När jag var sexton år reste vi tillbaka till Buenos Aires där jag är född. För mamma var det första gången hon hade en chans att hälsa på föräldrar och syskon som hon lämnat nio år tidigare. Resan tyngdes dock av det faktum att morfar inte orkat vänta, utan avlidit några månader innan. Pappa fick snällt stanna hemma och hålla ställningarna… Vi skulle ju vara borta i över ett halvår, för resan gick sjövägen och dåförtiden fick resor fortfarande ta sin tid. Efteråt har jag konstaterat att resan gjordes precis i skarven mellan båtera och flygera, och att fartyget (som plötsligt såldes till ett australiensiskt rederi, så att vi var tvungna att återvända med ett annat) i själva verket representerade en snabbt försvinnande epok som aldrig mer skulle komma tillbaka.
Det var en lång resa. Första etappen gick till London med bil. Jag minns den höga sjögången när vi korsade Nordsjön, och dimman, och alla sjösjuka passagerare. Sedan post- och passagerarfartyget Arlanza från London och fram till Buenos Aires. Den sträckan tog tre veckor, och vi anlöpte åtta hamnstäder på vägen dit. Det var ett äventyr av det klassiska slaget varje gång vi lade till i en ny hamn, och min bror och jag kunde tillbringa timmar vid relingen med att studera hamnsjåarnas tunga arbete. Detta var långt före containrarnas tid och allt skulle lastas och lossas manuellt. Fartyget tillbringade minst en dag med lastning och lossning i varje hamn, så vi fick gott om tid att utforska de hamnstäder vi angjorde.

Efter en vecka hade vi hunnit till Las Palmas på Kanarieöarna. Det var en lyckokänsla att spatsera på de soliga stränderna och veta att kompisarna satt hemma vid skolbänken och led!
Sedan följde nio dygns transport över Atlanten med bara himmel och hav och någon enstaka petrell som slog följe med oss för ett tag. Vid ett par tillfällen såg vi delfiner, men detta var tiden efter det stora rovfisket, så några större valar fick vi inte se.
Ett dygn innan vi siktade den brasilianska kusten kunde vi känna kaffedoften från rosterierna i hamnstäderna. Vi angjorde Rio de Janeiro, promenerade på Copacabana, besteg Sockertoppen (per linbana) och hälsade på pappas gamla svenska jobbarkompis ”Gunarsa”, som hade blivit så brasiliansk i sitt sätt att vi höll på att missa båtens avgång framåt kvällningen. Han tog det nämligen så lugnt, och det var så svårt att hitta lediga taxibilar, så att när min mamma och jag, samt ”Gunarsas” fru kom fram till Arlanza, så skulle man just dra in landgången och fara vidare. Problemet var nu att ”Gunarsa” och min bror hade tagit en annan taxibil, eftersom de var så trånga (det rörde sig om folkvagnsbubblor utan passagerarsäte fram) att de inte tog fler än högst tre passagerare.
Så Arlanza fick vänta, och efter en tjugo spända minuter med en nervös sjökapten, anlände så min skräckslagne lillebror och kunde äntra fartyget som den siste passageraren.

Den sista oktober 1968 anlände vi så till Buenos Aires, där hela tjocka släkten stod och väntade på kajen. Vi var solbrända och vackra efter tre veckor i tropikerna, de var bleka och glåmiga efter en lång och regnig vinter. Det gick dock inte att ta miste på den glädje de kände efter att få se oss efter så många år.

Huset jag bodde i som liten, som egentligen var mina morföräldrars, var ett stort och gammalt sekelskifteshus med fjorton rum och en kringbyggd trädgård. Det var avlångt, med rummen på rad längs en gammaldags veranda som vette ut mot trädgården och nästa hus gråa cementfasad. Där levde fortfarande min mormor, en moster och en morbror när vi kom på besök.
Morfar hade dött bara fyra månader innan vår ankomst, och allting i hans två stora arbetsrum stod precis så som den dag han hade lämnat det. Det var tusentals böcker, högvis med anteckningar och brev, lådor fulla med smågrejor, stenkakor med språkkurser, burkar med gem, suddar, pennor, ja allt som tänkas kan efter ett långt liv som jurist och intellektuell pensionär.
För mig var det en annan värld. Min far var visserligen också en riktig prylsamlare, men han ägnade sig åt att bygga modellfartyg och åt att läsa historieböcker, och han hade inte hunnit leva så länge som morfar… Så regniga eller trista dagar i allmänhet, stängde jag in mig i arbetsrummen och undersökte allt jag kunde.

Utöver den makt böcker och papper har haft över mig sedan jag var liten, har jag påverkats av den starka tradition som släkten haft att vårda minnet av våra förfäder. En av dem som förutom mina föräldrar varit en slags läromästare och återberättare av familjehistorien, var min nyligen avlidna moster Susana. Hon var familjens gammelnucka, och som sådan tydde hon sig till oss syskonbarn, som nog ersatte hennes egen barnlöshet. Hon kunde spendera timtal med att berätta det som hon hört skildras när hon var liten. Ofta hade vi en kittel med hett vatten med oss, och yerba-té som vi drack ur en kalebass med sugrör av metall. Hennes i vissa avseenden självvalda ensamhet berikade på sätt och vis min brors och mitt liv, för vi var goda lyssnare och många gånger hennes enda sällskap.
En dag hittade jag en släktutredning bland min morfars dammiga pappershögar. Den sträckte sig från min morfar och hans syskon, och bakåt, ända bort till slutet på 1500-talet. Det var en egentligen en agnatiskt stamtavla, med släktens manliga ättlingar och deras ingifta fruar, men den var relativt omfattande och hade uppenbarligen gjorts av någon forskare. (Senare har jag kommit underfund med att det rörde sig om ett utdrag ur ett biografiskt lexikon, ett ättartal över de rioplatensiska patriciersläkterna.)
Utredningen fångade mitt intresse, och jag minns att jag skrev av alltihop och skickade hem det till pappa, som blev alldeles eld och lågor och bad mig skicka allt liknande jag kunde hitta bland min morfars saker.
Jag hade aldrig reflekterat över mitt ursprung tidigare. Nu kunde jag plötsligt läsa om mina förfäder som kommit till Amerika på små segelskepp någon gång på 1500-talet och deltagit i den spanska erövringen av först Peru, och sedan den stora slätten nedanför Anderna i det som idag är västra och nordvästra Argentina.
Det långa besöket resulterade i att jag räddade mitt modersmål. Tiden i Sverige hade utarmat min spanska, och det var med viss svårighet jag kunde göra mig förstådd de första veckorna i Buenos Aires. Efter ett halvår med släkt och vänner talade jag åter flytande spanska, och sedan dess har det liksom fastnat i min ryggrad och förbättrats genom åren, framför allt genom att jag uppehållit en nära kontakt med min mammas syskon och mina kusiner.
Allt har en ände, så även halvårslånga resor till andra sidan jordklotet. Så i april äntrade vi ett nytt fartyg, denna gång den franska post- och passagerarfartyget MS Pasteur som bara delades upp i två klasser, och som ärligt talat hade ett bättre kök utan de sönderkokta engelska grönsakerna, men med en och annan mystisk specialrätt som fick en ung grabb att kväljas och be om spaghetti i stället.
Dessutom hade Pasteur trevligare utrymmen för turistklassen, och simbassängen var till på köpet större!
Nu var man därtill världsvan och hade en atlantkorsning bakom sig, så jag slapp det tvångsdop som var och en som passerar ekvatorn måste genomlida under ledning av havsguden Neptunus och hans sjöjungfrur!
Vi passerade ett kallt och regnigt Las Palmas så som man aldrig föreställt sig det. Och lagom till våren 1969 kom vi så fram till den gränslöst stora hamnen Hamburg, där hundratals fartyg låg förtöjda, och en ensam pappa stod och väntade på oss. Han hade tagit hand om alla papper jag skickat, och lovat att han en gång skulle börja släktforska också på vår svenska släkt, men tillade att det fick vänta till han blev pensionär. Ett löfte han aldrig kom att hålla, eftersom han insjuknade året efter sin pensionering och avled kort därpå. ■■■

Jojje Lintrup

Bildtext 1: ”RMS Arlanza”, byggd i Belfast 1960 för Royal Mail Lines, såld till Shaw Savill and Albion 1969, omdöpt till ”Arawa”, såld till Leif Hoegh & Co, omdöpt till ”Hoegh Transit”, omdöpt till ”Hoegh Trotter” 1972. År 1977 såldes hon vidare till Ace Transportation i Liberia och döptes om till ”Hual Trotter”. 1980 såldes hon till Ace Autoline och omdöptes till ”Trotter”. Upphuggen av Kaohsiung i Taiwan i december 1981.
Under sin period som post- och passagerarfartyg tog hon 464 passagerare uppdelade på tre klasser som hölls åtskilda i separata delar av fartyget. De två högre klasserna hade bekväma simbassänger på de övre däcken, medan turistklassen fick nöja sig med en liten bassäng i den bakre änden av skeppet.

Bildtext 2: Välkomstkommittén ombord på Arlanza för att spana in fartyget och ställa upp för obligatorisk gruppfotografering framför den minimala simbassängen. Jag står böjd som 4:e från höger bakom min moster Negra.