|
- Tillbaks
Genklang
11-12
Stut Hans
Register till
föreningens
medlemstidning
|
|
Stut Hans Ersson från Ore
(1829-1890)
AV: JANNE HALLSTRÖM, SUNDBYBERG
Min morfars farfar, Stut Hans Ersson föddes den 6 september 1829 på fastigheten Arvet nr 2 i Ore socken, och blir näst yngst i en barnaskara på fem. Föräldrarna var Stut Erik Andersson och hans hustru Anna Olofsdotter. Hans har två äldre tvillingbröder Erik och Anders, mellanbrodern Olof samt en yngre syster, Anna. Vid 20 års ålder bryter han upp och flyttar till det relativt nystartade järnbruket Rönnöfors i Offerdal.
Offerdals socken, norr om Storsjön i Jämtland var urgammal jordbruksbygd med nära kontakter med Norge. Förutom jordbruket dominerade jakten. År 1849, när Hans Ersson kommer till socknen, har de stora skogsbolagen längre ner vid Indalsälven inte riktigt kommit igång med sina uppköp av avverkningsrätter, men det ska inte dröja länge till. Utnyttjandet av det järnhaltiga myrgruset har däremot funnits sedan långliga tider (för rent lokala behov). På 1700-talet smiddes betydande mängder spik. En del järnsmide såldes också till Norge eller byttes mot hälsingarnas fiskprodukter. Gruvor fanns med statlig uppmuntran redan på 1600-talet, både bly och silvergruvor. Man bröt också kristall. Myrmalmsblästring i speciella blästergropar fanns på många platser, man gjorde bl a yxor, knivar och stekpannor av mycket god kvalitet.
Redan år 1844 hade fyra förmögna alsenbor startat ett bruk i Åflo, och de lät då hämta en ung bergsingenjör Karl Ferdinand de Ron nere från Svabens bruk i Hälsingland, som skulle sköta ruljangsen. De satsades hårt i Åflo på smedjor och arbetarbostäder. Man tillverkade spik, liar och tackjärn. Det hade gått bra till att börja med, och efter tre år beslöt man att bygga en tre gånger så stor anläggning med masugn i Rönnöfors. En bro över Rönnöforsen byggdes med brostuga och broavgift. Men de Ron och hans ägare har satsat och lånat lite för storartat. Lånebilden är trasslig. Fru de Ron räddar en del av sin medförda förmögenhet genom att begära boskillnad, och maken Karl Ferdinand begärs i konkurs år 1849. I december samma år anländer drängen Hans Ersson till Rönnöfors bruk från hem-bygden i Ore.
de Ron skyller konkursen på den ovanligt kalla vintern 1847-48 som berövat honom driftvatten för Åflohammar, att tackjärnet blivit ojämnt i Rönnöfors på grund av en olycklig blåsning, och att rykten om dålig kvalitet på hans järn spritts och försämrat försäljningen. De ron flyttar i april 1850 till Finland.
Rönnöfors bruk drivs vidare av fordringsägaren Abraham Oldenburg. Patron Ol-denburg kommer upp till Åflo från Karlstad med fru och tre pigor i oktober november 1849, strax innan unge Hans Ersson skrivs i Rönnöfors första gången i december samma år. Samtidigt med Hans anländer också Tång Lars Ers-son från Ore. Det flyttar in 39 personer till Offerdal detta år, ett dussin till Åflo, och nästan lika många till Rönnöfors.
Oldenburgs regim vid bruket blir kort. Redan 1850 gör även han konkurs, och han flyttar från Offerdal året därpå.
Hans Ersson blir kvar som jernbruksarbetare. Enligt husförhörslängden är han läskunnig och förstår gott vad han läser. Den 25 mars 1851 gifter han sig med den fyra år yngre Anna Ersdotter från Svärdsjö, han är 21 år och hon blott 17. De unga tu får snart sonen Erik, född den 11 februari 1852.
Thomee och Hammar tar över
Bruket övertas efter Oldenburg av landssekreteraren A.J. Thomee, en duglig och drivande karl. Ansvarig för driften blir en Inspektor J.O. Hammar, som alltså torde ha varit Hans Erssons högste chef. Sannolikt är Hans Erssons tid i Rönnöfors under första halvan av 1850-talet brukets bästa tid. Det satsas bland annat på vägbyggen. Även Thomee skulle drabbas av konkurs, 1861. Senare också Hammar, som ägare 1869. Detta år är Åflohammar kört i botten, bruket värderas vid konkursen till 5,000 kronor och Rönnöfors till 40,000 kronor. Åflohammar kom att säljas till bönder, och senare till Heffners trävarubolag, det blir så småningom ålderdomshem. I Rönnöfors rullar det på ännu framåt 1880-talet, innan bruket slutligen tynar av och säljs till Heffners och senare till Wifsta varfsbolag.
Brukspatrom Hammar levde som en mäktig man och ligger begravd på Offerdals kyrkogård, han var under cirka tjugo år det samlande namnet vid Rönnöfors bruk. Då fanns där både dalfolk, värmlänningar och skåningar bland smederna, men inga valloner. Många arbetare fanns i Örnstolsgruvan där det bröts järnmalm. Myrmalmen togs ur fjällmyrarna, malm kom också från en gruva i Kall.
Det göts på bruket spiselhällar, våffeljärn, strykjärn, kokgrytor, yxor och järnkaminer. Plogar modell Rönnöfors tillverkades också. I Norge byttes varorna mot bl a fisk och korn. I Norge lär det fortfarande finnas spiselhällar med Rönnöfors stämplat på kvar i stugorna.
Hans Ersson var en av många i Rönnöfors och Åflo som kom från trakterna kring Oresjön i Dalarna, en annan av de tiotalet smederna vid bruket var stångjärnssmeden Carl Johan Dahlgren (f.1824) med familj från Dalfors bruk i Ore.
Sågaren Hans Ersson
Hans Ersson lämnade Rönnöfors i god tid före konkursen 1861. Vad det var som fick honom att bryta upp är mig inte bekant, kanske hade han bara ledsnat som järnbruksarbetare, han var fortfarande ung och rörlig, bara 26 år. Någon tipsar ho-nom om Bergvik i Hälsingland, där det invid Ljusnan fanns ett pappersbruk sedan många år, som hade nyttjat linlump från fabriken i Florhed som råvara. Där fanns också vid forsen en vattensåg med fyra ramar. Hit kom i september 1855 Hans Ersson med familj, och bosätter sig i Sunnanå strax intill.
Utefter nedre Ljusnan är etableringen av nya sågverk i full gång, flera av dem är ångdrivna. Förre drängen och jernbruksarbetaren Stut Hans Ersson blir nu sågaren Hans Ersson. Familjen stannar två år i Sunnanå, rykten går redan om att skotska handelshuset Dickson i Göteborg tänker bygga en såg längre ned efter Ljusnan, vid Askesta i sjön Marmen.
Redan år 1856 är Dickson igång med bygget, och nu går familjens flyttlass en sista gång 1857, till Askesta. Året därpå 1858 startar driften vid sågen, samtidigt invigs den 1 mil långa normalspåriga järnvägen från Askesta ut till lastageplatsen Sandarne vid kusten. I Askesta finns redan värmlänningar från Edsvalla och många fler kommer åren som följer även från Dalarna och Gästrikland och från bruken nere i Uppland.
Familjen
I April 1858, då sonen Erik är sex år får han en lillebror som i dopet får namnet Anders Johan. De hinner leka några få år tillsammans, tills i maj 1861 då lillebror dör knappt tre år gammal i den elaka strypsjukan, vilken var den tidens realistiska beskrivning på krupp. År 1862 i april är det dags igen, Erik får tio år gammal en lillasyster vid namn Anna Kajsa. Med kuslig precision avlider även detta syskon efter tre år, flicka dör i scharlakansfeber, en vanlig dödsorsak för mindre barn vid den här tiden. Påfrestningarna på familjen måste ha varit stora. Emellertid, Eriks moder är vid dotterns bortgång åter havande, och i augusti samma år nedkommer hon med ännu en flicka. Hon får då som ofta brukligt var samma namn som den nyss avlidna, Anna Kajsa. Erik ska få ytterligare två systrar, födda 1869 och 1874. Maria och Matilda. När Anna Kajsa nr 2 föddes är Erik redan 13 år gammal, och har sannolikt redan börjat arbeta nere vid sågen i Askesta.
Stut Hans Ersson avlider i Askesta vid Ljusnan den 27 maj 1890 i magkräfta, 60 år gammal. Hustrun överlever sin make med mer än tio år, hon bor på slutet hos äldsta dottern Anna Kajsa med familj. Hon avlider i oktober 1903 i Askesta, 70 år gammal.
Sonen Erik Hansson blev flottare och fick elva barn, mellandottern Maria emigrerade till staden S:t Paul i Minnesota och gifte sig Svenander, yngsta dottern Matilda Hansson dog blott 21-årig i akut tuberkulos i Uppsala länsfängelse, efter ett tragiskt passionsdrama. Men det är en helt annan och mycket spännande historia.
Finns det någon medlem i Ovansiljans Släktforskare som forskat på fastigheten Arvet nr 2 i Ore, och släktingar till Stut Hans Ersson? Eller på soldater med prefixet Stuut från Arvet? Skriv då gärna en rad till författaren på adress: Vintergatan 12, 172 69 Sundbyberg.
|
|
