När min moster Susana i Buenos Aires var tonårig, uppvaktades hon av en pojke från samma stadsdel. Men hon var väl antagligen lite harig av sig, så han tröttnade och gifte sig med en annan flicka från trakten.
Tiden gick och Susana förblev ogift, för att, som hon senare alltid hävdade, ta hand om sina föräldrar när de blev gamla. Så hon blev familjens gammelnucka.
En dag dök den där pojken upp i hennes liv igen. Han hade hunnit bli gammal och var nybliven änkling, och eftersom han trots allt en gång hade hoppats på att få gifta sig med Susana, så ingick de ett slags platoniskt partnerskap på livets höst.
Mannen i fråga var svenskättling (i högsta grad) och hette Hialmar Gammalsson. Han var historiker och en rätt så betydande släktforskare; en av de pompösa dinosaurierna som ägnar sin forskning åt de ädlare delarna av den historiska befolkningen och ger ut tegelstenstjocka volymer om de första spanska erövrarna och deras familjer. Åt sina anor i det gamla Sverige tror jag dock han inte ens ägnade en enda liten tanke, möjligtvis för att han befarade att det skulle sänka honom socialt inför sina förnäma stallbröder.
Så kom det sig en dag, för närmare 22 år sedan, att moster Susana och Hjalmar Gammalsson kom att göra en resa till Sverige för att hälsa på mina nyss pensionerade föräldrar.
Tillsammans med dem, for de omkring i riket och tittade på runstenar, gamla kyrkor, museer och andra sevärdheter; tills jag ringde upp dem för att höra om de inte var lite intresserade av att komma upp till Mora och få se ”riktig” kultur och äkta natur. Så då blev det att de gjorde sig en runda hit till Dalarna också…
Jag kom att stöta på Hialmar Gammalsson en gång till i livet, hösten 1989, då jag gjorde mitt första besök i mitt födelseland på över tjugo år. Vi råkades på Brittiska sjukhuset i Buenos Aires, där moster Susana lagts in i efter ett elakt magsår som fick henne att tro att hon var på väg att kola vippen. Men i stället för att hon dog, blev det Hialmar som försvann först, några år senare. Moster Susana, hon lever och frodas än, och kommer troligtvis att leva långt efter 100-årsdagen om hennes Gud får som han vill!
Alldeles nyligen, då jag gjorde ett besök på Släktforskarnas Hus i Leksand, fick jag bara för mig att ”surfa” lite i en av deras datorer; och när jag stängde Internetuppkopplingen, så fick jag syn på emigrantskive-ikonen. Så jag startade databasskivan och gjorde en sökning på skoj.
Då jag inte hade någon speciell person att söka efter, gjorde jag en sökning på destinationsort, och vad vore lämpligare än ”Argentina”, om jag nu inte ville få upp tusentals personer på en enda sökning?! Så jag knappade in ”argentina” och gjorde en sökning…
Det första som uppenbarade sig inför mina ögon var efternamnet ”Gammalsson” mitt på sidan med emigranterna. En August Bernh. Gammalsson hade lämnat Norra Sandby i Östra Göinge i Skåne, den 7:e september 1892, och ämnat sig till Argentina. Min första tanke var förstås att det var friaren Hialmars förfader, men för säkerhets skull sökte vidare i de olika databaserna som erbjuds, för att kolla om det fanns andra med samma efternamn. Men August förblev den enda som hade farit iväg till Argentina…
Ja, ni vet hur det är när man får upp ett spår. Nyfikenheten tar överhanden och snart sitter man där framför läsapparaterna och gräver. Och det var just vad som hände den där dagen på Släktforskarnas Hus i Leksand, och det fortsatte och fortsätter fortfarande, långt efter det att jag åkt hem därifrån.
Idag har jag bestämt mig för att göra en ordentlig undersökning av Hialmar Gammalssons anor från Östra Göinge härad i Skåne, för att eventuellt publicera dem i någon av de genealogiska tidskrifter som ges ut i Argentina. Jag bedömer att det har ett visst intresse för de framtida argentinska släktforskare som stöter på efternamnet Gammalsson i sina anträd, och börjar fundera på var det månne har kommit ifrån. För nu råkar det vara som så, att om de möjligtvis får för sig att det kommit från Sverige, får de nog svårt att tro det, eftersom de inte kommer att hitta en enda svensk med det efternamnet. Det verkar som om ingen velat heta det. Kanske ingen ville känna sig gammal eller unken, och inte förstod att förnamnet Gammal en gång i tiden var ganska vanligt i denna del av vårt land? Kanske föddes det bara Gammeldöttrar? Kanske det bara rann ut i historiens sand, för att lämna plats åt nyare ”yngre” efternamn? För, så vitt jag har förstått, är Buenos Aires den enda ort i världen där detta ursvenska efternamn fortfarande existerar! Och långt därborta i främmande land, bevaras alltså en del av vår tradition, som i en kvarglömd konservburk i ett gammalt rivningshus.
DALARÖTTER ges ut av / is published by © 1997-2005 Dalarnas Släktforskarförbund.
|
Redaktör / Editor: Torbjörn Näs, Mora.
Förbundet är anslutet till Sveriges Släktforskarförbund sedan 1999.
|
