Länsmannen ovan bron, Nils Mårtensson i Amsberg, gjorde sig på 1600-talet allmänt hatad av tunaallmogen för sitt egenmäktiga tjänstenit.

I äldre tider voro våra läns- och fjärdingsmän ofta ganska egenmäktiga herrar. Domböckerna lämna oss många och belysande exempel på deras överdrivna nit och godtyckliga handlingssätt när det gällde rättvisans upprätthållande. Ehuru de i det övervägande antalet fall själva voro bönder och alltså av denna anledning bort kunna förstå och respektera deras svårigheter och klagomål gentemot höga överheten gingo de tvärtom dessa herrar i händerna på ett sätt och i en utsträckning, som i många fall kom böndernas vrede att koka över och resultera i ren fiendskap dem emellan.

Den ena allmogeskrivelsen efter den andra med mer eller mindre hätska och personliga utfall författades antingen av någon skrivkunnig bland böndernas förtroendemän eller lät man prästen avfatta densamma, som insändes till landshövdingen eller framvistes direkt inför rätten vid ordinarie ting. Ehuru det förefaller som om dessa läns- och fjärdingsmän stodo under lagens skydd och omvårdnad på ett helt annat sätt än den övriga allmogen - det behövdes ofta synnerligen graverande skäl och ofta många tingsprövningar för att få dessa män lagligen fällda för tjänstefel - lyckades de dock inte så sällan att på laglig väg genomdriva sin vilja och få vederbörande "bondeherrar" straffade och i vissa fall avsatta.

En av dessa som det hette "fruktade bondeförtryckare" var länsmannen Nils Mårtensson i Tuna. Han var länsman ovan bron och med hemvist i Amsberg. Om honom heter det bl. a. att han "for fram hoos bönderna så som een tyrann, och att om han längre blifer länsman blifer han än värre, det han och skall ha utlofat". Många voro de klagopunkter som bönderna uppsatte mot honom och som offentligen upplästes på tinget i Tuna den 24 sept. 1644. Även en personlig skrivelse, författad av Erik Johansson i Fagersta, delgavs rätten vid samma tillfälle. Denna som inte saknar sina poänger hade följande lydelse (orden i moderniserad form):
"Den lovliga bisittande rätten önskar jag undertecknad av Herranom mycken välsignelse. Giver jag undertecknad den lovliga rätten ödmjukligen tillkänna, att Nils Mårtensson, länsman ovan Bron har i förgångna sommar fräckt tagit min häst mig oveterligen ifrån och ridit honom ända till Säter och flängt med honom den ena gatan ut, den andra upp efter den bovkarlen, som gömde sig under där i Säter (en från arresten i Tuna förrymd lösfinne förf. anm.) och sedan hårt ridit till Tuna igen och farit så illa med honom och sporrhuggit honom att jag icke väl i förstone kunde känna honom igen.

En dag när jag kom in på Mats Erikssons gård i Grukarby talte jag honom till därom med saktmodiga och ödmjuka ord för vad orsak skull han hafe min häst tagit. Då svarade han mig: "Jag tager honom så mycket jag vill och när jag vill dig ospord. " Sedan begynte han att visa mig ut ur gården, och när jag icke strax gick ut därifrån då noppade han till sig sitt svärd, som han förut i sin vrede kastat från sig på gården och slog mig därmed så över axlarna, att svärdet sprang i två stycken sönder, och min axel var såsom en töm ovan uppå hullet efter slaget. Så efter detta hotade han mig med onda ord och sade att han skulle förfölja mig det mesta och längsta han kunde göra. Till det andra, när jag var på Mårmässmarknaden (mormässan 8 sept. förf. anm.) haver han klagat på mig för den vördige herren kyrkoherden, att jag skulle hava fört ett oskickligt och okristligt leverne i Bro här i Tuna, vilket han dock icke kan bevisa ej heller någon annan man eller kvinna mig övertyga om det som otillbörligt är. När jag kom ifrån marknaden fick jag detta fula tal veta. Frågade jag då kyrkoherden om han hade det honom sagt? Då svarade han: Ja.

Nu om Salig Mathey dag (21 sept. förf. anm.) om morgonen mötte jag länsmannen vid Tuna Bron och sade jag då till honom: Vill I gå i sakerstyan efter predikan så få vi där talas vid och göra upp. Då svarade han mig: Kom strax skola vi göra upp. Då svarade jag: Vi bida till efter predikan. När nu predikan var ändad gick jag i sakerstyan och mente han skulle vara där eller komma dit, men han kom intet dit. Sedan gick jag ut på vallen, där han stod på kyrkoherbergsbron och talade till allmogen. Och när han var stigen neder av bron uppå vallen, då sade jag till honom: Vill I gå med mig i sakerstyan. Då svarade han mig: Skata till näsvis karl. Stämma mig i sakerstyan. Det är en tingssak skall I veta. Då svarade jag: Vilja vi först gå i sakerstyan och sedan när laga ting kommer vill jag vara tillstädes också.

Då noppade han mig i bröstet och sade: Du skall gå i kistan (arresten förf. anm.) till dess ting bliver och svor och förbannade sig att jag äntligen skulle i kistan. Då och stötte han mig med en stav i ansiktet att blodet gick ut, och många resor (gånger förf. anm.) stötte han mig i bröstet, att jag haver mycket ont där utav invärtes. Då stego många ärliga dannemän till och ville vara i löfte för mig, att jag skulle vara tillstädes när laga ting bliver. Han sade då: Jag känner Eder dannemän intet god för denna sak. När han så hade mig så illa traktat, släpat och dragit intill kistedörren kommo tre redeliga män, välartade Rogert Romare på Broo och Mats Mårtensson semeskmakare på Åsen och Anders Guldsmed från Falun vid Kopparberget. Då sade dessa till honom: Du skall intet lägga honom i kistan, vi vilja vara goda för honom, att han skall vara tillstädes, när laga ting bliver. Då släppte han mig först lös. Dett ärende ställer jag till den höglovliga rätten att mig måtte ske det som rättvisast är."

Erik Johansson, innevånare i Fagersta.

Rätten tog denna skrivelse under noga prövning, och efter det fanns vittnen tillstädes, som kunde beediga, att Erik Johansson på ovan angivna sätt blivit slagen och misshandlad av länsmannen Nils Mårtensson dömdes han enligt 9 cap. sårabalken att böta för att han slagit honom flera blånader på axeln --- 3 mark samt för det han om lördagen på kyrkvallen slagit honom och med våld sökt draga honom in i kistan, ändock, som det heter, för honom bjöd nöjaktig säkerhet av flera gode män att böta --- 9 mark. Bötesstraffet var inte särskilt hårt men inte heller lindrigare än vad som för dylika förseelser var gängse vid denna tid. Slagsmål voro vanligare då än nu och dömdes påfallande lindrigt. Till de övriga mera kortfattade klagopunkterna mot länsmannen Nils Mårtensson som var uppe vid detta ting och domslut får jag återkomma i nästföljande artikel.

DALARÖTTER ges ut av / is published by © Dalarnas Släktforskarförbund Redaktör / Editor: Torbjörn Näs Ålvägen 2, 792 50 MORA Dalarnas Släktforskarförbund är det sammanhållande organet för den regionala släktforskarrörelsen. Förbundets medlemsföreningar är anslutna till Sveriges Släktforskarförbund.