Under senaste året har arbetet inom förbundsledningen gnisslat påtagligt. En klar majoritet i styrelsen upplever att det är ordföranden Ted Rosvall som orsakar problemen. Han upplevs som impulsiv och obetänksam, enligt en rundringning (se nedan). Valberedningen vill lösa problemen genom en kraftig ommöblering i styrelsen, huvuddelen av ledamöterna blir män i södra Sverige. Det är medlemsföreningarnas ansvar att tillsätta en effektiv och fungerande förbundsstyrelse. Frågan är bara: Hur bör de agera för att åstadkomma detta? Urban Sikeborg ger i sitt inlägg nedan sin syn på saken.

Det går bra för Sveriges Släktforskarförbund. Mycket bra, till och med. Förbundet växer oavbrutet när andra ideella organisationer sviktar. Förbundets ekonomi blir dessutom allt bättre i en tid när andra får allt större ekonomiska problem.

Sveriges Släktforskarförbund är en progressiv organisation. Förbundet var till exempel en föregångare på Internet. Världens första dagliga nättidning för släktforskare blev Nättidningen RÖTTER, som idag är en av Sveriges mest besökta hemsidor och en självklar mötesplats för släktforskare. Genom RÖTTER har förbundet fört ut demokratin från styrelserummen till de enskilda medlemmarna. Nu kan vem som helst som vill driva en fråga och har tillgång till en dator fatta tangentbordet och direkt nå ut till en stor del av det släktforskande Sverige.

Förbundet har vunnit ett stort förtroendekapital genom sitt arbete för att förbättra villkoren för forskarna och samtidigt arbeta för en ännu bättre kvalitet i forskningen. För de flesta släktforskare är förbundet den självklara paraplyorganisationen, för statliga myndigheter är förbundet en viktig remissinstans i vissa frågor. Det ligger mycket av hårt och ideellt arbete bakom.

Ändå är jag oroad för framtiden. Det är svårt att bygga upp, lätt att riva ned, och jag tror att de problem som finns i förbundsledningen kan göra det svårt att fortsätta på samma framgångsrika sätt. Därför vill jag berätta om en situation som kanske är mer allvarlig än vad som märkts utåt. Den rör dels samarbetssvårigheterna mellan förbundsordföranden och styrelsen, dels valberedningens förslag till ny styrelse.

Innan jag fortsätter vill jag betona att jag skriver som privatperson och helt på eget initiativ. Jag är bara stödjande medlem i förbundet. Jag har inga uppdrag i några släktforskarföreningar men har varit ordförande i Sollentuna Släktforskare, som är en medlemsförening. Jag stöder i allmänhet den linje förbundet hittills har haft på grund av dess framgångsrika arbete men kritiserar också det jag upplever som fel. Det viktiga för mig är att förbundet går framåt och fortsätter att arbeta för oss släktforskare.

En förbundsordförande i otakt med styrelsen
Ted Rosvall lanserade sig själv 1998 som kandidat till posten som förbundsordförande. Jag försvarade då hans kandidatur, även om jag personligen inte delade hans åsikter: Förbundet behöver släktforskare som engagerar sig och vill förbättra. Att någon tycker annorlunda i en styrelse kan vara stimulerande, leda till diskussioner och andra lösningar, om man har ett öppet sinnelag. Ted blev emellertid inte ordförande då. I stället valdes han rätt oväntat till ordförande förra året med minimal marginal.

Det blev ganska omgående problem. Efter bara några månader, den 25 januari 2001, lade Ted upp en hemsida med egna nyhetsbrev. Ted gick där till hårt angrepp mot majoriteten av styrelsen, förbundskansliet och Nättidningen RÖTTER på grund av han inte lyckats få igenom sin ståndpunkt i några frågor. Styrelsen svarade genom att publicera en mycket skarp dementi av vad de kallade Teds halvsanningar och osanningar. Arbetet återupptogs. Ted lät emellertid sina kritiska nyhetsbrev ligga kvar till dess styrelsen i slutet av mars beslöt att han måste ta bort dem för att samarbetet skulle kunna fungera. (Jag kan tillägga att nyhetsbreven fortfarande finns upplagda och tillgängliga på nätet genom vanliga sökmaskiner.)

Någonting liknande har aldrig inträffat inom förbundet. Hur har det varit möjligt att samarbeta under det senaste halvåret efter en sådan konflikt?

Jag har intervjuat nio av förbundets styrelseledamöter och fyra av funktionärerna om hur arbetet har fungerat och hur de ser på den närmaste framtiden. Det innebär att jag har varit i kontakt med så gott som alla som är inbegripna i den löpande driften. Jag har berättat att jag tänkte skriva ett inlägg om styrelsens arbete i egenskap av privatperson och att jag ville kontrollera att de uppgifter jag fått från olika håll var rättvisande.

Det blev långa och öppenhjärtiga samtal. De jag intervjuade har gett en samstämmig bild av de senaste elva månaderna. Det är en bild som borde oroa alla medlemmar.

Vad jag mötte var frustrerade och oroade personer som upplever att de är i en ohållbar situation. Man berättar att arbetsron och arbetsglädjen försvunnit. Sandlåda återkommer som beskrivning av hur styrelsen tvingas engagera sig i onödiga interna tvister på bekostnad av det egentliga styrelse- och kansliarbetet. Ett par säger till och med att de känner olust bara inför att öppna brevlådan, eftersom man inte vet vilken ny konflikt man ska dras in i. Arbetet har blivit mer oberäkneligt. Ingen tror längre att det går att förbättra situationen genom samtal. Alla är bekymrade över att dessa problem skadar förbundet.

Alla intervjuade är också eniga om att orsaken till detta ligger hos ordförandens agerande. Ted beskrivs av alla som en entusiastisk och engagerande, för att inte säga lysande, föreläsare, han är spontan och kommer med många idéer. Det är uppenbart att han har ett stort patos.

Men Ted beskrivs också genomgående som impulsiv och obetänksam i sitt handlande, och det leder till besvärliga situationer och gnissel i hjulen. Flera framhåller att han kör sitt eget lopp, vid sidan av styrelsen. Han har fattat viktiga beslut utan styrelsens vetskap och det har fått allvarliga konsekvenser. Det som de intervjuade framhåller som allvarligast är att Teds uppträdande utåt i samband med den tidigare konflikten har inneburit en goodwill-förlust för förbundet. Det har skadat det anseende som det har tagit år att bygga upp.

Man kan sammanfatta de långa och detaljerade samtalen med att Teds problem är att han inte har insett eller accepterat de demokratiska begränsningar som är kopplade till posten som ordförande. Det vill säga, han inser inte att när det är dags att fatta beslut väger hans röst inte mer än de andra demokratiskt valda ledamöternas. Han inser inte heller att hans handlande utåt måste vara förankrat i styrelsen. Åtminstone är det så hans agerande tolkas. Förtroendekrisen står kvar, eftersom ordföranden upplevs mer som ett problem än en tillgång.

(Eftersom detta är en allvarlig bild har jag i efterhand låtit varje intervjuad ta del av min redogörelse ovan för att få bekräftat att det är en korrekt beskrivning av hur man upplever situationen.)

Löser valberedningens förslag problemen?
Samtidigt med dessa problem lägger valberedningen fram ett förslag till en stor och oväntad ändring av styrelsen. Valberedningen anger att styrelsen behöver föryngras och vill att fyra ledamöter ska bytas ut. Det är ingen tvekan om att de föreslagna kandidaterna är kompetenta släktforskare.

Det som är så oväntat med valberedningens förslag är att:

1) andelen kvinnor i styrelsen sjunker till att bli en knapp tredjedel
2) hela Norrland får nu bara en representant i förbundsledningen och den mest folkrika regionen, Stor-Stockholmsområdet, får ingen
3) både förste och andre vice ordföranden ska bytas ut.

Stadgarna säger inte något om den regionala representationen eller andelen kvinnor i styrelsen. Jag tror emellertid att förbundsledningen på något sett måste återspegla den släktforskande befolkningen för att hålla förbundet enat. Det är en trovärdighetsfråga. Förbundet har alltid haft sina kritiker, oavsett hur bra det har gått. Det vore inte bra om man gav kritikerna argumentet att Sveriges Släktforskarförbund styrs av män i södra Sverige.

Att de båda vice ordförandena ska gå är ett drastiskt led i föryngringen, särskilt med tanke på den speciella situationen. Både Jan Appelquist - som till åldern är en av de yngre i styrelsen - och Britt Hagman har gjort sig kända som tunga namn. De beskrivs som seriösa, pragmatiska och kunniga.

Ta Jan Appelquist som exempel. Jan var med om att grunda förbundet och har varit en viktig del i dess framgångsrika historia. Han beskrivs av sina kolleger som styrelsens pelare, en arbetsam och mycket kompetent person som trots sina insatser har hållit en låg profil utåt. Han sägs unisont vara den mest kunnige och erfarne, den som tar tag i de stora, tunga frågorna. Samtidigt är han idérik och drivande. Men valberedningen anser att han bör bytas ut.

Kanske beror valberedningens förslag på att man tror att en styrelse automatiskt blir bättre av ett kontinuerligt inval av nya ledamöter, oavsett vilka som får gå. Kanske tror man att styrelsearbetet kommer att gå bättre och med mindre problem om man byter ut dem som har arbetat starkast för att balansera de konflikter som uppstått. Jag vet inte och ingen annan verkar heller riktigt veta; valberedningens förslag svarar inte på några frågor. Man framhåller att det tack vare styrelsens arbete går bra för förbundet. Mycket bra, till och med. “Valberedningen föreslår emellertid nu en föryngring och en kraftig förnyelse av styrelsen (…).”

Det verkar utifrån valberedningens formulering som att man blandar ihop medel och mål. En föryngring eller förnyelse kan aldrig vara ett mål, en föryngring är ett medel för att nå ett mål. Men vilket mål är det och vem har valt ut det? Förslagets knapphändiga lydelse och brist på motivering får mig att tänka på Astrid Lindgrens saga om lilla Kajsa Kavat, som skulle julstäda hos sin mormor. Det var bara att vända allting upp och ned och sedan ställa tillbaka allt igen så var det gjort. Lilla Kajsa hade inte förstått att syftet med att städa var att det skulle bli rent. Utåt sett verkar valberedningen resonera på ett liknande sätt genom att städningen blir det överordnade. Det vill säga, föryngringen framställs som viktigare än syftet med föryngringen.

Vad jag som medlem skulle vilja veta är vilket behov det finns av en så omfattande förnyelse och vilket syfte det skulle ha. Vilka grupper skulle ha begärt denna genomgripande föryngring och av vilken anledning, till exempel? Valberedningen ger inte den information som behövs för att stämmans ombud ska kunna avgöra om förslaget är bra eller dåligt. Riskerar vi då inte att personliga tyckanden och gillanden styr valet?

Det är detta jag inte förstår. Jag arbetar själv som projektledare på ett stort IT-företag. Där är det hela tiden deltagarnas kompetens och arbetsinsatser som avgör vilka som ska vara med i projekten. Ingen skulle hävda att en värdefull resurs inte bör vara med därför att hon eller han har arbetat en viss tid med ett uppdrag. Med andra ord: resultatet är överordnat politiken.

Ser vi på resultatet av det arbete som lagts ned på att utveckla Sveriges Släktforskarförbund är det obestridligt att det ligger mycket kompetens bakom. Annars vore inte förbundet så framgångsrikt som det är. Har vi då råd att göra oss av med just dem som har arbetat hårt för att förbundet skulle komma så långt och därmed har bevisat sin kompetens, utan andra skäl än föryngring?

Slutkommentar
Jag kan bara berätta vad jag tror i första hand behövs för att avhjälpa problemen.

• Jag tycker att stämman hellre ska se till styrelsens faktiska kompetens än valberedningens förslag till omstrukturering. Det måste finnas viktiga skäl till att man ändrar på ett vinnande lag och de måste redovisas öppet.
• Och jag tycker att både stämman och Ted allvarligt borde fundera över om Ted Rosvall är rätt person som ordförande för Sveriges Släktforskarförbund.

Se det var en riktig salva. Urban Sikeborg skräder inte orden när han offentligt avrättar mig och mina insatser som ordförande. Valberedningen får sig också en rejäl släng av sleven och det hela utmynnar i att det hade varit betydligt lugnare och trevligare om allt hade fått förbli vid det gamla…

Som förbundsordförande skall jag inte lägga mig i valberedningens arbete, och inte heller kommentera dess förslag. Dock må det tillåtas mig att instämma i rekommendationen om att införa någon form av tidsbegränsning när det gäller hur länge en ledamot bör sitta i styrelsen. Det kan inte vara rimligt att sitta i samma styrelse decennium efter decennium. Hur duktig och duglig man än är. Föryngring kanske inte är det rätta ordet i sammanhanget, levnadsåldern har oftast ringa betydelse, men förnyelse är något som varje styrelse behöver. Det behöver komma nytt blod, nya friska idéer och tankar, nya erfarenheter. Det mår alla bra av, även de som faller för tidsgränsen. Dessutom är det nyttigt om ett brett spektrum av medlemsföreningar under någon period får representation i förbundsstyrelsen, en policy som underlättas om genomströmningen ökar.

När vi så kommer till kritiken av mitt ledarskap och alla de ”konflikter” som sägs vara mitt fel, blir jag tvungen att på flera punkter tillrättalägga Sikeborgs påståenden.

När det gäller mina s.k. ”nyhetsbrev” (texterna borttagna den 23/3 på mitt eget förslag och enligt överenskommelse i styrelsen) uppstod dessa inte som en protest mot att jag inte fick igenom mina säryrkanden när det gäller de nya stadgarna. De publicerades för att medlemsföreningarna måste få veta hur ledande personer i förbundsledningen försökte manipulera bort samma säryrkanden, bakom min rygg ändrade i mina texter och helt enkelt desavouerade den av stämman utsedde förbundsordföranden. Detta ärende är egentligen utagerat, fred och frid har uppnåtts i styrelsen och det finns ett beslut om att lägga incidenten bakom oss. Det är Sikeborg som nu väljer att åter gräva fram denna mycket ledsamma händelse. Varför, och på vems uppdrag, kan man fråga sig?

”Hur har det varit möjligt att samarbeta under det senaste halvåret efter en sådan konflikt” frågar sig Sikeborg. Det är kanske en relevant fråga, men uppenbarligen har det gått ganska bra. Under detta halvår har en rad positiva beslut tagits;

• Arrangemangsstöd
• Arkiv- och Bibliotekspriset
• Deltagande i Släktforskarkonferensen i Davenport
• Förarbete och i en del fall beslut om nya projekt; (t.ex. Kugelbergska samlingen, Bygdéns Herdaminne, Ella Heckschers arkiv m.m.)
• Skrivelser till Kulturministern, Arkivutredaren, Riksarkivet, Regeringen m.fl.

Detta och mera har handlagts och beslutats i stor öppenhet och under demokratins alla förtecken. Hur skulle det ha varit möjligt att åstadkomma allt detta om inte styrelsen hade fungerat, om den hade varit förlamad av inre stridigheter?

Anklagelserna om att jag skulle ”köra mitt eget lopp vid sidan av styrelsen” vill jag dementera å det bestämdaste. Jag erkänner att jag vid ett tillfälle, det handlade om ett akut personal- och arbetsmiljöärende för en av våra anställda medarbetare, blev tvungen att ta till en drastisk åtgärd, ännu ej beslutad av styrelsen. Dock inte utan att först ha konfererat med 8/11 av styrelsen, d.v.s. med dem som jag under semestertider lyckade nå. I övrigt har jag varit ytterst noga med att i alla lägen kontakta styrelsen, med förslag till texter, med begäran om reaktioner och synpunkter på förslag och idéer. Måhända har jag härvidlag varit allt för flitig och en allt för ivrig användare av e-mail, som jag har sett som ett modernt och praktiskt sätt att arbeta mellan styrelsemötena.

Jag är naturligtvis fullt på det klara med att min röst i styrelsen inte väger mer än de andra demokratiskt valda ledamöternas. Fattas bara annat. Vad jag däremot har bestämt mig för att se till är, att dessa 11 ledamöters röster skall väga mer än de anställda medarbetarnas. Att det är styrelsen och inte funktionärerna som skall bestämma hur Sveriges Släktforskarförbund skall utvecklas framöver, vilka prioriteringar som ska göras, vilka beslut som skall fattas. Häri ligger nog roten till det onda, orsaken till det ”gnissel” som har förekommit under mitt första år som ordförande. Och det är förmodligen också orsaken till Urban Sikeborgs tendensiösa inlägg.

Urban Sikeborg har lagt ner stor energi i sin iver att ifrågasätta förbundsordförandens ledarskap. Vad vill han åstadkomma med detta? Ordföranden står ju inte ens på omval, han har ett år kvar av sin mandatperiod. En majoritet av ombuden i Linköping 2000 ville se en förnyelse på ordförandeposten, och först inför Borlänge 2002 är det dags att värdera Ted Rosvalls insatser. Till dess bör samtliga parter vara lojala mot den ordförande som medlemsföreningarna utsett. Onödig splittring kostar bara energi och skapar olust, och det kan vi vara utan.

Visst har det gått bra för förbundet de senaste åren, men det innebär inte att man ska köra vidare i gamla hjulspår. Ted Rosvall har redan tagit många goda initiativ och ofta fått med sig styrelsen på dessa. Och hans veckobrev på Rötter vittnar om stort engagemang för många viktiga släktforskarfrågor. Men Ted Rosvall har också uppmärksammat förhållanden som inte är så bra, och då kanske trampat på ett antal ömma tår. Det har blivit gnissel och motverkande falanger inom styrelsen och bland andra förbundsfunktionärer. Frågan är också om rollfördelningen mellan styrelsen och andra funktionärer följer gängse föreningsdemokratiska principer. Styrelsen bör styra och inte låta sig styras.

Förnyelsen i styrelsens sammansättning har varit begränsad under lång tid, och valberedningen verkar mest ha hanterat avsägelser och ersatt dessa. Men i år har valberedningen äntligen träffats fysiskt, för första gången på många år (kanske någonsin), och aktivt diskuterat vilken sorts styrelse förbundet bör ha. Och för en gångs skull har man vågat avstå från automatiska omval. Detta rör förståss om i grytan, och det är väl detta som stör Sikeborg och hans omgivning.

Sikeborg kritiserar Ted Rosvall för att ha överskridit sina befogenheter. Ordföranden har visserligen bara en röst i styrelsen, men han har också att agera å förbundets vägnar mellan styrelsemötena, och denna hans rättighet och skyldighet verkar ha åsidosatts i flera fall. En annan styrelseledamot, som för övrigt beröms över hövan av Sikeborg, har enligt en uppgift i det s k dementi-brevet gjort ändringar i förbundsordförandens texter utan dennes vetskap inför ett utskick till medlemsföreningarna i stadgefrågan. Detta om något är väl att överskrida sina befogenheter?

Vid stämman i Borås har ombuden för medlemsföreningarna att i demokratisk ordning ta ställning till valberedningens och eventuella andra förslag till styrelsevalet. Men Ted Rosvall står inte på omval denna gång, och han bör självklart visas den lojalitet och åtnjuta det förtroende som förbundsstämman i Linköping gav honom.

Under Rötterredaktörens rubrik, Vilka bör leda förbundet i framtiden, har Urban Sikeborg skrivit en artikel som menar att Ted Rosvall inte är rätt man på ordförandeposten. Samtidigt försäkrar Urban att han enbart talar i egen sak och att ingen annan har påverkat honom. Dessvärre talar det mesta för att detta är en halvsanning.

Den information jag har pekar nämligen på att Urban engagerar sig i debatten som företrädare för en maktgruppering med i huvudsak anställda. Jag har dessutom fyra år som ordförande i SSGF och med frekventa besök på förbundskansliet som underlag för min tolkning. Den som saknar min insyn kan behöva läsa Urbans artikel två gånger för att upptäcka bristerna i hans slutsatser och påståenden.

Vem bör då ha makten i förbundet? Självklart ska de lokala föreningarna ha makten och det är deras valda representanter på stämma och i förbundsstyrelsen som måste se till att det blir så. Dessvärre har vi , åtminstone under de fyra år jag varit ordförande för SSGF, haft osynliga maktgrupperingar som styrt och ställt i alldeles för stor omfattning.

Jag skrev i december år 2000 en lång artikel i AnRopet (2000/5) med rubriken "Så uppfattar jag förbundet". En skyldighet för en ordförande i en stor förening när han lämnar sitt förtroendeämbete. I den artikeln talar jag om makt och maktbalans men undviker att peka ut de maktgrupperingar inom förbundet som spelar sitt spel i det fördolda

En av de maktgrupperingar som jag avsåg har en kärna bestående av Jan Appelqvist i förbundsstyrelsen, Ulf Berggren i SSGF-styrelsen samt Carl Szabad och Håkan Skogsjö, anställda på förbundet och ej förtroendemän. Som lojal stöttare av såväl åsikter som ledare i grupperingen finns Elisabeth Thorsell, också hon anställd. Mina fyra år som ordförande i SSGF (där jag tampats med Ulf B och Carl S) och mina frekventa besök på förbundskansliet har gett mig god insyn i taktik och arbetssätt för denna maktgruppering. Urban Sikeborg , har såvitt jag vet, tillhört "vänkretsen".

Det är uppenbart att Ted Rosvall har denna maktgruppering emot sig, som använder alla tänkbara medel för att behålla makten.

Jag vill återigen anknyta till min artikel i AnRopet, där jag bl a skrev;

"" Makt ska kritiseras. Det krävs alltså opposition om en demokrati ska fungera. Oppositionen får aldrig trampas ner. Makthavaren får aldrig kunna misstänkas att utnytta sin ställning till egna personliga eller kommersiella fördelar. Det är bland annat därför att det är så viktigt att etiska frågor diskuteras i en rörelse och här har Sveriges Släktforskarförbund tagit ett första litet steg. Släktforskardagarna i Linköping och stämman där kommer kanhända i efterhand att betraktas som historisk. På samma sätt som den strid som föregick bildandet av Sveriges Släktforskarförbund. Mitt hopp står nu till ett ännu öppnare förbund med mer horisontella kontakter och att informationen nerifrån och upp betraktas som väl så viktig som de som kommer från andra hållet. Jag önskar den nye förbundsordföranden lycka till med dessa svåra arbetsuppgifter. ""

Jag kommer senare att föreslå den styrelse som väljs i Borås att tillsätta en utredning bestående av folk utanför förbundsorganisationen. En utredning med uppgift att granska maktgrupperingar knutna till förbundskansliet och dess konsekvenser för demokratin i förbundet.

För mig är det etiskt oförsvarligt att de anställda driver kampanjer för att påverka stämmodeltagarna i Borås. Det är också demokratiskt oacceptabelt att någon har prenumeration på en plats i styrelsen.

Till sist är jag övertygad om att den valberedning som leds av Krister Lagersvärd, förbundsordförande i sex framgångsrika år för förbundet, gjort omsorgsfulla bedömningar av vilka personer som behövs för att förnya och vidareutveckla Sveriges Släktforskarförbund.

Jag tror därför att det blir valberedningens förslag som får stämmodeltagarnas förtroende.

• En absolut majoritet av styrelsen och de viktigaste funktionärerna i riksförbundet för Sveriges släktforskare har inte längre förtroende för ordföranden. De upplever att han är mer ett problem än en tillgång och att hans agerande skadar förbundet.

• Mitt i denna ledningskris lägger valberedningen fram ett förslag som innebär en uppenbar snedfördelning när det gäller den regionala och könsmässiga representationen. Samtidigt vill man byta ut de tyngsta namnen, både förste och andre vice ordföranden. Detta gör man utan motivering.

Hur trovärdig är min beskrivning av förtroendekrisen?
Min redogörelse för den problematiska situationen som en följd av Teds agerande är mycket väl underbyggd. Under flera dagar intervjuade jag styrelseledamöter och funktionärer och bad dem återge hur de upplevde att arbetet fungerade. Som det väl har framgått står det de beskrev helt i kontrast till den bild Sture och Gustaf framför, men styrelseledamöterna måste rimligen veta bättre om vad som verkligen skett i styrelsen och kansliet än dessa två utomstående.

De intervjuade talade alla om ordförandens bristande ledarskapsförmåga. Enigheten är anmärkningsvärd. Det finns inga falanger inom styrelsen som skulle ligga bakom kritiken i den här frågan, som några tycks mena. Styrelsens åsikter skiljer sig inte heller från den intervjuade personalens.

Efter att jag skrivit en kort sammanfattning som utgick från den minsta gemensamma nämnaren i deras skildringar skickade jag tillbaka till den för att få bekräftat att jag uppfattat det rätt. Jag framhöll att om så bara en person sade sig inte kunna stå för innehållet och formuleringarna så skulle jag inte publicera inlägget. Men alla instämde.

Jag var minutiöst noggrann i min beskrivning med att också framhålla Ted Rosvalls goda sidor och att inte ens antydningsvis tillskriva honom några motiv eller dolda lojaliteter. Den respekten förtjänar han och den respekten förtjänar också jag när jag seriöst påtalar ett allvarligt problem.

Varför är valberedningens förslag inte bra?
Valberedningen har inte gjort sitt jobb väl. Med det avser jag inte valet av kandidater utan hur förslaget är presenterat. Valberedningen ger ingen information om syftet med den kraftiga förnyelse de förespråkar och de sätter det inte i relation till ledningskonflikten. Ombuden har ingen möjlighet att avgöra om förslaget får bra eller dåliga konsekvenser. Att i en sådan situation, med så bristfällig information, göra sig av med kompetenta styrelseledamöter anser jag är fel.

Den snedfördelning som valberedningens förslag innebär är eller blir ett reellt problem. Att kvinnornas andel i styrelsen blir så liten, trots att de utgör nästan hälften av hela släktforskarrörelsen, gör att förbundet brister i trovärdighet. Ingen kan hävda att det inte finns tillräckligt många kompetenta släktforskande kvinnor.

Den regionala förskjutningen får inte heller bagatelliseras. Många släktforskarföreningar har en stark lokal förankring. Det är inte svårt att föreställa sig att det blir svårare för dem att uppleva förbundet som den naturliga hemvisten om det uppfattas som styrt av män i söder. Jämför med hur jargongen går om gubbar i Bryssel i motståndet mot EU.

Genom att valberedningen inte lämnar den information som behövs för att avgöra om förslaget är bra blir beredningen just en sådan maktgruppering med konsekvenser för demokratin i förbundet som von Gertten talar om. Förväntas vi lita på att medlemmarna av valberedningen är så väl pålästa och opartiska att deras förslag automatiskt är bra? Är det illojalt att påpeka svagheterna i förslaget och vilka konsekvenser de kan få?

Det enda som betyder något för mig är att valet blir till det bättre för förbundet som helhet, inte för vissa särintressen. Några andra lojaliteter mot den sittande styrelsen har jag inte och har aldrig haft.

Personalen som syndabock
Det är en sak att kritisera förtroendevalda, en helt annan att kritisera personalen för att de förtroendevalda inte klarar av sitt uppdrag.

Ted har tillsammans med den övriga styrelsen ett i lag mycket reglerat arbetsgivaransvar för de anställda. Det är hans plikt att stå på personalens sida och utåt ta på sig ansvaret för eventuella problem. Att styrelsen lever upp till detta ansvar så att personalen trivs är en skyldighet. Har man problem behandlar man det internt och tillkallar en organisationspsykolog, om så skulle behövas.

Ted lägger däremot hela skulden för sin otillräckliga ledarkompetens på sin egen personal. Han utpekar dem offentligt och utan reservation som ’roten till allt ont’. Med tanke på att Ted är förbundsordförande är hans uttalande ett övergrepp. Sture och Gustaf backar upp unisont.

Med personalen talar vi om en handfull personer som i alla år har arbetat hårt, långt mer än vad plikten kräver och utöver vad de har fått betalt för. Förbundet har vuxit flera gånger om men tack vare deras engagemang har man inte behövt nyanställa.

Kent, Elisabeth, Calle, Bonnie, Håkan och Gunvor och de andra, som själva utvecklat projekt som Nättidningen RÖTTER och Dödboken och tagit hand om alla forskarkontakter, får nu utåt stå som ansvariga för förbundsordförandens misslyckande. Hur känner de sig nu?

Det väsentliga är emellertid att den övriga styrelsen inte delar Teds bild. De har fortsatt förtroende för personalen och ser den som sin viktigaste resurs.

Jag tror att en viktig orsak till att den bild av personalen som förmedlas i inläggen beror på att förbundets styrelse har en tradition av att utåt sett förbli passiv i konflikter. Det såg vi till exempel i samband med haveriet i Anbytarforum förra året, då vissa i personalen utsattes för vad som utvecklades till brutala personangrepp. Eftersom styrelsen inte markerade att den stödde personalen och att de utpekade funktionärerna bara gjorde det jobb de var ålagda av styrelsen, uppstod en konstlad polarisering mellan styrelse och personal. I det avseendet har styrelsen inte levt upp till sitt ansvar.

Min roll i detta
Det är kanske oundvikligt att Ted, Sture och Gustaf verkar mer angelägna att kommentera mig än att diskutera de faktiska problemen. Vad är mina motiv? Vems ärenden går jag egentligen? Tillhör jag en innersta krets, en maktgrupp där personalen styr och ställer?

Till att börja med: Jag är en trettioåttaårig släktforskare i Sollentuna. Jag har forskat sedan 1978 och har huvuddelen av min släkt i Hälsingland, Värmland och Dalarna. Lite Bure-ätt också. Jag är stödjande medlem i förbundet, medlem i DIS och i Forskarföreningen Alir. De senaste åren har jag nästan enbart forskat ideellt åt andra.

Jag har publicerat en hel del bastanta artiklar med alldeles för många fotnoter i Släkt och Hävd och Släktforskarnas Årsbok, och jag hade nöjet att få hjälpa till med uppbyggnaden av RÖTTER i dess barndom. Nybörjarkursen på RÖTTER är av min hand, bland annat.

De senaste åren har det varit svårare med engagemanget, eftersom jag är kroniskt och smärtsamt sjuk, och jag orkar inte med mycket mer än mitt jobb. Den enda anledningen till att jag trots detta låter mig utsättas för den förutsedda kritiken och insinuationerna är att jag är övertygad om att situationen är allvarlig och att ombuden måste informeras. Sedan är det upp till dem att fatta besluten, i demokratisk ordning.

Den som tror att jag skulle ha gått ut med ett inlägg med en sådan allvarlig kritik mot en enskild förtroendevald på grund av att jag representerar någon sorts inofficiell maktgrupp eller liknande har i mitt tycke hål i huvet, om uttrycket ursäktas. Jag har min heder och integritet i behåll och dem säljer jag varken för grynvälling eller förbundsledning.

En personlig kommentar
Ted är vald på två år och ska enligt planerna vara ordförande ett år till. Det betyder inte att vi inte har rätt och skyldighet att framföra problem som är kopplade till ordföranden när det är befogat. I det här fallet är det befogat: Ted har inte styrelsens och personalens förtroende på grund av sitt agerande och bristande ledarskapsförmåga och det påverkar arbetet inom förbundet.

Jag tror uppriktigt att Ted gjort vad han upplevt som det bästa, men hans kvalitéer är inte de som krävs för att tillsammans med styrelsen och funktionärerna leda förbundet framåt. Ted själv visar ingen självrannsakan i sitt inlägg, han hävdar att arbetet fungerar bra och att allt för övrigt är personalens fel.

Det blir en ansvarsfull uppgift för stämmans ombud att bestämma hur problemet ska lösas.

Om Urban Sikeborgs första inlägg i den här debatten var obehagligt, partiskt och vinklat, så är hans andra inlägg etter värre. Här ägnar han sig nämligen åt de svåra konsterna att medvetet missförstå, att medvetet glida i formuleringarna och att medvetet snedcitera. Normalt sätt förtjänar sådana inlägg inget svar, men eftersom han på ett så infamt sätt lägger ord i min mun som jag aldrig uttalat, ja inte ens tänkt, och eftersom dessa utsagor låter antyda att jag kritiserat hela vår styrka av duktiga medarbetare, ja, då blir jag tvungen att ta bladet från munnen.

I avsnittet ”Personalen som syndabock” påstår Sikeborg att ”Ted lägger däremot hela skulden för sin otillräckliga ledarkompetens på sin egen personal. Han utpekar dem offentligt och utan reservation som roten till allt ont”

Jämför gärna de kursiverade orden med vad jag verkligen skrev i mitt genmäle ovan. Jag menade att ”roten till det onda”, d.v.s. till de friktioner som förekommit, fanns att söka i en sorts maktkamp, eller revirtänkande om man så vill, hos några av de anställda medarbetarna visavi mig som oönskad ny förbundsordförande.

Aldrig någonsin har jag kritiserat vår personal för deras arbetsinsatser, för deras engagemang eller deras resultat. Jag har tvärtom prisat Carl, Håkan och Elisabeth för deras insatser med Sveriges Dödbok, Släkthistoriskt Forum respektive Rötter i alla tonarter och i alla sammanhang. Våra övriga medarbetare, Kent, Bonnie och Gunvor är också högt uppskattade och värderade medarbetare utan vars insatser vårt stora förbund inte skulle fungera. Det tror jag att hela styrelsen är rörande enig om. I övrigt är personalfrågor verkligen inte ett ämne som passar för dessa spalter. Eventuella problem eller glädjeämnen inom detta område hanterar styrelsen internt och tillsammans med berörda parter, och vi betackar oss för Urban Sikeborgs analyser och råd, hur välmenta de än kan tänkas vara.

Hur duktig och duglig vår personal än är hävdar jag likafullt att det är styrelsen som har att ange inriktning och vägval. Mycket kan delegeras till dugliga och kompetenta tjänstemän, men aldrig visionerna, framtidsvyerna, utvecklingen av verksamheten. Allt sådant måste ligga hos den demokratiskt valda styrelsen, liksom det övergripande ansvaret, inte minst då för de anställda medarbetarna, ett ansvar som aldrig kan delegeras bort.

Den intervjurunda som Urban Sikeborg företog inför författandet av det första inlägget säger kanske ett och annat om mitt ledarskap, men kanske än mer om Sikeborg själv och om hans urvalsmetoder. Om man vill få en fullödig bild av det man tänker beskriva, varför då inte också intervjua även dem som kan tänkas ha en annan och mer nyansrik bild att ge. Tidigare anställda t.ex. De som tidigare har haft problem med förbundet som arbetsgivare. Tidigare styrelseledamöter. En nuvarande styrelseledamot, som inte blev uppringd av Sikeborg, sannolikt eftersom han befarade att få oönskade synpunkter från denne.

Och om Sikeborg verkligen hade varit intresserad av att få en heltäckande bild av styrelsearbetet, hade det inte då varit en god idé att kontakta mig såsom varande styrelsens ordförande, eller, om det känts avigt, vår förbundssekreterare, som ju är med på alla möten och känner alla turer.

Men Sikeborg söker inte sanningen. Han söker argument som stärker den uppfattning han redan bestämt sig för att ha. Detta, Urban Sikeborg, kallar vi ”bristande källkritik”.

Södagen den 26/8 kl. 14.00 föreläser Urban Sikeborg i Borås över just detta ämne; KÄLLKRITIK. Det skall bli intressant.

Eftersom Urban Sikeborg påstår att ”den övriga styrelsen inte delar Teds bild”, måste jag göra följande inlägg. Jag har inte blivit intervjuad av Urban Sikeborg och delar inte heller hans beskrivning ovan.

Vi visste redan att Gustaf von Gertten gillar konspirationsteorier. Men han bör åtminstone sluta blanda in mig i dem, för då blir det alltid bara fel!

För jag har ingen som helst post inom förbundet, och sålunda inte heller någon makt över det. Om man bortser från att jag har samma möjligheter som andra att påverka som ombud, och som medlem att komma med förslag eller försöka bilda opinion.

Tro mig, annars hade flera saker sett annorlunda ut, precis som de flesta säkert har sina käpphästar när det gäller vad som behöver förändras. Men det som räknas är de förändringar man kan få majoritet för.

När det sedan gäller Sture Bjelkåker så får jag en känsla av att han gärna överdriver när han pratar om antal. När han nu hävdar att Ted Rosvall kommit med många goda initiativ är det därför önskvärt att han förtydligar vilka frågor han pratar om. Själv kan jag bara komma fram till ett par sådana i uppräkningen ovan. Deltagandet i Davenport, arrangemangsstödet och något av de nya projekten. Sådant som Arkiv- och Bibliotekspriset är andras initiativ. Möjligen räknar han in några interna initiativ, och inte sådant som just är till nytta för släktforskarna, men det bör vara det senare som är det avgörande.

Och även om det mycket riktigt är ett år kvar till ordinarie ordförandeval, så finns det förstås situationer där en ordförande går för långt, så att en extra stämma måste inkallas. Som framgår av debatten i våras var det mycket nära en sådan situation då. Vi hade väl fått intrycket att en ny ledarstil inträtt efter det, så att styrelsearbetet fungerat bättre. Men Urban Sikeborgs rundringning ger ju en annan bild. Om problemen fortsätter efter Borås kan det mycket väl hända att nya föreningsinitiativ tas för att byta ordförande i förtid, precis som om problem skulle uppstå under en senare ordförande. Och då är det upp till medlemsföreningarna att väga dessa problem mot de (3?) goda initiativ ordföranden tagit.

Till sist: Gustaf pratar om öppenhet. Frågan är om han också anser att detta bör gälla valberedningens arbete. Själv anser jag att Urban Sikeborg kommer med en intressant skrivning: ”Det måste finnas viktiga skäl till att man ändrar på ett vinnande lag och de måste redovisas öppet.”.

Det verkar rimligt att valberedningen redovisar dessa viktiga skäl. Eftersom dess ordförande tycks ha lagt något slags munkavle på övriga medlemmar är det upp till honom att komma med en förklaring. Uteblir förklaringen blir den naturliga slutsatsen att det inte finns några starka skäl, utan att det är något annat som ligger bakom. Och då finns det ingen anledning för ombuden att ta någon speciell hänsyn till valberedningens förslag utan bara att använda sitt eget omdöme om vad som är bra och dåligt i förslaget.

Det bör också påpekas att ”förnyelse” inte är något hållbart argument för en så drastisk förändring. Detta eftersom förnyelse även kan innebära försämring.

Ulf Berggren, förbundets mångårige krönikör, hoppar nu in i debatten med en ny variant på temat; ”Bort med Ted”. När Urban Sikeborgs generalattack punkteras och riskerar att slå tillbaka, försöker Ulf Berggren i stället förringa mina insatser och mina initiativ. ”Själv kan jag bara komma fram till ett par sådana” säger Ulf; amerikaresan och arrangemangsstödet.

Det bär mig naturligtvis emot att här och nu räkna upp alla de initiativ jag har tagit under detta mitt första år som ordförande och alla de frågor som jag har arbetat med. Ställd mot Ulf Berggrens insinuanta påstående ser jag mig dock ingen annan råd, men ber samtidigt de tålmodiga läsarna om överseende med denna något självframhävande lista;

• VECKOBREV. Detta var mitt allra första initiativ. På nättidningen Rötter, numera under Förbundsrötter, har det under året med någorlunda jämna mellanrum influtit 32 små veckobrev, en del informerande, en del debatterande, en del lite lagom underhållande.
• PERSONALSAMTAL. Under min första månad som ordförande genomförde jag personalsamtal med alla anställda på våra kanslier. Detta hade aldrig skett tidigare.
• SVAR. Efter inbjudan från Carina Strömberg tog jag initiativ till att styrelsemötet i Härnösand i oktober kopplades till ett besök i Ramsele för sammanträffande med personal och ledning där.
• SGF. Under vintern lyckades jag, via personligt besök, sansade samtal och tack vare en lyckad kompromisslösning som vann allas gillande, bilägga den mångåriga konflikten mellan Skånes Genealogiska Förbund och Sveriges Släktforskarförbund om organisationsavgifterna.
• ARKIV- och BIBLIOTEKSPRISEN. Under ett möte med förbundets arbetsgrupp för arkiv- och biblioteksfrågor (Ingrid Nilsson, Sigurd Nygren, Johan Alex Lindman och undertecknad) föreslog jag instiftandet av ett särskilt Bibliotekspris ur släktforskarperspektiv. Gruppen lade sedan fram detta förslag för styrelsen som enhälligt antog detsamma. På förslag av Jan Appelqvist utökades det hela till att omfatta även ett arkivpris på samma tema.
• ARRANGEMANGSSTÖD. Denna nya bidragsform föreslog jag i en skrivelse till styrelsen, som efter några smärre justeringar antog förslaget.
• DAVENPORT 2001. Mitt förslag till svensk representation, utvidgad med on-line kontakt med svenska arkiv och föreningar, vid den stora släktforskarkonferensen i Davenport, Iowa 12-15/9 antogs av styrelsen. Arrangemanget har sedermera utökats med ett besök i Rockford den 16-17/9 där ytterligare kontakter med den stora skaran av svenskättlingar kommer att etableras.
• KUGELBERGSKA SAMLINGEN. Under våren tog jag initiativ till att, som ett pilotprojekt, via scanning försöka göra den Kugelbergska samlingen av tidningsurklipp (mest vigsel- och dödsannonser) från ca 1880-1920 på Kungliga Biblioteket tillgänglig för den forskande allmänheten. Utredning pågår.
• ELLA HECKSCHERS SAMLING. Under våren har jag också tagit initiativ till att försöka göra Ella Heckschers samling av genealogiska utredningar tillgängliga, kanske på CD eller via Internet. Den oförtröttlige Bertil Grundström håller som bäst på med att lägga in de hundratusentals posterna, framför allt svenska antavlor, i ett släktforskningsprogram, och utredning pågår om bästa sättet att så småningom göra materialet sökbart och användbart.
• SOCKENNAMNEN. Det här var ett uppdrag från stämman i Linköping, vilket resulterade i en skrivelse och en kampanj som nådde ut vida omkring.
• TOTALUTSKRIFTER AV FOLKBOKFÖRINGEN. Även detta en skrivelse, som jag tillsammans med Elisabeth Thorsell och jan Appelqvist såg till att få iväg.
• SKRIVELSE TILL KULTURMINISTERN. Ett initiativ från mig, som vann styrelsen gillande.
• SKRIVELSE TILL ARKIVUTREDAREN KARI MARKLUND. Ett initiativ från mig som planeringsutskottet justerade och antog.
• PROTESTSKRIVELSE TILL RIKSARKIVET MED ANLEDNING AV SOMMARSTÄNGNINGEN AV ARKIVET I ARNINGE. Ett initiativ från mig som planeringsutskottet antog.
• STUDIEBESÖK VID LANTMÄTERIET I GÄVLE. Digitalisering är ett viktigt ord i dessa tider, och därför tog jag initiativ till detta besök hos en institution som ligger långt framme i denna utveckling.

Det lätt infekterade stadgeärendet kan också sägas ha inneburit en rad initiativ, och även om vi inte ”nådde ända fram”, som man brukar säga, innebar årets ansträngningar på detta område flera fall framåt.

Även om jag inte kläckte idén själv, så får jag sägas ha varit enormt pådrivande, för att inte säga notoriskt bråkig, när det gällde att få till stånd en särskild del på Rötter avsedd för förbundsinformation. För någon tid sedan föddes så ”Förbundsrötter”, som fungerar bra och som redan har haft ett stort antal besökare. Äran för detta tillkommer givetvis Håkan Skogsjö, som har en särdeles förmåga att skapa ordning och överskådlighet i kaos. Elisabeth Thorsell har därefter förtjänstfullt hjälpt mig och styrelsen att uppdatera sidorna.

Nu är det inte så att alla mina idéer och initiativ har vunnit gillande och acklamation. En del har fallit till marken och slagit ihjäl sig. Till den gruppen hör min vilda tanke om att släktforskarsverige kanske med gemensamma ansträngningar manuellt skulle kunna komplettera de ”dåliga åren” 1950–1969 på Sveriges Dödbok med för- och efternamn.

Måhända skulle jag ha kunnat komma med ännu fler idéer och initiativ under detta mitt första år som ordförande. Som en liten ursäkt får jag kanske nämna att jag också har ett heltidsarbete vid sidan av förbundsarbetet.

Men fler initiativ än 3 blev det allt, Ulf Berggren…

Sveriges Släktforskarförbund är inte ett kommersiellt företag. Förbundet är en folkrörelse, med ideologin som drivkraft, som för sina medlemsorganisationer räkning också producerar varor och tjänster. Folkrörelser, som på detta sätt säljer till sina medlemmar, behandlas förmånligt av skattemyndigheterna vilket kräver ett gott mått av etik av folkrörelsen.

Sveriges Släktforskarförbunds högsta beslutande organ är förbundsstämman. Denna stämma väljer varje år en valberedningen som är stämmans självständiga organ. Valberedningen rapporterar endast till stämman, en rapportering som påbörjas med utsändandet av valberedningens förslag på sammansättning av styrelsen för nästa verksamhetsår.

Demokratin i valfrågor har förbättrats inom förbundet. Förra årets valberedning gjorde väl ingen succé och lämnade i stort också sitt uppdrag. Men i Linköping förekom för första gången en utfrågning av kandidater.

I Borås lämnar valberedningen ett förslag som inte utgår ifrån förtjänsterna hos dem som sitter i styrelsen. I stället frågar man sig ifrån vilka personer som behövs för förbundets vidare utveckling. Vidare markerar man den oskrivna demokratiska regeln att en styrelse behöver personalomsättning. Ingen bör sitta (arbeta) längre än sex år i rad i samma styrelse. Och gissningsvis anser valberedningen också att ingen är oersättlig.

Det som känns tryggt att veta är

• att valberedningen denna gång sammanträtt och arbetat igenom ett förslag som avlämnas i enighet
• att valberedningens ledare är Krister L:son Lagersvärd, framgångsrik förbundsordförande i sex år. Han har under sina sex år lärt känna alla de förtroendevalda som haft framträdande roller i lokalt, regionalt och centralt arbete. Det är en garanti för att det förslag som läggs fram är väl genomtänkt

Ted Rosvall har till svar publicerat tre inlägg om sammanlagt 2.185 ord. Inte med ett enda av dem berör Ted vad som är kärnpunkten i denna diskussion: Hans närmaste medarbetare – bland dem hela den övriga styrelsen, med undantag av Sam Blixt – har inte förtroende för honom längre och de tycker att de har goda skäl till det. Man talar om oro, olust och försvunnen arbetsglädje.

Ted argumenterar emellertid som om frågan var att motbevisa att styrelsen var förlamad av inre stridigheter, som om någon hade påstått något sådant. Styrelseledamöterna är professionella nog att försöka sköta sitt uppdrag även när det sker i motlut och blåst. Men varför skulle förbundets medlemmar behöva acceptera en situation där styrelsen och personalen gör sitt jobb trots ordföranden?

Vi har rätt att förvänta oss mer, mycket mer, av ordföranden för Sveriges Släktforskarförbund. På den posten behövs det förnyelse.

En vanlig kritik mot en valberedning är att ”det saknas representation från område X-land”. Mera sällan påtalas att en yrkeskunskap saknas, t ex ekonomens eller marknadsförarens. Värdefull kompetens i en styrelse.

Vilka kriterier bör en valberedning ha vid urvalet av styrelsekandidater?

Låt oss börja med de geografiska argumenten. I de senaste tio årens förbundsstyrelser (ordföranden oräknad) har Stockholms stad varit över- representerad i nio år av tio. Högst fyra och minst en styrelseledamot har av bott i StorStockholm. Däremot har aldrig någon kandidat från Göteborg eller Malmö befunnits värda en kandidatnominering. Söder om Uppsala går en befolkningslinje som innebär att 80 procent av svenska folket bor söder om linjen och 20 procent bor norr därom.

Norr har representerats av tre eller fyra styrelsemedlemmar alla de tio åren. (dvs 30 eller 40 % av styrelseplatserna)

Om Stockholm något år blir utan styrelserepresentation kan väl knappast ses som en katastrof med denna statistiska bakgrund. Särskilt som förbundskansliet finns inom nära räckhåll.

Det förefaller som om valberedningen denna gång har velat förstärka förbundsstyrelsen med s k tunga beslutsfattare inom rörelsen. Ordförandena i Dalarna, Halland och Östergötland och vice ordföranden i den största medlemsorganisationen, den senare dessutom medskapare av Disbyt. Sannolikt ett avsiktligt valt kriterium vid kandidatnomineringarna.

Låt mig avsluta med min egen uppfattning. En valberedning ska givetvis analysera behovet av viss kompetens i förbundsstyrelsen men också granska de arbets- insatser som varje styrelseledamot kunnat redovisa. Dessutom ska styrelsens helhet vara välkomponerad med balans mellan olika grupper och kompetenser.

Eftersom utveckling och förändringar i omvärlden ständigt sker så bör valberedningen vara beredd att ibland ta i rejält och möjliggöra styrelsens anpassning till en förändrad omvärld. Omsättningen av folk har ett egenvärde

Urban Sikeborgs kritik av en förbundsordförande, som vid sitt tillträdande visste att förbundskansli och delar av styrelsen aktivt motarbetat hans kandidatur, är något av det smutsigaste jag upplevt i hela mitt liv i folkrörelse. världen. Hur kan för övrigt styrelseledamöter låta sig intervjuas av en självutnämnd utredare som arbetar på intentioner från en maktgruppering?

Låt oss för guds skull följa valberedningens förslag i Borås.