Så för ett par år sedan passade jag på att resa ner till Österlen, efter att ha bevistat släktforskardagarna i Ronneby Brunn. Större delen av den långa resan hade ju redan avklarats så att säga!
Jag reste med min lilla campingbil, en skåpbil inredd som en liten husbil, med de faciliteter man brukar utnyttja vid vanlig camping; spritkök, kylväska, sovsäck och sånt. Fast inga tunna liggunderlag här inte, en tjock och bekväm skumgummimadrass ska det vara för min stackars gamla kropp!
Jag hade först tänkt mig någon vecka på Bornholm, varifrån pappas farfar kom. Men överfarten med bil var så svindyr, att jag beslöt mig för att stanna i Skåne. Så vistelsen påbörjades egentligen dagen därpå, i släktforskarsalen i Ystads bibliotek.

Ja, ni vet ju hur det är ibland. Ett nytt ställe med pärmar och böcker, några läsapparater, en gammal dator… Så jag började med datorn, eftersom jag hade min forskning med mig i CD-format. Problem från första början! Datorn ville inte öppna CD:n… Diskussion med personal, som tveksamt gick med på att öppna för CD:n. Datavirus är ju farligt! Men till slut gick det.
Så nästa steg. Hur hitta i salen? Jaha, där sitter en dam och läser mikrokort. Jag frågar henne! Jodå, där är det, och där hittar du det. Tack så mycket! Men segt, jättesegt!
Jaha, vad göra? Jag frågar väl damen igen. Kanske hon har några tips?!
Kanske hon till och med forskar i samma socknar? Jodå, svarar hon, hon har jättemycket i Löderup, så vi tittar i varandras papper, respektive dator…

Det tar inte särskilt lång tid att komma underfund med att vi är släkt på långt håll, och att vi har många gemensamma anor i trakten. Snart kommer vi också underfund med att våra pappor är årsbarn. Jasså? Kanske de gick i samma skola? Det måste vi ta reda på.
Vi stämmer träff nästa dag för ett gemensamt besök i stadsarkivet. Där finns skolans samlade arkiv, där kan vi få reda på hur det förhöll sig. Arkivet har en cool atmosfär. Några projektanställda damer, och en manlig arkivarie, alla med fikakoppar i händerna och med en lång och uppenbart trevlig fikarast bakom sig.
Snabbt fram med skolans betygsböcker, pang, pang, pang, BINGO! Vi hittar klasserna i Löderups mellanskola, och där står namnen på våra pappor. De hade gått i samma klass!
Men inte nog med det… Damens farfar var pojkarnas lärare!

Dagen därpå följs vi åt till Löderups skola på kvällen. Där finns (fanns?) en filial till biblioteket där österlenska släktforskare deponerat en bunt med pärmar med avskrifter ur socknens kyrkböcker. När vi kliver ur bilen, stannar en annan bil på P-platsen. Ett äldre par följer efter oss in i biblioteket. Vi hittar snart hyllan med pärmarna och börjar ta för oss. Efter en stund hör jag en röst bakom ryggen: ”Heter du Lintrup?”
När jag vänder mig om, är det den äldre kvinnan som står där. ”Jo, det är jag.” svarar jag.
Kvinnan ifråga hade skrivit till mig några år innan. Hon kunde nämligen berätta att hennes man hade träffat min farfars far när han var liten, och att han mindes att gubben hade gått för sig själv och rensat sparrisland åt hans föräldrar. ”Han kom hem till mina svärföräldrar varje kväll och frågade efter gårdagstidningen, ser du. Och så gick han den flera kilometer långa vägen hem för att få den uppläst av sin hustru. Gubben kunde nämligen inte läsa själv – han var analfabet.”
”Det var under finska kriget, och han ville veta hur det gick därborta. Jag tror att han hade en son som var med där…”
”Jo, svarade jag, men det måste ha varit min pappa, sonsonen. Han var frivillig under kriget i Finland.” En vemodig värme spred sig i mitt bröst. Detta var ett vittnesmål om den kärlek och omsorg den gamle hade hyst för sitt barnbarn, min pappa.

Ja, sådär fortsatte det. Släktforskardamen slog följe med mig eftersom hon också var i Ystad på semester, och vad bättre kan man göra ett par sensommarveckor än att åka omkring på upptäcktsfärd i Österlen!

En dag drog hon sig till minnes att hon träffat en annan dam på badstranden som också hade en pappa av samma årgång som våra. En pappa som fortfarande levde! Så vi stämde träff med honom.
Gubben var osedvanligt pigg för sin ålder. Eller så gjorde uppmärksamheten susen… Han var i sitt esse och berättade om skoltiden. Tyvärr hade han inte gått på Löderups mellanskola, utan i Backåkra! Men det var kul att höra den gamle mannen berätta, och fick oss båda att minnas våra egna pappor. De hörde ju en till oss så välbekant generation!
Plötsligt fick jag för mig att fråga om han hade något konfirmationsfoto. Jajamän, det hänger här i hallen! Vi tittar tillsammans på den stora gruppen barn. Är det inte pappa där längst bak? Fram med luppen. ”Jaa, titta, han är ju lik dig!”
Se där, ett foto på min far som jag aldrig sett honom förut. Som tonåring, men så lik sig själv… Tänk att folk har samma stil hela sitt liv!

Det blev en massa åkande kors och tvärs. Ena dagen Simrishamn, andra dagen Kivik, eller så någon av de många stenåldersgravar som finns överallt, loppisar, gallerier, kaféer, pizzerior, kyrkor, arkiv, museer och krimskramsbutiker. På väg tillbaks från norra Österlen en eftermiddag, lägger jag märke till några stora vita måsar på ett fält. Jag kör och tittar, och så förvandlas måsarna till storkar! Arton storkar på ett och samma fält! Resultatet av ett antal års avelsprogram. Problemet är att de inte flyttar bort på hösten, och det måste lösas innan man kan säga att man säkrat storkstammen i Skåne.
En annan dag får vi kontakt med de vita ormvråkarna från trakten. De kallas börringevråkar och är vita som måsar. Från bilen skräms de inte bort, och med en kikare kan man detaljstudera dem när de sitter och kikar efter byte från staketstolparna nära Brösarps backar. Några passerande stora trumpetande tranplogar minner om att sommaren är slut.

Vi letar också efter gårdarna våra förfäder bebott, och i sökandet efter en gård på slätten väster om Simrishamn, frågar vi en gammal man som står i duggregnet och lutar sig mot sin spatserkäpp. ”Ingen aaaning, svarar gubben, ja e från Söötelje!” Och nog känns det lite märkligt, att det faktiskt kan vara riktigt svårt att hitta genuina skåningar på Österlen numera.

En av de sista dagarna gör vi så ett besök på Löderups mellanskola. Jodå, den står kvar fortfarande. Vi stannar och kikar på den från vägen. Det verkar bo folk där. En halvnaken man går och ordnar i trädgården. Han tittar på oss, så vi frågar om vi kan få titta på skolan. Han är polack, eller kanske tjeck, och han berättar att de är ett konstnärskollektiv som äger skolan. Ingen bor där, men de har sina ateljéer i huset.
Vi går in. Skolhuset har mycket av sin ursprungliga utrustning kvar. Tavlor, lite bänkar, gamla stolar… Vi knallar genom hela huset, tar oss upp på övervåningen. Här har våra pappor gått i skolan tillsammans, och hennes pappa och farfar var till och med bosatta i lärarbostaden på tomten. Häftigt! Polacken ler lyckligt. Tänk att folk kan bli så glada över att glädja ett par entusiastiska släktforskare!
Och tänk en så häftig släktforskarsemester det blev med slumpens hjälp!