Det var min far, som när vi rotat oss något i Sverige och fått ordning på familjeekonomin, ville hälsa på sina släktingar och barndomsvänner på Österlen i hans barndoms Skåne.
Det var ett riktigt äventyr, ty far hade lagt upp det hela så att vi skulle resa i en båge från Stockholm, där vi bodde; västerut till Oslo, och så ner till Skåne längs västkusten. Något hotell var helt uteslutet, utan det blev den då så populära campingen medelst ett tält med brutet tak och uppblåsbara luftmadrasser.

Vårt färdmedel var en gammal folka av 1948 års modell med delad bakruta, som pappa hade renoverat och målat militärgrön med en färg han hade köpt billigt på överskottslagret i Solna. Vi pojkar satt bak och trängdes med det bagage som inte fick plats uppe på taket, ett vindfång som sannolikt orsakade att bilen drog en halvliter bensin mer per mil. Men bensinen var billig på den tiden.

Jag minns våra raster speciellt, då pappa satt och pumpade på primusköket och mamma kokade O’boy och bredde mackor med prickikorv. Det var något andaktsfullt över ritualen, och vi pojkar satt som tända ljus. För det var noga att det gick rätt till, och att vi njöt av vår semester. Fast egentligen hade det nog med tidsandan att göra. Jag kan se beteendet i gamla filmer från 60-talet, eller i TV-serierna från den tiden, som Vi på Saltkråkan och Villervalle i Söderhavet.

Nåja, till slut kom vi ner till Skåne i alla fall. Till Löderup och Hagestad, där pappa bott när han var barn, hos sin farfar och farmor, där fadern lämnat honom när modern dött efter en misslyckad abort.

Det var naturligtvis camping som gällde även där, i strandskogen innanför sanddynerna, ett stenkast från Sandhammarens fyr, på den yttersta spetsen ut mot Östersjöns bränningar som hördes nätterna igenom.

På dagarna sysselsatte vi oss på sedvanligt sätt. Släktingar hälsades på, fornfynd besöktes, badstranden frekventerades, och turistfällor besöktes. Det betydde Ales stenar, Glimmingehus, Simrishamn, Kåseberga, Ystad och en sväng till Bornholm, varifrån min farfars far kommit en gång i tiden, och säkert många andra platser som jag för länge sedan glömt bort. Men jag minns i alla fall att det var ett Österlen som fortfarande var levande, där gårdarna var fulla av allehanda djur, där gäss och höns sprang omkring lösa, och där man tjudrat kor och getter med kätting i stället för att stängsla in dem som man gjorde längre norrut. Och medan korna norr om Skåne var helt bruna, var de skånska kossorna traditionellt av holländsk ras, och således svarta och vita - eller är de vita och svarta, månntro…?
Vissa dagar var det släktbesök. Där fanns pappas sysslingar, eller nästkusiner som man kallade det där, och deras barn, samt ett par gamla tandlösa tanter som var kusiner till min för längesedan bortgångne farfar. Där fanns också andra släktingar och några gamla skolkamrater till pappa, och alla kunde de stolt berätta, att släkten minsann var släkt med den berömde svenskättlingen i Amerika, atlantflygaren Charles Lindbergh!
Jag minns att jag, tio år gammal, noterade denna familjelegend som upprepades gång på gång. Jag hade nämligen en miniatyrmodell hemma av själva flygplanet som Lindbergh hade flugit över Atlanten, "Spirit of St. Louis", som jag själv limmat ihop och försett med tjusiga dekaler… Och minsann hade jag inte läst historien i dåtidens ungdomsböcker som var fyllda med klassiska äventyrare och oförvägna hjältar!
Självaste Lindbergh förekom också bland mina filmisar, som låg därhemma bland kulpåsarna, knallpulverpistolerna och dinkytoys-bilarna.
I mitt minne pågick semestern rätt lång tid, flera veckor säkert. Men å andra sidan minns man allting större och soligare så långt efteråt. Det borde ha rört sig om två-tre veckor i alla fall, med tanke på vad vi hann med, och mycket av det jag minns handlar om sand, sand och åter sand!
Det knastrade om tänderna, nämligen, när vi åt, när vi vaknade, när vi hade badat, och när vi lekte i dynerna vid stranden. Allt var fyllt av sand! Till och med den färska sill som pappa for och köpte tidigt på morgonen, och som han stekte i smör på stekpannan, knastrade.
Något som särskilt satte sig i mitt minne, var de två pojkarna vi blev bekanta med på stranden. De hade en ålahomma på tork på några stolpar som satt nerkörda i sanden, och de visade stolt upp hur den användes och var de förvarade de stackars ålar de hade fångat i den - i en sump som låg och guppade en bit ut i vattnet vid stranden.
Vi tyckte de var lyckliga som fick leva så nära den fina stranden, men mamma tog oss snart bort från den föreställningen, när hon berättade att deras mamma snart skulle dö i cancer och att det var därför hon var så smal och gulbrun i skinnet.
Fisket var annars en storindustri längs kusten på Österlen. Där var fiskebåtar i vartenda fiskeläge, där gammelgubbarna hjälpte till med att laga de trasiga näten för hand.
Själv fick jag en bindnål och lite garn av pojkarna på stranden en dag, och fick lära mig att binda en håv.
Sällan skulle man väl anat då, att de enda kända nät man binder på 2000-talet, är de virtuella på Internet.
Och någon ål blev det aldrig till middag. Jag vägrade nämligen att stoppa dessa läskiga saker i min mun, sedan jag bevittnat att kroppsdelarna fortfarande ålade sig, långt efter det att ålen blivit rensad och styckad.
Resan hem blev lite kortare, och gick längs östkusten, via Karlskrona, där pappa varit skeppsgosse, och vidare upp över Kalmar till Stockholm.

Omkring trettio år senare gjorde jag om resan med min dåvarande hustru och mina två döttrar. Vi for till Bohuslän, och vidare söderut genom Göteborg och Halland, och så ner till Löderup för att se om något av det jag sett som barn var kvar. Självklart tältade vi, men med ett större och modernare tält, fast fortfarande med uppblåsbar madrass, spritkök och halvsmälta smörpaket och ljummen mjölk. Vi varvade dock med övernattningar på vandrarhem, och när vi for över till Bornholm, hade vi hyrt rum i en bondgård som mest liknade ett litet minizoo.
Veckan på Österlen blev dock i högsta grad intressant. Jag spårade upp en del av de släktingar jag träffat som barn, och kunde också träffa annat folk. Både nya förmågor och sådana som jag mött på 60-talet, och faktiskt, så blev den veckan det som utlöste den släktforskariver som fortfarande håller i sig!
Och naturligtvis, så fick jag höra den gamla historien om hur vi minsann var släkt med den berömda atlantflygaren Charles Lindbergh, vars farfar hade varit ifrån trakten…

Några år in på 90-talet kom så Bosse Lindwalls bok om berömda svenskättlingar, där ett kapitel handlar om Charles Lindbergh. Då såg jag min chans att kolla om det verkligen var sant att vi var släkt med den legendariske atlantflygaren, som dock sedermera tappat sin hjältegloria när han började propagera för nazityskland i början på 2:a världskriget.
Och sanningen, den är att myten är en myt, och att även om det finns ett visst samband, så är det mest frågan om önsketänkande och fria fantasier. Så, kära släktingar i Skåne, jag är hemskt ledsen att jag måste ta er ur den fina illusionen, men här kommer den verkliga storyn:
Minns ni de tandlösa tanterna jag mötte på min första resa till Österlen? Deras morfar, Jöns Jönsson, född den 30 juni 1819 i Onslunda socken på Österlen, var bror till Ingar Jönsdotter, född den 13 juni 1816 i samma socken, och således svåger till Charles Lindberghs farfar i hans första gifte!
Men denne Ola Månsson (alias August Lindbergh) född den 12 maj 1808 i Gårdslösa i Smedstorps socken, som alltså gift sig med Ingar år 1833, var en riktig skojare och bedragare, och övergav Ingar när han avslöjades med att ha fifflat med lönekonton i den Malmö-bank han var anställd i, varvid han fick sparken och skulle ställas inför rätta.
Han flydde då helt sonika landet, tillsammans med en betydligt yngre kvinna, Louise Carlén, som han träffat i Stockholm under sin tid som riksdagsman och hade en liten son ihop med. Ingen vet om de gifte sig eller bara levde ihop i sitt nya liv i USA, men man har aldrig återfunnit några papper på att han skulle ha skilt sig från Ingar Jönsdotter, som blev kvar i Skåne, djupt skuldsatt på grund av makens bedrägeri.
Olas och Louises lilla pojke, Karl August Lindbergh, född i Stockholm den 20 januari 1859 (vilket dock förblivit obekräftat), blev advokat och kongressman i USA. Tillsammans med makan Evangeline Lodge Land, från Detroit, USA, fick han sonen Charles Augustus den 4 februari 1902, också i Detroit.
Det var denne son som sedan blev USA:s store hjälte genom att korsa Atlanten ensam i sitt lilla flygplan "Spirit of St. Louis" den 20-21 maj 1927. Överflygningen tog 33½ timmar och gick mellan New York och Paris.
Också Lindberghs förstfödde, Charles A. Jr, blev något av en kändis, då han rövades bort 20 månader gammal och mördades för att utnyttjas som utpressningsobjekt. Pojken (the kid) gav upphov till begreppet "kidnaping", som sedan kom att bli synonymt med bortrövande av personer i syfte att utnyttja dem i utpressningssyfte. Kidnapparen själv, den tyske illegale immigranten Bruno Hauptmann, som erhållit 14 000 dollar i lösen för barnet, blev senare avrättad för sitt lömska dåd.
Så hur var det då med släktskapet egentligen, var vi släkt med Charles Lindbergh, eller inte?
Inte ett spår! För det första var de tandlösa tanternas mor inte släkt med mig, det var fadern Anders Andersson som var min farfars morbror!
För det andra var de tandlösa tanternas gammelfaster, Ingar, ingen ana till Lindbergh, även om hennes barn med hans farfar var halvsyskon med hans far.
Så det enda man säkert kan säga, är således att mina släktingars släktingar möjligtvis är besläktade med Charles Lindbergh!

Så var det med den saken!

Jojje Lintrup

Källor: Bo Lindwall (red.): 24 Famous Swedish Americans and their Ancestors, Stockholm 1996.
Att läsa: Frans Löfström: Kring Sandhammaren, Simris-hamn 1990 (skriven 1946).