Hur ska riksförbundet
bli slagkraftigare?
Debate (only in Swedish)

Släktforskarförbundet är bra på mycket – men inte på allt. Det konstaterar Ted Rosvall i ett inledande debattinlägg. Han menar att förbundet har försummat sin uppgift som påtryckarorganisation gentemot myndigheter och arkiv. »Jag har därför bestämt mig för att ställa mig till förfogande som kandidat till posten som FÖRBUNDSORDFÖRANDE vid Riksstämman i Jönköping i augusti», skriver Rosvall. Vad är din åsikt? Har förbundet misskött sina uppgifter? Hur ska förbundet bli bättre? Och bör vi byta ut ordföranden Krister Lagersvärd mot Ted Rosvall? Eller någon annan? Mejla här!

Sveriges Släktforskarförbund har nu varit igång under ganska många år, och i stort sett gått från klarhet till klarhet. Storartade projekt har sett dagens ljus och även genomförts till stort gagn för landets forskare. Tänk bara på alla värdefulla nytryck av rara matriklar och referensböcker, tänk på den alltid lika allerta och trevliga tidskriften SLÄKTHISTORISKT FORUM, tänk på ”Sveriges Dödbok”, ett lika modernt som fantastiskt hjälpmedel, och tänk på Nättidningen RÖTTER, som revolutionerat allt vad forskarkontakter och nyhetsspridning heter. För att inte tala om Elgenstierna-projektet, som vi nu med spänning väntar på att få kasta oss över.

På informations- och publikationssidan finns som synes intet att anmärka när det gäller Förbundets verksamhet. Men det finns andra delar, där Förbundet inte lika självklart kan förvänta sig ett godkänt betyg. Jag tänker givetvis på kontakten med arkiv och myndigheter, bevakningen av forskningens villkor, offentlighetsprincipen, gratisprincipen.

Det handlar om själva kärnan i all släkt- och personhistorisk forskning; Tillgången till källmaterial! I de snåltider vi befinner oss i sitter all kultur trångt, men de flesta andra kulturyttringar; teater, musik, dans, konst o.s.v. klarar sig ändå hyfsat, eftersom de har käcka och envisa lobby-grupper som bevakar deras respektive intressen.

Släktforskarkollektivet behöver på samma sätt ha en organisation som verkligen orkar och vill strida för bättre forskningsvillkor, en organisation som vågar ifrågasätta den allt mer utmanande kommersialiseringen av vårt gemensamma kulturarv. Kort sagt; Släktforskar-Sverige behöver ett Släktforskarförbund som prioriterar dessa frågor!

En annan viktig prioritering är att på allvar försöka ena släktforskarrörelsen. Många läsare undrar säkert vad jag menar, och det är bara att tala klarspråk; GENEALOGISKA FÖRENINGEN, med sina unika samlingar, behövs som en vital del av Sveriges Släktforskarförbund. Det är dags att ta itu med detta nu. Glömma eventuella oförrätter och komma vidare. Riktigt hur ett sådant samarbete eller eventuell framtida sammanslagning skulle kunna gå till vet inte jag eller någon annan idag, men det är hög tid för ett närmande!

Dessa båda prioriteringar ligger mig varmt om hjärtat, och jag har länge önskat att mer aktivt få arbeta med dem. Jag har därför bestämt mig för att ställa mig till förfogande som kandidat till posten som FÖRBUNDSORDFÖRANDE vid Riksstämman i Jönköping i augusti.

Detta beslut skall inte ses som någon kritik av nuvarande ordförande, under vars tid så mycket positivt och värdefullt har timat i förbundet. Men det är ett allvarligt försök att få igång en debatt om prioriteringar i förbundsarbetet, och om nödvändigheten av att mer aktivt värna släktforskningens villkor och den fria rätten till våra gamla kyrkoböcker och övriga källor.

Ted Rosvall anser att Sveriges släktforskarförbund inte sköter sin uppgift att arbeta för bättre forskningsvillkor, och vill därför kandidera till posten som förbundsordförande i augusti.

Rosvalls kritik bottnar i att förbundet har accepterat att arkiv och myndigheter infört avgifter för att täcka en del av sina kostnader för att hålla källmaterial till förfogande för såväl släktforskare som andra. I stället borde förbundet ha ifrågasatt den ”alltmer utmanande kommersialiseringen av vårt kulturarv” och ha kämpat för offentlighetsprincipen, som i Rosvalls inlägg tycks vara synonymt med ”gratisprincipen”.

Tankegången är därför densamma som kommer till uttryck i den debatt om bättre forskningsvillkor, som Rosvall initierade i Nättidningen RÖTTER för några månader sedan. Det är fel att släktforskare får betala avgifter, och det är fel att olika kommuner inte vill subventionera släktforskning i lika hög utsträckning. Såvitt jag kommer ihåg var det dock endast Gustaf von Gertten som anförde något konkret argument för att just släktforskare skulle vara mer berättigade till subventioner än andra grupper; Rosvall själv begränsade sig till att benämna det hela som ”orättvist”.

Jag håller inte med Ted Rosvall och hans ideologi om hur forskning ska bedrivas. Av princip håller jag mig borta från varje slag av sammanslutning med politisk slagsida, oavsett vilken färg den än kan ha, och det framtida Släktforskarförbund som ”en käck och envis lobby-grupp” han eftersträvar kommer obönhörligen att ha vissa politiska förtecken. Det handlar ju ändå till syvende og sidst om krav på skattemedel för att finansiera vår hobby.

Min erfarenhet av Rosvall begränsar sig till Släktforskarstämman i Stockholm 1995, när han oförmodat begärde att stämman skulle uttala sig mot SVAR, något som han efter en tumultartad debatt och allmänt virrvarr till slut lyckades få igenom. Jag vet att jag sannerligen inte var den ende närvarande som inte förstod vad som hade beslutats och varför. Den efterföljande paneldebatten, där endast Rosvall, Elsa Lagevik och SVAR:s representant fick tillfälle att öppna munnen, förblir i mitt minne som den mest parodiska tillställning jag någonsin varit närvarande vid. De inlägg jag därefter läst av Ted Rosvall visar att han drivs av ett stort patos och vill mycket, men det krävs mer än känsloutbrott och retorik för att driva Sveriges släktforskarförbund framåt.

Vad jag har hört är den nuvarande ordföranden Krister Lagersvärd duglig, resonlig, och han kan samarbeta. Jag tror också att han och styrelsen är kapabla att vidareutveckla samarbetet med Genealogiska Föreningen, till gagn för bägge parter. Jag tror dessutom att man gör ett stort misstag om man reducerar GF:s värde till en fråga om dess samlingar utan att se föreningen som en betydelsefull partner, ett bärare av ett kulturarv om något. Samlingarna är ju för övrigt öppna för alla medlemmar i GF, och är på det sätt redan tillgängliga för intresserade.

Själv är jag nöjd med hur förbundet arbetar.

Även om jag håller med Sikeborg i själva sakfrågan måste jag göra några invändningar mot hans inlägg.

T ex tycks han mena att det bara är krav på skattemedel för att finansiera släktforskning som innebär politiska förtecken. Men naturligtvis innebär motsatsen, att kräva att inga skattemedel ska gå till detta, också politik. Sedan innebär ju inte ett sådant ställningstagande i detta fall någon allmänpolitisk inriktning på förbundet, utan det vore en ganska naturlig sak, nämligen att släktforskarnas riksorganisation arbetar för släktforskarnas intressen. Det vore inte konstigt alls att då arbeta för lägre kostnader för släktforskarna. Det är ju inget som säger att den nuvarande nivån är den rimliga, det är svårt att veta i nuvarande monopolsituation. Skulle man dra ut Sikeborgs ståndpunkt i förlängningen skulle väl förbundet istället arbeta för att det skulle bli besökskostnader på biblioteken. Varför ska kommunerna subventionera släktforskarnas besök, bara för att de är bland de flitigaste besökarna?

Möjligen kan man förvänta sig en viss slagsida av att Rosvall är aktiv politiker, men GF är ju sedan länge lett av en politiker utan att det blivit sådana problem.

Även Sikeborgs beskrivning av stämman -95 är tveksam. Han pratar om att Rosvall ”lyckades få igenom” sitt förslag, när det i själva verket togs enhälligt av ombuden. Dessutom deltog både riksarkivarien och en SVAR-representant i debatten. Det var ju också framförallt de som stod för parodin.

Rosvall har onekligen mycket ideer, men han bör ändå inte bli ordförande för förbundet. Speciellt inte genom att på detta sätt nominera sig själv, som även om han försöker hävda motsatsen i praktiken blir en misstroendeförklaring mot Lagersvärd, och det har Krister inte förtjänat eftersom han är en utmärkt ordförande.

Dessutom kommer Rosvall utifrån, och visar de brister han därmed har om förbundets verksamhet. Därför slår han in öppna dörrar när han i sin programförklaring har ett närmande till GF. Det är nämligen inte förbundet det hänger på. Det vore också olyckligt för förbundets arbete om en ordförande kuppades in på stämman på detta sätt, med de konsekvenser det torde ha för arbetslusten hos övriga förbundsrepresentanter.

Man kan ju också påminna sig att Rosvalls JO-anmälan av SVAR visserligen ledde till att det blev gratis att forska i Ramsele, men framförallt stoppade framväxten av nya forskarcentrum, speciellt i Stockholmsområdet (observera att Riksarkivets kommande filial i Arninge inte kan betecknas som ett forskarcentrum med tanke på de dåliga öppettider som planeras). Hans agerande får alltså ibland oanade konsekvenser, och det verkar tveksamt att belöna JO-anmälaren med en ordförandepost i förbundet.

Men Rosvall är förstås välkommen att fortsätta komma med ideer, och försöka få med sig ombuden för dessa på stämman.

Dessutom tycker jag att det naturliga är att släktforskarorganisationer kämpar för bättre villkor för släktforskarna. Inom Storstockholms Genealogiska Förening för vi t ex en sådan kamp. Och än viktigare borde det vara för en förening i Sollentuna, som är ett undantag på det viset att kommunen inte har ett avtal med SVAR. Den viktigaste uppgiften för en sådan förening borde vara att kämpa för ett sådant avtal. Med tanke på Sikeborgs inställning i dessa frågor hade jag om jag varit medlem där därmed varit mycket tveksam till att stödja honom när han blev ordförande i Sollentuna-föreningen.

Min debattartikel om bättre forskningsvillkor har hittills lockat fram två reaktioner, den ena från Urban Sikeborg och den andra från Ulf Berggren. När det gäller Sikeborgs åsikter och resonemang är det bara att konstatera att vi har diametralt olika uppfattning i det mesta, och det är därför inte speciellt fruktbart att gå vidare med den diskussionen. En stilla undran dock; Vad i all sin dar skall vi ha ett släktforskarförbund till, om inte för att verka för bättre forskningsvillkor för landets släktforskare???

Intressantare är det då att nagelfara Ulf Berggrens inlägg. Ulf är ju, som väl de flesta vet, en ”insider”. Han är förbundets krönikör, har varit med från början, t.o.m. under Genealogisk Ungdomtiden. Han är en flitig forskare med många järn i elden. Till att börja med kan man konstatera att vi är ganska överens om historieskrivningen när det gäller den parodiska debatten vid stämman -95. Efter riksarkivariens och SVAR-chefens eländiga inlägg fanns det bara några futtiga minuter kvar av den snålt avmätta tiden till den debatt som skulle ha kunnat bli en verklig ögonöppnare för både arkivfolk och forskare. Synd att detta gyllene tillfälle på ett så snöpligt sätt gick oss ur händerna.

Förvisso är jag aktiv politiker – dock endast fram till valet i höst, eftersom jag efter tio år i kommunpolitiken nu har avböjt omval. Jag kan emellertid inte inse varför ett politiskt engagemang skulle vara en nackdel i förbundssammanhang. Snarare borde det väl vara en fördel att känna hur till hur de politiska kvarnarna mal, hur nämnder och förvaltningar fungerar och i vilken språkdräkt skrivelser och ansökningar till myndigheter och politiska instanser lämpligen bör avfattas.

I maj månad meddelar jag genom ett debattinlägg att jag ”står till förfogande” som ordförandekandidat inför den stundande riksstämman i Jönköping i augusti. Detta anser Ulf Berggren vara ett försök till ”kupp”. I Släktforskarförbundets trygga värld får det tydligen inte förekomma några andra kandidater än dem som valberedningen föreslår, kandidater som förmodligen på förhand accepterats av sittande styrelse. På samma sätt tycks förbundsstyrelsen ta det som en direkt förolämpning om riksstämman någon gång skulle gå emot styrelsens förslag. Detta märktes tydligt vid stämman i Helsingborg förra året, där ombuden dristade sig att, mot förbundsstyrelsen vilja, rösta igenom en motion ifrån Alingsås Släktforskarförening. Det handlade om en så enkel sak som att man ville sära på ordförandekonferensen och redaktörskonferensen på det att fattiga föreningar som bara har råd att skicka en representant till stämman skulle ha möjlighet att delta i båda konferenserna. Förbundsstyrelsen drabbades av starkt svårmod efter denna oerhörda motgång.

”Dessutom kommer Rosvall utifrån, och visar de brister han därmed har om förbundets verksamhet”. Så skriver Ulf Berggren, ordagrant, och det är mycket avslöjande. Vadå ”UTIFRÅN”? Här har jag varit med som stödjande medlem i Släktforskarnas Riksförbund sedan starten. Jag har deltagit vid de flesta rikstämmorna och ordförandekonferenserna. Jag har skrivit motioner och försvarat dem. Kommit med förslag och idéer samt debattartiklar i Släkthistoriskt Forum. Jag har läst snart sagt varje ord som publicerats där, i Angeläget, i årsböckerna och övriga publikationer från Förbundet. Ändå kommer jag ”utifrån”!!! Kan Ulf Berggren i så fall tala om vilka kriterier som krävs för att en medlemsförening eller enskild stödjande medlem skall anses vara ”inne” i förbundet? För det är väl inte så illa att vi har gått och fått ett ”innegäng”, ett förbund där man på Orwell-vis kan säga; ”Alla djur är lika, men somliga djur är likare än andra djur”?

Och så till min JO-anmälan. Jag väntade i det längsta på att Förbundet eller kanske GF skulle ta ett sådant initiativ, och det var först när detta uteblev som jag till sist skrev min JO-anmälan. Så vitt jag förstår har den fått som följd att det en gång för alla blivit fastslaget att alla forskarsalar inom Riksarkivets organisation, alltså inte bara den i Ramsele, skall vara kostnadsfria. Detta är en oerhört viktig princip, faktiskt viktigare än att 08-området för några år sedan kanske skulle ha få sitt avgiftsbelagda forskarcentrum. Jag är övertygad om att vi annars till sist skulle ha hamnat i ett läge där inte bara mikrokortscentra, utan också våra landsarkiv skulle ha börjat ta inträde. Nu får stockholmarna till sist ett forskarcentrum (Arninge) där man precis som på ett landsarkiv faktiskt får forska gratis. Och om öppettiderna där inte blir så generösa som man skulle önska, så är väl detta ett utmärkt tillfälle för förbundet att visa både muskler och diplomati i seriösa samtal med riksarkivet om öppettider och tillgänglighet över huvud taget. Min uppfattning är att förutsättningarna för att bedriva den kulturgärning som släktforskning innebär måste vara rättvist likartade oberoende av var i vårt avlånga land man råkar vara bosatt.

Jag förstår av Ulfs inlägg att jag har uttryckt mig otydligt.

Förbundet arbetar redan nu med att förbättra släktforskarnas situation och med att bevaka utvecklingen, även om det inte alltid uppmärksammas. Verksamhetsberättelsen för vart år, vilken ingår i Släktforskarnas årsbok, ger en fingervisning om förbundets aktiviteter på det området och Carl Szabad kanske kan berätta mer. Jag är nöjd med vad som gjorts och vad som görs. Det jag reagerar mot är antagandet att de nuvarande förhållandena kan reduceras till en fråga om rättvisa kontra orättvisa. Det är en förenkling och ideologisering av situationen som jag tror mer skadar än gagnar släktforskningens sak.

Avgifterna för mikrokortshantering är fortfarande subventionerade i alla kommuner, om jag fattat det rätt, med undantag av Sollentuna. Beslut om avgifterna fattas av de lokala politikerna, som ett led i det kommunala självbestämmandet. Förbundets möjligheter att påverka dessa blir därmed mycket små. Där måste ju i stället de lokala föreningarna, som känner till förhållandena bättre och har större möjligheter att påverka de förtroendevalda, argumentera genom att hänvisa till släktforskningens betydelse för hembygdens historia och liknande, för att få någon förändring till stånd. Om detta inte lyckas är det beklagligt, men inte någon fråga om orättvisa.

På 70-talet var förmånerna många, och kostnaderna för att låna mikrofilmer, använda kopiatorer och liknande på biblioteken mycket låga, ibland helt obefintliga. Det ser annorlunda ut nu. När de flesta bibliotek får reducerade anslag och som en följd måste skära ned på kärnverksamhet och bokinköp är det nog naturligt att vi också får uppleva att det påverkar oss. Förbundet gör redan vad som kan göras på riksnivå, de lokala föreningarna likaså i sina kommuner, men möjligheterna att påverka är naturligt nog begränsade när pengar inte finns. Att i det läget gå ut i strid för ökade generella subventioner på det sätt som förespråkats vore i mitt tycke som att likt Don Quixote kämpa mot väderkvarnar. Jag tror att detta är en återvändsgränd. Men det är naturligtvis inte detsamma som att säga att släktforskarorganisationerna inte borde arbeta för att förbättra villkoren för släktforskare.

Jag nämnde i mitt första inlägg släktforskarsdagarna i Stockholm för ett par år sedan, där stämman oförutsett och oförberett fattade ett beslut rörande agerande gentemot SVAR. Ulf håller emellertid inte med mig i min beskrivning. Beslutet må ha fattats tämligen enhälligt, men jag var ändå där och hörde kommentarerna och såg reaktionerna från de ombud som satt i närheten av mig efteråt. Jag fick mer ett intryck av frustration än allmänt samförstånd. För egen del kan jag inte se det som något annat än oskickligt skött. Lika lite kan jag uppskatta att den efterföljande paneldebatten förvandlades från en allmän debatt till ett munhuggeri mellan ett par personer, och att övriga deltagare och åhörare helt förnekades möjligheten att delta. Jag såg det, med rätt eller orätt, som ett uttryck för brist på respekt för de övriga och deras åsikter. Om Teds agerande där var symtomatiskt för hur han skulle bli som ordförande skulle jag helst se att han inte blev vald. På samma gång är jag medveten om att en enstaka incident som denna inte kan ge en rättvis bild, och att det var ett misstag från min sida att referera till detta tillfälle utan att nyansera bilden genom att framhålla Teds förtjänster. Han är en erkänt skicklig och erfaren släktforskare och har ett nit och engagemang som jag beundrar, även om jag inte delar hans syn på hur detta skulle kunna omsättas i praktiken.

Ulf menar att det förhållande att Ted lanserar sig själv som kandidat till ordförandeposten skulle göra honom olämplig. Där håller jag inte med. Om Ted känner att han kan tillföra något och förbättra betingelserna för släktforskningen i landet, hedrar det väl honom snarare att han kandiderar. Därefter blir det upp till stämman att ta ställning.

Ulf skriver att det viktigaste för Sollentuna Släktforskare, där jag är ordförande, borde vara att kämpa för ett avtal med SVAR. Tro mig; frågan har stötts och blötts i det oändliga, och det står bortom allt tvivel att det inte låter sig göras. Själv lutar jag nuförtiden mer åt att vi skulle ha bättre möjligheter att utöva påtryckningar på SVAR om kommunbibliotekens roll helt försvann i hanteringen, men det ska erkännas att jag inte helt har satt mig in i konsekvenserna om så skulle ske.

Ulf tycker att min inställning i dessa frågor står i konflikt med mitt innehav av en förtroendepost i en släktforskarförening. På annat sätt kan jag inte förstå hans uttalande att han själv skulle ha varit mycket tveksam till att stödja mig om han varit närvarande när jag valdes till ordförande. Till detta kan jag säga följande: Jag blev tillfrågad om att bli ordförande innan jag ens var formellt medlem i föreningen; detta var för övrigt efter debatten på RÖTTER om hur vi ska förbättra forskningsvillkoren, där jag redovisat min uppfattning i frågan. Det var först efter stor tvekan som jag samtyckte. Jag har aldrig innehaft någon officiell ställning i någon förening tidigare, inte heller strävat efter någon, eftersom jag väl känner mina begränsningar. Är det dock så att mina åsikter ses som diskvalificerande för en förtroendevald, kommer jag givetvis att avsäga mig uppdraget omgående. Jag vill inte på något sätt upplevas som en belastning för någon.

Sollentuna kommun är mycket riktigt inte villig att hantera inlåning av mikrokort. SVAR-pärmarna finns tillgängliga på huvudbiblioteket och medlemmarna får själva beställa från SVAR.. Vill vi ha stöd får vi söka det på annat sätt. Till vår temadag ”Din egen historia” den 17 oktober (se närmare kalendariet) har vi lyckats utverka att kommunen ställer upp med föreläsnings- och utställningslokaler gratis, och att de ordnar med dator med Internetanslutning där. Bibliotekschefen har också förklarat sig villig att ordna med en specialutställning i historia i samband med temadagen, för att stimulera intresset ytterligare. Eftersom vi försöker ha ett brett utbud och kommer att beröra hur man söker sina rötter i andra kulturer hoppas vi också på ett mindre anslag från kommunen, som har ett stort antal invandrare. Det är ett sätt att arbeta på. Vi kommer nog på andra också.

Nej, jag är ingen ”insider” som Ted tror. Jag är bara medarbetare i ShF och Rötter, och i en redaktion. Däremot har jag som sagt varit med från början, och är därför förvånad över att han kan ha missat att frågan om GF varit på tapeten ibland. Men han var kanske inte med just på de stämmorna? Visserligen var det ett tag sedan förhållandet mellan organisationerna togs upp där, men jag råkade träffa en styrelsemedlem strax efter artikeln, och han bekräftade att det fortfarande inte är förbundet det hänger på.

Att man från förbundets sida skulle vara förolämpade av andra förslag än sina egna och valberedningens låter inte heller troligt. Inte heller skulle jag se det som en kupp om andra förslag till styrelsemedlemmar skulle komma upp där, speciellt vi var några som funderade på att försöka med det för några år sedan. Men det är stor skillnad om man istället föreslår en ny ordförande och en ny inriktning på organisationen. Speciellt när man samtidigt visar sin okunnighet i den ena halvan av plattformen. Förbundet har ovanligt goda chanser att få en ökad handlingskraft i år, men samtidigt är kontinuiteten en del av förutsättningarna. Detta riskerar att spolieras om en plötslig ändring av inriktningen sker genom ett kuppartat ordförandebyte, vilket skulle hindra arbetsron och istället få följdverkningar som ta värdefull tid från förbundets viktiga arbetsuppgifter.

Vi båda tycks vara överens om historiebeskrivningen av SVAR-debatten. Men då vore det intressant att höra hur Ted beskriver ”hiss-incidenten” efteråt.

När det gäller JO-anmälan är det förvisso så, att principen om gratis besök i myndigheters forskarsalar sent omsider fastslogs. Men Ted borde som politiker veta att det är de praktiska konsekvenserna som räknas, inte verklighetsfrämmande farhågor om avgifter på landsarkiven. Och konsekvenserna är att planerna på ett forskarcentrum i stockholmstrakten avbröts, liksom den tänkta expansionen på andra håll. Arninge innebär ett sämre andrahandsalternativ. Och än värre drabbas forskarna i de delar av landet som nu aldrig får några forskarcentrum.

Vare sig Ted och Urban tycker att det är något konstigt att den förre lanserar sig själv. Men det är en sak att kandidera. Om man själv måste stå för lanseringen också är det en klar indikation på att man har ett svagt stöd. Det är lika olämpligt som om en valberedare föreslår sig själv.

I övrigt har Urban lite fel om subventionerna av mikrokorten. Sollentuna är kanske numera den enda kommunen utan avtal, men det finns också såna som tar ut avgiften fullt ut, eller som Stockholm som tar ut hela 25:-, dvs. över 5:– extra/volym, vilket knappast motsvarar administrationskostnaderna utan är rena rånet.

När det gäller SVAR-uttalandet i Stockholm står det alldeles klart att det var ett stort samförstånd, även om enhällighet kan ha varit en överdrift. Men stödet var stort, det framgick också bland talarna, där uttalandet t o m skärptes på vissa punkter, och det noterades av SVAR-chefen. Så hur står det till med källkritiken, Urban, om man bygger beskrivningen på några ombud man råkade sitta i närheten av?

Förvisso hade debatten efteråt stora brister, men det var ju inte beroende på Teds engagerade repliker. Det blev ju knappast nåt munhuggeri när SVAR-chefen tilläts gå kraftigt över tiden med sin inledning, och hans och speciellt riksarkivariens svar var ju dessutom ”Godda, Yxskaft”.

Sedan är det klart att Urban inte ska avgå för att jag skulle ha varit mycket tveksam till hans kandidatur om jag bott i Sollentuna. Det ska förstås avgöras av medlemmarna där. Vem vet, de kanske tycker det räcker med att Arninge öppnar. Och även om jag varit medlem där så skulle jag inte nödvändigtvis motsatt mig kandidaturen. Jag skrev bara att jag skulle varit mycket tveksam. Det hade berott på övriga omständigheter, som alternativen, hans programförklaring i övrigt etc.

Men om Urban inte vill riskera att drabbas av sådana reaktioner, bör han nog i fortsättningen undvika att prata om släktforskarna som om han själv inte ingår i denna grupp.

Sedan är det ju inte säkert att man är lämplig som ordförande bara för att man är representativ för medlemmarnas åsikter. I Teds fall är jag övertygad om att han gör bäst nytta utanför förbundsstyrelsen. Och om han verkligen vill satsa på SVAR-problemen borde han väl inte begränsa sig till släktforskarna. Även t ex hembygdsforskarna har ju samma problem åtminstone till viss del. Varför inte stället bilda en SVAR-kundernas intresseorganisation, som han kan ställa sig i spetsen för?

Ted Rosvalls inlägg av den 23 juni är intressant och ger anledning till en del reflektioner.

Ted väljer att inte bemöta den kritik jag själv framfört mot Teds beskrivning av situationen och hans uppfattning om vad som bäst behöver göras, med motiveringen att det inte skulle vara speciellt fruktbart. Det var ett vackert sätt att avfärda kritik. Mer energi lägger han på att argumentera utifrån ett par olyckliga formuleringar i Ulf Berggrens inlägg, även om det åtminstone för mig verkar tydligt att Ulf inte avsett riktigt den mening som Ted vill lägga i dem. Genom en karikerad beskrivning av förloppet vid Helsingborgsstämman skapar Ted också en bild av sig själv i motsatsställning till en lättstött och pimpinett förbundsstyrelse som drabbas av 'svårt svårmod' om inte ombuden väljer att följa dess rekommendationer.

Ted är upprörd över att, som han upplever det, blivit avfärdad av Ulf som kommande 'utifrån', och anför sina meriter för att visa sina kvalifikationer som släktforskare. Hans ironiserande över 'innegäng' och liknande inom förbundet hade väl haft sitt befogande om Ulf talat i egenskap av officiell representant för förbundet, men att en kandidat till ordförandeposten väljer att bemöta en privat släktforskares kritik med att misstänkliggöra och förlöjliga förbundsstyrelsen är ett övertramp. En ordförande måste – förutom att vara en erfaren släktforskare – vara någorlunda resonlig, kunna samarbeta och harmonisera motstridiga viljor och vara villig att kompromissa. Han eller hon måste också vara kapabel att hantera kritik på ett konstruktivt sätt. Det blir upp till släktforskarstämmans ledamöter att avgöra om Ted visat att han lever upp till de kraven.

Det hade varit passande om Ted hade utnyttjat tillfället till att ge någon form av programförklaring i samband med sin kandidatur; hans första inlägg handlade ju mer om förbundet än om vad han själv menade sig kunna åstadkomma. Vad mer exakt anser han att kan göra som förbundsstyrelsen inte gör nu? Hur tänker han gå till väga? Vilka är hans mål som ordförande? Det skulle bli åtskilligt lättare att bedöma Ted Rosvalls lämplighet som ordförande om dessa frågor finge ett svar redan nu.

Det är mycket intressant att läsa debattinläggen. Själv gav jag för flera år sedan upp mina stora förhoppningar att Sveriges Släktforskarförbund skulle bli en verklig folkrörelse för gemene man. Till en början gav ju förbundet sken av att vända sig till de bredare lagren, ”allmogen”, som man sa förr. Alltså trodde jag att förbundet skulle bli en uppfriskande motvikt till Genealogiska Föreningen som med sin Släkt och Hävd närmast vänder sig till medeltidsgenealoger med adliga eller prästerliga rötter – eller s.k. ”fint folk”. – Men hej vad jag bedrog mig!

Nu dyker plötsligt Ted Rosvall upp på ett mycket osvenskt (men i mina ögon härligt) sätt och och utropar sig som kandidat till ordförandeposten inför kommande stämma. ”Välj mig – jag vill och jag kan!” tycks han ropa. Och nog tror jag honom. Förmodligen skulle Ted bli en frisk fläkt som vädrar ut mycket av den gråa unkenhet som idag kännetecknar förbundet. (Nu bortser jag från RÖTTER – som blivit en verklig glädjekälla).

I debatten dyker även en annan aktör upp på scenen, nämligen Ulf Berggren. Med akademisk snits förklarar han: ”Dessutom kommer Rosvall utifrån, och visar de brister han därmed har om förbundets verksamhet.” Ulf Berggrens ord kommer från en verklig ”insider” som hela tiden rör sig i de inre kretsarna där man tycks tro: ”förbundet – det är vi”. Att bli en sådan person är inte lätt.

Ur min egen ledarartikel för ”Nättidningen Glimten”, daterad 12 aug. 97, om Sveriges Släktforskarförbunds anslutningsformer, klipper jag följande:

”Det är nämligen bara juridiska personer, med andra ord, föreningar, som kan bli medlemmar. Enskild person kan bara bli s.k. ’stödjande medlem’ vilket innebär att personen betalar den högsta avgiften i kronor räknat. Denna inkluderar en årsprenumeration på förbundets tidning ”Släkthistoriskt Forum (ShF)” – men ger ingen förslags- eller yttranderätt vid förbundets stämmor. Detta är möjligen en av orsakerna som leder till den ”svågerpolitik” som den nuvarande debatten kritiserar. Det finns helt enkelt för få vägar in, för dem som vill engagera sig. Etablerade aktiva kan ganska ostört utforma verksamheten – och det är inte bra!”

Redan i Glimten Nr 2/1990, då Per Ahléns förslag om ett ”Västgötaförbund” föll igenom, skrev jag:

”Det inträffade visar att det är mycket svårt att ge släktforskningsrörelsen den organisatoriska struktur den behöver. Revirtänkande och förstelnade tankar kan vara en förklaring till att det ser ut som det gör – men även hur det några år gamla förbundet fungerar. De personliga medlemmarnas inflytande är idag lika med noll om de inte väljs till ombud av någon förening. Ändå är det bland de personliga medlemmarna som lust, offervilja och engagemang finns. Tillgångar som borde tas till vara på ett bättre sätt av förbundet. Det kan ske endast om de personliga medlemmarna får möjlighet att påverka besluten i de olika instanserna – annars blir förbundet dött och meningslöst.

Förbundets märkliga anslutningsformer gör att man kan vara medlem genom ett flertal föreningar. Bland t. ex fackliga och politiska organisationer ansluts man ju till den regionala och rikstäckande organisationen via sin lokalavdelning. Nu säger någon att som släktforskare är man ofta med i flera föreningar – det är man inte inom det fackliga och politiska planet. Nåväl – detta kan lösas genom att man utser EN av de föreningar man är ansluten till att vara sk moderförening och genom vilken man ansluts till förbund och regional avdelning. Man kopplas emellertid då bara en gång till förbundet.

– – –

I dag är FÖRBUNDET en sammanslutning av juridiska personer mer än ett förbund av levande människor. Det är detta som är själva Förbundstanken, säger man” (Erik Thorell).” Slut på citatet.

Även om jag önskar Ted Rosvall lycka till i sitt goda uppsåt är jag helt övertygad om att han inte kommer att lyckas bli vald efter sin självpåtagna nominering. Han har (likt mig själv) brutit mot allt för många jantelagar. Det går inte i Sverige, att likt Cassius Clay (Muhammed Ali) ropa: ”Jag är bäst – störst och vackrast!” – även om man är det.

Ted kan dock, likt mig själv, med Internets hjälp bedriva en ideell verksamhet. I dag är det lätt att som enskild ge stöd och inspiration åt sin bröder och systrar – ibland även skapa opinion. Kanske kan han då även hjälpa till att föra fram registerfrågan, som förbundet nästan helt struntat i. Den frågan som är oerhört viktig har tyvärr även negligerats av datorföreningen DIS. (Tacksamt noteras dock att förbundets ordförande Krister Lagersvärd påtalar bristerna med undermåliga register i senaste ShF – hoppas att det också leder till en rejäl åtgärd.)

Många klagar idag över lån av dyra mikrokort och resor till avlägsna arkiv m.m. Med fulländade, digitala register – som vi själva kan skapa – bringas kostnaderna ner till ett minimum. Finns register kan ”en stomme” snabbt skapas och man behöver bara beställa mikrokort för de tidpunkter och orter man redan vet. Man får dessutom mer tid för andra källor, domböcker, litteratur m.m.

Arbetet måste dock organiseras av en aktiv släktforskarrörelse som påtalar värdet av den altruistiska uppgift som det är att göra register. Alla har glädje av dem. ”Navelskådarna” måste omvändas till att göra ideella insatser! Själva tekniken finns redan. Den är ganska sofistikerad då både s.k. tolkad ”källtext” och mera trolig text skall återges. Sedan flera år är tekniken beskriven i Nättidningen Glimten (bl.a. under www.reab.se/glimten/regtek/qamall.htm ).

Ulf Berggrens argument mot Teds lansering av sig själv som ordförandekandidat är att detta är "en klar indikation på att man har ett svagt stöd", och att det är "olämpligt".

Om jag till äventyrs kände att jag hade tid och energi att bidra med något konkret för släktforskarrörelsen, och ansåg att jag hade de nödvändiga kvalifikationerna för att leda förbundet, hur skulle jag då gå till väga för att uppmärksammas? För den som inte redan tillhör den inre kretsen - en sådan finns ju alltid i alla organisationer - är det svårt att göra sig hörd, speciellt om man är kritiskt inställning till ledningens arbete.

Jag tycker att Ted har gjort helt rätt när han valde att offentliggöra sitt beslut att kandidera i RÖTTER. Det betyder visserligen att han öppnar sig för kritik på ett annat sätt än en "officiell" kandidat, men det måste han ha varit medveten om; samtidigt ger det tillfälle att diskutera förbundets inriktning, vare sig man nu är nöjd eller missnöjd med dess arbete. Och, som sagt, sedan blir det upp till stämman att avgöra vem de anser vara mest lämpad för uppgiften att vara ordförande. Så pass högt i tak måste det vara i ett riksförbund.

Ulf menar att Ted inte är tillräckligt insatt i förbundets verksamhet för att kunna uttala sig om vad som görs eller vad som behövs göras, om jag förstått honom rätt. Nu kan man kanske invända att det knappast kan vara ett krav att i alla delar vara insatt i förbundets verksamhet för att bli vald; annars skulle ju endast styrelseledamöter och anställda vid kansliet kunna komma i fråga som kandidater. Mer relevant vore kanske att påpeka att Ted har en en-fråge-kandidatur, och att förbundets arbete omfattar många andra områden, för vilka en ordförande också måste visa sig lämplig.

Ulf bryter mot god sed genom att omnämna vad han kallar "hiss-incidenten", dock utan att tala om vad denna gällde. Jag vet bara vad jag hört i andra hand om vad Ulf ska ha berättat om något mindre lämpligt som Ted lär ha sagt till en anställd vid SVAR i en hiss vid stämman 1995; jag tror i alla fall inte att en händelse som denna har något i en debatt om förbundets inriktning och Teds kandidatur att göra. Hans offentliga framträdanden är en sak, hans privata liv en annan, och skulle han ha haft en dålig dag eller blivit missförstådd borde han inte behöva uppleva hur detta vänds emot honom flera år därefter.

Om Ulfs kommentarer om min egen person hade jag nog mycket att säga, men lämnar det ändå därhän; det vore synd om denna diskussion inte kunde begränsas till sakfrågor.

Så länge som Ted Rosvall inte berättar vad han vill uppnå som ordförande för Sveriges släktforskarförbund och hur han tror att detta bäst ska kunna göras blir det emellertid svårt att säga så mycket mer om hans kandidatur och kritik av förbundet.

Den fria tillgången till våra kyrkoböcker, vare sig de presenteras som original, mikrofilm, mikrofiche eller kanske via CD eller internet, är den allra viktigaste frågan för oss som släktforskarrörelse. Det är ju själva kärnan i vår verksamhet, och förutsättningen för all släktforskning. Inte minst viktig är denna fråga när man tänker på tillväxten, ungdomen. Utan gratis eller nästan gratis tillgång till källmaterialet – inga nya släktforskare. Det är därför jag under många år så hårt har drivit denna fråga, och, ganska förgäves, försökt förmå förbundet att anta en mer "alert” linje visavi arkiv och myndigheter. Det var därför jag till sist skrev min JO-anmälan, som en nödvändig väckarklocka mot den tilltagande och allt mer utmanande kommersialiseringen av vårt gemensamma kulturarv. Samförstånd, förhandlingar, kompromisser och vänliga informationsmöten i all ära, men det kommer en tid när man inser att det också behövs muskler och höga rop om man vill komma någon vart.

Riksarkivet och SVAR var för några år sedan inte på något sätt förhandlingsvilliga. De körde sitt race, som bestod i att försöka klämma släktforskarna på så mycket pengar som möjligt. Efter JO:s utlåtande hade det varit läge för förbundet att på allvar sätta sig ned med Riksarkivet och SVAR (och kanske ett eller flera departement), och hävda släktforskarrörelsens och kulturens intressen. Tyvärr kunde jag konstatera att förbundet inte orkade med den nyttiga diskussion, som förvirringen efter min JO-anmälan skapade utrymme för. Och jag kommer inte ifrån att detta måste vara huvudinriktningen för Släktforskarförbundet; Att förbättra villkoren för oss släktforskare. Det är därför jag nu söker ordförandeposten.

Även om detta är den allra viktigaste frågan vill jag också räkna upp en rad andra områden, där jag har tankar och visioner, och där jag skulle vilja driva utvecklingen framåt;

1/ GENEALOGISKA FÖRENINGEN.
Dessa tankegångar fanns med i mitt ursprungliga inlägg. Det är inte rimligt att släktforskarrörelsen ännu efter 10-talet år står splittrad. Och det är varken fruktbart eller ens nödvändigt att analysera vems ”felet” är. Nu är det hög tid för förnyade och förutsättningslösa ansträngningar. Det måste gå att hitta former för samverkan, samarbete och kanske rent av så småningom någon form av fusion.

2/ ANSLUTNINGSFORMER.
Det är våra föreningar som är medlemmar i förbundet, inte enskilda släktforskare av kött och blod. De senare kan bara vara ”stödjande”, vilket är en krystad form, som egentligen innebär ett ”demokratiskt underskott”. De stödjande medlemmarna, som kan sägas vara förbundets ekonomiska ryggrad, har ju ingenting att säga till om, inget inflytande vare sig över aktiviteter, publikationer, policy, ekonomi eller något annat. Kanske bör Förbundet omorganiseras så att publikationsdetaljen blir en fristående organisation, med egen ekonomi och ansvar inför medlemmar eller prenumeranter. På det viset skulle Förbundet kanske få mer tid för de egentliga förbundsuppgifterna.

3/ FÖRENINGSSERVICE
Vad har då de enskilda föreningarna anledning att förvänta sig av förbundet. Släktforskardagarna varje år med föredrag och konferenser av olika slag är mycket värdefulla och innebär på många sätt ett lyft för dem som har möjlighet att delta. Men det finns andra delar där föreningarna skulle behöva stöd ifrån Förbundet. Ta t.ex. utställningsmaterial (jfr den motion som Falbygdens Släktforskarförening lade vid förra riksstämman)! Släktforskarna behöver synas, inte bara i bibliotekens släktforskarvrår, utan kanske också på lokala muséer, i skolornas korridorer, i kulturhusens foajéer, på dagcentraler och hos studieförbunden. Ett spännande planschmaterial vore en god start på varje sådan satsning – ett arbetssätt som dessutom skulle kunna innebära ett fruktbart samarbete med andra föreningar, förvaltningar och institutioner.

Många föreningar har dessutom ett skriande behov av datorstöd. Detta vore väl en förbundsfråga om någon; En anställd ”dataguru” eller ”genealogisk dator- hjärntrust” till vilka bekymrade släktforskarföreningar skulle kunna vända sig med sina databekymmer och sina olika registreringsprojekt. Allt registrerande är av godo, men vi riskerar att hamna i ett standardlöst kaos, där varje förening, i brist på central rådgivning, rullar på med sina egna registreringsprinciper, sina egna program eller tillämpningar. Fler centralt organiserande ”registreringskurser” eller ”symposier” torde vara av nöden.

De allra flesta föreningar skulle behöva ha hjälp och stöd när det gäller kontakterna med de kommunala nämnderna som styr bidragsgivning samt beslut om avgifter och pålagor. Förbundet borde dels utforma ett rundbrev till samtliga kommuner, där man på ett klokt och informativt sätt berättar om vad släktforskning som kulturgärning innebär, och varför kommunerna på olika sätt bör stödja den. Vidare borde Förbundet stötta de föreningar som har haft oturen att verka i särskilt snåla eller oförstående kommuner. Ett stadigt brev från ett Riksförbund till en kommunal Kulturnämnd skulle ibland kunna vara det som behövs för att ändra på ett felaktigt eller orättvist beslut.

4/ ARKIVTIDER
Alla förvärvsarbetande eller studerande släktforskare vet hur svårt det är att över huvud taget kunna besöka våra olika arkiv; riksarkiv, lansdarkiv, stadsarkiv, krigsarkiv o.s.v. De flesta tycks nöja sig med kontorstider, vilket effektivt utestänger en stor del av befolkningen. Här bör Förbundet verka för generösare öppettider i linje med dem som praktiseras vid Landsarkivet i Göteborg. Om det av ekonomiska skäl inte är möjligt att åstadkomma detta (vilket det borde vara om man bara ville försöka att tänka på ett mer flexibelt sätt) så borde Förbundets linje vara att förorda rejäla öppettider på lördagar och kvällar i utbyte mot någon helstängd vardag i stället.

I USA praktiserar man med framgång ett system med ”Volontärer” inom både offentliga och privata inrättningar. Man har kanske på ett arkiv en ”jourhavande släktforskare” på kvällar och helger, som tillsammans med en flexibelt arbetande ordinarie personal möjliggör ett utökat öppethållande. Kanske vore detta en framkomlig väg även för oss svenska släktforskare? Som nyttjare av arkiv och bibliotek anser jag att vi har rätt till våra kyrkoböcker och annat källmaterial. Men vi måste kanske också bjuda på oss själva i ett givande och tagande om vi skall kunna kräva bättre villkor. Eftersom släktforskningen verkligen är en folkrörelse borde det inte vara omöjligt att med hjälp av våra medlemsföreningar skapa ett jour-system kring våra arkiv och släktforskningsbibliotek.

För att inte göra detta inlägg allt för långt ber jag att få stanna här. Jag återkommer inom kort med ytterligare tankar och idéer!

Ted Rosvalls inlägg den 6 juli om vad han vill uppnå som ordförande var informativt. När det gäller SVAR och Teds JO-anmälan finns som bekant delade meningar om vad som egentligen uppnåddes, men Ted argumenterar väl för sin sak, och han har helt rätt i att Släktforskarförbundet inte är särskilt bra på lobbying-arbete - om man nu anser att det ska ingå i förbundets uppgifter.

Jag vet sedan tidigare att Ted inte fäster någon större vikt vid vad jag tycker, men det må förlåtas mig om jag har några synpunkter på hans kommentarer om Genealogiska Föreningen (GF). Ted menar att med förnyade ansträngningar skulle det vara möjligt att få till stånd ett samarbete, kanske rentav en sammanslagning, med GF. Tidigare har han framhållit GF:s samlingar som ett starkt skäl till varför förbundet skulle verka för ett sammangående.

Olika personer inom förbundets ledning har alltsedan förbundet grundades vid flera tillfällen varit i kontakt med GF om detta. De båda föreningarnas utgångspunkter har dock varit så långt ifrån varandra att man aldrig kommit så långt som till egentliga förhandlingar. Och däråt är väl inte mycket att göra. Efter att GF nyligen gav upp ambitionen att vara en riksförening vore det väl kanske naturligare om SSGF såg sig kallad till ett samarbete, med tanke på GF:s starka Stockholmsanknytning, men jag är rätt säker på att ingendera av parterna skulle känna sig tilltalad av detta.

Vad GF:s stora samlingar beträffar kanske det skulle specificeras lite närmare vad som gör dem så speciella, eftersom de omtalas med sådan vördnad av släktforskare. Lite överdrivet, dock. Större delen utgörs av släkthistorisk litteratur, av samma slag som återfinns på landsarkiven och som kan beställas hem via ett vanligt bibliotek. De sammanställningar över särskilda släkter och personer som skänkts till GF är av mycket skiftande kvalitet, och därmed av mycket varierande värde. Klippboksarkivet, som huvudsakligen lär bestå av dödsannonser från DN och SvD (och som därför till större delen berör personer bosatta i Stockholm), har förlorat åtskilligt i aktualitet sedan förbundets dödboks-cd gavs ut.

Samlingarna är genom det stora antalet böcker skrymmande. Kostnaderna för lokaler och för att ha en deltidsanställd för att hålla samlingarna tillgängliga skulle bli mycket betungande för förbundet, om GF beslöt sig för att avyttra klabbet. Då finge nog förbundet införa besöksavgifter för att kunna finansiera det hela. Och vilken nytta skulle förbundets medlemmar utanför Stockholm ha av samlingarna? Nej, jag tror att det finns mer behjärtansvärda projekt förbundet bör lägga pengarna på, i synnerhet som samlingarna redan finns tillgängliga för släktforskare.

Jag tycker alltså inte att GF:s samlingar är så imponerande som de utges vara och inte värda de kostnader de för med sig. Men jag tycker fortfarande, liksom jag framhöll i årsboken 1995, att ett samarbete mellan GF och förbundet vore önskvärt. Även om GF för närvarande för en ganska tynande tillvaro, i jämförelse med förbundet, och med vissa finansiella problem, har den potential; jag kan gott tänka mig att med en driftig och kunnig släktforskare som ordförande skulle GF kunna bli en allvarlig konkurrent till förbundet.

Frågan om anslutningsformer tycker jag att förbundets ledning bör bemöta. Jag tror att deras benägenhet att inte engagera sig i debatter av detta slag är kontraproduktivt. Jag vet att det fanns goda skäl till det nuvarande systemet, men det borde vara förbundsledningens sak att framföra. Är det egentligen inte ganska märkligt att aldrig en medlem av förbundets styrelse syns ta del i diskussionerna på RÖTTER, inte ens nu när frågan gäller förbundets framtida inriktning och indirekt också den nuvarande ordförandens kvalifikationer? Tystnad inför kritik, om den rör allvarliga ämnen, kan lätt uppfattas som att kritiken på något sätt är berättigad, och Krister L:son Lagersvärd förtjänar bättre än så. Jag har aldrig hört något annat än gott om honom och det arbete han har uträttat, inte ens mellan skål och vägg. Så är det inte dags att någon från förbundet tar till orda i debatten?

Jag erkänner att jag endast skumläst debatten som Ted Rosvall satt igång och jag har ingen lust att polemisera mot något inlägg. Låt mig bara säga så här:

Den som i god tid tydligt berättar att han/hon kandiderar för en förtroendevald befattning har på ett mycket hedervärt sätt berättat om sina avsikter. Det är god demokrati. Om jag vill kritisera Ted så är det närmast för att han inte är ännu tydligare i sina cirkulär som han skickar runt till föreningar och enskilda och att han inte också officiellt skickat det till förbundet. Men jag kritiserar inte den som är så modig.

Möjligtvis skulle jag trots allt önska av Ted Rosvall att han inte argumenterar ihjäl såväl sig själv som sina lyssnare. (Jag har böra hört Ted i Helsingborg i fjol men det var inte riktigt bra. Man ska sluta i tid i en debatt.)

Samarbetet med GF är inget problem. Det finns regionalt i Stockholm och mellan SSGFs G-grupp (tyska anor) och GF finns ett givande utbyte sen en tid tillbaka. Hur samarbetsformerna ska se ut mellan GF och förbundet på¨lite längre sikt får säkert sina lösningar. Om vi bara respekterar parternas kompetens och vilja. Det är en mognadsprocess som får ta sin tid.

Ted gör säkert stora insatser för svensk släktforskning och jag önskar honom lycka till med fortsättnngen. Till det positiva hör hans förmåga att skapa debatt och sådana brukar också skapa förändring. Men som förbundsordförande kan jag inte tänka mig honom och han får varken mitt eller SSGFs stöd i Jönköping för en kandidatur till förbundsstyrelsen.

Med vänliga hälsningar till alla och tack för omsorgsfulla inlägg.

Ted Rosvalls programförklaring visar tydligt varför han inte ska bli ordförande. Istället för att innehålla saker som både behöver förbättras och är genomförbara, eller visioner ägnar han sig mest åt mer eller mindre hopplösa fall och gamla saker som anslutningsformer och redan beslutade utställningsmaterial. Om en förändring behövs ska det vara till viktiga saker, tack.

I ett tidigare inlägg skriver Urban bl a om den "hiss-incident" jag nämnde. Hans påståenden om vad som är god sed är av föga värde. Speciellt med tanke på att han själv inte har nåt emot att påstå saker i andra hand. När skulle jag ha berättat detta för honom? Det måste vara enkelt att meddela, eftersom vi bara träffats ett par gånger. I själva verket tycks hans uppgifter komma från något helt annat håll. Jag har nämligen aldrig påstått att Ted sagt något mindre lämpligt till den SVAR-anställda kvinnan i hissen. Men vad han sa, denna SVAR-debattdag som inte alls var en dålig dag för honom, var ungefär:

"Jobbar du på SVAR? Ut ur min hiss!"

Jag har heller inte sagt vad jag tyckte om detta, men jag kan nu berätta att jag antog att det var ett skämt. Ted får väl själv berätta om det var så.

Urban skriver också att man inte kan kräva att kandidater är så insatta att endast styrelseledamöter eller anställda kan komma ifråga. Det är förstås inte ett krav, men det är en klar fördel om en ny ordförande är insatt i verksamheten. Det har jag själv kunnat konstatera vid flera tillfällen.

Teds tydligt oinsatta kandidatur saknar trovärdighet. En annan sak skulle det förstås vara om han först kandiderade till styrelsen, blev invald och lärde sig så han inte behöver göra om misstagen om han åter skulle kandidera till ordförande i framtiden.

Ted tror att förbundet skulle kunna göra mycket mer för sina medlemmar och han har tydligt offentliggjort sin kandidatur. Liksom Gustaf von Gertten menar jag att det hedrar honom - när såg man väl sedan ett sådant engagemang för släktforskningens sak i Sverige? Att jag sedan inte delar alla hans åsikter är en annan sak.

Jag vill emellertid stå upp till hans försvar i ett avseende. Ulf Berggren skriver att Ted "ägnar (...) sig mest åt mer eller mindre hopplösa fall och gamla saker som anslutningsformer och redan beslutade utställningsmaterial", vad han anser vara oviktiga saker. De som beslutar vad som är viktigt i förbundet måste ändock till syvende og sidst vara medlemmarna. Delar fler Teds åsikter är det styrelsens skyldighet att beakta detta. Frågan om anslutningsformer är visserligen 'gammal', men just därför kan det vara anledning att återigen redovisa skälen till det nuvarande systemet; bara det att ett beslut fattats för länge sedan innebär ju inte att det inte kan och bör ifrågasättas. Om nu Teds kandidatur handlar om inaktuella saker kan det kanske ses som ett tecken på att förbundet har varit för otydligt i sin information utåt, om vad som görs och vad man tänker göra.

Det har också hävdats att en ordförande bör komma ur ledningens krets, en åsikt jag inte heller helt delar. Det finns nog många exempel på hur en styrelse är allmänt inkompetent, lamslås av interna konflikter eller toppstyrs av personer med starka viljor, i synnerhet inom ideella organisationer - jag gissar att vi inte behöver gå långt tillbaka i den svenska släktforskarhistorien för att hitta prov på sådant. Vi kan ju också ta problemen inom Amnesty nyligen, till exempel. En policy att ordföranden måste ha tillhört styrelsen tidigare skulle kunna få allvarliga konsekvenser i sådana fall. Även om det fungerar bra nu: Har vi garantier för att något sådant aldrig skulle kunna inträffa inom förbundet? Nej, låt var och en som känner sig kallad kandidera utan att bli kritiserad för detta.