Hur göra släktforskningen
effektivare och billigare?
Debate (only in Swedish)

Minska forskningskostaderna genom att skapa bra register! Den uppmaningen riktar Bertil Magnusson i ett inledande inlägg. Han menar att många register som görs i dag är undermåliga, därför att de inte fullt ut utnyttjar den datateknik som finns. Vad äör din åsikt? Är verkligen register bästa sättet att göra forskningen effektivare? Finns inte andra och bättre vägar? Och om man satsar på register, hur ska de bäst utformas? Mejla inlägg här!

Minska forskningskostnaderna genom att skapa bra register! Ur dessa hämtas uppgifter till "ett skelett" som sedan kontrolleras via ett väsentligt mindre antal mikrokort än annars.

Släktforskare tvingas ofta, liksom arkeologerna, att arbeta med ytterst små fragment för att skapa hypoteser om anfädernas liv. Hypoteser man på olika sätt sedan försöker styrka eller bevisa.

Skillnaden är dock att arkeologerna har många strikt utarbetade metoder för att nå målet. Med funna krukskärvor pusslar man t ex ihop former som sedan länge varit dolda för det mänskliga ögat. Ibland tvingas man att ersätta saknade bitar med gips, för att betraktaren ändå skall få se helheten.

Samma teknik kan även genealogerna använda vid skapandet av födelseregister och liknande, där man sammanfogar vad olika källor anger. Tyvärr har dock några tidiga profeter inom vårt område varnat för att man i register absolut inte får ange något utöver vad som anges i födelse- och dopbok. Man har lyckats så totalt med att skrämma registerskaparna att deras resultat i dag inte är det fina hjälpmedel som man avsåg. Det är denna otjänst jag i flera år försökt bekämpa med vad jag kallar Glimten-teknik.

En förklaring till dagens dåliga register är möjligen att normerna för dem utformades när datatekniken var i sin linda. Minnesutrymmet i tidiga datorer och program var begränsat. Man tvingades arbeta med förkortade uppgifter för att varje post skulle rymmas på en enda rad med enbart 80 tecken. Med sådana regler startade PLF och många andra och tyvärr har dessa pionjärer blivit föredömen för många efterföljare (t ex KGF). Nu är dock tiden inne att sadla om. En sådan process bör styras av Sveriges Släktforskarförbund genom att anlita personer med både erfarenhet och nya idéer om hur modern teknik skall tillämpas.

Dagens välutrustade datorer har kapacitet att snabbt hantera komplexa problem. En enkel uppgift för dem är att köra register som visar både det vi kallar "källtext" och det som kan betecknas som ”antagande”. Ett födelseregister kan således ha dubbla fält i vilka man anger dels det man tolkat som källtext och dels en mera trolig text. I den senare kan man ta sig stora friheter. Man kan t ex med hjälp av vigseluppgifter föra in moderns namn (som oftast saknas i tidiga dopböcker) eller gå till husförhörslängd, dombok eller annan källa för att finna den sannolikaste uppgiften. Tvivlarna kan ju lätt göra en egen bedömning då ”källtexten” visas strax intill. Källtexten är dock inte alltid vad den ger sig ut för att vara. Sundberg blir lätt Lundberg eller vice versa. Och varför heligförklara gamla skrivfel, som missleder forskarna, när ”rätt text” kan bifogas?

Ett bra register kan även ge inmatningshjälp. Man skriver endast några få tecken som datorn ”översätter” till önskad text i likhet med hur de populära deklarationsprogrammen som hämtar skattesats via adressuppgiften.

Nedan visar jag mycket förenklat hur det kan vara. Du som är intresserad av att veta mer om registerteknik bör gå till Nättidningen Glimten, adress [http://www.reab.se/glimten/regtek/qamall.htm], där utförligare exempel anges.

Exempel:



Inmatn.hjälp    Tolkad text     Bearbetad text  Anmärkn.

                        

cf              Carl Fredric    Karl Fredrik    

lb              Lundbärg        Sundberg        OBS! Friserad

När ett födelseregister skapats och bearbetats enligt ovanstående metod så att alla namn och ortsuppgifter skrivits på samma sätt kan det sorteras så parets alla barn anges samlade.

Vi kan dessutom ge föräldraparen ett ”par-nr” genom att införa äldsta barnets löpnummer som ”par-nr” för barnet och dess alla syskon. Genom att sedan sortera registret på ”par-nr” och födelsedatum återges barnkullarna i den ordning de uppträder ”på scenen”.

Nu kan registret förädlas ännu mer. Vi kan skapa ett helt integrerat register som visar de upptagna individernas födelse-, vigsel- och dödsdag. Det gör vi genom att i datorns andra ”fönster” ha de redan gjord födelse-, vigsel-, och dödsregistren. Att göra ett sådant sammanfattande register är en stor utmaning men samtidigt en mycket stimulerande uppgift som blir till glädje för framtidens forskare - såvida vi har ett förbund som arkiverar och distribuerar resultatet.

Många av de spörsmål som Bertil Magnusson tar upp i sitt inledande inlägg behandlades på den ”Datariksdag” för släktforskning, som Föreningen DIS andordnade i april 1998 på uppdrag av Släktforskarförbundet.

Ca 60 representanter för släktforskarföreningar, offentliga arkiv, demografiska databaser m fl diskuterade olika sätt att göra bra register och databaser för släktforskning. Utförliga minnesanteckningar finns på DIS hemsida [www.dis.se] under ”Rapport från Datariksdag”.

Det finns väl knappast någon som tycker att vi skall låta bli att göra register (om vi orkar)?

Jag jobbar själv sedan ett år med ett tämligen ambitiöst register över kyrkboksinnehållet före år 1800 i Vårdnäs församling i Östergötland; jag tillämpar de flesta av Bertils principer, även om jag använder andra verktyg – det går ju inte ens att legalt köpa Bertils databashanterare Q&A längre. Dessutom är ju en modern relationsdatabas som t ex MS Access ohyggligt mycket kraftfullare och användarvänligare än MS-DOS-tidens verktyg.

På en punkt blir jag emellertid litet fundersam över Bertils resonemang: Jag får intrycket att han inte ser något problem i att relatera personuppgifter till faktiska individer. Själv ser jag det som gränslinjen mellan registermakeri och faktisk forskning.

En människa avsätter spår i arkiven – ibland få, ibland många. Och för det mesta är det inte självklart vilken människa som efterlämnat ett sådant spår. De 27 omnämnanden av en Jon i Tråstorp som jag hittills matat in i Vårdnäs-registret avser åtminstone tre olika människor, har jag kunnat konstatera med hjälp av mantalslängderna. Och i normalfallet kan jag inte direkt avgöra vilken av dem det är.

I bland kan man känna sig rätt säker – som när ovanliga förnamn anges tillsammans med ovanliga släktnamn, en platsangivelse och kanske med relationer till andra personer med fullständiga och ovanliga namn; men ofta är det helt och hållet kört: Jag kan inte säga vilken person som uppgiften avser.

Därför ser jag det så, att det datoriserade registret över PERSONUPPGIFTER (inte PERSONER) bara är ett verktyg för forskaren – det är han/hon själv som genom att göra olika sammanställningar och jämförelser skaffar sig indicier att bygga sina hypoteser på.

Och där är relationsdatabasen ett fantastiskt hjälpmedel. Att ta fram underlag för det jag har sett kallas ”fadderanalys” – dvs att styrka släktskap med antagandet att syskon ofta stod faddrar till varandras barn – tar ett par minuter, varav 1 minut 59 sekunder för att mata in sökkriterierna. Notera att jag skrev ”ta fram underlag för”! Eftersom man bara kan arbeta med personuppgifter, inte med personer, finns alltid risk för felassociationer.

Men det finns mer att göra än snabba och bekväma sökningar, sammanställningar och sorteringar på namn, platser och relationer. Jag skulle vilja ha kontakt med någon som är fena på matematiskt-statistisk metodik, constraint-programmering och sån't. På andra forskningsområden än genealogi används svindlande avancerade analysmetoder för problem av än värre art än de som frustrerar släktforskarna. När arkeologin tog tekniken till hjälp på allvar hände det stora saker – jag tror att ett intimt samarbete mellan statistiker, dataloger och genealoger av traditionell sort skulle leda till en motsvarande revolution inom släktforskningen. Det vore mycket spännande att resonera med någon som kunde mer än den amatör inom alla tre områdena som jag själv är.

Den enda haken är att materialet måste vara maskinläsbart. Programmen kommer alltid att förändras, datastrukturerna likaså – det enda viktiga för registermakare (utom att faktiskt knappa in uppgifterna i en dator) är att EXAKT dokumentera sitt registers struktur, format och allt annat som behövs för att någon senare (1 eller 100 år) skall kunna läsa, begripa och konvertera datat till ett nytt format.

Borde man inte ha en dokumentationsstandard för genealogiska register snarare än en standard för själva registren?

Sture Bjelkåker, ordförande i DIS svarar 9 juli 1998 på mitt inlägg genom att säga: Frågorna behandlade på ”Datariksdag” i april 1998 och hänvisade till ett protokoll därifrån. Trots att det är allmänt känt att jag i mer än 10 år huvudsakligen arbetat med registerfrågan var jag inte inbjuden till ”riksdagen” och protokollet nämner inte heller något om alla de register som gratis står till släktforskarnas förfogande via Glimtens Registerinformation. (Som väl är redigeras RÖTTER på ett professionellt och neutralt sätt och redovisar existensen av dem.)

Den som läser protokollet från ”Datariksdagen” blir inte mycket klokare. Vi får veta att många miljoner svenska skattekronor och EU-pengar satsas innan man ens vet vad man vill åstadkomma. Som projektledare har bl a utsetts en person som EJ är släktforskare och som saknar personlig erfarenhet av att skapa register. Det är detta som oroar och som fick mig att skriva det inledande inlägget.

DIS har från början uppträtt egendomligt i registerfrågan. Trots att DIS var en ”data-förening” vevade P-O Bergman fram registerkopior på en vanlig stencilapparat. Det digitala materialet var dessutom oåtkomligt för DIS övriga medlemmar. Upprörande var att personer som skapat registren inte fick äran av detta. De omnämndes inte som upphovsmän och fick t.o.m. själv köpa sin egen kopia. Sådana uppgifter fick jag bl a erfara vid mitt föredrag i Lidköping för många år sedan, då jag byggde upp DIS-Väst under startåren. Även senare har DIS på mikrokort distribuerat material som egentligen var mer lämpat i digital form, så datorn kan användas vid sökning.

Mot dessa (och andra) missförhållanden protesterade jag under min tid i DIS styrelse och utestängdes därför ur gemenskapen. Jag tycker det är tråkigt att DIS ännu inte lärt sig skilja på de olika former av kritik som finns, det vill säga allmän gnällighet och sådan som syftar till att förbättra förhållandena. Även om jag uppfattas som kritisk anser jag mig företräda den senare formen.

Redan för många år sedan gisslade jag de ”föreningspampar” som under begrepp som ”Symposium”, ”Seminarium” och nu ”Datariksdag” leker riksdagsmän i avsikt att utforma bestämmelser och regler för hur vi vanliga dödliga skall arbeta. Det är en dödfödd metod som inte leder till några resultat. Föreningen Släktdata, som jag även startade, är ett exempel härpå. Där förs en ”evig” och förlamande debatt om regler och standard.

Jag har i stället rekommenderat ”syjuntaliknande” arbetsgrupper som med stöd från erfaret folk utformar lämpliga register för ”sin församling” efter de förutsättningar som finns.

Min erfarenhet är dessvärre att släktforskarna aldrig kan enas om namnnormering och antal fält i ett register. Registermallen (systemet) måste vara lika flexibelt som gedcomfilerna till Disgen, Holger m fl. är. Man skall lätt kunna exportera och importera till det format som användaren föredrar att arbeta med.