|
- Tillbaks
Genklang 8
Källkritik
Register till
föreningens
medlemstidning
|
|
Källkritik - en fråga om att ha torrt på fötterna
JOJJE LINTRUP
Under hösten har en debatt pågått via internet och släktförskartidningen
"Rötter". Den har behandlat ett rätt sällan berört ämne inom släktforskar-
kretsar, nämligen källkritiken.
Att vara källkritisk är ett förhållningssätt som alla forskare, oavsett ämne eller intresse, ska acceptera helt ut. Det är lika viktigt som att man inte tror på allt som står skrivet i tidningen, bara för att det råkar stå skrivet där! Oavsett om man betraktar sig som en glad amatör, eller om man har lite större ambitioner, är det en dygd att vara källkritisk. Man kan inte tro på allt! Man kan inte hävda att vissa uppgifter är sanna, bara för att någon bara har påstått det. Att välja att blunda för varningar och kritik av vissa oseriösa källor, bara för att man då får en "finare" antavla, gör ju att antavlan blir helt värdelös...
Låt oss ta ett exempel: Den pågående debatten om Elsa Nilsdotters anor som vi kunnat följa här i GENKLANG har gått ut på att tillrättalägga en del grova missuppfattningar och misstag som gjorts under årens lopp, både av erkända forskare och av rena amatörer. Problemet är just att vissa släktforskare håller misstagen vid liv och envisas med att tro på uppgifter som ingen hittills kunnat bevisa på något sätt! Vi som arbetar med GENKLANG har på så vis, med en viss risk för att flera skulle nappa på de felaktiga uppgifterna, velat illustrera vilka problem som uppstår, om man inte är källkritisk.
KLÅPARE OCH BEDRAGARE
Under sekler lopp har många personer av "bättre" börd låtit upprätta "stamtavlor" över sina anor. Inom adeln var det inför giftermål och arvstvister många gånger viktigt att kunna bevisa sin börd. Så är det inte ovanligt att påträffa släktutredningar i t. ex. domböcker.
Inte sällan "bättrade" man på sina anor för att få ut fördelar av det. Man var alltså inte alltid ute för att göra ett genealogiskt arbete, utan kunde tjäna pengar och status på det. Och som i andra sammanhang där man kan tjäna en hacka, uppträdde bedragare och skurkar... och gör så än idag.
Sedan har vi de personer som gör saker och ting "lite enklare" för sig. De som genar lite i kurvorna och hoppas på att de har tur... Några kanske inte litar på sin egen förmåga, andra struntar i att vara så "noga". En inställning som i och för sig kan vara förståelig, men icke desto mindre helt förkastlig!
TORRT PÅ FÖTTERNA
En seriös släktforskare ska om han ska vara trovärdig, och det vill väl alla vara, kolla sina källor noga! Det man inte forskar fram själv och kan belägga på något vettigt sätt, bör man vara försiktig med. Oavsett vilken man får uppgifterna ifrån, ska man helst kontrollera att de är riktiga.
Om uppgifterna visar sig vara oriktiga har man ju ingen nytta av dem!
Försiktigheten ska vara stor, men jag anser nog att det finns gränser för hur rigorös man ska vara. Det går trots allt inte att gardera sig 100%igt i alla lägen. Att t.ex. inte lita på vad som står i kyrkböckerna, gör ju släktforskning helt omöjlig. även om man kallt ska räkna med att det smyger in en hel del fel där också. Som tur är brukar felen avslöjas rätt snabbt, men det lönar sig att vara extra noga!
Ett sätt att undvika att falla i de största groparna är att prata med mer erfarna släktforskare. Det vet i allmänhet vilka källor som är "farliga" och kan varna för dessa. Dessutom ska man läsa olika medlemstidskrifter, som ju vanligen tar upp och diskuterar fel man påträffat.
Ett annat sätt att undvika missförstånd är att vara noga med att ange källorna i det man publicerar. Då är det lätt för kritiska läsare att se vilket grundmaterial man har haft och döma arbetet efter det. Den som vill göra det extra lätt för sig att vara källkritisk, anger källor på allt som görs. Så kan vem som helst se var man fått uppgifterna ifrån.
Själv så har jag ambitionen att alltid ange källan till mitt material, om det kommer från annat dokument än de vanliga kyrkböckerna. Det kan t.ex. vara genealogiska verk och uppsatser, domböcker, biografiska och historiska verk, andras publicerade arbeten, m.m.
DEBATT I NÄTTIDNINGEN "RÖTTER";
Den pågående debatten via internet (ett f.ö. alldeles utmärkt forum för en sådan debatt) tar upp frågan om att man diskuterar källkritiken alldeles för lite i bland föreningar och i de handböcker som står till grund för mycket av den "utbildning" de flesta släktforskare får vid sin debut. En del debattörer föreslår en auktorisation av släktforskare, dvs en slags "legitimation" för sådana som vill verka som cirkelledare och kanske publicera artiklar i någon släktforskartidskrift. Andra anser att man inte heller genom detta kan komma tillrätta med bedragare och charlataner, utan att det enda rätta är att öka upplysningen bland "vanliga" släktforskare.
Jag själv tror inte på en auktorisation av "lämpliga" släktforskare. Var skulle man dra gränsen? Skulle i så fall alla som inte hade auktorisationen betraktas som oseriösa? Och skulle alla auktoriserade personer i så fall alltid vara vederhäftiga?
Sällan! Alla gör fel! Enda skillnaden mellan en seriös forskare och en oseriös är den inställning man har. Detta kan bara tillrättaläggas genom en konsekvent "uppfostran": Att från början se till att alla som börjar med släktforskning är noga med källkritiken och att alltid ange varifrån man fått sina uppgifter.
Jag ogillar personligen alla eliter inom amatörforskningen, såväl självutnämnda orakel som alltid anser sig ha rätt, som av andra "auktoriserade" som tror att de blivit felfria och "vaccinerade" mot sina egna misstag. Ingen är felfri! Och som jag skrev i mitt inlägg i denna debatt: Människan är trots allt alltid människa, och hur många pigor blev inte lägrade av sina husbönder utan att det någonsin kom fram?! Den frågan måste man ha i ryggraden när man ger sig in i släktforskningens vindlande rotsystem.
|
|
