Epidemin utbröt någon gång på förhösten, i mars månad, då brunnarnas vatten troligtvis var som varmast och de sanitära förhållandena var som sämst.

Ett av de många koleraoffren var min mormors morfar, smeden Vicente Argento, som avled den 21 mars, bara 34 år gammal. Han efterlämnade en 28-årig änka och fem små barn.

Om detta drama kunde jag läsa i en bunt dokument som kommit till min ägo genom en bekant som gjorde sig jobbet att besöka civilregistret i Buenos Aires, där stadens bouppteckningar förvaras. Förutom bouppteckningen fanns där också inte bara en kopia på församlingens no­tering av dödsfallet, utan också kopior på alla barns födelsenotiser, samt en kopia på Vicentes och hans hustru Marias vigselnotis. Allt prydligt hophäftat, stämplat och underskrivet om och om igen för att den juridiska byråkratin inte skulle missa någon laglig arvinge.

Enligt kyrkboksnotiserna var både han och hustrun Maria Poggi födda i Genua, i norra Italien, och hade invandrat till Argentina i mitten av 1800-talet. Han hade förmodligen kommit med sina bröder, som uppträder lite här och var i papperen, och hon hade av allt att döma invandrat tillsammans med sina föräldrar, som figurerar som gudfäder till det äldsta barnet.

Att vara smed i 1800-talets Buenos Aires var förmodligen inte någon dans på rosor, även om det var ett kvalificerat hantverk. Men man hade antagligen en hel del att göra, eftersom dåti­dens alla fordon drogs med hjälp av järnskodda ytterst levande hästkrafter. Vicente var emel­lertid ganska välbärgad om man får tro bouppteckningen. Han var ägare till sitt eget hus, där han avled, med verkstad, och innehade ett annat på andra sidan gatan som han hyrde ut. Dessutom hade han på relativ kort tid förvärvat ytterligare fem tomter i de centrala delarna av staden, som växte så det knakade efter hand som invandrarskarorna vällde in från södra och mellersta Europa.

Att Vicente var smed hade jag aldrig hört talas om tidigare. Det var alltså en nyhet för mig. Inte heller tror jag att min mor någonsin hört talas om det, eller ens min mormor. Kanske hade det gått så lång tid att det fallit i glömska.

Italienska utvandrare på 1800-talet, men har inget med artikelns handling att göra.

Till skillnad från mormors farföräldrar, som också var invandrade italienare och småföreta­gare, föreföll det som att åtminstone mormors mormor var analfabet. För dokumenten hon förväntades skriva under, skrevs under av andra åt henne. Inte ens ett bomärke, eller ett kryss, vittnar om att man ens försökt förmå henne att attestera dokumenten.

Den tjocka bunten av papper verkar ha genomgått byråkratins oerhört senfärdiga malande. Efter sexton långa år tvingas änkan att sälja en fastighet för sina barns försörjning. Då hade ett par av barnen redan gift sig. Eftersom arvsprocessen då fortfarande inte var avslutad, fick således änkan begära ett bemyndigande för att få genomföra affären. Historien förtäljer dock inte om hon slutligen fick ut sitt arv, eller om hon dog innan förrättningen blev klar. Jag har emellertid bestämt mig för att hämta hem den kompletta dokumentationen, samt änkans bouppteckning vid första bästa tillfälle.

Av den relativt tjocka bunten med papper, fick jag fram namn och boendeort för min mormors morföräldrars föräldrar. De var samtliga från Genua i Ligurien, där jag också återfinner min mormors farföräldrars föräldrar. Tyvärr saknas det uppgifter om födelseförsamlingar, så det blir antagligen ett styvt arbete med att lokalisera exakt varifrån mina italienska rötter är.

Ändå är jag glad över att åtminstone ha ett någorlunda begränsat område att leta inom, och det faktum att man bar riktiga släktnamn sedan århundraden tillbaka, gör det hela mycket lättare. Att veta vilket yrke de hade kan också vara till stor hjälp, då yrket oftast gick i arv från far till son, generation efter generation förr i tiden.

1867 var annars ett typiskt år i Argentina: Uppe i norr krigade man mot Paraguay i ett krig som skördade många tusen offer på båda sidorna; i Buenos Aires invigde man de första spårvagnarna; de första inhemska fartygen lämnade varven i staden; den första argentinska fotbollsmatchen spelades i Buenos Aires Cricket Club; och nya presidentval förbereddes i slutet på året. En gångbar kandidat lanserades av liberala krafter, hans namn var Domingo Sarmiento.

År 1871 utbröt gula febern i Buenos Aires. Folk dog som flugor, uppemot 500 personer per dag, och det slutade med att staden ödelades. Totalt dog bortemot 14 000 personer, och omkring 125 000 personer flydde hals över huvud. Bara en fjärdedel av stadens invånare vågade eller tvingades stanna kvar. Det tog lång tid innan man hämtat sig från farsoten, som definitivt inte skulle bli den sista i stadens historia.