Jag hade dock aldrig, ens i mina vildaste fantasier, kunna drömma om att bland det första jag skulle stöta på i min släktforskning, för en sisådär femton år sedan, skulle vara ett släktskap med finansfamiljen Wallenberg! Men så är det. Jag härstammar nämligen, direkt, från den allra första wallenbergska familjen, kronolänsman Jacob Wallbergs sextonhövdade barnaskara i Viby socken på Östgötaslätten. Till denna familj hörde närmare bestämt både Marcus Wal­lenberg den förste, som blev kyrkoherde och lektor i Linköping och farfar till den förste knö­sen A.O. Wallenberg, och Jacob Wallenberg den förste, känd som skeppspräst och ostindiefarare, samt författare till den allmänt kända romanen ”Min son på galejan”. Deras nutida nam­nar hör som bekant till de ohängda valpar som brandskattar sina bolag på bonusar i miljardklassen… Men det är en annan historia.
Min egen anmoder och familjerepresentant, var systern Sofia Wallberg, som gifte sig med rusthållaren i grannbyn Mörby och förblev vid sin läst, så att säga.

Med detta i handen, och mycket, mycket mer förstås, beslöt jag mig för att göra mig en sväng till Östergötland sommaren 1993. Jag ville se den lilla byn Viby, som sett likadan ut genom flera sekler, och möjligen också hälsa på mina förfäder i sina ättehögar i kyrkogårdarna där­omkring. Jag hade ju liksom blivit bekant med Vibys befolkning via husförhörslängderna, så det kändes som att åka och hälsa på dem ”en personne”, liksom.

Bernt Andersson från Veta hembygdsförening mötte upp på morgonkvisten, för som noggrann släktforskare hade jag naturligtvis kontaktat folk på plats, och blivit lovad en guidning i bygden. Han var en vänlig man, som tog sig en heldag för att visa mig omkring i bygden och dessutom bjuda på en smaskig lunch hemma hos sin danska fästmö. Så med honom som ciceron, snurrade vi runt bland gårdar och kyrkor för att söka efter det som fanns kvar av mina rötter.

Jag måste erkänna att jag blev rätt besviken. Av de förväntade epitafierna över hemkomna karoliner, blev intet, och på kyrkogårdarna härskade den stora ödsligheten. Där, verkar det, är det viktigare att maskingräsklipparen kommer fram, än att gravstenarna får stå kvar och visa att det är en kyrkogård. Enda trösten i eländet var den vackra kyrkan i Veta, som fått stå kvar med sina medeltidsmålningar tack vare envisa bönder, som gick så långt att de hotade kyrkoherden Hr. Jonn Fallerius (som dessutom var min anfader, är jag rädd för) med kniv för att inte kyrkan skulle rivas och bytas ut mot en ny. Det är inte utan att man skulle önska sig lite av det civilkurage sockenmännen visade på 1600-talet, när det gäller hur man förvaltar kyrkor och kyrkogårdar i dagens Sverige.

Viby by känns dock sig likt, där den ligger i skuggan av E4:ans trafikkarusell och nattöppna bensinmackar. Gårdarna står där de jämt har stått, i den trekant som bildas mellan den gamla landsvägen från Linköping till Skänninge och den som ledde till Mjölby. Man kan nästan föreställa sig den gamla byn, som jag sett på gamla kartor, och den stillsamma lunk som rådde för länge sedan, när det enda ljud som kanske hördes över slätten, var lärkans sång och vindens vinande i säden.

När dagen led mot sena eftermiddan föreslog Bernt Andersson att vi kunde titta in till en gammal skolkamrat till honom. En man som han trodde skulle kunna berätta om den gamla bygden och en del av mina förfäder. Så vi åkte till Mörby by där han hade sin hemgård.
Hans Hermansson, också han Wallenbergssläkting, tog emot oss ute i trädgården, och snart var vi glatt inbegripna i djupaste samtal om gemensamma förfäder och gamla legender. Det är märkvärdigt att uppleva vilken samhörighet man plötsligt känner, när man kommer underfund med att det finns andra personer som lärt känna förfäderna lika bra som en själv, och hur personlig man blir med människor som levt för flera hundra år sedan. Så plötsligt blir man väckt av sin skrikande mage, som talar om för en att man faktiskt inte ens har ätit en liten kaka sedan lunch, och att det snart är hög tid för att gå och knyta sig.
Den tankeläsande hustrun kom dock oss nödställda till hjälp, även om hon fick kämpa för att hitta plats åt kaffekoppar och bullar mellan alla pärmarna på bordet.

När mörkret slutligen lagt sig över slätten, och Bernt Andersson lyckligen skjutsats hem till sitt lilla hus i Mantorp, kunde jag ligga där, på en madrass i lastutrymmet i min lilla kombibil, och tänka att släktforskning nog är ett rätt trevligt sätt att spendera semesterdagar på. Långt, långt borta ifrån de dammiga och trista arkiv som många oinsatta tror att vi måste vara bosatta i för att lära känna våra rötter.
I buskaget vid parkeringen där jag hittat mitt natthärbärge, inledde plötsligt en näktergal sin knattrande sång, och borta i ett hallonsnår i diket längre bort anslöt en gräshoppssångare till den nattliga fågelkören. Det sista jag hörde innan jag somnade, var ett utdraget kattugglerop från den angränsande lunden.

Not:
Domkap. prot. 13/6 1683: "Refererade H. Jonn, att öfuerst leutenanten Gripenhwall will rijfwa Weeta kyrkia, och tycktes bäst, att någon af consistorio skall först besichtiga henne, innan hon rijfwes, och hwadh där i cassan är till att tilgå till byggnaden." Domkap.prot.14/4 1686: "Öfwerstleutn. Her. Gripenvall inkom och frågade, huru han skulle bära sig åth medh Weetha kyrkiobygnadt, som elliest är mycket trångh, och af sig sielf hafwer redan giordt contract med murmästaren om 160 D kppmt, hwilket contract upplästes. Jämwähl att någre socknemän äro, som eij dertill willie samtyckia. Dhe säga sig skola sättia en knif i dhen, som först giör dagswärke. Dher till 1. är kyrkan lijten. 2. sedan skieer dhet medh största församblingens samtycke. 3. är dhet ett tingsställe. Resol.: Dhem önskades till dhet wärket all lycka och wälsignelsse, effter dhe en gång samtyckt dher till, må dhet ett bref gå till församblingen, att och dhe, som intet willia så, må man sökia Her Landzhöfdingen om adsistence till fullbordandet." Domkap.prot.30/5 1688: "Uplästes en skrifft af Dn Pastore i Weeta, klagandes öfwer sine sochnemäns olidliga insolence emoot sin Pastorem, begiärandes sådant måtte recent och wederbörl. förekommas. Her Andreae Harelii attest öfwer detsamma uplästes af innehåld, huru som dhe illa utfarit på H. Kyrkoherden. Saken må gå till ting. Och Pastor får ett promotorial till tinget, att Pastor må effter Privilegiernas innehåld få sittia i fridh och sitt embete få förrätta."