DALREGEMENTET OCH DEN SVENSKA KRIGSHISTORIEN

 Handöl 1719 En kort orientering
Av: PO Nordell, Falun

Klicka på det du vill läsa mer om

Dalasoldater efter Medeltiden

I Alsnö stadga lades grunden till Sveriges försvar. Tiden var 1297 och kungen Magnus Ladulås. Adeln bildades och fick sina privilegier men också försvarsplikter.
Gustav Vasa disponerade både denna adelshär, värvade styrkor och ett allmogeuppbåd. Han organiserade detta uppbåd till något av ett förstadium av indelningsverket genom att år 1544 stadga om att allmogefänikor skulle sättas upp i olika landskap - var och en bestående av 500 knektar. Det är viktigt att erinra om att Sverige då och till slutet av 1600-talet var en östersjöstat vilket inkluderade Finland och med centrum i Stockholm samt landgränser mot grannarna. Folk anskaffades till dessa fotsoldatfänikor ur bondebefolkningen genom s.k. uppbåd. Adelshären - senare Adelsfanan - bestod huvudsakligen av rytteri men även ofrälse rytteri bildades och den som bestod man och häst - rustmästaren - blev, liksom adeln, befriade från skatt för detta. Dessa system fanns kvar ända till 1800-talet.
Grunden var lagd till Dalafänikorna genom de dalkarlar som frivilligt - fast med vissa förbehåll - anslöt sig till Gustav Vasa under befrielsekriget på 1520-t. Förbehåll som senare visade sig ödesdigra för folk i olika dalasocknar genom Vasens hårda skatteindrivningsnypor.
Därefter och fram till Stormaktstidens början under Gustaf II Adolf var dalafänikor engagerade i ett flertal krigsföretag. Mot Danmark i södra Götaland även vid Ölands återerövring 1611, mot Ryssland i Balticum även ett flertal gånger i strider bl a vid det senare så bekanta Narva samt i Polen i Livland och Preussen. Fänikorna hade, liksom senare förband av olika slag, namn efter sina chefer ända fram till Yngre Indelningsverket.
Därefter bildades två regementen med dalaknektar och fänikor ersattes av kompanier som blev fler till antalen , vart och ett med ett färre antal soldater. 1617 slöt Gustaf II Adolf fred med Ryssland i Stobova. Tre dalafänikor ingick då i det nybildade Upplands storregemente.
Dalfolkets lojalitet och rättrådiga självständighet gentemot överhet har gått som en röd tråd genom historien från Sturarnas och Engelbrekts uppbåd till korpral Giftngs synpunkt på befälets ensidiga överenskommelse. 1613 rymde av sådana skäl dalkarlar hem från strider mot ryssarna i Balticum och blev bestraffade av kungen vilket fick till följd oroligheter bland allmogen i Dalarna.

Det äldre indelningsverket

1625 räknas som Dalregementets tillblivelseår som självständigt regemente med 8 kompanier. Redan 1621 gjordes en ny roteindelning i Dalarna och ett nytt sätt att i stället för utskrivning låta rotarna här leja sina soldater själva och ständigt hålla ersättare till hands. Man har senare brukat kalla detta för det äldre indelningsverket.
Då Sverige ingrep i det 30-åriga kriget 1629 överfördes Dalregementet till Preussen. Då användes för första gången soldatnamn, av vilka många fanns kvar ända in på 1900-talet och än i dag som släktnamn.
Dalakompanierna fanns med i alla slag på tysk mark mellan 1631 och 1642 och led mycket stora förluster. Under tvåfrontsanfallet 1644 mot Danmark fanns Dalregementet i Skåne fram till freden i Brömsebro året därpå.

Under Karl X Gustafs omfattande fälttåg i Polen och Danmark 1655-1660 fanns regementet med från början och överskeppades i juli 1655 till Pommern, deltog i strider i Polen och Livland, och fanns mot krigsslutet i Stralsund. Fyra nyrekryterade kompanier var 1658 kommenderade ombord på flottan vid sjöslaget mot holländarna om Köpenhamn och var även med om stormningsförsöket av Köpenhamn. Skåne tillföll Sverige vid freden i Roskilde. Freden blev dock dyrköpt. Kungen avled plötsligt och förmyndarna till KarlXI hade enorma ekonomiska problem att lösa när man inte längre kunde underhålla en armé genom anfallskrig på utländsk mark. Våra grannar utnyttjade situationen . Främst var det Danmark som angrep Skåne på nytt 1676. Dessförinnan hade halva Dalregementet befunnit sig en tid i Pommern och Brandenburg, där man måste kapitulera vid Anklam men fick återvända och anlände till Skåne först efter slaget vid Lund. I detta blodiga slag deltog dock den andra delen av regementet. Hela regementet med sina reserver fanns sedan med vid slaget vid Landskrona 1677.
Efter krigföring i Skåne mot snapphanar återkom resterna av regementet hem till Dalarna 1680.

Det yngre indelningsverket

Redan under krigsåren före 1682 hade Karl XI och hans rådgivare gjort upp planer för en ny krigsmakt. Denna organisation kallades sedermera ofta Det yngre indelningsverket. Egentligen syftar namnet endast på befälets löneförhållanden, tilldelningen av jordegendomars avkastning och boställen - tidigare benämnd indelningen. Korpraler och gemena skulle försörjas av ett antal bönder, ett system som kallades ständigt knekthåll eller rotering.
För infanteriets del innebar den nya organisationen att varje regemente i fred och krig skulle räkna 1200 man som skulle försörjas i ett landskap. Vid sidan av dessa fanns också värvade regementen som låg förlagda i städerna. Kavalleriregementen bestod av 1000 ryttare och de hemman som försörjde dessa och höll deras hästar kallades rusthåll och den bonde som hade huvudansvaret därför rustmästare. Det var från början tänkt att två hemman skulle bilda en rote och underhålla en knekt. På många håll var dock gårdarna dock små, varför flera hemman fick bilda roten. Det största hemmanet kallades stamroten och svarade för skyldigheterna mot kronan. De andra gårdarna i roten betalade allt efter sin bärightet en årlig avgift till stamroten. En av bönderna i roten utsågs till rotemästare, att betala soldatlönen och förvalta rotekistan med soldatens uniform och övrig utrustning utom hans vapen och ammunition som förvarades i kronans kompaniförråd, som vanligen fanns vid kompaniets mötesplats. I större delen av landet var soldattorpet beläget i rotebyn som en del av knektens löneförmån. I Dalarna där detta inte genomfördes utgick en särskild bostadsersättning. Här finns därför inga torpsyneprotokoll som i andra landskap. Den minsta enheten i organisationen bildade korpralskapet. Det bestod av 25 rotar belägna i de närmast varandra liggande byarna i en socken. Kompaniet bildades av sex korpralskap. Regementet bestod av åtta kompanier.
Bönderna i roten skulle själva anskaffa sin soldat. Om soldaten dog eller fick avsked skulle bönderna skaffa en ny man inom tre månader. Om han stupade i krig var de skyldiga att få tag i en ny inom ett år före mars månad.
På äldre dagar och efter avskede kunde både officerare och soldater bli gratialister, d.v.s. få underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa. Redan Gustav II Adolf hade anslagit det forna birgittinerklostret i Vadstena till gamla och skadade officerare och meniga, och ur dess fonder betalades underhåll enligt särskilda regler. För att kontrollera befälets och de menigas utrustning och tillstånd inrättade Karl XI regelbundna generalmönstringar vid regementena. De skulle hållas vart tredje år vid de indelta regementena och ännu oftare vid de värvade.
Vid mönstringen upprättade regements- och kompaniskrivarna en mönsterrulla över kompanierna. Vissa mönstringar företogs även mellan generalmönstringarna.
För Dalarnas var införandet av det ständiga knekthållet ingen nyhet då man hade tillämpat detta sedan 1621.
Allmogen här fortsatte alltså sitt tidigare åtagande mot kronan genom att hålla 1405 rotar, 1200 för Dalregementet och 205 för Västmanlands regemente. En nyordning tillkom då 150 rotar i Västerdalarna som hört till Västmanlands regemente nu tillfördes Dalregementet. Följande socknar hade rotar i Dalregementets 8 kompanier. Kompaniordningen följer Grills uppställning från 1850 talet.

1 Livkompaniet, Överstens kompaniHusby Stora Skedvi Hedemora
2 Leksands kompani Förste majorens kompaniLeksand Siljansnäs Ål
3 Gagnefs kompani Andre majorens kompaniGagnef Stora Tuna Ål
4 Gustafs kompani Överstelöjtnantens kompaniGustafs Torsång Vika Stora Skedvi Säter Stora Tuna
5 Västerdals kompaniMalung Äppelbo Lima Transtrand Järna Nås Floda Säfsnäs
6 Orsa kompaniOrsa Ore Våmhus Älvdalen Mora Särna
7 Mora kompaniMora Venjan Rättvik Sollerön
8 Rättviks kompani Rättvik Leksand Sundborn Svärdsjö Enviken Bjursås

Kompaniområden Karta över det indelta Dalregementets kompaniområden med äldre ordning och namn under Yngre indelningsverket. Ur Dalregementets personhistoria del I sid. 54

Den numrering av rotarna som gjordes upp 1682 jämkades efter hand och omnumreringar företogs för att bättre följa revböckerna (roteböndernas jordinnehav). Vid 1690 års generalmönstring i Säter under överinseende av Karl XI själv fastställdes den numrering som sedan gällde till 1901. Varje soldat fick en rotesedel med uppgift om vilka fastigheter som svarade för hans lön och hur stor denna var. Endast infödda dalkarlar fick lejas för att minska risken för rymningar.
Mobiliseringsvägar Karta över Dalregementets mobiliseringsvägar Ur Dalregementets personhistoria del I sid 48.




Det stora nordiska kriget 1700-1721

Fred rådde i landet under 1682 till 1799. Karl XIs förnyade organisation gick ut på att i första hand skapa en krigsmakt för landets försvar. Man skall då inte glömma bort att Sverige vid denna tid även omfattade stora områden på andra sidan Östersjön.
1699 ingick Sachsen-Polen, Danmark och Ryssland ett hemligt anfallsförbund mot Sverige och som främst var riktat mot landets östersjöprovinser.
I februari 1700 anföll en polsk här Riga medan Danmark i mars angrep Holstein-Gottorp. Efter den svenska invasionen på Själland slöts fred med Danmark i Traventhal redan samma år.
På hösten 1700 bröt tsar Peter in i Ingermanland men besegrades av Karl XII i slaget vid Narva. Därefter fortsattes kriget med Sverige och Polen som stridande parter fram till 1704, då de båda ingick en allians mot Ryssland.
1707 började svenska trupper tåga mot Moskva och besegrade 1708 den ryska armén vid Holowczyn men led samma år nederlag vid Ljesnaja. 1709 besegrade tsar Peter Karl XII vid Poltava. General Lewenhaupt kapitulerade vid Perevolotjna och hela den svenska armén upplöstes. Polen och Danmark bröt omgående freden och gick till nya anfall mot de svenska östersjöområdena. Dansk trupp landsteg i Skåne men genom slaget vid Helsingborg 1710 förblev landskapet svenskt. 1715 förklarade även Preussen och Hannover krig mot Sverige.
1716 anföll Karl XII Norge, men stupade vid Fredrikshald under det andra fälttåget 1718. 1720 slöts fred med Preussen och Danmark samt med Ryssland i Nystad 1721. Sverige hade i och med detta förlorat hela Östersjöväldet utom Finland.
Dalregementets insatser skilda år utgjordes i starkt sammandrag av följande.

Fredsåren 1722-1740

Freden i Nystad 1721 innebar stora territoriella och politiska förändringar för Sverige. Landet återhämtade sig långsamt efter de svåra krigsåren. Försvarets organisation kvarstod men dess utrustning och effektivitet var försvagat. Kungamaktens roll blev en helt annan än under den karoliska tiden och partipolitik kom att spela en stor roll i riksdagen. Hattpartiet började redan i slutet av 1730-talet planera ett revanschkrig mot Ryssland för att återta de förlorade provinserna. Detta realiserades då de kom till makten 1738.

Ryska kriget 1740-1742

Redan under 1739 planerades överskeppning av regementen till Finland - för storfurstendömet Finlands försvar och säkerhet.
750 man ur Dalregementet mönstrades på Rådmansö tillsammans med andra regementen för transport till Åbo i Finland. Övriga dalasoldater kommenderades till Stockholm med arbete bl a vid Dalarö skans och Vaxholms fästning. Några av dessa överskeppades senare till Finland för att fylla luckorna. Hela företaget var mycket illa planerat, utrustningen dålig och saknade motivation.
Kriget slutade i katastrof med kapitulation i Helsingfors 20 augusti 1742 och fred i Åbo 16 juni 1743, då Sverige måste avträda Kymmenegårds län samt Nyslott med angränsande område i Savolax. Ett stort antal stupade i slaget vid Willmanstrand 1741 men fler dog till följd av sjukdomar särskilt i vinterkvarteren samt under återtransporten i trånga farkoster till Sverige och som varade fram till oktober 1742. Trots detta beordrades rotarna att ställa upp med nya karlar till våren.

Dalupproret 1743

Dalaallmogens uppror 1743 – som något nedsättande har kallats Daldansen - var en följd av krigsföretaget i Finland. Man vände sig mot de ihållande kraven på ersättningsmanskap, man vägrade sända sina nyuppsatta rekryter till Västerbotten, man hade ett utbrett missnöje med krigsledningen i synnerhet i samband med det katastrofala slaget vid Willmanstrand där Dalregementet lämnades utan understöd samt regeringens köpslagan med ryssarna i tronföljdsfrågan.

I det stora uppbådet av folk från alla dalasocknar som efter gamla stråk tågade till huvudstaden under maj 1743 deltog 944 soldater i Dalregementet tillsammans med en del befäl mer eller mindre motvilliga och med varierande inställning till det hela. Efter flera överläggningar och sammankomster mellan demonstranter och regeringsrepresentanter kulminerade konfrontationen med tragedien på Gustaf Adolfs torg (då kallat Norrmalmstorg) 22 juni där ett stort antal stupade, sårades eller drunknade, varefter flertalet som inte flytt internerades.

Endast några dagar innan bataljen utspelade sig ingicks fred med Ryssland, för de flesta av allmogen troligen okänt.

Många av demonstranterna dog senare hemmavid under hösten till följd av blessyrer och sjukdomar ådragna till följd av strapatserna. De av regeringen föranstaltade rättegångarna ledde till flera dödsdomar och andra bestraffningar även bland regementsbefäl. Av säkerhetsskäl kommenderade regeringen Dalregementet redan i september iväg från hemorterna och förlades ända till april 1744 till tre avlägsna garnisonsplatser i landet, Lifkompaniet, Gustafs, Rättviks och Västerdals kompanier till Karlskrona, Leksands, Mora och Orsa kompanier till Kalmar samt Gagnefs kompani till Karlshamn.

Samtidigt som detta skedde inträffade en händelse som inte så ofta nämns i historieböckerna, nämligen att regeringen inkallade 12 000 ryska trupper till Sverige och som förlades i landskapen runt om Stockholm. På Karl XIIs dödsdag 30 november marscherade två ryska regementen genom huvudstaden. Officiellt gällde det ett skydd för anfall från Danmark, men syftet var att förhindra ett fullt möjligt inbördeskrig. Inom flera regementen i Svealand andra än Dalregementet hade det rått upprorsstämning. I Götaland var förbanden dock mer neutrala och regeringstrogna.

Det politiska läget i landet var även före kriget mot Ryssland mycket spänt och allmoge från många andra landskap än Dalarna gjorde sig efter detta beredda för protestaktioner mot regeringens in- och utrikespolitiska agerande . Att folket från Dalarna har fått ge namn åt resningen beror delvis på att budkavleverksamheten i landskapet var utvecklad och vägarna till Stockholm sedan gammalt väl upptrampade. Man kom alltså först på plats.

De ryska trupperna anlände först efter det att oron och motsättningarna börjat stillna. Hade de kommit tidigare vet man inte vad som blivit följden.

Pommerska kriget 1756-1763

Hattpartiet försökte genom att delta i Rysslands, Österrikes och Frankrikes krig mot Preussen återta de förlorade delarna av Pommern. Fred slöts 1763 utan landavträdelser från någondera parten.
Även Dalregementet deltog i kriget. Svenskarna ryckte regelbundet fram på preussiskt område under vårar och somrar och drog sig tillbaka till Stralsund och Rügen igen till hösten, förföljda av den preussiska armén. Rörelserna beskrivs i Pihlströms historik. Förlusterna i stid var fåtaliga men som vanligt vanliga genom fältsjukor.

Ryska kriget 1788-1790

Det Rysk-danska fördraget var fortfarande ett hot mot landet och Gustav III ville genom ett krig mot Ryssland revidera rikets östgräns i Finland och återta landområden i riktning mot Viborg. Efter ett arrangerat angrepp av ryska patruller kom kriget igång men dess stora anfall mot Fredrikshamn sommaren 1788 misslyckades. 1789 gick ryska armén in i Savolax men drog sig tillbaka efter en rad svenska motoffensiver. Danmark-Norge förklarade Sverige krig 1788 och dess trupper drogs söderut genom Bohuslän mot Göteborg mot den värmländska gränsen. Gustaf III reste till olika landskap i Sverige och lyckades uppbåda folk till flera Frikårer , bl a i Skaraborg och Dalarna, där han likt Gustaf Vasa talade till allmogen i Mora. Bönderna var av tradition kungatrogna och förstärkningsmanskapet kom snart iväg.. Västgötarna tågade från Skara till Göteborg entusiastiskt sjungande Bellmans Gustafs Skål! Dalkarlarna tog sig från Malung till de norska gränstrakterna i Värmland. Vad de eventuellt sjöng vet man inte.
1790 slöts fred utan gränsförändringar åt något håll.
Dalregementet deltog 1788 vid offensiven mot Fredrikshamn. Vid tiden för kungens statsvälvning 1789 kallade han 1200 man av Dalafrikåren till Stockholm och förlade den vid Drottningholm.
Dalarna uppsatte såsom första landskap ett särskilt vargeringsregemente för att förstärka stridskrafterna i Finland, dit det fördes i september 1789. Det tycks ha varit detta vargeringsregemente som deltog i de flesta av striderna i Finland efter 1788, medan det ordinarie regementet inte var involverat i någon nämnvärd utsträckning. Däremot var det många som dog av sjukdomar.
Efter fredsslutet upplöstes Dalavargeringsregementet och Frikåren.
1797 beslutades att Rommehed skulle vara Dalregemenbtets mötesplats.

Pommerska kriget 1805-1807

Sverige drogs in i Napoleonkrigen 1805. Det franska truppernas överlägsenhet var stor. Stridigheter var obetydliga. Det svenska försvaret i Pommern var svagt och trupper blev snabbt innestängda i befästningarna. 1000 man av den svenska truppen i Pommern föll i fransk fångenskap. I januari 1807 inneslöts Stralsund av franska trupper. Förstärkning från Sverige inkallades och skeppades över. Chef för armén i Pommern blev Gustaf Armfelt. Efter olika turer av politiskt maktspel i Europa lämnade fransmännen redan i april 1807 svenskarna i fortsatt besittning av Pommern.
En bataljon ur Dalregementet om 600 man bestående av 4 ombildade kompanier deltog:. 1. Gustafs och Gagnefs 2.Västerdals och Rättviks 3. Orsa och Mora 4. Liv och Leksands.
Man utgick 1 mars 1807 från Hedemora och 10 mars avgick fregatten Chapman med truppen från Karlskrona och efter landstigning på Rügen var man i Stralsund 13 mars. Svenskarna blev snart inneslutna i befästningarna av de franska trupperna. Ett befästningsverk på den lilla ön Dänholmen i sundet mot Rügen sattes i stånd. Dalabataljonen deltog i detta arbete med omkring 125 man för att säkerställa en reträtt ur Stralsund, som blev intaget av fransmännen. Dessa fortsatte sedan med att anskaffa båtar och flottar och med dessa föra över trupp till och inta Dänholmen 25 augusti 1807. Det var i samband härmed som dalabataljonen led förluster i fångar, sårade och stupade. Några lyckades att simma över till Rügen. Hur många och vilka av de saknade som stupat eller drunknat har inte kunnat utrönas. Många av de fångna svenskarna fördes iväg till Franskrike, varifrån folk återvände hem först efter freden 1810.
Natten till den 23 augusti kapades en av fransmännens flottar av 20 dalkarlar under ledning av sergeanten vid Rättviks kompani Johan Petter Klingius och drev med den över sundet till Dänholmen under fransk eld från fastlandet. Klingius samt nr 22 TROST, 38 BERGSMAN och 93 HOOK sårades och kunde föras vidare till Rügen. Den 23 september gick dalabataljonen ombord på skeppet Försiktigheten i Perd på Rügen för hemfärd.

Kriget mot Danmark och Ryssland 1808-1809

Dalasoldat 1808 Genom Tilsitfördraget 1807 drogs Ryssland över på Napoleons sida. Detta medförde att ryssarna tilläts att angripa Sverige. Danmark som stod neutralt fram till dess men drevs genom den engelska flottans angrep på bl a Köpenhamn över på den fransk-ryska sidan.
Ryska trupper gick till anfall mot Finland 21 februari 1808 och Danmark med Norge förklarade krig mot Sverige åtta dagar senare, båda tillföljd av Gustav IV Adolfs engelskvänliga politik. I kriget i Finland deltog inga trupper från det egentliga Sverige och de finska förbanden var helt utlämnade till övermakten. Detta orsakade kungens avsättning under 1809 genom en statskupp. Vid freden den 17 september 1809 tvingades Sverige avträda hela Finland och Åland till Ryssland.
På kungens order skulle Västra armén, som var förlagd till Värmland och i vilken Dalregementet ingick, rycka in i Norge under våren 1808. Strider utbröt på den norska sidan av gränsen men efter norrmännens motstånd och överlägsenhet i att utnyttja terrängen drog sig svenskarna tillbaka till olika orten i västra Värmland. Efter flera skärmytslingar från bägge sidor ebbade krigshandlingarna ut under hösten 1808 för att upphöra i november. Till detta bidrog att många blev sjuka och dog. En stor del av den Västsvenska armén tågade i mars 1809 från Karlstad till Stockholm för att efter sin närvaro vid kungens avsättning och Karl XIIIs kröning återvända till de västra gränserna. Där fortsatte stilleståndet och trupperna återvände till hemorterna under hösten 1809. Freden med Danmark ingicks 10 december 1809.
Dalregementet bröt upp 19 mars 1808 från hemorterna. Det organiserades i två bataljoner. Livbataljonen med de s.k. stabskompanierna under överste Cedenström (Livkompaniet, Leksands, Gagnefs och Gustafs kompanier) och överstelöjtnantens bataljon under arméöversten Carl Gahn, den s.k. Gahnska kåren (Västerdals, Orsa. Mora och Rättviks kompanier).
Gahnska kåren blev i grund slagen 25 april 1808 vid Trangen i Norge och led förluster i stupade. sårade och tillfångatagna. Norrmännen var överlägsna i konsten att utnyttja terrängen. Livbataljonen tjänstgjorde som gränsbevakning i Värmland. Förlusterna på den svenska sidan uppgick till 12 officerare, 1 bataljonspräst, 1 regementskommissarie, 1 läkare, 15 underofficerare, 13 spel, samt 25 meniga stupade och 390 man fångna varav 52 sårade. De norska förlusterna vid Trangen uppgick till 15 stupade och 52 sårade. De svenska fångarna fick efter hand återvända till Sverige.De sårade inkvarterades i gårdar i Björneby i Norge och blev väl omhändertagna. Samtliga döda begravdes på kyrkogården vid Aasnes kyrka i Norge. Bataljonerna drog sig tillbaka till svensk sida om gränsen och sammanslogs i slutet av augusti 1808 till en enda som förlades till att börja med i Järnskogs socken i Värmland. Ett fältsjukhus upprättades i Brevik vilket var framtvingat av den stora mängd soldater som blev sjuka, varav många dog. En stor gemensamhetsgrav ordnades i Sjönnerud söder om Boda i Järnskogs sn, där gravkullen utmärks av en stor minnessten och Dalregementets vapen. Senare på året drog sig bataljonen ned till Åmål där julen firades.

En ingående beskrivning av de två bataljonernas vistelseorter, verksamheter och öden under kriget 1808-09 ges i Pihlström sid. 175-194 resp. 195-216. Här står bl a läsa följande konsekvensanalys av drabbningen vid Trangen: En lycka i olyckan var att bataljonens fanor ej föllo i fiendens händer.
I Boda i Järnskogs socken i Värmland finns en begravningsplats i form av en kulle för ett hundratal soldater som dog vid Trangen eller dukade under i fältsjuka. 1878 inhägnades den av hemmanägaren Olof Olsson i Boda, som också reste en minnessten som han försåg med inskriptionen: Kongl Dalregementets begrafningsplats under fälttåget 1808. Rest 1878 af OOS. 1899 restes på platsen en mer än tre meter högt stenmonument med texten Åt minnet af 100 krigsmän vid Kongl. Dalregementet, som här funno den sista vilan 1808. Vid ingången sitter Dalregementets vapen och kring begravningsplatsen står 8 sexpundiga kanoner som skänkts av Livrustkammaren. (meddelat av Hilding Malmgren, komminister).
Från 3 mars 1808 uppsattes - i likhet med 1780 - en vargeringsbataljon om 500 man och i maj övade denna i Falun samt tågade till Karlstad under befäl av majoren Per Eckman och vidare till Töcksfors dit den kom 2 juli. Dessutom tillkom en friskyttekår i Dalarna omfattande 300 man, vilka samlades i Malung för övning och vidare marsch till Värmland. Även ett Lantvärn om 3 bataljoner tillkom vardera bestående av 4 kompanier om 150 man under mitten av 1808. Lantväret blev förlagt till mycket skilda platser såsom Eda i Värmland, Vaxholm och Dalarö utanför Stockholm, Fredriksskans i Gävle. Några blev kvar på Rommehed för att bilda ett skidlöparförband. Lantvärnet hemförlovades under vårten 1809 och tog med sig den s.k. lantvärnssjukan till hemorterna. Det bådades upp igen redan i maj för att ingå i norrlandsförsvaret under ledning av Georg von Döbeln mot de inträngande ryska förbanden och fanns undersommaren i trakten av Umeå men blott för att bistå vid efterdyningarna av slagen vid Sävar och Hörnefors. Frikåren avmönstrades i Falun 12 oktober 1809.

Fredsåren 1810-1812

Tillkomsten i början av 1800-talet av organisationer vid sidan av reguljära regementen i form av vargeringar, frikårer, lantvärn och ett begynnande beväringssystem även i Dalarna visar med all tydlighet att antalet soldater i ett vanligt indelt regemente inte räckte till i ett försvar och en krigsmakt i en tid med starka arméer som växte fram på kontinenten under Napoleontiden.
400 man ur Dalregementet var garnisonskommenderade på Karlstens fästning 1811.
Extra rotering i hela landet företogs, vilket gav Dalregementet 128 nya rotar med rekryteringsskyldighet i händelse av krig.
En första kommendering till arbete på Göta kanal vid Forsvik i Västergötland avgick 1812. Där byggdes kanalens första och fortfarande i bruk varande sluss av dalkarlarm som genom hela krigshistorien visat prov på anläggningsskicklighet och ofta anlitats därtill.

Krigen 1813 och 1814

1813 överfördes en svensk armé, dock inga soldater från Dalregementet, till Pommern för att bistå de allierade under ledning av den nyblivne kronprinsen Karl Johan av Sverige mot Napoleons armé. Som tidigare marsalk av Frankrike erfor han att det fanns alltför betänkliga svagheter i de svenska trupperna för att låta dem - förutom det svenska artilleriet - gå i elden vid Leipzigslaget.
Dalregementet avgick i april 1813 till fortsatt kanalbygge i Västergötland, men hade med utrustning för den händelse man skulle behövas i kriget på kontinenten. Vid mönstringen 23 april 1813 på Rommehed fanns under året uppsatt extra roterings- och förstärkningsmanskap med och styrkan uppgick till 1800 man. Dessa bildade 12 kompanier med folk från alla kompanier (Pihlström Del V sid. 241). Under kanalbyggtiden var man förlagda till orten som Sötåsen, Riddarhagen, Jönsboda, Vassbacken, Påvelstorp och Påtorp.
Medan Dalregementets indelta knektar befann sig där inryckte till Rommehed 15 maj 1813 hemma i Dalarna de första beväringarna i landets nybildade försvarsorganisation. Det var denna som efter hand och helt efter 1901 tog över landets försvar som baserade sig på allmän värnplikt.
På grund av det spända läge som uppstått gentemot Danmark-Norge beordrades regementet från Göta kanal till Uddevallatrakten under hösten 1813. Man förlades delvis vid Herrestad vid Uddevalla där en mönstring genomfördes 6-8 november 1813. Den rulla som skrev där var den sista som kom till före Sveriges sista krig. 1814 ryckte överlägsna svenska trupper under Karl XIV Johan in i Norge i ett i stort sett oblodigt fälttåg. Inga i Dalregementet stupade men omkring 60 man avled av sjukdomar i fält. Efter vapenstillestånd och freden förenades Sverige och Norge i en union som varade till 1905.
Sedan värnplikten införts 1812 upphörde rotarnas rekryteringsskyldighet under krig. Allteftersom det nya beväringssystemet byggdes ut under 1800-talet ökade antalet vakanser och indragna rotar i den indelta delen av regementena. I Dalregementet fanns år 1899 bara 914 effektiva rotar kvar. Ett stort antal rotar fick i stället bidra med lön till underofficerare eller regementsmusiken, som inte hade någon indelning.
1901 avskaffades indelningverket och det ständiga knekthållat. 99 år senare lades Dalregementet ned.

Litteratur om Dalregementet i urval:

[Till Dalarötter KLICKA HÄR]
Utformning och produktion: [ a l t e r e g o ]
© 2002 - 2003 Dalarnas Släktforskarförbund.