Riksarkivet och de andra statliga arkiven är synnerligen viktiga för oss släktforskare. En god lokalisering, bra öppettider och kunnig arkivpersonal är önskedrömmen. StorStockholms Genealogiska Förening initierar här en debatt kring arkivens roll. De första inläggen är också publicerade i deras tidning AnRopet. Hur anser du att de statliga arkiven bör fungera? Är filialen i Arninge en bra satsning? Kom med förslag till förbättringar! Arkivens personal är också välkomna att ge sin syn. Mejla inlägg här!

Vem minns inte de första besöken på ett arkiv. Försiktigt, med mössan i handen och med blygsam stämma, ber vi om första hjälpen för att hitta våra anfäder, de rätta böckerna och just de register som för oss in i den förtrollade världen. Vilken lycka. Vilken ödmjukhet vi upplevde. Tänk att vi får allt detta gratis. Så känner vi alla tror jag utan att någon enda funderar över att detta är en viktig grundbult i vår svenska demokrati. Kulturarvet tillhör oss alla och vi har ett gemensamt ansvar att ta del av, förvalta och vidareutveckla detta kulturarv.

Efter några års forskning så håller vi huvudet litet högre när vi hejar på våra vänner bakom disken och är betydligt envisare när vi begär att få fram det vi behöver. En envishet som ibland behövs. Och det är ingen hemlighet forskare emellan att vi får våra favoriter på arkiven men också deras motsatser. Det är det som gör att vi råder våra nybörjare att vara väl förberedda när de kommer till arkivet. Vi vet ju att ingen egentligen bara kan begära mer än att få fram register och sedan de handlingar som vi bestämmer oss för. Att generositeten inte sällan är betydligt större har ju räddat oss en och annan gång.

Varför diskuteras inte arkiven?
I vår svenska kulturpolitik spelar de stora institutionerna stor roll. Operan, Dramaten, Nationalmuseum, Moderna Museet, Ostindiska Museet, Riksteatern, Riksutställningar, Historiska Museet, Medeltidsmuseet, Nordiska Museet och Skansen har alla en omfattande marknadsföring och blir ständigt debatterade i våra husorgan. Och kulturministern slår näven i bordet och ryter till om maktkoncentrationen inom massmedia och alltför stor anhopning av kulturresurser i stockholmsregionen. Massmedia och kulturdebattörer följer upp och förhoppningsvis blir allt bättre. Men varför denna tystnad om arkiven? Beror det på att marknadsföringen är för dålig eller att uppfattningen finns att den inte behövs? Varför tiger kulturetablissemanget om arkivens roll för kulturen?

Min artikeln om Riksarkivet nedan avser inte att angripa denna förträffliga institution och dess underbara personal utan snarare att föra ut samtal om arkivet till alla kulturkonsumenter. Inte minst till släktforskarna som är medlemmar i SSGF. Vi bör få till stånd ett offenligt samtal om våra arkiv och om släktforskningens roll för att lyfta fram de kulturskatter som döljer sig i berget.

Välkommen i ett offentligt samtal om våra älskade arkiv.

Den omtyckta och skickliga redaktören på Riksarkivet, Kerstin Abukhanfusa, ställer i hyllningsboken Musarum Minister – studia in honorem Kari Tarkiainen (utgiven av Arkivverket och Arkivföreningen på Finska Riksarkivet) frågan om arkiv ska marknadsföra sig. Hon talar sig även varm för samarbete inom kulturarvsektorn arkiv, bibliotek och museer. Jag tycker att hon glömmer teater, opera och hela den ideella sektorn. Non profit heter det i det land där Kerstin nu verkar. Som svar till Kerstin vill jag gärna provokativt ställa frågan om Riksarkivet (RA) bör ha öppet om söndagar? Det vore ju ett sätt att marknadsföra sig inte minst till “nya grupper“. Att besökarna skulle gilla idén och personalen ogilla den är en given utgångspunkt.

Skälet till denna inledning är i själva verket Arningeprojektet som jag försökte förstå redan som nybliven ordförande i StorStockholms Genealogiska Förening (SSGF). När SSGF fick inbjudan till ett samrådsmöte på RA avstod jag dock från min plats till förmån för mera erfarna styrelseledamöter. Stort missnöje har funnits och finns i släktforskarkretsar men också i arkivkretsar över RAs beslut. Efterhand har jag försökt läsa in mig på fakta i målet. Men ju mer jag “tagit del“ desto mindre har jag förstått och det har fört mig in på följande tankegångar:

Vilka är SSGFs intressenter?
SSGFs intressentmodell domineras av medlemmarna som via årsmötet också styr verksamheten. Allt som årsmöte och styrelse beslutar om ska på sikt gynna medlemmarnas behov av forskningsstimulans. Men alla intressenter ska tillgodoses med någon form av återbäring. Samhälle, kulturliv, samarbetspartner och Sveriges Släktforskarförbund bör alla få sitt. Arkiven kan förvänta sig ett positivt samarbete tydligt uttryckt i stadgar och verksamhetsplaner. Det är årsmötet som delar ut betyg till en avgående styrelse och bekräftar att stadgar och planer gett önskat resultat.

Vilka är Riksarkivets intressenter?
Riksarkivets styrs av svensk kulturpolitik i Riksdagens tappning och av regeringens regleringsbrev. Jag har läst på samtidigt som jag sett efter om Riksdagens revisorer kan hjälpa mig att bättre förstå RAs beslut. Intressentmodellen står givetvis på fler ben än SSGFs, men den gemensamma nämnaren är att det är samhällets organ som delar ut betyget. Myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet. De övergripande målen ger alla rätten att ta del av allmänna handlingar. Rättskipning och förvaltning ska ha den information som behövs och forskningens behov ska tillfredställas. Regleringsbrevet för 1998 som gäller Riksarkivet och landsarkiven säger att Riksarkivet skall arbeta för en god arkivhantering, vilket bland annat inkluderar tillsyn och rådgivning bevara och vårda arkivbestånden genom bland annat ordnande, förtecknande, vård och digitalisering göra arkiven tillgängliga genom att bland annat nå fler och nya målgrupper och genom att utveckla formerna för forskningsinformation.

Nu till Kerstins fråga om marknadsföringen. Den billigaste och mest effektiva marknadsföringen är den interna och den selektiva. Särskilt gäller det “tjänsteförsäljning“, vilket fack såväl SSGF som RA stoppas ner i. Och överlägset bäst är den marknadsföring som bärs upp av “amatörernas“ och folkrörelsens engagemang. Sålunda borde RAs marknadsförare ha en ständig kontakt med folkrörelserna inom området tycker man.

Revisorernas berättelse
Som ordförande i SSGF är jag nyfiken på vad Riksdagsrevisorerna fick fram om “avnämnarnas syn på verksamheten“. Den visar att huvuddelen av besökarna var äldre än 50 år, flertalet fritidsforskare med inriktning på släktforskning? Vad ordet innebär i detta sammanhang är inte definierat. De besökande önskade bland annat generösare öppettider. 651 svarsformulär från enkäter på RA och några landsarkiv, en förbluffande liten siffra. Kanhända den beror på att många liksom jag ansåg att den inte var värd att fylla i eller att vi tyckte att den var omöjlig att fylla i om man verkligen skulle formulera sin uppfattning. Enkäter är också ett instrument i marknadsföringen. Hur har RA utnyttjat denna enkät, Kerstin?

Finns mål som delas av RA och SSGF?
Är Riksarkivet möjligen beroende av släktforskar- och hembygdsrörelserna för att nå några av de mål som finns angivna i regleringsbrevet. Låt oss se. Att nå nya målgrupper är inte lätt, det vet alla som sysslat med så kallad uppsökande verksamhet inom kulturens områden. Framgångsrika har bland annat de fria teatergrupperna varit under de perioder när man närmat sig “de nya grupperna“ på nya sätt. För att forska på RA eller ett landsarkiv så behövs förkunskaper. Den härliga personalen på arkiven kommer aldrig att kunna stå för folkbildningen. Den måste förutsätta att högskolorna, studieförbunden och släktforskarföreningarna gett sina forskaramatörer något att stå på innan den beger sig till ett arkiv. Vi ser ofta trista exempel på hur effekten av att en del tror att de ska få all utbildnig av arkivpersonalen. SSGF har ett utvecklat samarbete med studieförbunden för att varje år kunna ge cirka 600 nya släktforskare en start i sin forskning kring historia, släkten, geografin, språket och det liv som anfäderna levde. Cirkelledarna, som varje år erbjuds arrangemang av SSGF, ser då till att cirkeldeltagarna skaffar sig en god arkivkunskap så att de kommer igång med sin praktiska forskning. Oftast görs den första erfarenheterna på arkiven i sällskap med cirkelledaren?

SSGFs öppna hus
På SSGFs öppna hus, som kommer i slutet på cirkeltiden, brukar den första kontakten med en förening tas av de nya amatörforskarna. Litteratur av olika slag presenteras. Tekniska hjälpmedel som CD, datorer och program av olika slag kan testas av den nyfikne. Och allra viktigast. Den nye amatörforskaren känner betydelsen av att träffa andra att utbyta erfarenheter med. Stödet från mera erfarna forskare behövs för att kompetensen ska öka hos oss och på så sätt ge arkiven en duktigare besökare. Som bättre kan precisera vad som sökes.

RAs informativa lappar
Forskarservicen på RA Marieberg blir allt bättre. De informativa lapparna, de som beskriver personella berättelser om tullare, hur man söker en mantalslängd samt hur, var och när man läser en dombok, har blivit uppskattade hjälpredor med stor åtgång. Många mänskliga hjälpredor på Forskarservicen är älskade för sina attityder till oss släktforskare, sina färdigheter att hjälpa oss komma fram till det vi behöver och sina kunskaper om de register och bestånd som finns till för oss. Om vi skulle våga önska något så är det att en och annan skulle behöva utveckla sina attityder till de besökare som sorteras under facket “släktforskare“.

Vad bör arkiven göra?
Det borde finnas en arbetsfördelning mellan arkiv, studieförbund och föreningarna inom släktforskning och hembygdsrörelse som klargör var gränserna finns. Vad ska arkivpersonalen göra och vilka arbetsuppgifter åligger folkbildningen och föreningarna. Arkiven borde öka tillgängligheten genom att förbättra öppettiderna och placera arkiven där de lättast kan nås med kollektiva trafikmedel. Den som kommer från Örebro, Växjö eller Borlänge borde kunna planera en forskardag utan att ha en restimme mellan RAs olika forskarplatser. Arninges placering är omöjlig att förstå för mig. Inom kulturarvssektorn har Dramaten, Stadsteatern och museerna öppet om söndagarna. Operan har fått kritik för att man inte har det. Riksarkivet i Helsingfors har öppet till kl 20 varje dag. Lördagar till 15. Kungliga Biblioteket har öppet måndag-torsdag 9-20, fredagar 9-19, lördagar 10-17 och söndagar 12-17. Den som söker en bok på RAs fina bibliotek kan bara få tag på den måndagar-fredagar. RA på Marieberg har vintertid öppet till kl 19 måndagar-onsdagar, men stänger i övrigt kl 16.30. Lördagar öppet till 13.30. Arninges öppettider utgör det har jag hört många hävda en kulturpolitisk skandal. Jag ber redaktören att slippa skriva ner dem.

Jag väntar med glädje på att få fortsätta samtalet med Kerstin Abukhanfusa, gärna offentligt i ett arrangemang av SSGF, om arkivens marknadsföring och framför allt arkivens kulturpolitiska mål.

Jag fick det senaste numret av Släkthistoriskt Forum 1998:5 i min hand i fredags. Där kunde jag läsa om det nya forskarcentrumet i Arninge, såg kartan med vägbeskrivning och överst på sidan en bild av arkivet taget från utsidan. Det var ju trevligt att det nya arkivet var avfotograferat, eftersom det lär vara det närmaste som många släktforskare kommer arkivet.

Personligen har jag mer eller mindre upphört med mitt forskande sedan mikrokortssalen stängde vid Fyrverkarbacken. Jag har kommit av mig med forskningen även där och det beror helt och hållet på flytten till Arninge. Tidigare så beställde jag material till stora forskarsalen som jag kunde studera i väntan på en plats i lilla forskarsalen. Och.... jag tror inte att jag var ensam om detta beteende - för vem vill sitta sysslolös medan man väntar?? Kan det vara så att de som beslöt om flytten inte räknade med detta? Gjorde man överhuvudtaget en undersökning? Om man gjorde det, så frågade man i alla fall inte mig!

Nu har jag trots allt återvänt till Riksarkivet på Fyrverkarbacken och vad mötte mig då om inte två mer eller mindre öde forskarsalar. Visserligen kom jag först vid 17-tiden men eftersom man skriver in sig i liggaren kunde jag inte låta bli att bläddra i den litet. Där kunde jag konstatera att antalet besökare per vardag varierade mellan 30 och 45 personer per dag! På lördagar var siffrorna ändå mer talande - i snitt 10 personer per lördag. Detta skulle medföra ungefär 200-220 besökande i forskarsalarna per vecka, motsvarande siffra i Arninge torde vara cirka 350 besökande per vecka.

Jag har även gjort en utflykt till Arninge under hösten, eftersom jag tog jag ledigt från mitt arbete, för att besöka Riksarkivets nya utlokaliserade mikrokortsavdelning i Arninge. Efter cirka 25 minuters bilåkning var jag framme - jag har hört att det tar omkring 1 timme och tjugo minuter från city om alla omstigningar klaffar!!

Visst var lokalen var trevlig, men varför så många och stora bord utan läsare? Nog hade man kunnat skaffa mindre skrivbord till den avdelningen och på så sätt fått plats med fler läsare. Jag har inte ansett det mödan värt att besöka Arninge en lördag eftersom det är den enda dag som de yrkesverksamma släktforskarna har möjlighet att komma "till bords". Jag tillhör inte heller dem som vill stå i kö 30-45 minuter innan öppnandet för att möjligen få plats. Jag tillhör inte heller dem som vill sitta sysslolös i en kafeteria ett par timmar i hopp om att någon, som kommit tidigare än jag, skall ha forskat klart för dagen och lämna platsen innan det är 30 minuter kvar! ... och det är ju inte varje lördag det är snöoväder som gör att många stannar hemma i stället!

Vad jag förstår så bestämdes utlokaliseringen till Arninge för att man skulle göra plats för de "fina" forskarna - med andra ord ickemikrokortsläsare, men kan det verkligen vara ekonomiskt försvarbart att hålla två så stora lokaler öppna? Jag tänker då främst på personal- och uppvärmningskostnader.

Nu återvänder jag till en annan artikel i Släkthistoriska Forum. På omslaget finner man bilden av det nya Arkivcentrum i Värmland. I artikeln har man bland annat angivet öppettider samt adressen Karlstad. Det är intressant att göra en jämförelse mellan arkiven i Arninge respektive Karlstad.

• Båda är nyöppnade
• "Karlstad" har öppet måndag till fredag 8.30-16
• "Arninge" har öppet måndag till fredag 9-16
• "Karlstad" har dessutom kvällsöppet på måndagar till 20.00
• "Arninge" har dessutom lördagsöppet till 13.30
• "Karlstad" har öppet (7x5+0,5x5+4) = (35+2,5+4) = 41,5 timmar per vecka
• "Arninge" har öppet (7x5+4,5)=(35+4,5) = 39,5 timmar per vecka
• "Karlstad" ligger cirka 700 meter fågelvägen från centralstation
• "Arninge" ligger cirka 30.000 meter från centrala Stockholm
• "Karlstad" ligger mitt emot sjukhuset med flera busslinjer att välja mellan
• "Arninge" ligger vid Vaxholmsavfarten med två busslinje att välja mellan Kommentar: "Det är ju synd att man inte bor i Karlstad!"

Jag vill nu bara avsluta som jag började med att tacka Riksarkivet.

• Tack Riksarkivet – för att jag fått ledigt på måndags-, tisdags och onsdagskvällar och på lördagsförmiddagarna.
• Tack Riksarkivet – för att jag får vänta i cirka 20 år innan jag kan fortästta med min släktforskning.

Med utgångspunkt från Gustaf von Gerttens artikel ovan om Riksarkivets marknadsföring så vill AnRopet fylla på med några frågor riktade till Kulturdepartementet, Riksarkivet, föreningar och alla amatörforskare.

1. Vilken roll tilldelas folkrörelserna inom kulturpolitiken för arkiv, bibliotek och museer?

2. Varför finns inga öppna samtal om arkivens mål och arkivens samverkan med folkrörelserna?

3. Varför uteslutes släktforskarrörelsen och hembygdsrörelsen i samverkan kring arkivens dag?

4. Varför säger arkivfolk att den som släktforskar ska åka till Arningedepån? Gissningsvis är ändå släktforskarna den största besöksgruppen på Riksarkivet i Marieberg såväl som på alla landsarkiv.

5. Vad säger forskarna i Växjö, Örebro och Borlänge om att Riksarkivet splittrar upp samlingarna och tvingar dem att pendla mellan Marieberg och Arninge?

6. Varför finns ingen överenskommelse mellan studieförbund, släktforskarföreningar och arkiv om vilka spelregler som ska gälla? Vem ska rekrytera nya amatörforskare, vem ska utbilda dem, vem ska introducera dem? Hur ska arkiven hantera de amatörer som börjar att forska utan att först ha skaffat sig några grunder och därför tar orimligt mycket arbetskraft från arkivpersonalen? Bortsett från att de inte lärt något om forskaretik och källkritik.

7. Hur ska vi göra för att förstärka arkivpersonalens positiva attityder till släktforskningen och eliminera de negativa?

Bara en kort kommentar, jag avser inte att lägga mig i debatten om arkivens organisation i stort, tycker jag inte är tillräckligt insatt. Men för en icke-stockholmare känns det lite som lyxklagomål att man har 25 min. bilresa till arkivet. För mig innebär en resa till RA en semesterdag, 5 timmar på tåg och bussar och kostnaden för resan. Men jag anser att det alltid borde gå att boka plats för forskning så man inte behöver resa förgäves. Man kanske skulle ha ett antal platser som gick att boka och ett antal för "drop-in"?

Hej och tack för möjligheten att få komma till tals. Jag är helt klart nybörjare och har inte mer än hunnit gå med i riksförbundet, Storstockholms GF och Jämtlands läns släktforskarförening, köpt mej en kortläsare för 500 kronor, deltagit i 2 vuxenskolakurser, köpt Clemensson/Anderssons båda böcker samt läst tjogvis med kort beställda från Svar och tänkte mej så sakteliga närma mej Riksarkivet i Marieberg och filialen i Arninge.

Men så får jag syn på "gnället" i senaste anropet och blir litet tveksam. Kommer flytten ut till Arninge som någon överraskning? Nog måste väl åtminstone riksförbundet ha varit remissinstans eller i varje fall förstått innebörden av vad separationen skulle kunna innebära?

Förmodligen ligger det väl något i kritiken men då tror jag inte att det räcker med att jämföra med teatrarnas söndagsöppet - de har ju istället stängt på måndagarna. Förresten skall det vara så enkelt att jobba sej bakåt i generationerna och att det bara är att förvänta sej att det står dukade bord.

I samma veva blir man ju ytterligare betänksam när man i senaste Anropet läser att Arninge tvingas stänga för kortläsning med anledning av att "svinnet bland mikrokorten har blivit så stort". Även om RA i all vänlighet framställer det som om det beror på fel i återplaceringen så kan man ju utläsa att det rör sej om det för dagen alltmer vanliga snatteriet. Man häpnar!

Och inte blir man gladare av att läsa SvD den 3 januari under rubriken: "Trängsel när Sveriges släkter möts i Arninge". Artikeln bekräftar med all tydlighet "gnället" men man blir ju både ledsen och förolämpad (eg. förb-d) när man läser hur en pensionerad arkivarie (gubevars) från Ingarö uttrycker det: "Släktforskning ger den pensionerade hantverkaren en möjlighet att bli intellektuell". Får jag föreslå den lilla damen att försöka ta del av repriser på mellandagarnas tv-program som berättade om återuppbyggnaden av Katarina kyrka och "nybygge" av ett 1700-talshus i Gunnebo. Där fanns det intellektuella hantverkare! Tack för ordet.

Med viss förväntan såg jag fram mot att lilla forskarsalen på RA Marieberg skulle flyttas till filial i Arninge. Slut på köandet i rusk och kyla utanför porten till RA för att lyckas få en plats med läsapparat för att leta efter släktingar fram till 12.30 eller med god tur ända fram till 16.00. Nu har jag besökt Arninge vid fyra tillfällen och blivit mycket tveksam till, om flytten hit blivit så lyckad.

RA Marieberg ligger centralt i Stockholm. Filialen i Arninge ligger ocentralt, tar lång tid att komma till med allmänna färdmedel. Med tåg, tunnelbana och buss tar resan för mej från Strängnäs till Arninge 3 timmar, om jag slipper vänta vid byte från tåg till tunnelbana och från tunnelbana till buss. I torsdags 21/1 -98 gick jag från min bostad i Strängnäs kl 8 och var framme vid filialen i Arninge strax före kl 11. Då var kön till eftermiddagspasset som börjar 12.30 hela 24 personer. Kl 12.30 måste de som forskat fram till dess lämna sina platser, men kan då ställa sej i kö om det finns några platser kvar under eftermiddagen.

Arninge har blivit populärt för närboende och för bilburna med relativt kort restid. För mej och för många andra, som bor i Mälarområdet har Arninge blivit mer svårtillgängligt än vad RA Marieberg var. Det uppvägs inte av, att Arninge fått nära dubbelt så många bord med läsapparater. Några platser borde kunna reserveras nån dag för forskare med lång resväg.

Positivt med flytten till Arninge skulle bli, att mikrokort skulle finnas här från alla Sveriges församlingar och fram till 1920. De finns där nu. Men varför förvara dem i tättpackade "byrålådor"? Mycket spring förorsakar det också, då man först måste leta i SVAR-katalogen efter det kortkuvert man vill ha. Som bäddat för oordning och svinn. Varför inte förvara korten på samma sätt som man gjorde i Marieberg i pärmar med födda, vigda, döda m m (SCB:s material) och likadant som man förvarade materialet från Sandslån. Det senare orsakade, när man fick det till lilla forskarsalen, att besöksfrekvensen där ökade betydligt. Vi är många forskare med anor norr om Vänern och Mälaren.

I Arninge frågade jag efter Sandslåmaterialet och fick veta , att det skickats till Ramsele. Varför, om man får fråga? De tomma pärmarna står i Arninge. Att "lådförvaringen" av mickrokorten inte är bra, har man upptäckt redan nu. Enligt personalen har det redan orsakat en kostnad på 50.000 kr för att återställa saknade kort. Den 18-20 jan hade man stängt för att leta efter försvunna mikrokort. Cirka 150 kort per vecka beräknas ha försvunnit, antingen stulits eller ställts fel. När man planerade hur mikrokorten skulle förvaras i Arninge ansågs, att i pärmar skulle bli för dyrt, så man valde att ha dem i lådor. Nu visar det sej kanske snart, "att snålheten bedragit visheten", som ordspråket säjer.

Det verkar som om personalen fått ett betydligt merarbete. Som tur är, är de mycket hjälpsamma och tillmötesgående. Lokalerna är också bra, men varför ta upp utrymme med ett antal höga bord? Där kunde man få plats med ett tiotal bord med läsapparater i stället.

Kära Örebroare, Växjöbor och släktforskare från Borlänge. Så här skrev jag i Anropet bl.a.: Den som kommer från Örebro, Växjö eller Borlänge borde kunna planera en forskardag utan att ha en restimme mellan Riksarkivets olika forskarplatser. Med det menar jag att Arninge inte ska bedömas utifrån Stockholmshorisont även om det det också här skadat forskarnas arbetsmöjligheter. Särskilt om forskningen kombineras med en karrär i förvärvslivet. Den Örebroare som försöker boka in sig på Arninge får bara beskedet att det inte går. Ställ dig i kö, lyder uppmaningen.

Jag blir ledsen för anklagelsen att Anropet gnäller. Chris Henning och jag har under års tid seriöst granskat spelreglerna inom svensk kulturpolitik och det ligger till grund för vårt arbete. Och de två medlemmar som skriver om Arninge i Anropet gnäller inte. Hur kan någon påstå det? Jag ber vederbörande att läsa in fakta i målet och ha en vänligare ton när han talar om en förtjusande och klok pensionerad arkivarie.

Vårt viktigaste budskap är att Riksarkivet och dess underarkiv borde ta släktforskningen som kulturfaktor på allvar och alltid räkna med den som en självklar samarbetsspartner. En partner som bidrar med kunskap och kompetens.

Disskussionen om Riksarkivet har pågått i mer än ett år men mestadels utan att komma ut utanför de samtalandes krets. Anropet har också behövt den här tiden på att få perspektiv på Riksarkivets åtgärder och därför först nu låtit frågan om arkivens samarbete med släktforskningen bli ett samtalsämne.

Självklart är Stockholmarna priviligierade ifråga om arkiv liksom i alla andra kultursammanhang. Den frågar behöver ju inte lyftas fler gånger. Men däremot förvånar det mig att vi inte får några inlägg från Lund eller Linköping, Falun eller Falköping om de principiellt viktiga frågor vi vill ha fram i debatten. Hur ser ert samarbete med arkiven ut och hur ser era möjligheter ut att forska?

Men låt inte debatten syssla med gnäll eller påhopp.

Pensionerade arkivarien Rut Hansson i Ingarö, som själv inte har till gång till Internet, har bett oss införa följande rättelse med anledning av en artikel i Svenska Dagbladet den 3 januari som citeras ovan av Bo Grenholm den 29 januari.

Så sade jag givetvis inte! Det är journalistens egen version (projektion?)!

Tack för ordet!
Rut Hansson, Gröndalsvägen 9, 134 60 Ingarö

SVAR är en sektion inom RA som därmed har yttersta ansvaret för alla Sveriges släktforskares möjlighet att få tillgång till material för sin forskning. Många är missnöjda med det nya mikrokortscentrum som öppnat i Arninge vilket enligt flera inlägg här i Rötter inte fungerar särskilt bra. Jag vill dessutom rikta uppmärksamheten på en annan del av servicen som inte fungerar. Sedan april 1997 ligger SVAR-katalogen sökbar på Internet och det är ju bra men… Den har inte uppdaterats sedan 1997-04-17!! Allt det nya material som nu finns färdigfilmat, för Södermanlands del t o m 1991, och är levererat till landsarkiven är fortfarande inte sökbart via Internet. Väldigt många låntagare har lättare att söka den vägen än att gå till närmaste bibliotek eller ringa till SVAR och fråga vad som finns tillgängligt att låna. Inte nog med att det är dålig service, SVAR skulle förmodligen tjäna på att få låna ut flera mikrokort om släktforskarna snabbt kunde kolla vad som finns, givetvis med beaktande av sekretess t o m 1928, men också få impuls att köpa kopior på enstaka uppgifter för tiden efter 1928 eller kontakta resp. landsarkiv. Jag har skrivit till ansvarig webmaster ett par gånger utan reslutat och hoppas nu att flera gör det samma så att SVAR får ändan ut vagnen. Materialet finns dataregistrerat hos SVAR, varför då inte lägga ut det snarast?