Blåst på konfekten och med en ganska begränsad ekonomi, råkade jag på en annan slags släktforskning i stället. Jag erbjöds nämligen att vara gäst hos min gamla moster Susana, och det första jag upptäckte då jag undersökt rummet där jag skulle sova, var en jakarandakista full med gamla dokument och fotografier. Mina morföräldrars arkiv!

Under dagarnas hetaste timmar, då cikadornas ljudliga konserter hördes från träden utanför det öppna fönstret, satt jag och bläddrade mig igenom bunt efter bunt av mormors gamla brev. Jag vek upp dem försiktigt, och följde de snirkliga handstilarna.
Där var brev från mormors pappa, välskrivna, ibland konstfullt upplagda så att linjerna korsade varandra i ett kvadratiskt system, eller så att han utnyttjade mellanrummet mellan raderna, för att skriva nya rader åt andra hållet… Han hade varit ute och rest mycket, och breven beskrev ofta de platser han var på.

Där var också kvitton från allehanda inköp, från skräddaren, från tandläkaren, från handskmakaren och doktorn, och apoteket. Där var också barndomsbreven från väninnorna, och beundrarbreven från grannpojkarna. Och kondoleansbreven.

Sedan var det buntarna till morfar. Många gratulationsbrev på doktoreringen, och många andra när han steg i graderna, och slutligen nådde domarämbetet. Visitkort från vänner, kollegor, studentkamrater, fotografier från middagarna och festerna… Och så de många breven från mamman, min morfars mor, och några från pappan. En liten lapp: ”Hoppas ni tyckte om pajen, skickar den med hushållerskans pojke. Mamma.”

En särskild bunt med papper handlade om min morfars farfar. Han hade nämligen stridit i befrielsekriget mot kolonialmakten, och senare deltagit i många andra bataljer. Slutligen hade han nått överstes grad, men inte riktigt räckt till för att bli general. Huvuddokumentet hade skrivits av sonen, min morfars far, för att fastställa familjens rätt till ett erkännande och en pension som staten bestämt skulle tillfalla alla barn och barnbarn till dem som bidragit till Argentinas tillkomst. Dokumentet åtföljdes av en bunt med snirkliga handlingar fulla av stämplar och underskrifter. Befordringar! En del av underskrifterna var mycket bekanta. Det var de högsta befälhavarna i Argentinas befrielsearmé, männen som numera står staty i parker och torg, och pekar mot horisonten med sina bronssablar.
Jag bläddrade med andakt. Tänk att dessa män en gång suttit i sina armétält och doppat gåspennorna i bläckhornet, och skrivit dokumenten. Jag såg dem framför mig, som i en napoleonfilm… Dokumenten var avslöjande. En del av hjältarna var knappt skrivkunniga!

Här och där i buntarna fanns kuvert med gamla sedlar, eller så låg där en prydligt sammanknuten bunt med identitetshandlingar. Där låg morfars och morfars fars värnpliktsböcker, morbrors alla gamla pass, askar med morfars stålpennor, burkar med gamla mynt. I ett knöligt kuvert låg det hår! Jag öppnade fliken och läste… Det var mitt hår, som morfar hade sparat!
Fotobuntarna var digra. Hög efter hög med gruppfoton, bröllopsfoton, porträtt. Där var gamla visitkort och kabinettfotografier, samt lite urblekta fyrfärgskort från sextiotalet.

Här sitter mamma tillsammans med mormor och morfar, mig och min lillebror. Fotot är taget i Buenos Aires 1958.

Ja, där satt jag, varje eftermiddag i middagshettan och bläddrade mig igenom hög efter hög. Tjocka buntar med tidningsurklipp, receptsamlingar, gamla korsord… Rena rama skattkammaren! Mitt bekymmer blev mycket tydligt allteftersom jag grävde mig djupare ner i kistan. Hur i all världen rädda detta till eftervärlden?
Jag började sortera buntarna. Lade allting i nyinköpta kuvert, där jag skrev innehållsförteckning och ett stort ”OBS! Slängs inte! Jag tar hand om allting!” Snart låg det bruna kuvert över hela rummet!

En av de sista dagarna hos moster nådde jag så slutligen botten i kistan. Där låg en bunt med brev och fotografier som såg ganska moderna ut. Det var mammas korrespondens med morfar, som hon skickat honom under sina första nio år i Sverige. Där låg alla berättelser om vårt liv, alla foton från vår barndom, alla skolkort, konfirmationskort, semesterfoton och svenska vykort. Där låg också lite tidningsurklipp som morfar frågat efter, för han ville lära sig lite svenska.

Alla foton var försedda med text på baksidan. Här är vi där, där gör vi det, där är hon och där är dom… Samma foton som sitter i föräldrarnas fotoalbum hemma hos mamma, men med förklarande text! Javisst, det är ju logiskt! Det är ju lösningen på hemligheten!

Jag insåg plötsligt min upptäckt. Det är ju där, i släktingarnas gamla fotobuntar på andra sidan Atlanten som namnen finns! Namnen på alla de anonyma människorna som tittar på oss från morfars och mormors gamla fotoalbum som de lämnat efter sig!
För min mamma kan väl inte ha varit den enda människan som skickade foton till sina föräldrar på andra sidan Atlanten, eller?