tid utsatt mig, och hela styrelsen, för förtal via sin hemsida. Bland annat har jag utpekats som psykfall och i behov av “professionell hjärnskrynklare”. Visst, man kan i dag säkert definieras som tokig om man ägnar merparten av fritiden åt ideellt arbete i stället för att ständigt sätta de egna fördelarna i främsta rummet. När smutskastningen övergått till att även drabba Västerbottens-Kuriren, min arbetsplats sedan 22 år tillbaka, i syfte att otillbörligen även misskreditera den på grund av denna historia, har jag funnit mig tvingad att avsluta mitt uppdrag som ordförande i föreningen, vilket jag har meddelat valberedningen inför årsmötet.

Det har varit åtta fantastiska år och jag kommer att minnas de goda möten jag haft med alla er släktforskare i olika sammanhang. Jag hoppas att rodret tas över av någon som kan föra släktforskarföreningen vidare, ge den vind i seglen och smidigt undvika alla de hällar och grund som utan förvarning skjuter upp.

Jag kommer härmed också att lämna uppdraget som redaktör för Släkten och kommer inte att diskutera denna fråga yttermera i detta forum. Däremot är du välkommen att föra fram dina synpunkter per epost eller telefon.

Lästips: Både släktforskarförbundets ”Kvalitetsutredningen” och broschyr ”Om bryggor och bojar” finns att hämta som pdf-filer från Nättidningen Rötter, klicka här.

Fotnot: Ovanstående texter har tidigare varit publicerade i Släkten nr 1 2004, utgiven av Södra Västerbottens Släktforskare.

(12 mars 2004) Sedan det första inlägget publicerades i tisdags har ett antal synpunkter kommit redaktionen till del. De publiceras här:

Hej! Visst skall vi producera databaser för att lätt och enkelt kunna hitta fram till den ”riktiga” källan. Den som säljer en databas skall stå för det som finns i den. Har databasen inte kontrollerats ett visst antal gånger av skilda personer varje gång så skall den inte kallas för ”säker”. Man skall vara så ärlig att man påtalar vid försäljning av databasen att denna är inte ”säker” och då säljer den för ett självkostnadspris. I dag tror jag att det har blivit ett självändamål att producera databaser för att tjäna pengar och stärka föreningens kassa. Vi har inom Sällskapet Släktforskarne Fagersta producerat ett flertal lokala databaser. Men eftersom dessa inte är att betrakta som ”säkra” använder vi dessa internt och vill någon köpa så får man ta dem med de fel och brister som finnes. Om man säljer en vara skall man veta att man också står för kvalitén. Några fel kan alltid smyga sig in för vi skall veta att det DU läser och försöker tolka är din objektiva bedömning av vad det står i respektive handling.

Hej! Jag vill bara påpeka att tex mormonernas databas är nedlusad med felaktiga och påhittade uppgifter. Det är synd eftersom de hade en bra start genom de svenska kyrkböckerna.

Hej Jag höjer varningsflagg för PLF:s databas. Kolla kvaliteten på PLF:s databas i Oskarshamn. Merparten av materialet är registrerat av ej sockenkunniga personer. Tanken är att ge ut materialet på CD. När jag påpekade att drygt 800 personer/poster fattades under åren 1860-1864 i Torsås sn födda, sade Sam Blixt att det kan vi bortse ifrån. Jag anser inte att detta är kvalitet med Q. Innan man släpper något till allmänhet på nät eller register eller CD anser jag att man bör så långt det är möjligt försöka hålla q-et vid liv. Annars blir det sk-t in -- sk-t ut. Det behöver vi inte ha inom forskarvärlden. Folk som ”registerar 14 församlingar på 14 dagar” kan ju inte ha kunskap om vad de gör eller hur? Mgt av den snabbheten fanns när det gällde PLF:s material i Södra Möre och Kalmar län. Resultatet är tyvärr därefter. Jag kan skriva under på att man bör kunna sin socken innan den blir framförd. Tomas Alriksson har med viss hjälp från mig genomfört sammanställningar av Torsås sn i Kalmar län från 1540-1800 i princip, och detta arbete har resulterat i 16 rotehäften på vardera ung 70 sidor fakta. Arbetet rörande detta projekt omspänner drygt 20 år i omfattning samt har generat ett stort antal register och släktutredingar av mig, både före igångsättandet samt under hela perioden. Då är det svårt att se hur ”snabba register sockenvis” utanför våra områden kan vara till större gagn för forskningen. När de dessutom ej står med upphovspersoner, utan en förening som till viss del hellre ser till omfång i kvantitet än till säkerställande av fakta. Vi måste så långt det ät möjligt säkerställa Q (kvaliteet) i forskningen.

Hej En svart lista kanske skulle vara bra. De databaser där man ej gör en korrekt hänvisning till orginalet borde hamna där direkt. Jag har råkat ut för det i Skånes demografiska databas. Jag skulle söka efter min morfar i Ekeby fd Malmöhus län, men får inga träffar. När jag väl får upp honom står hans far som Morten, vilket aldrig var hans namn utan han hette Martin. Jag påpekade felet och fick till svar att det stod så i kyrkboken och man redovisade bara vad det stod. Jag har inte snabbt och lätt kunnat kontrollera det, för någon hänvisning finns inte! Jag ska dock leta reda på det för jag tror det rör sig om en felläsning (eller felskrivning av prästen). Jag tycker databaserna kan vara ett utmärkt hjälpmedel för att hitta i orginalen men jag (även om jag är nybörjare) skulle aldrig rätta mig efter någon annans forskning enbart. Fördöma databaserna kan man inte göra, för de är till hjälp så länge hänvisning görs till orginalet!

Dessutom har ett par inlägg publicerats i Anbytarforum som en reaktion på Tom Juslins tankar. De återges här:

Michael Lundholm, 10 mars 2004: Kvalitetsmärkning av databaser och publikationer? All förslag bör självfallet övervägas men jag tror det finns en avgörande invändningen mot idén om ”kvalitetsmärkning”. Det är att det bygger på auktoritetstro. Någon skall göra göra kvalitetsmärkningen, någon man i någon rimlig mening kan lita på. Problemet är att man inte kan lita på någon, vare sig själv eller andra. Läs t.ex. Elisabeth Thorsells senaste krönika här på Rötter och Olof Cronbergs krönika i Släkthistoriskt Forum om hur lätt det är att göra fel. Det är främst genom att dels öppet redovisa sin källor och sina argument så att vem som helst kan granska dem och dels genom att försöka främja att en sådan granskning kommer till stånd som man kan säkerställa kvaliten på forskningsresultaten; det spelar i detta sammanhang ingen roll om det är släktforskning eller akademisk forskning oavsett disciplin. Jag tror inte det finns några genvägar.

Carl Szabad, 11 mars 2004: Den blankett som ingår på sidorna 67-68 i kvalitetsutredningen togs fram just för att dokumentera hur arbetsgången sett ut vid ett registers framtagning. Det garanterar ju inte hur noga avskriften skett, bara hur arbetet förlöpt fram till slutprodukten, vilket torde vara så nära man kan komma en kvalitetsmärkning.

Anmärkning: Den blankatt som Carl Szabad omtalar finns också tillgänglig direkt här. // Håkan Skogsjö

Kvalitet är ett besvärligt begrepp såväl generellt som inom släktforskningen.

Spontant anser förmodligen de flesta med kvalitet att saker skall bete sig som förväntat: en produkt av bra kvalitet är en som infriar de förväntningar man har som kund och helst överträffar dem. En utredning av bra kvalitet inom släktforskningen är en som så korrekt som möjligt beskriver förhållanden som de en gång var, och dessutom gör det på ett dokumentationsmässigt bra sätt. Kvalitetsutredningen beskriver detta rätt väl.

Våra spontana kvalitetsförväntningar ställs alltid på det färdiga resultatet.

När man bedriver kvalitetsarbete inom industri och organisationer (många har väl vid det här laget utsatts för ISO 9000-certifieing) förflyttas emellertid för det mesta fokus från det färdiga resultatet till den arbetsprocess som leder fram till det, i många fall med tung byråkratisering som följd. Genom att man följer en väl definierad arbetsprocess postuleras att resultatet också blir bra och användbart. Det blir det väl också för det mesta, men det är inte givet. Om jag köper en båt förväntar jag mig att den skall flyta, men om inte det angetts som ett utgångskrav på den, så kan man faktiskt lite tillspetsat hävda att den har bra kvalitet även om den sjunker, under förutsättning att den definierade konstruktions- och tillverkningsprocessen följts till punkt och pricka. Bra blir det bara om alla inblandade fokuserar på slutresultatet.

Det är också på arbetsprocessen som kvalitetsdiskussionen inom släktforskningen fokuseras, och det är ju inte konstigt, eftersom resultatets kvalitet i det här fallet är ännu mera svårgripbart än i fallet med båten.

Min åsikt är att man bör förflytta fokus mot resultatet, men utan att för den skull glömma bort arbetsprocessen. Såväl resultat, slutsatserna, som vägen dit skall dokumenteras öppet så att ifrågasättande kan ske.

För att konkretisera: Föreställ er att det funnes en släktforskningssite (med lämplig avgränsning, kanske by, socken, släkt, el dyl, knuten till en privatperson eller en släktforskningsförening) åtkomlig via nätet och som fungerade ungefär som ett normalt släktforskningsprogram, med den skillnaden att det till varje strukturerad uppgift (datum av olika slag och andra uppgifter som det finns egna fält för) liksom för varje relation, fanns utrymme för källhänvisning, men inte bara det utan också för diskussion av källorna. Möjlighet att klassificera källornas tillförlitlighet (enskilt och tillsammans) borde naturligtvis också finnas (kanske kopplat till presentation med olika färger i översikten). Ett litet minidiskussionsforum för varje uppgift alltså, med vars hjälp man successivt skulle kunna dokumentera uppkommande synpunkter. Med en sådan publicerad site skulle släktforskare alltså med gemensamma ansträngningar kunna dokumentera såväl resultatet i sin helhet som kvaliteten på varje enskild uppgift. Man skulle inte behöva förlita sig på någon ”högsta auktoritet” som bestämmer vad som är ”sanning”, däremot behövs säkert någon slags ansvarig moderator (släktforskarförening, redaktionsråd) som kan ”koppla om” relationer när behovet finns, men naturligtvis skall även en sådan åtgärd utföras med bibehållande av all bakgrundsdokumentation av varför det skett.

Vad skulle kvalitetsmärkning ha för innebörd i ett sådant sammanhang?

Egentligen är det kvaliteten på varje enskild uppgift som säkras, och den kan variera.

För en site eller för en CD skapad ifrån den skulle man bara kunna säga att den beskrivna funktionaliteten finns, att uppgifterna i den har varierande tilförlitlighet (som redovisas), att de varit föremål för öppet ifrågasättande, att siten visar dagsläget och att en skapad CD visar läget vid en viss tidpunkt.

Jag håller med om att det är mycket viktigt att upprätthålla en bra kvalitet på materiel som publiceras.

Men de flesta glömmer en viktigt sak: Innan man börjar att tala om detta så måste man definiera den kvalitet som man vill uppnå. När någon läser i handskriva eller tryckta skrifter så måste man alltid räkna med att det uppstår fel. Det kan vara t.ex. läsfel och logiska fel (att man drar felaktiga slutsatser av det som står där). En släktforskare måste alltså bestämma vilken kvalitet som han vill uppnå med sin forskning och öppet redovisa den.

I kvalitetsstandarder som t.ex. ISO 9001 så måste man bl.a. skriftligen redovisa vilken kvalitet man vill ha på det man producerar. Vill man producera skräpprodukter som går sönder väldigt fort så måste man ange detta. Oftast så pratar man inom industrin om ”rätt kvalitet”, dvs. man gör fortfarande bilar av stålplåt eftersom det är ekonomiskt rätt, trots att bilarna förr eller senare börjar att rosta. Bilar i kopparplåt blir för dyra.

I släktforskningen så måste man tala om rätt kvalitet eller kanske rimlig kvalitet. För vilken amatörforskare har råd med att 5 experter granskar sin släktutredning innan man vågar publicera den till sina släktingar? Har man för hög kvalitet så kommer man aldrig att hinna publicera den. Vilken nytta har man då gjort?

Sedan är det viktigt att man ser till att med jämna mellanrum ta kopior på utredningen och t.ex. lägga dessa i bankfack. Du kanske kan skicka kopior till några av dina släktingar under utredningens gång för kontroll och för att säkerhetsställa att utredningen inte försvinner vid dödsfall eller brand.

Jag skulle kunna tänka mig följande rimliga kvalitetsnivå på en släktutredning innan publicering:

1. Avgränsa utredningen
2. Källhänvisning görs alltid på alla uppgifter.
3. Automatisk (logisk) rimlighetskontroll görs (finns i vissa släktforskarprogram).
4. Osäkra källor får användas om inga andra källor finns. Skall markeras som "osäker uppgift".
5. Om t.ex. uppgift i födelsebok inte finns tillgänglig så är det ok med uppgift från husförhörslängd.
6. Om flera källor finns för samma uppgift, jämför dessa och gör en rimlighetskontroll om det finns en differens.
7. Ta stickprovskontroller i utredningen
8. Låt några släktingar få utdrag för kontroll
9. Lägg en säkerhetskopia på din släktutredning i bankfack.

Kvalitetsutredningen rekommenderas som läsning, men tyvärr hjälper det kanske inte. I alla fall är förbundets egen produkt ”Sveriges befolkning 1890” behäftad med allvarliga fel, åtminstone vad gäller min egen hemsocken. 188 personer av 503 (=37%) står i cd:n med fel födelsesocken, de står som födda i den socknen de bor 1890 fast de alla (enligt hfl på SVAR AI-korten) står som födda i andra socknar. (Övriga fel, såsom namn, datum, boendeställe, verkar bara uppgå till 2%.) Eftersom cd:n inte bygger på originalkyrkoböckerna utan på de avskrifter prästerna skickade in, så kan jag ju inte säga om det är slarvig överföring till dataregistren, eller om felen uppstod redan 1890 när prästen gjorde sin avskrift. Är det det tidigare kunde det ha undvikits genom noggrannare läsning, är det det senare det beror på kanske man inte ska lita till avskrifter?

Bristerna i släktutredningarna idag är inte fler än vad de var för 20–30 år sedan. Redan då, när antavlor skrevs i tabellformer på reseskrivmaskiner, smög det sig in fel. Mestadels genom felläsningar och feltryckningar på tangenterna, men också därför att man litat på någon gammal släktutredning man funnit och skrivit av. En släktutredning som någon betalat för att få utförd och där anor fabricerats och hittats på för att fylla luckorna. Det var minst lika vanligt då som nu. Uppgifter som man inte själv kontrollerat med originalkällan är inte OK, därför att man inte vet på vilka grunder den hamnat i någon annan persons forskning.

Däremot är släktutredningarna flera idag, släktforskarrörelsen har medvind och samlar många nya släktforskare. Dessutom går det fortare att samla ett mycket stort antal anor idag då Internet och datorer infört en snabbhet och möjlighet till informationsutbyte som tidigare saknades. Problemet har blivit kvantitativt större, men inte kvalitativt sämre.

Boven är inte uppbyggandet av databaser. Tvärtom har uppbyggandet och publiceringen av en mängd olika databaser verkligen underlättat för släktforskaren att kunna veta var i kyrkoböckerna man skall söka. Mången släktforskare vars ana heter ”Stina Greta Jonsdotter” och har utflyttat till Stockholm har gråtit en skvätt av glädje när man på en av stadsdelsskivorna snabbt fått napp, istället för att få läsa igenom tiotusentals sidor husförhörslängder i jakten på henne. Vi behöver många fler register och databaser för att hjälpa släktforskare att komma runt olika problem och skapa genvägar i sitt forskningsarbete.

Men databaser är en sekundär källa, och egentligen tycker jag nog att de borde göras mycket mer referensfria än vad de redan är. Man måste tvinga den som tar del av uppgifterna att kontrollera med originalkällan istället för att det i databasen står ett namn i en referensnot som legitimerar att man knycker uppgiften rakt av, in i sin forskning, utan kontroll. Först då får vi kvalitet.

(Jag är fullt medveten om att alla källor inte bara är kyrkoböcker, men resonemanget är detsamma ändå vare sig det är domböcker, skattelängder eller bruksräkenskaper man hämtat sina upplysningar från).

Svar på Jan-Christer Strahlerts inlägg:

Jag har en annan uppfattning när det gäller felaktiga släktforskningsuppgifter pga slarvfel och om just kvaliteten på PLF:s databas som helhet som Jan-Christer höjer varningsflagg för. Jag har själv använt mig av denna databas för sökning i flera år och visst finns det slarvfel, men de är försumbara. Jag begår själv slarvfel ibland i min forskning. Åtminstone för egen del är det en självklarhet att jag efteråt dubbelkollar uppgifterna jag inhämtar med källan – dvs kyrkböcker, men databasen är ett suveränt verktyg för att gå snabbare fram i forskningen.

Det är som någon skrev svårt att få alla uppgifter 100% rätt eftersom det i det här fallet handlar om tusentals, ja miljontals poster som ska tydas och analyseras och överföras till digitalt format av registrerare. Det arbete PLF lägger ner är guld värt. Som medlem i PLF har jag i nästan varje medlemsbrev sett att de söker frivilliga databasregistrerare som vill hjälpa till att mata in poster. Kom ihåg att detta görs på fritiden och att det blir svårare och svårare numera att få folk att ställa upp ideellt för att hjälpa andra utan en rejäl ersättning. Dessutom att få fram en sakkunnig från varje socken...

Visst, man kan ju dra ner på tempot för att eftersträva kvalitet istället för kvantitet, men då skulle processen säkert dra ut flera decennier och sysselsätta hundratals ideella släktforskare som skulle få analysera uppgifterna i kyrkböckerna in i minsta detalj. Det är ju inte alla gånger ens rätt i kyrkböckerna. En anfader kan både byta namn eller födelseår från ett husförhör till ett annat pga ett misstag från prästen som förde husförhöret. Att då detta i slutänden skulle vara färdiganalyserat av en databasregistrerare som har miljontals poster på sitt samvete vore ju en önskedröm!

Jag ser fram emot PLF:s kommande CD-skiva!

För mig som har släktforskat i många år och just för tillfället gör en databas över en församling, så kom den här debatten passande. Jag hade själv funderat på hur jag bäst skulle kontrollera databasen bäst. Genom den blankett som gick att skriva ut, visades ett bra tillvägagångssätt, som gjorde att jag kunde lägga upp mitt jobb bra. Men det är också viktigt att när jag gör den här basen, poängtera för användarna att det just är en sekundär källa. Min förhoppning är ju att den ska vara ett hjälpmedel och inte ersätta den riktiga källan. Även fast jag kontrollerar vad jag lägger in så kan det bli fel. Det är upp till varje släktforskares samvete att vara ärlig mot sig själv och notera trovärdigheten i sina inhämtade uppgifter. Det behöver ju inte alltid betyda att man gjort ett sämre jobb för att man tar in en sekundär källa. Men då ska det självklart noteras i materialet. Någon annan kanske får ta över de uppgifterna flera årtionden senare och kan då fortsätta därifrån med att kolla mot den riktiga källan. Jag använder gärna sekundära källor att börja med, men kollar alltid dem mot den riktiga källan för att det inte ska bli fel.

En god anledning till att använda lätt tillgängliga databaser, är framför allt forskning på distans.

Att forska i den egna hemsocknen eller närområdet, där mycket av källmaterialet finns i de lokala forskarföreningarnas egna arkiv och där man även har god hjälp av andra lokala forskare, är en himmelsvid skillnad mot att forska i en helt annan landsända, där allt källmaterial måste beställas via SVAR och hjälpen som man behöver ibland är långt borta. Hur många gånger jag själv beställt ”fel” husförhörslängd i desperat jakt på en saknad ana vill jag inte ens tänka på. Dessutom finns inte allt att tillgå via SVAR.

Om vana forskare med god lokalkännedom, tränade att läsa och tolka gamla skrifter åtar sig att kartlägga hela byar och socknar så tror jag personligen att det resultatet blir minst lika tillförlitligt som det som amatörforskaren kan åstadkomma. De flesta av oss har ingen möjlighet att sitta oändligt antal timmar i forskarsalar, eller beställa hem och lusläsa alla berörda kort från SVAR, vilket faktiskt också kostar en del.

Varför inte glädjas åt att intresset för släktforskning ökar med tillgängligheten och att det inte längre bara är ett nöje för folk med gott om tid.

Även de mycket skickliga forskare som sammanställt lokala sockenböcker gör fel ibland och har i efterhand fått göra tillägg och rättelser utan att deras arbete för den skull nedvärderas.

Jag tar inget för givet i databaser av nämnda typ, vare sig det gäller sockenböcker eller dataregister, men om jag själv inte anser mig kunna prestera ett bättre forskningsresultat än vad som kan fås fram med hjälp av andra forskares hjälp tycker jag inte att det är fel att använda dessa databaser.

Med all respekt för alla seriösa forskare som fnyser åt CD-skivor och andra databaser. Varför publicerar ni inte ert eget väldokumenterade släktregister på era lokala släktföreningars hemsidor så vi alla kan få del av det. Om Era släktregister är så väl kontrollerade bör dom väl även tåla att publiceras på internet eller på en CD till självkostnadspris.

Jag betalar gärna en rimlig summa för både Kråken och andra databaser som jag kan ha nytta av.

Det är mycket uppskattat att Tom Juslin nu tagit det utmärkta initiativet att starta denna debatt! Utbudet av CD med släktforskningsmaterial till försäljning ökar dramatiskt, men det framgår mycket sällan vilken kvalitet det är man köper.

Mycket ofta är det inte möjligt att kontrollera uppgifterna eftersom källhänvisning saknas eller är mycket bristfällig eller kryptisk. En certifiering eller någon sort kvalitetsgaranti kommer snart att vara av nöden för att inte hela släktforskningen skall översvämmas av okontrollerade uppgifter som sprider sig lika okontrollerat och snart uppfattas som ”sanningar”.

Just Kråken har ett ansenligt antal felaktigheter som mycket lätt hade kunnat korrigeras om Sven Erik Johansson hade haft ambitionen att sälja kvalitet och inte kvantitet. Bara på hans egen hemsida kan vem som vill fascineras över att uppenbara stavfel av typen Anderssson, Catarian, Brabo, Amdersdotter, Miakel etc. inte rättas till. Det ger en ganska god bild av hur väl hans arbete är korrekturläst.

Hans källhänvisningar är av typen: Domboken, Skattelängd, BT, Carina, IQ, KE, T, L, AN osv. utan hänvisning vare sig till vad förkortningar står för eller i vilken dombok, skattelängd, husförhörslängd etc. uppgifterna är hämtade.

Dubbletter förekommer flitigt, även i fall där namn är ovanligt och att det rör sig om samma person ett flertal gånger torde vara uppenbart.

Säkert finns det också vederhäftigt och dokumenterat material på hans CD, men att skilja ut detta från det som inte är det medför ett arbete som med fördel istället kan läggas ned på egen dokumenterad forskning.

På Kråkens hemsida säger man att det säkert finns en mängd fel i databasen och att man själv bör kolla alla uppgifter.

Tack vare internet och vissa databaser hittade jag min knekt Anders som militären döpt om till Andreas. En av flera personer som jag antagligen aldrig fått fatt på annars.

Personligen tycker jag man skall börja med att kvalitetssäkra källan. Vilken källa kan jag lita på? Nyligen var jag i Kungälv på kommunbiblioteket och fotograferade av ett antal klasslistor. När jag hemma i lugn och ro granskade min egen klass, 35 elever, hittade jag snabbt 4 osanna uppgifter. Dels var mitt andranamn fel, min kompis född ett år för sent och två andra data som jag också var säker på. Hittar jag något sådant är det fruktansvärt svårt att över huvud taget lita på några uppgifter den här personen angett. Är det lika mycket fel i alla klasslistor han skrivit? Detta är bara ett exempel och jag litar oftast på någon så länge jag inte fått anledning att misstänka att något är fel. Men jag tycker i alla fall man borde börja med källorna innan man angriper forskningen.

Kan man inte centralt (på Rötter?), för varje central eller viktig databas, samla all kunskap om kända begränsningar och upptäckta fel?

Utan ett centralt ställe är det nästan omöjligt att överblicka allt. Nu kan kunskapen om vad man måste ta hänsyn vara spridd på flera ställen:

• I databasens handbok/info/hjälpfil (ofta svår att hitta)
• I eventuella uppdateringar som måste lokaliseras och läsas in.
• I diskussionsfora, där upptäckter och problem signaleras

Om man på ett enkelt sätt kan kontrollera i vad mån en viss frågeställning påverkas av begränsningarna/felen, skulle man höja kvaliteten i sökresultaten.

Det känns skönt att det är fler än jag som reagerat på floden av skräp. Jag är också tilltalad av kvaliteten på mycket av inläggen i debatten.

Kvalitetsutredningen verkar vara den ultimata handboken i ämnet – frågan är hur man får spridning åt åtminstone kärnan i denna.

Utan att för dagen ha lust att reta upp ytterligare ett antal "släktsamlare" genom utpekning, vill jag hävda att det är mycket enkelt att hitta allvarliga fel i många databaser. Jag syftar då inte på skrivfel och liknande brister i finish utan på spridandet av sedan åratal tillbaka vederlagda vanföreställningar om bestämda släktförhållanden, lösligt hopsatta förbindelser och dubiöst åtkomna uppgifter. Man kan ju lakoniskt tycka att jag med en sådan inställning får avstå från en rik glädjekälla avsedd för det stora flertalet. Problemet är bara att massor av nya, aningslösa släktforskare, som nöjer sig med att just samla data och som njuter av att ge form och spridning åt sina fynd på webben, överröstar den vettiga informationen. Det hjälper inte att komma med beriktiganden – nya repriser dyker hela tiden upp. Jag har gett upp i denna strävan.

Att peka på det förhållandet att originalkällorna är behäftade med fel som en ursäkt för brister i den egna hanteringen är inte hållbart. Originalkällorna är ju sanna i den meningen att de faktiskt föreligger i sinnevärlden. Deras utsagor ska behandlas så att återgivandet i sig har kvalitet. Att så bedöma dessa utsagor är en del av den egentliga forskningen och det som skänker själva nöjet (vad är det för nöje i att sitta och titta på en text som säger "min fffffff var smed i Xby" ?).

Därmed är jag inne på frågan om en lämplig distinktion mellan olika databaser. En typ utgör samvetsgrant återgivna serier av uppgifter ur en viss typ av arkiv, t ex alla födelseböcker för ett visst område, självklart med angivande av källor och med en redogörelse för tillvägagångssättet. En sådan databas kan säkert vara till nytta och är väl harmlös även om den inte är helt perfekt. En annan typ är de samlade resultaten av en enskild forskares mödor. Om källhänvisningar och en enkel procedurbeskrivning samt en "kvalitetsförsäkran" vidhäftas är väl också detta en oförarglig och ofta trevlig typ av publikation. Med "kvalitetsförsäkran" menar jag här att utgivaren ska försäkra att han själv efter bästa förmåga och till egen övertygelse kommit till dessa resultat. Mottagaren får så göra en egen bedömning och nödvändiga kontroller, men ska åtminstone veta vad han givit sig in på.

Problem uppstår när databaser bygger på andra databaser (i vidaste mening). Jag har i några fall sökt upphovet till vissa uppgifter (för att kunna ta vid med djupare forskning i andra slags källor) och i stället för verkliga källhänvisningar (som "skulle vara för utrymmeskrävande") hamnat i en kedja av sekundärhänvisningar av typen: <-"hittat det i DISBYT"<-"hämtat det på NN:s hemsida"<-"hört det av XX, som nog sett det på arkivet"<-"har inga anteckningar kvar om detta"...., som ett spöke i den uppgående solen upplöst i tunn luft ! Att av databasutgivaren då få svaret: "skicka in en rättelse, så ska jag uppdatera databasen" gör mig faktiskt upprörd. För det första därför att jag inte förstår hur någon kan göra anspråk på den totala genealogin för en hel trakt och begära att verkliga forskare genom "rättelser" ska bistå med det egentliga forskningsinnehållet, för det andra därför att min rättelse skulle komma att lika anonymt ersätta den gamla "sanningen", bara därför att jag råkat intressera mig för saken först – jag kan ju ha lika fel !

Certifierade databaser tror jag är en utopi, certifierade forskare kan man ju ha som en ambition, men det realistiskt mest näraliggande är att ställa upp ett antal inte alltför betungande regler, som gör det möjligt för den som tar del av data att göra en egen bedömning och att följa upp och kontrollera – en försäkran om att dessa regler följts skulle vara som en varudeklaration för konsumenter. Det skulle inte skada med några etiska regler också. Jag har dem inte färdiga att formulera här, men visst kan man väl tycka att det är förenat med ett stort moraliskt ansvar att uppträda med anspråk som går långt utöver den egna forskningen, nog borde det vara förenat med stora restriktioner att sprida andras uppgifter?

Jag är nu tillbaka efter 2–3 veckors underbar tid i Thailand. Jag tar en artikel i Släkten som ett testamente från en bitter avgående ordförande, som slänger rallarsvingar utan substans och spyr galla runt omkring sig. Jag får väl ta en viss del av skulden själv för att jag kanske har tagit lite hårt ibland, men jag anser trots allt att han själv har skapat den uppkomna situationen. Den senaste tasksparken får man väl ta för den goda sakens skull. Du har aldrig sett den kompletta databasen Kråken eller varit intresserad av att se den. Ingen i Södras styrelse har hellre sett den köras fullt ut och de kopior som finns i omlopp är troligen körda av nybörjare eller omvandlade via ged.com till Disgen. Detta är förödande.

Han skriver: Till databasen har flera erfarna forskares material importeras och där källhänvisningar i dessa material har helt raderats:
Svar:
Var har du hittat detta, vänligen specificera

Han skriver: Kurt Anderssons och framlidne Sten Lundgrens databaser är exempel på två fantastiska livsverk som tappat sin kraft genom att dumpas i databas Kråken.
Svar:
Det finns mindre än 100 personer från Sten Lundgren i Databas Kråken som nu är ute i marknaden och ungefär lika många i den kommande versionen. Detta av totalt 152.000 personer i databas Kråken och ca. 30.000 i databas Sten.. Har du själv sett Sten Lundgrens databas eller kört den? Jag kan demonstrera den om du vill.

Det finns ca 1300 personer från Kurt Andersson i Databas Kråken och det finns en hel del personer i Kurt Anderssons databas som kommer från Kråken. Allt från Kurt Andersson är klart angivet med källan KA eller annan variant av KA. De flesta av dessa har funnits i databas Kråken i flera år. För alla dessa personer har jag tillstånd av Kurt Andersson via en mängd e-mail. Du bör dessutom vara informerad om att Kurt Andersson till min förvåning för andra gången gav mig hela sin senaste databas när jag senast var på ett Södra möte. Du kanske såg det hela med egna ögon. Dessutom har jag inte svartkopierat Kurt Anderssons databas och spritt, som någon i Södras nuvarande innersta krets , enligt uppgift , har gjort med sin privata erhållna gåva av databas Kråken.

Han skriver: Det är inte ovanligt med dubbleringar
Svar:
Dubbletter finns tills alla födelseböcker är genomgångna ,detta för att säkerställa den genealogiska säkerheten när en viss osäkerhet finns vid genomgång av endast HFL

Han Skriver: Personer med flera olika födelseår
Svar:
Vänligen specificera

Han Skriver: Felaktiga familjerelationer:
Svar:
Vänligen specificera

Han Skriver: Ursprunget var ett personregister.
Svar:
Kråken har aldrig varit något personregister. Uppbyggnaden av Kråken började i samarbete först med Teo Sundin i början av 1990 och efter ett par år kom även Nils Erik Molin med. Båda är mycket vidsynta personer. Vi gjorde då en arbetsfördelning. Teo Sundin tog Grundsundas domstolsprotokoll och dess historia. Nils Erik tog Nordmalings domstolsprotokoll. Jag skulle lägga upp en komplett databas och sköta samordningen, samt ta alla gemensamma kostnader. Vi är båda ingenjörer och vill gärna ha allt upplagt logiskt och enkelt, därför hade Teo sammanfört all grundforskning före 1700 till ett grafiskt system som jag skulle omvandla till en enkel men flexibel databas med många ingångar, listning och sökmöjligheter. Jag skannade marknaden och det enda möjliga programmet var Anarkiv med sin uppbyggnad i Access och Visual Basic. Jag älskar Teos och hans son Pers grafiska sammanställningar där man med ett ögonkast på ett ögonblick kan insamla mer information än vad tusen ord kan beskriva. Överföreningen till Anarkiv tycker jag är lyckad. Allt detta försvinner av naturliga skäl när man gör ett personregister eller omvandlar till ged.com. Enligt min uppfattning är Teo Sundin denna regions störste släktforskare, men trots detta dessutom ovanligt generös. Allt hans grundforskningsmaterial före 1700 finns som kopior i min bokhylla. Teo flyttade sedan ner till Sundsvall för att komma närmare sina rötter och nya utmaningar. Sedan fortsatte jag och Nils-Erik. Under denna tid var också Tore Nilsson med på ett hörn innan han avled. Vi fick tillgång till allt hans material ett hundratal A4 pärmar. Nils Erik har gjort ett enorm arbete med att läsa Nordmalings domstolsprotokoll, vilket inneburit att jag kunnat rätta till släktförhållanden i Nordmaling och Bjurholm under 1500-1700 tal Per Sundin var också mycket aktiv under denna period och har gjort stora insatser för att få upp databas Kråken till nuvarande nivå. Kråken har hela tiden varit en komplett databas med en enorm mängd källhänvisning och information som ytterligare byggts upp sedan den tid Södra Västerbotten var med på ett hörn. Ur databas Kråken drogs ett personregister fram av mig och Nils Erik Molin för att säljas till överpris via Södra Västerbottens Släktforskare och subventionera deras hemsida. Detta personregister hade bara en bråkdel av senare personregistrens källhänvisningar. All de uppgifter som fanns med vid denna tidpunkt finns fortfarande med och enormt mycket mera har adderas och rättats till. Alla HFL för kärnområdet Grundsunda , Nordmaling, Bjurholm, Gideå och Trehörningsjö har gåtts igenom och det stora flertalet FB. En stor del av detta fanns ej med i Södras personregister från 4 år tillbaka. Alla dessa direkta källhänvisningar med exakt var i kyrkböckerna personen finns kan du hitta i nuvarande databas Kråken och i alla de personregister som såldes till i fjol höstas tillsammans med släktsambandet som fanns i i det bifogade word dokumentet. Jag har inte sett ett sånt informativt källregister i någon annan produkt än databas Kråken. Och mig veterligt finns det ingen liknande databas med så mycket påhängd infor från sakör och domstolsprotokoll. Tar tacksamt emot info om sådana databas skulle finnas till salu.

Han skriver: En genealogisk röra.
Svar:
Jag förstår inte varför du indirekt kastar skit också på Teo Sundin, Nils Erik Molin ,Per Sundin, Tycko Lundkvist, Daniel Brömster och Tore Nilsson. Jag vidhåller på det bestämdaste att Databas Kråken inom kärnområdet har mindre genealogiska felaktigheter än ovanstående personers samlade verk. Detta är ju en naturlig utveckling och det omvända skulle vara förvånansvärt. Dessutom är informations mängden direkt ur källmaterial betydligt djupare och avsevärt mer omfattande än deras offentliga publikationer, detta beroende på alla domstolsprotokoll som bifogats på varje nämnd enskild person ej tidigare har funnits lästa. Din okunnighet verkar vara skrämmande eller är det bitterheten som styr. En journalist utanför det totalitära systemet skall trots allt ha vissa spärrar emot sitt egenintresse. Men det mest skrämmande är dina tankar, som jag har uppfattat dem, att skapa ett totalitärt system inom släktforskning. Politrukernas julafton. Din artikel klargör ju dessutom detta i sin fulla vidd.

Han skriver: Att ange HFL utan att ange vilken husförhörslängd eller ens vilken socken. räcker inte:
Svar:
Vänligen specificera vad du åsyftar eller är det saknaden av kunskap som åter lyser igenom. Alla som köper en eller flera personlig antavle databaser får kompletta källhänvisningar, så att de kan följa personen exakt var inom kärnområdet han befann sig under hela livet. Detta framgår klart av hemsidan. För de som köper en komplett databas ingår ej detta register av en för den flesta uppenbar orsak att inte helt mala sönder områdets släktforskning. Men några som jag tror mig kunna lita på har fått även denna information integrerad i den kompletta databasen de köper eller har fått. Detta är då en direkt kopia av huvud databasen Kråken. Om jag kommer ihåg rätt har så har bl.a Björn Fredrikssons kompis i Boden ett sådant komplett system. Endast ett litet antal per år med sådan information kommer att skänkas till utvalda. I alla tidigare versioner av personregister, likväl som i dagens databas Kråken, har en speciell Notis tabell skapats enbart för kompletta direkta källhänvisningar till kyrkböckerna för varje fas av livet. Omvandlas den personliga databasen till ged.com filer försvinner denna info, genom att inget annat program har möjlighet att ta emot denna informations typ och mängd. Jag är väl sannolikt en av de första som för ca 10 år sedan började trycka på om det viktiga med källhänvisningar och för 4 år sedan blev jag av redaktören för tidningen. Släkten nekad utrymme för att plädera för vikten av direkta källhänvisningar. Redaktören svarade helt enkelt inte på mitt e-mail eftersom det då inte hade proklamerats av huvudorganisationen att direkt källinformation var viktig. En av mina först sidor på min hemsida var faktiskt hur viktig källinformation bör vara. Denna sida passar kanske inte in i den mediala bild redaktören vill ge. Den har funnits i detta utförande på min hemsida sedan starten för 4 år sedan. Inget liknande källinformation finns i någon av de CD med HTML varianter som finns till salu i Norrland, annat än i mycket begränsad omfattning. Allt ovanstående och mycket mera finns exakt specificerat på min hemsida för att alla skall veta exakt vad de får.

Han skriver: Vi måste certifiera ......
Svar:
Det finns kanske nu ett 2-3 levande personer som möjligen har de kunskaper att de skulle kunna certifiera tex databas Kråken inom kärnområdet på ett seriöst sätt. Ingen av dessa finns inom Södras revir. Jag hänvisar här till din företrädares artikel i Släkten, där han fullständigt sågar dina ideer i en tidigare artikel i Släkten. Det är egentligen din ide om certifiering som är en av huvudpelarna i min kritik av dig. Certifiering är politrukernas sätt att styra när kunskaperna brister och eller när man endast är ute efter makten. När jag pratar om din okunnighet gäller detta mitt kärnområde. Utanför detta har jag inte kompetensen att bedöma ditt arbete. Det har förekommit en hel del underligheter med Södra agerande under de 3 sista åren och med din okunniga artikel som bakgrund förstår jag nu varför det mesta har gått snett i kontakterna med Södra. Jag hoppas att du var ensam, men vissa tecken tyder på att även andra har känsliga tår och en del saker skulle säkert inte tåla dagsljuset. Jag kommer inte att publicera vad gentlemannen Sten Lundgren sade till mig efter ett av Södras telefonsamtal till honom och påtryckningar att bryta samarbetet. Men skulle du eller någon annan i din krets även i framtiden komma med slag under bältet finns sannolikt bot även för detta. Jag önskar dig all framgång under resten av livet och jag hoppas att din journalistiska objektivitet förbättras så att när jag kanske läser en artikel från dig i framtiden inte behöver ta detta som kanske ytterligare påhittat strunt. Tiden läker alla sår. Från min sida är detta nu ett avslutat gräl och jag kommer inte att göra flera offentliga inlägg om jag inte tvingas till detta. All tidigare kritik av ditt handlande kommer att tas bort från min hemsida och du är välkommen att påpeka saker som jag har missat att ta bort. Först tyckte jag att det mest skrämmande med det hela är att vår riksorganisation utan källkritik tar upp detta på sin förstasidan. Jag satt och hoppades på att det fanns en George Orwell i dagens Sverige även i detta sammanhang. Hans "djurfarmen" eller "1984" tyckte jag skevs även före att inkludera dagens agerande av Svenska Släktforskareförbundet. Men fortsätter man och läser kommentarerna ser man att även i Sverige glädjande nog har en massa små Orwellar, som organisationen kanske inte hade räknat med eller kanske hade. Och min första känsla av vrede övergår till en behaglig känsla av att tillfredställelse när jag ser att det ännu finns hopp om att rättvisa skall skipas. Det enda som egentligen stör bilden är att vissa hänger upp sig på enstaka stavfel bland en informationsmassa på 70 MB, samt systematiken i uppbyggnaden. Det viktigaste är trots allt de rätta släktrelationerna och den totala informationen. Man kan inte få allt här i livet. Här tycker jag att president Kennedy hade de förlösande orden. Den som inte känner till dessa har ju möjlighet att kontakta mig på e-mail adress : sikhallan@telia.com

Jag kopplar över er till Nättidningen Rötters hemsida http://www.genealogi.se/ för att ni själva skall kunna ta ställning.

För att kanske förstå sammanhangen lite bättre kan nedanstående info också vara på plats:

• Jag har personligen satsat minst 300.000 i denna hobby eller tidsfördriv. Dessutom tillkommer kostnader för de andra inblandade.
• Jag har minst 4.000 fisch köpta från SVAR i min bokhylla, inkluderande allt om kärnsocknarna.
• Jag har under de sista 10 åren hela tiden haft 3-5 datorer ( 1 bärbar) och 4 fischläsare utspridda där jag har befunnit mig. Den ena av fischläsarna är en bärbar utvecklad av amerikanska armen. I stan, på Cypern eller Gran Canaria, eller i sommarstugan har det alltid funnits full uppsättning för att släktforska när andan har fallit på.
• Jag är mycket nöjd om jag får tillbaka 30 procent av dessa kostnader. Att prata om nedlagda timmar är en lek med siffror, men det rör sig en bra bit in i 5 siffrigt.

Under denna tid fick jag endast sporadiska svar på mina e-mail till Södra. En hel del gratis exempel skänktes bort av Södra till olika potentater i Sverige, trots att jag påpekade att det hela var en halvmesyr och inget för andra än egna släkt sökare. Jag personligen fick stå för kostnader och arbete för dessa gåvor. Jag bestämde jag mig då för att starta en egen hemsida. Därför gick jag en kvällskurs på 4 kvällar. Denna hemsida kostar just nu totalt ca 10.000/år, inklusive alla nödvändiga program. Resultatet av min hemsida är väl kanske inte skönhetsmässigt lysande, men som ingenjör har jag prioriterade fakta och bortser från annat tingeltangel tills jag får tid även med detta. Efter att jag startade min egen hemsida samtalsklimatet med Södra varit under fryspunkt och de har på alla möjliga vis försökt att motarbeta och misskreditera mig och mina syften. Det finns en hel del förgreningar mellan Södra och Svenska Släktforskareförbundet, varför det även denna organisation deltagit i detta charlataneri. Det var därför jag tidigare nämnde Orwell och hans böcker "djurfarmen" och "1984".

Jag hoppas att det fortfarande finns ett visst civilkurage hos några personer för att avslöja det hela eller åtminstone göra det lite mera rättvist. Man skall också betänka att artikelförfattaren sitter som spindeln i nätet för VKs hemsida. Länets största tidning, som även i mångt och mycket styr VF. Dessutom är han medarbetare i Svenska Släktforskare föreningens tidning. Dvs han har haft kontroll av allt som skrivits om släktforskning i denna del av Sverige. Det enda lilla andningshålet som fanns kvar var den lilla tidningen Västerbottningen med några tusen ex, som jag inte visste att den fanns förrän de kontaktade mig och ville göra en liten artikel om lilla mig. Oddsen emot mig är mycket höga, men ger hundrafalt igen på satsad krona. Den numera avliden Sten Lundgren insåg det hela och hade både resning och civilkurage att agera. Släktforskareföreningen i Skellefteå har också beslutat att fortsätt i Stens anda. Detta var naturligtvis en nagel i ögat på Södra. Heder till denne gentleman och hans förening. Jag hoppas att någon ytterligare tar upp Stens fallna mantel. Jag kommer under alla förhållanden att fortsätta i planerade spår och det skulle vara för mig ett stort nöje om friheten och mångfalden skulle segra. Som platschef på ett antal platser runt om i världen har jag också sett vilka positiva effekter kombinationen kunskap samt frihet under ansvar kan ge. Jag har också sett allt för mycket av det totalitära systemet nedbrytande effekter under mina år i utlandstjänst. Där rädslan för svartlistning lägger sig som en kvävande filt över verksamheten. Det verkar vara detta senare system som artikelförfattaren förespråkar. I mitt fall skulle detta ha inneburit att det varit god natt.

Min Hemsida
Jag har 5-6000 enskilda besökare/månad på min hemsida och antalet ökar sakta. Det högsta på en dag har varit 387 besökare. Medeltalet nedslag är sällan under 2.000/dag. Varje besökare tillbringar ca 15 minuter i snitt vid sitt besök. Högsta besöks talet ligger vid lunchtid och runt kl. 20.00-21.00,. men även många besökare från USA finns runt 3-4 tiden på morgonen. Det är många månader sedan antalet var under 100/dag. Jag har Telias speciella kund statistik , samma som för företag där jag kan se varje detalj. Jag har inte satt in någon besöksräknare eftersom den är så enkelt att manipulera.

Det är underligt att det fortfarande droppar in beställningar trots att Södra har gjort allt i sin makt för att stoppa dessa. Men som tur är finns det fortfarande personer som inte går i ledband och är självständigt tänkande.