Hur ska vi agera för
bättre forskningsvillkor?
Debate (only in Swedish)

Orättvisorna inom släktforskningen ökar, hävdar Ted Rosvall i sitt inledande debattinlägg. På vissa håll är det fortfarande gratis att släktforska, på andra snarast ruinerande. Och »förbudet» mot avgifter i forskarsalar har man i Kyrkhult snitsigt kringgått genom att göra verksamheten till en stiftelse. Frågan är: hur ska släktforskarrörelsen agera för att förbättra släktforskarnas situation. Ted Rosvall har sitt recept klart. Vad är din åsikt? Mejla här!

Försämringar, inskränkningar, avgifter och pålagor. Sådana hemskheter kan endast uthärdas om de delas någorlunda solidariskt. Om förhållandena är lika för alla. Tyvärr tycks utvecklingen inom släktforskningen gå i motsatt riktning. Orättvisorna ökar. På sina håll är det fortfarande gratis att forska, på andra i det närmaste ruinerande. På vissa platser är nyttjandet av en forskarsal, i enlighet med JO´s svar på min anmälan häromåret, helt gratis, på andra går det bra att ta ut ett par hundra kronor om dagen. När det gäller lån av mikrokort från SVAR tar en del kommuner ut upp till 25 kr per volym, andra framhärdar, modigt och generöst, med gratisprincipen (som naturligtvis borde gälla överallt).

Om vi börjar med forskarsalarna, så är det idag gratis att forska i lilla forskarsalen på Riksarkivet (om man nu får plats vill säga... Det skulle förstås vara fullt möjligt att möblera om en smula så att man fick plats med dubbelt så många läsapparater, men det blir väl för besvärligt kan tro...) och i Ramsele. Däremot kostar det stora pengar i Leksand och i Kyrkhult eftersom dessa forskarcentra har andra huvudmän. Under en kort period var det faktiskt gratis även i Kyrkhult, men så beslöt man, fiffigt, att göra om Kyrkhult till en stiftelse, och då gick det plötsligt bra att ta betalt. Varför inte då göra om alla landsarkiv till stiftelser också, så att riksarkivet kan få inte lite nya friska pengar? Och alla bibliotek, så att vi kommer runt den nya bibiotekslagen... och alla parker och lekplaster, så att vi kan ta inträde... och, och...

Nu tycks vi äntligen få ett forskarcentrum i Stockholm i och med den planerade riksarkivsfilialen i Arninge. Placeringen kunde ha varit bättre, men det är ändå ett rejält steg framåt för alla 08-forskare. Jag utgår ifrån att all forskning där, liksom på själva riksarkivet, kommer att vara gratis. Och det är naturligtvis bra. Men varför skall Stockholmarna och de som råkar vara bosatta i närheten av Ramsele ha privilegiet att forska gratis, när invånarna i södra Sverige liksom i Dalarna skall betala stora pengar? Och hur blir det med eventuella nya etableringar, t.ex. i Väst-Sverige? Gratis eller avgiftsbelagt?

Så här kan vi inte ha det!
Om Riksarkivet och kommunerna inte förstår vad de håller på med så är det vi släktforskare själva som måste ta i med storsläggan. Med försynta påpekanden kommer vi ingenstans. Uppvaktningar, protestskrivelser, namninsamlingar, insändare, mediastorm, demonstrationer - där har vi receptet som ännu inte har prövats i någon nämnvärd omfattning. Detta, om något, är uppgifter för Släktforskarförbundet. Det handlar ju om själva kärnan i vår verksamhet, den fria och rättvisa tillgången på källmaterial, och i förlängningen om bevarandet av offentlighetsprincipen! Är det oförskämt av mig att föreslå att Släktforskarförbundets koncentration kring skapandet av ett forskarcentrum i Stockholm så helt har upptagit styrelsens tid att man har glömt bort resten av vårt avlånga land?

När det gäller lån av mikrokort från SVAR så kvarstår mitt tidgare förslag som den enda rimliga lösningen på ett orättviseproblem som p.g.a. den kommunala självbestämmanderätten knappast annars går att få bukt med; Befria kommunerna! Gör låneverksamheten till en affär mellan låntagaren och SVAR utan inblandning ifrån bibliotek och kulturnämnder. Och utsätt verksamheten för konkurrens, så att priserna pressas ned till en rimlig nivå. Eller, låt staten, t.ex. via kulturrådet gå in och subventionera verksamhet generellt.

Och så det allra viktigaste! Gör som i Danmark. Placera ut en komplett uppsättning mikrokort från hela landet på samtliga våra landsarkiv. Det är där de hör hemma. Det är där det finns kunnig personal, ändamålsenliga lokaler, goda register och andra hjälpmedel. "Forskarcentra" kräver avgiftsbeläggning - arkiven och källorna tillhör folket!

Håller fullständigt med dig. Men om detta blir verklighet måste SVAR s priser ner. 5 kr per kuvert vore rimligt.

Ted Rosvalls inlägg handlar om att den kommunala självbestämmanderätten skapat ett orättviseproblem, genom att avgifterna för släktforskning kan variera starkt från kommun till kommun.

Den svenska modellen med ett starkt kommunalt självstyre verkar vara tämligen unikt i Europa. I Sverige kan till exempel en liten kommun bestämma sig för att bygga en stor simhall, på gott och ont, medan en motsvarande kommun i Frankrike vackert får lita på de högre politikernas välvilja i det avseendet. Så har jag åtminstone fått det mig berättat.

Detta gör att kommunpolitikernas inflytande kan blir mycket stort på lokal nivå, och också att de enskilda kommunernas prioriteringar av olika skäl kan se olika ut. Vissa kommuner kanske inte anser att de ska sponsra släktforskning med skattemedel, utan tar i stället ut avgifter för att täcka just den verksamheten. Det tycker jag de har all rätt till.

Så länge släktforskning är en hobby bland andra kan vi nog inte räkna med att bli särbehandlade. De flesta grupper får ju numera stå för mycket av sina egna kostnader, och det är väl rimligt att förvänta sig att också vi släktforskare får göra detsamma. Regionala skillnader - glesbygd, storstäder - måste innebära att det blir "orättvist", om man nu väljer att kalla det så: De som bor i närheten av Ramsele behöver inte spendera lika mycket pengar på släktforskning som många andra, exempelvis. Men det gäller ju allting, postkontor, livsmedelbutiker, och så vidare i all oändlighet. Rättvisa innebär inte att allt ska vara gratis.

I Sollentuna där jag bor finns en vacker kommunal simhall, som vissa delar av veckan är avstängd för allmänheten för att den lokala simklubben ska träna där. Jag gillar inte personligen att mina skattemedel ska användas för att subventionera en mycket liten grupps aktiviteter, som jag inte har något intresse av. Och vore jag inte intresserad av släktforskning skulle jag nog inte förstå varför kommunen skulle sponsra en sådan apart verksamhet, när det ändå finns så många hjärtknipande områden där pengar saknas.

Jag tycker inte att Släktforskarförbundet ska ägna sig åt lobbyingverksamhet i sådana här frågor, såvida det handlar om rent idiotiska fall. Däremot är Ted Rosvalls förslag att befria kommunerna från förmedlingen av mikrofiche gott, och borde väl gå att genomföra (det har man redan gjort i Sollentuna, inte för att det blev billigare för mig som släktforskare men billigare för kommunen blev det).

Politikerna i landets kultur- och biblioteksnämnder mobbar inte släktforskare på grund av en särskilt uttalad ovilja mot just oss. Det är jag övertygad om. Däremot gör de det på grund av okunskap, en bristande analys och kanske också som ett uttryck av den rådande tidsandan.

Vore inte mikrokort just mikrokort utan i stället vanliga böcker, en bunt tryckta pappersark inbundna mellan två pärmar, skulle vi släktforskare vid flertalet kommunbibliotek kunna låna in dessa gratis eller för en ringa penning (vanligtvis högst 5 kr). Det är betydligt billigare än vad mikrokort kostar att låna in. Och detta trots att portokostnaderna är högre. Jag har ännu aldrig hört politiker som på ett vettigt sätt kunnat förklara denna skillnad, inte heller någon ansvarig vid ett bibliotek.

Vi släktforskare kräver inte – och har aldrig krävt – att inlån av mikrokort ska vara gratis. Vi begär endast att avgiften ska vara densamma som vid inlån av böcker.

Så Sikeborgs resonemang om särintressen haltar dessvärre. Det är tvärtom så att nästan alla särintressen subventioneras vid biblioteken, vilket naturligtvis är helt korrekt. Oavsett om jag är intresserad av rara örter eller exotiska klädedräkter ska biblioteket kunna hjälpa mig, antingen genom att jag gratis får låna en bok ur samlingarna eller kan göra ett inlån för en blygsam slant. Vore inte denna ordning rådande kunde väl bara Jan Guillou, Gerda Antti, Herman Lindqvist, Astrid Lindgren och några till lånas ut gratis. Men problemet för oss släktforskare är alltså att vi särbehandlas negativt därför att de böcker vi vill läsa inte är tryckta utan på mikrokort.

Detta enkla faktum vägrar tyvärr politiker i allt för många nämnder att inse. De är så fyrkantiga i sin verklighetsuppfattning att de endast accepterar pappersböcker. Men kanske har den besparingsiver som rått under 90-talet tvingat fram visionslösa politiker. De som haft mer vidgade vyer har snabbt tvingats bort (eller tvingat ändra sig) eftersom de varit alltför dyra i drift.

Slutligen: ett inlån av en mikrokortvolym kostar biblioteken 15 kronor. Det är faktiskt långt mycket mindre än vad en vanlig bok som redan finns i samlingarna kostar att låna ut. Ett sådant utlån går på mellan 50 och 100 kronor (summan uppenbarar sig när man dividerar kommunbibliotekets totala årskostnader med antalet utlånade böcker).

Enligt min mening bör släktforskarförbundet agera kraftfullt och effektivt för att upplysa bibliotek och ansvariga politiker om det absurda i att ha olika avgifter för inlån av mikrokort och inlån av böcker. De biblioteksenkäter som förbundet årligen gjort sedan slutet av 1980-talet, senast av Matts Billgren och presenterad i Angeläget 1/97, är av utomordentligt värde i den argumentationen.

"Släktforskning är ett särintresse" utropar Ulf Sikeborg i sitt debattinlägg av den 16:e dennes. Och visst har han rätt. Det är därför att vi har detta "särintresse" som vi släktforskare ha gått samman i föreningar och förbund. Just för att bevaka våra rättigheter, se till att vi inte behandlas orättvist jämfört med andra grupper och andra särintressen.

Det är inte rimligt att jämföra släktforskning med sjuk- och äldrevård, skola och dagis eller parker och gator. Men däremot kan man gott jämföra oss med andra kultur- och fritidsaktiviteter, teater t.ex. och konsertverksamhet. Eller satsningar på idrottslokaler, fotbollsplaner, fotoklubbar och schacksällskap. Och framför allt bör man, som Håkan Skogsjö så riktigt påpekar, jämföra oss med bibliotekens övriga utbud och service.

"Bok som bok" är naturligtvis det enda rimliga synsättet, särskilt nu i dessa IT-tider, där allt vad mediasyn heter ställs på huvudet. Det är bara det, att våra Kultur- och Fritidsnämnder (för så har det tyvärr blivit i de flesta kommuner, att man har slagit ihop dessa ganska oförenliga områden och traditioner till oftast mycket olyckliga äktenskap) inte har hängt med, inte förstår att tiderna har förändrats. För dem som är vana att syssla med kritmaskiner och gräsklippare till Valtorps IF är steget ut i cyber-rymden ofta allt för långt, ja man orkar inte ens med klivet ifrån bok till mikrokort. Det kommer att ta decennier innan nämnderna fyllts på med alerta personer som kan se samband och ta logiska beslut, och tyvärr faller därför Håkan Skogsjös pedagogiska ambitioner i de flesta kommuner platt till marken.

Nej, om vi skall kunna förbättra forskningsvillkoren och skapa nationell rättvisa inom släktforskarleden så måste vi upp en eller flera nivåer ifrån kommunernas ankdammar. Vi måste få in fötter i kulturråd, kulturutskott, arkivens och bibliotekens styrelser och i kulturstiftelser och på universitetsnivå. Och så media förstås. En möjlighet som vi allt för länge har bortsett ifrån. TV och tidningar. Vi måste synas och höras, och inte bara sitta och skälla på varandra på våra riksstämmor och årsmöten...

För vi har faktiskt något så unikt som ett vitalt och engagerande kulturprojekt på gång. Inte ett "särintresse" för några få. Inte ett tidsfördriv för adelsfröknar och pensionerade generalmajorer, utan en kulturyttring som omfattar alla åldrar och samhällsklasser. Tänk om de styrande kunde fatta det...

Vilken status får en hobbyverksamhet som i allmänna opinionen betraktas som oviktig? Vad händer om vi själva ser vår släktforskning som hobbyverksamhet eller särintressen? Det gör det rimligtvis svårare att skapa ett stabilt gott anseende för släktforskningen hos makthavare i kulturdepartementet, hos akademiska forskare, hos arkivens och bibliotekens medarbetare och hos den allmänna opinionen.

Jag tycker att Sveriges Släktforskarförbund är på rätt väg i dessa avseende och har respekt för det som åstadkommits. Och delar förbundets uppfattning - som jag tolkar den - att Riksarkivet inte är en Stockholmsfråga utan en riksfråga. Hur ska RA betjäna forskare i Tomelilla, Borås och Bollnäs? Med post, telefon, fax och e-post och när landsortsbon kommer till huvudstaden? Då är det kanske inte så bra att Arninge ligger så långt från Kungsholmen.

Släktforskningens status kan förbättras och Håkan Skogsjö pekar på en självklarhet, som vi dock varit dåliga på att sälja in. Vi tillhör svenskt kulturliv som "amatörer" som lämnar fina bidrag till det professionella livet inom universitets- och arkivvärlden. Det ska vi vara stolta över. Liksom amatörteater och amatörkörer ibland inte håller måttet så händer det naturligtvis att släktforskare gör bort sig. Amatörer inom alla kulturområden har sin status och behöver aldrig skämmas för sina prestationer. Själv upplever jag gärna amatörverksamhet som ett ett friskt inslag i mina sommaräventyr.

De här frågorna har jag de senaste månaderna diskuterat fortlöpande med bl a Chris Henning, vår rikskände Anropet-redaktör. Vi är överens om att vi måste öka respekten för släktforskningen som kulturellt arbete med inslag av språk, geografi, historia och mycket annat som finns under rubriken kultur. Den ökade respekten får vi när vi kunnat föra ut budskapen om de kulturella insatser som görs inom svensk släktforskning. Släktforskningen utför dessutom en nödvändigt och oumbärlig arbete för arkiven. Utan oss kan de knappast nå de mål som Sveriges Riksdag lagt fast för dem. Sträck på er alla cirkelledare, ordförande och programansvariga inom Sveriges Släktforskarförbund.

Lyckas vi öka respekten för vårt arbete kommer våra röster att höras på ett annat sätt när vi argumenterar för andra avgifter på kortlånen. Vi kanske t om med kan förståelse för att det behövs en större rättvisa mellan huvudstadens innevånare och de i Tomelilla, Borås och Bollnäs när det gäller tillgänglighet av de kulturskatter som finns i arkiven.

Enligt Ted Rosvall ska jag ha utropat "Släktforskning är ett särintresse". Inte för att jag kan se att jag nå'nsin sagt just det - rubriken får redaktören ta på sig ansvaret för - men varför inte? Kan någon visa att just släktforskarrörelsen är en omistlig företeelse som alla bör ta på allvar och som därför förtjänar speciella subventioner ska jag ångra mig i säck och aska. von Gertten frågar: "Vad händer om vi själva ser vår släktforskning som hobbyverksamhet eller särintressen?" Jag tycker det vore för bedrövligt om vi inte såg vad vi gör som en hobbyverksamhet (den är ju för övrigt nästan undantagslöst på icke-akademisk nivå), utan gjorde oss pretentioner på att vara förmer.

Se på aktiviteten i en vanlig släktforskarförening. Vad jag har sett tycks det mest som hos en förening vilken som helst, med träffar och kaffedrickning, social samvaro, ett liten föreläsning då och då, några studiebesök på museer och kyrkoruiner. Forskar gör man mest till mans, efter behag; det lär vara få föreningar (och för den delen) släktforskare som gör sina forskare lättillgängliga också för andra, som inte tillhör de närmaste leden. Och det är sannerligen intet ont i det. Men berättigar det oss till anspråk på vara särskilt förtjänta av allmänna subsidier?

Håkan Skogsjö tycker att mitt resonemang haltar. Nåväl. För egen del går jag till ett bibliotek när jag söker efter en bok och till ett arkiv när jag söker ett visst arkivmaterial. Det är den uppdelning som väl de flesta upplever som normal. Att biblioteken ser det på liknande sätt och inte är särskilt entusiastiska över att låna in material från arkiv tycker jag inte är märkligt. Om man ska beräkna kostnaden för inlån av en mikrokortvolym för jämförelse bör man nog ta med de övriga kostnaderna också, som administration och porto och sådant; det blir lätt missvisande annars. Vad som framgick av Skogsjös räkneexempel var annars att biblioteken subventionerar bokbeställningar mer än inlån av mikrokort, men att båda grupper faktiskt subventioneras kraftigt redan.

Fortfarande tycker jag att det bästa vore att se till att kommunerna helt kopplades bort från SVAR och att släktforskarna själva får sköta den delen. Jag tror att först då har släktforskarrörelsen några egentliga möjligheter att utöva påtryckningar för att få SVAR att bli den kundanpassade organisation som vi väl alla efterlyser.

Ett litet post scriptum: Vill vi höja släktforskningens status bör vi först inrikta oss på att höja kvaliteten på våra forskningar. Hur många svenska genealogier på Internet är till exempel försedda med ordentliga källhänvisningar? Om vi inte ens klarar av en så elementär sak som att redogöra för våra källor lär vi inte kunna övertyga andra om vår omistlighet.

Befria kommunerna! kräver Ted Rosvall och får medhåll av Urban Sikeborg. De kommunala biblioteken bör inte befatta sig alls med mikrokort utan lånen bör bli en ensak mellan låntagaren och SVAR, anser båda.

En fråga inställer sig: Om jag bor i exempelvis Bengtsfors i Dalsland eller Rimbo i Uppland och tycker att det här med släktforskning kan säkert vara intressant, skulle vara kul att pröva. Hur ska jag då bete mig om mitt kommunbibliotek inte hjälper mig?

Placera ut mikrokort på landsarkiven, säger Rosvall. Men då måste jag åka till Göteborg eller Uppsala för att kunna forska. Det är reser på många mil och något helt annat än att släntra in på biblioteket i min egen kommun, låna in mikrokort och slå mig ner vid någon av läsapparaterna. Gör mikrokorten till en sak mellan låntagaren och SVAR, säger Sikeborg. Visst, men var ska jag läsa dem?

Det finns två viktiga orsaker till att intresset för släkt- och hembygdsforskning har kunnat blomstra i Sverige under de senaste decennierna. Den ena är mormonernas enastående insats att mikrofilma en stor del av det svenska arkivmaterialet på framför allt 1950- och 60-talen. Det andra den kultursyn som rådde bland biblioteken på 1960- och 70-talen, som gick ut på att bredda verksamheten till nya områden: musiken, konsten (låna hem en tavla) och mikrofilmerna fick flytta in bland böckerna. Varje länsbibliotek hade mikrofilmer för det egna länet, och filmerna lånades sedan ut till landets kommunbibliotek.

Konsten har väl försvunnit, men musiken finns kvar på de flesta håll (vad jag vet) medan mikrofilmerna (som numera ersatts av ett låneavtal med SVAR) lever en tillvaro som något som katten har släpat in på alltför många bibliotek. En avgift på 25 kr/volym, som förekommer på en del håll, kan inte ses som annat än en spark i skrevet på den nyfikne forskaren.

Men sparken kommer inte från mikrokorten eller biblioteken, utan från de politiker som just nu besätter taburetterna i den ansvariga nämnden. Eftersom politiker faktiskt är människor av kött och blod med ögon och öron, tillåter jag mig ändå att tro att de är möjliga att påverka, att de kan ta intryck av goda argument. Problemet är att släktforskarrörelsen inte argumenterar (den här debatten har nu pågått en vecka utan ett enda livstecken från någon i riksförbundets styrelse – hur ska det tolkas, till exempel?).

Sikeborgs och Rosvalls väg att förstatliga och centralisera låneverksamheten tror jag är direkt farlig. Nu finns faktiskt ungefär 290 kommunala institutioner spridda över Sverige som nästan alla känner ett ansvar (större eller mindre, förvisso) för släktforskningen. Många har en egen släktforskarhörna med några läsapparater, lämplig uppslagslitteratur och de närliggande föreningarnas medlemsblad. Och de har personal som ofta kan ge svar på de första stapplande frågorna. Detta är oerhört viktigt. Vi kan jämföra med vår egen riksorganisation, som faktiskt ännu inte har mer än ungefär 115 medlemsföreningar runt om i landet. Dessutom huserar ganska få föreningar i stora och fina hus i kommunernas centrum, som håller öppet varenda dag.

Att försöka öka respekten för släktforskningen (genom att exempelvis höja kvaliteten på forskningsresultaten) är självfallet en god gärning, som knappast någon kan invända emot. Fast Sikeborg har en väl nyttobetonad och elitistisk syn på släktforskningen och glömmer med sina nyliberala glasögon på näsan andra viktiga aspekter. När den fattige folkpensionären hittar en trevlig och fascinerande hobby som berikar hans liv, har det också ett värde – även utan källhänvisningar.

Men hur sjutton ska han kunna utöva hobbyn om det kostar 25 kr/volym att forska?!

Håkan Skogsjö skriver själv att "problemet är att släktforskarrörelsen inte argumenterar". Jag tycker att den här debatten lider just av det. Flera reputerade släktforskare har nu hävdat att släktforskarrörelsen förtjänar ökade subventioner från kommunernas sida, men så värst många konkreta exempel på varför detta skulle vara motiverat har jag inte sett. Vilken organisation som helst, vare sig det gäller körsång, gammeldans, idrott, kan anföra att de är folkrörelser - till och med i större omfattning än släktforskarna -, att de ger medlemmarna en högre livskvalitet, och att de därför, mer än andra, vore berättigade till kommunal särbehandling.

Något som gör mig mycket besviken är dock Håkans val att förvandla mitt inlägg till en fråga om politiska förtecken. Han skriver att jag har ett elitistiskt nyttobetonat synsätt, att jag ser genom nyliberala glasögon. Vad jag kan se är jag den ende av debattörerna hittills som inte har betygat släktforskarrörelsens förträfflighet, av det enkla skälet till att jag inte tycker att vad vi åstadkommer inte meriterar oss till något sådant. Gör vi anspråk på att vara förmer tycker jag att också är rimligt att kunna ställa krav på en viss kvalitet i vår verksamhet. Det är denna min uppfattning som Håkan uppfattar som elitistisk, om jag förstått rätt. Men hela vitsen med mitt inlägg är ju att jag inte kan se att vi skulle vara just förmer än andra rörelser.

Håkans utsaga att jag (förutom elitistisk) skulle vara nyliberal därför att jag inte tycker att kommunerna ska sponsra släktforskarrörelsen genom subventionerade mikrokortsinlån gör mig illa berörd. Det är visserligen vanligt att tillvita meningsmotståndare diverse politiska uppfattningar i syfte att försöka neutralisera dem, men jag hade inte förväntat mig något sådant här. Jag kommer därför inte att vidare delta i den här debatten.

Jag kan avslutningsvis bara rekommendera Håkan att kontakta Sollentuna släktforskarförening, en livlig och aktiv förening, och fråga dem om hur de lyckas överleva, med tanke på att de bor i en kommun där biblioteken inte administrerar inlån från SVAR. Jag tror att deras redogörelse inte skulle stämma särskilt väl med Håkans förutsägelser om hur det blir om biblioteken skulle kopplas bort helt från mikrokorthanteringen.

Jag vill lova Urban Sikeborg att jag aldrig skulle ha tagit ett förtroendeuppdrag i StorStockholms Genealogiska Förening om jag uppfattat denna förening som ett hobbysällskap eller en påtryckargrupp för särintressen. Det är min tolkning av orden hobby och särintressen. Jag respekterar den som läser in andra värden men så här ser jag på det.

Jag har stor respekt för den medlemm i ssgf som också njuter av den sociala gemenskapen och som ser detta som ett tillskott i livskvaliteten. Och till skillnad mot Urban Sikeborg så tror jag att många amatörer inom släktforskningen gör insatser som också kommer de professionella till del. Samtidigt som jag undrar om Urban Sikeborg möjligtvis skäms över de släktforskarkollegor som saknar akademisk elegans och underbyggnad i sin presentation av den egna forskningen.

I svensk kulturpolitik finns ett uppdrag för alla institutioner att göra sina kulturskatter tillgängliga för hela svenska folket. När Marita Ulvskog invigde Nya Moderna Museet kom denna fingervisning till ledningen fram i hennes kommentarer. Det gäller också Riksarkiv och Landsarkiv, Operan och Dramaten. I deras regleringsbrev finns alltid en tydlig skyldighet att göra särskilda insatser för att nå detta folkliga mål.

Här är ett av många områden där släktforskarrörelsen gör en samhälls-insats. Vi ser till att "vanliga människor" får möjlighet att smaka på kulturskatter som finns i arkiv, på bibliotek och som postorder via SVAR. (Visst är det skillnad på att låna en bok på biblioteket gratis och och tvingas köpa in sig via postorder för att få ta del av sockenstämmoprotokoll och dödböcker ur vår svenska historia) Vi ser t o m till att dessa vanliga människor får bekanta sig med etiska frågor för släktforskare och att de gör sig till duktiga och pålästa arkivbesökare. Vi gör med andra ord en del av det arbete som räknas till arkivens uppgifter enligt regleringsbreven.

Jag är stolt över att tillhöra Sveriges Släktforskarförbund och anser att förbundet gör stora samhällsinsatser väl värda att uppmärksamma. Och jag tror att det är viktigt att vi som är medlemmar i förbundet alla känner denna stolthet. Vi behövs. Vi är nyttiga. Vi är värda att samhället och dess institutioner lyssnar på oss. Vi är beredda att argumentera för våra åsikter.

Mot bättre vetande ber jag att få kommentera ett par meningar i Gustaf von Gerttens inlägg ovan, eftersom han direkt berör mig och min inställning till släktforskarrörelsen.

Gustaf vet att jag inte tror att "många amatörer inom släktforskningen gör insatser som också kommer de professionella till del". Han vet också tillräckligt om mig för att kunna säga att jag "möjligtvis skäms över de släktforskarkollegor som saknar akademisk elegans och underbyggnad av den egna forskningen". Det kan tilläggas att såvitt jag vet har jag aldrig träffat Gustaf personligen eller haft någon annan kontakt med honom.

Jag har mig veterligt aldrig ifrågasatt att amatörsläktforskare (till vilka jag själv räknar mig) skulle göra viktiga insatser för den historiska forskningen, och kan då lugnt säga att jag aldrig ens tänkt tanken. Jag saknar själv all akademisk skolning, är helt självlärd i historia och släktforskning, har - till skillnad från andra på denna sida - inga som helst förtroendeuppdrag inom någon genealogisk förening, och har ingen anledning att skämmas över någon. Var och en tar ansvar för sin egen forskning.

Jag har inte delat de andra debattörernas åsikter om vad begreppet 'rättvisa' egentligen innebär när man talar om hur mycket släktforskning ska subventioneras av kommuner och arkiv. Jag har därför uppgetts ha en elitistisk inställning och antyds se ner på amatörsläktforskare. Det är många gånger svårt att uttala sig om sina egna motiv och vad ens närstående egentligen tycker och tänker och vad som driver dem, trots att man borde känna sig själv och sin familj väl. Desto större anledning att vara försiktig med att tillskriva utomstående åsikter och motiv utan mycket god grund - detta är om något en källkritisk fråga, förutom en fråga om respekt, naturligtvis.

Jag menar att en grupp som ställer sig upp och kräver ökade subsidier för sin verksamhet, vare den är affärsmässig eller ideell, per definition blir ett särintresse. Det kanske inte klinger så vackert att tala om släktforskarrörelsen som ett särintresse, men i det här sammanhanget tycker jag det är befogat. Om vi vill att vår argumentering ska tas på allvar gäller naturligtvis att de skäl vi anför är hållbara och inte begränsar sig till retoriska uttalanden om hur viktiga vi är och att det vore orättvist att inte subventionera kostnaderna för släktforskning. Gustaf von Gertten anför ett sådant skäl när han tar upp släktforskarrörelsens betydelse för arkiven och folkbildningen, enligt de regleringsbrev han nämner. Men fler lär nog behövas.

Hursomhelst. I trygg förvissning om att jag även fortsättningsvis kommer att tillvitas än den ena, än den andra gruvliga åsikten så länge jag inte anammar den i sammanhanget politiskt korrekta uppfattningen, kan jag - innan jag säger adjö - kosta på mig att högt fråga mig själv: Vad är egentligen vitsen med en sådan här debatt?

Jag gläder mig åt att Urban Sikeborg kom igen med ett välskrivet inlägg om särintressen och subventioner. Då gjorde mina nålsting nytta i alla fall och jag kan nu betyga min respekt för ditt tonläge i debatten.

Det är bra att vi tycker olika för det tvingar oss att tänka till. Själv har jag i huvudsak hållit mig utanför subventionstänkandet och mera funderat över släktforskningens behov av att bevisa sin samhällsnytta. Visst gör vi nytta, Urban.

Vi har en kulturpolitik i Sverige och det ska vi väl fortsätta att ha. Vilken roll har släktforskningen och Sveriges Släktforskarförbund i det sammanhanget? Vad bidrar vi med med till fromma för den svenska kulturen och vad ska svenska kulturinstitutioner ge tillbaka till släktforskningen?

Låt oss fortsätta samtalet. Kanske öga mot öga vid något tillfälle.

Jag tycker debatten om rättvis tillgång till filmade arkivalier tenderar till att spåra ur. Diskussionen huruvida släktforskning är akademisk forskning eller amatörforskning är väl i och för sig intressant, men den är irrelevant i detta sammanhang. Poängen är ju få till stånd en likvärdig bedömning av olika medier eller dess generella innehåll. Vem skulle komma på tanken att fråga en boklånare om syftet med lånet. Om behovsprövning för boklån skulle införas, så skulle det upplevas kränkande. Det finns mikrofilmade böcker. De kostar mig 15:- + mitt returporto att låna på mitt bibliotek (i Grums). Det finns böcker, som innehåller enbart an- eller stamtavlor. De kostar 4:- att låna på samma bibliotek. Jag har just nu via fjärrlån från Umeå till låns Genealogia Sursilliana, en volym på drygt 1,5 kg, som kostar kommunen minst ca 50:- i porto. Var och en kan ju jämföra storleken på skattesubventionen mellan bok och film.

Jag förutsätter att mitt budskap gått fram och vill istället för argumentering ägna mig åt historieskrivning. Det tycker jag kan vara av värde. Ted Rosvall är inte den förste som agerat i detta sammanhang. År 1990 överklagade jag Grums kommuns dåvarande avgiftshöjning till 10:-. Det var i samband med att SVARs verksamhet startade. Därmed påstår jag inte att jag var först med att klaga. Då hade Håkan Skogsjö ställt den provokativa frågan Är tantsnusket mer värt än släktforskningen? syftande på en då aktuell bok av viss typ. "Den typen böcker har vi inte på vårt bibliotek" var dåvarande bibliotekschefs replik. Men den gick säkert att fjärrlåna. Och f ö så hade biblioteket ett antal böcker som 30-40 år tidigare varit diskutabla, t ex Agnar Mykles Sangen om den röde rubin.

Grunden till mitt överklagande var en skriftlig förfrågan till kulturnämnden vad som låg bakom avgiftshöjningen. Svaret var ungefär "God dag yxskaft" med de redan kända argumenten. Priset tog en ledamot i nämnden som muntligt meddelade sin omgivning att avgiftshöjningen berodde på en portohöjning av 22:50. Detta var droppen som fick mig att överklaga. I mitt överklagande citerade jag omnämnde nämndledamot. Jag fick till överklagandet en bilaga av f ordföranden för SSF, Erik Thorell, vars inlägg ju också var äldre än mitt. Han pekade på kommunernas självstyrelse som ett hinder.

I mitt överklagande till Kammarrätten klagade jag bl a på nämndens ignorans syftande på deras okunskap om vad saken gällde och missuppfattning om påstådd portohöjning. I ett brev till ett politiskt parti Grums benämndes mitt överklagande som påhopp. Naturligtvis hade Thorell rätt beträffande kommunernas självbestämmande. Kommunallagen var det enda lagrum Kammarrätten åberopade och de tog ingen notis om att jag åberopat Arkivlagen och Tryckfrihetsförordningen.

1993 meddelade Regeringsrätten att den ej prövade mitt vidare överklagande till denna instans.

Detta är en kortfattad redogörelse av mitt misslyckade försök att få politiker och myndigheter förstå vad det är fråga om. Och jag har inte varit ensam. Även Tor Cullberg från Alingsås har försökt. F kulturminister Bengt Göranssons fagra ord om arkivmaterial i Arkivutredningen Öppenhet och minne har visat sig sakna substans.

Lycka till med ytterligare argument. Jag har här velat tillföra några historiska uppgifter, som jag menar kan vara av värde känna till när man går vidare.

Något som förvånar mig är att inte användningen av datatekniken inte har fått ett större genomslag när det gäller släktforskning.

Mikro-korten var ju ett steg som man tog: från dokument-böcker-pärmar till lätthanterliga mikrokort som rymmer mängder med information. Om man ser till en mer allmän användning av datorer så har det ca 10 år på nacken. Vad är det som gör att man satsar stora pengar på nya forskaranläggningar när man skulle kunna använda dessa pengar till en kraftsamling och bygga upp databaser med denna information. I Finland har man kommit mycket långt med detta arbete. Jag vet att det pågår försöksarbete i Sverige med detta idag, bl a Umeå Universitet, men det största lasset drar enskilda personer/"eldsjälar" och olika föreningar runt om i landet.

Med informationen i databas kan även de som inte har egna datorer släktforska med hjälp av exempelvis datorer på kommunernas bibliotek. Jag tror att när/om släktforskarorganisationerna skall driva frågan om bättre tillgänglighet och lägre kostnad förarkivinformation skall man kräva att berörda myndigheter och institutioner kraftsamlar för att datorisera verksamheten.