I min numera rätt utrotningshotade och föråldrade stora argentinska släkt har man alltid bröstat sig över att en av de största historiska figurerna i den argentinska historien är en av dess söner. Det gäller Domingo Faustino Sarmiento, som ledde nationen 1868-1874, men som under hela sin levnad utkämpade den ena bataljen efter den andra för att reformera landet och "rädda det från barbariet".
Han ses som den store magistern, hyllad av alla som den som grundat skolväsendet i Argentina - och som sådan naturligtvis hatad av alla dem som vantrivdes i skolan och fick dåliga betyg. Men också firad - och hatad - för alla reformer han satte i verket under sin tid. Han omdanade Argentina, från en efterbliven och provinsiell boskapsranch i kolossalformat, till en modern demokratisk nation som kunde mäta sig med vilket europeiskt land som helst. Kyrkan hatade honom mest, framför allt för att han var frimurare och kämpade för en sekulariserad skola.
Han blev vald till president medan han var kvar i USA som "minister", dåtidens ambassadörstitel. En märklig historia bara den, då hans medarbetare skötte valkampanjen hemma i Argentina utan hans personliga inblandning. Särskilt aktiv var hans unga älskarinna, Aurelia Vélez, dotter till Dalmacio Vélez Sársfield som skulle komma att bli inrikesminister i hans regering.
Katoliker älskar emellertid sina mödrar. De jämförs med madonnan, Jesu moder Maria, och glorifieras i den mån de varit goda mödrar. I fallet med Sarmiento så hittar vi typexemplet på den goda modern i hans mor, som gav sin ende son en så god uppfostran, att han blev så bemärkt. Doña Paula Albarracín beskrivs som den flitiga modern, som satt vid sin vävstol under fikonträdet och arbetade dag och natt för att få ihop medel till sonens skolgång. Och alla argentinarna känner till historien, väl beskriven i varenda historiebok, från dagiset till universitet…
Så det finns mycket att vara stolt över i släkten!
För den närmaste släkten - eller familjen, som man säger där - har Sarmiento varit högst närvarande som en slags onkel. Han samarbetade med min mammas farfar under en lång period, och var tillsammans med honom en av grundarna till den argentinska djurskyddsföreningen, min morfars fars livsverk. Därför var Sarmiento också ständigt närvarande vid familjens dåtida högtider, och kom att bli min morfars gudfar då han föddes. Egentligen, sades det enligt alla biografier och släktgenealogier, var han kusin till min morfars farfar, och Doña Paula, hans mor, syster till min morfarsfars farfar.
Nu är det som så med familjetraditioner, att skrapar man lite uppe på ytan, så kan hela alltet spricka. Och så blev det förstås när jag lade mig i och började forska i hur det egentligen förhöll sig. För alldeles nyligen, när jag var på besök i San Juan, den stad där släkten har sina fastaste rötter, fick jag till min stora förfäran se att Sarmiento nog inte var min morfars farfars kusin, utan bara nästan!
Det visade sig nu, att den officiella biografin förlitat sig på de uppgifter som en av Argentinas mer kända genealoger, Carlos Calvo, publicerat i början på förra seklet. Och att ingen någonsin gjort sig jobbet att kontrollera om uppgifterna var sanna eller inte. Alla tog dem för givna, tills jag en dag i november tog mig en egen titt i kyrkböckerna! Jo, där stod det tydligt, av tre bröder, som hade gift sig med tre systrar, hade Calvo felaktigt skapat två äktenskap. Helt enkelt blandat ihop och förenat det ena paret med det andra!

Och, visade det sig, Doña Paula var dotter till det ena paret, medan min morfarsfars farfar, Lucas Albarracín, som alltid varit Doña Paulas "bror", egentligen var hennes "dubbelkusin". Ingenting förändrades turligt nog i de bakre delarna av anträdet, för de följande generationerna var identiska. Men kopplingen mellan vår familj och president Sarmiento gled iväg ett snäpp bort, trots att vi fortfarande är "lika mycket" släkt.
Nu funderar jag som bäst över hur jag ska släppa den här bomben bland släktingarna. Det är svårt att grusa illusioner som det tagit generationer att bygga upp. Nästan som en ny elfte september - som för övrigt inte var någon ny amerikansk företeelse, utan som grundades den dag min numera mer avlägsne släkting Sarmiento dog, den elfte september 1888. Risken är att man slutar som självmordsbombare, om någon blir sint och slår nåt i huvudet på mig!
Källor:
- Familjetradition muntligt (1952-2004);
- Vigselbok San Juan La Merced 1708-1746 s.49, 1751-1771 s.52, s.63;
- Carlos Calvo: Antiguo Nobiliario de el virreynato del Río de la Plata;
- Guillermo K. Collado Madcur muntligt (nov.2004);
DALARÖTTER ges ut av / is published by © 1997-2005 Dalarnas Släktforskarförbund.
|