Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Denna strof ur Dan Anderssons Spelmannen (diktsamlingen Svarta ballader, 1917) avtecknar vår ofta romantiska bild av forna tiders spelmän. Vilka var spelmännen? Hur kan vi återfinna dem i källorna? Vad och när spelade de? Vad dansade man förr?

Enklast kanske det är att besvara den sista frågan, i alla fall om man ägnat ungefär ett decennium av sin barn- och ungdomstid åt att dansa folkdans. Stegen i schottis, polskor, mazurkor, valser och ringdanser nötte vi in på vardagskvällarna och visade upp för den intet ont anande allmänheten vid olika högtider. Själv tyckte jag alltid att de olika ringdanserna med allehanda steg, klappar och turer var svåra att hålla isär. Kanske är det just poängen med ringdanser; att de flesta bommar någon tur och det slutar med en annan partner än man räknat ut från början, vilket förstås kan leda till en ny bekantskap!

Jag har aldrig blivit anklagad för att besitta några musikaliska anlag och min sångröst är bäst lämpad att skrämma katter på flykten med. Föga förvånande förefaller mina anor likaledes ha varit tämligen omusikaliska. Det är dock inte ovanligt att som släktforskare träffa på spelmän i släktträdet. Detta anges sällan i kyrkböckerna men kan framkomma i bouppteckningarna att förfäderna efterlämnar instrument. Jag gick igenom samtliga bouppteckningar för Jönåkers häradsrätt år 1910 för att se i hur många jag kunde hitta instrument. Det var bara i en handfull hem som det fanns en fiol, en orgel eller ett piano. I en bouppteckning fanns det en harpa noterad bland jordbruksredskapen. En harpa var nämligen inte bara ett musikinstrument utan också en beteckning på ett såll och i det här fallet var det förstås det sistnämnda som avsågs.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgNyköpingshus bjuder på en miljö som skapt för ett skillingtryck. Kanske den tragiska Allt under vilda djur och drakar, också känd som I Västergyllen.

När och var spelmännens felor, och senare dragspel och nyckelharpor mfl instrument, hördes ljuda i nejderna, varierade från trakt till trakt och även över tiden. På sistone har jag läst en hel del skrifter från hembygdsföreningar och spelmän och visor från förr är flitigt förekommande i dessa. Det finns ett antal regionala spelmansförbund anslutna till Sveriges Spelmäns Riksförbund. Det varierar en hel del hur mycket information om äldre tiders spelmän som återfinns på de regionala förbundens hemsidor. Södermanlands Spelmansförbund har en exemplarisk hemsida med rikliga biografier över spelmän huvudsakligen under 1800- och 1900-talen samt även litteratur med visor och noter från äldre tider. Svenskt Visarkiv har 180 000 tryckta visor och noter i sina samlingar, varav många finns sökbara på hemsidan.
Skillingtryck var ett häfte med sångtexter som även inkluderade psalmer, medeltida ballader, visor och tonsatta dikter t ex av Carl Michael Bellman. Skillingtrycken, som fick sitt namn av att ett häfte kostade en eller två skilling, kom från 1800-talets senare del mer att innehålla sentimentala och sorgliga texter som ofta speglade nyhetshändelser. Ett av de mest kända skillingtrycken har den behändiga titeln Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död och inleds med

Sorgerliga saker hända

Än i våra dar minsann,

Sorgerligast är dock denna -

Den om fröken Madigan.

Jo, nog var det en sorglig historia, kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. En av anledningarna till att förälskelsen aldrig kunde sluta med att de tu vandrade hand i hand genom livet som äkta makar, var ju att Sixten Sparre redan var gift. Hans efterlämnade hustru Luitgard, i familjen kallad Lycka, och båda barn befann sig efteråt i den föga avundsvärda situationen att maken/fadern inte bara hade övergivit dem utan att detta också var så allmänt känt att folk sjöng om händelsen. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe om sin anfaders liv före det ödesdigra dramat och vad som sedan hände med hans efterlämnade familj. Vad berättar arkivmaterialet om historien bakom skillingtrycket? Det är lätt att glömma att den tragiska romansen inte ägde rum i ett vakuum utan drabbade de kvarlämnade anhöriga.

Det är en julafton. Du är en kärleksfull far som gärna vill tillbringa dagen med din familj. Då dyker en vilsen ung pojke upp. Vad gör du? Slår honom i bojor och stänger in honom i en skrubb? Slår honom i bojor och ägnar större delen av dagen åt att frakta honom till nästa fångförarhemman? Eller låter du ynglingen sitta med vid middagsbordet och ha en gemytlig dag och sedan följa med på julotta och lämna honom till nästa fångförare vid kyrkan? 

Ärnebäck i Västra Vingåker, beläget alldeles nära Närkegränsen, var ett fångförarhemman. I utbyte mot att frakta fångar till nästa fångförarhemman, oftast i riktning mot häktet i Nyköping, hade hälftenbrukaren Olof Persson Bergstedt en viss skattelindring. Dessa fångförarhemman låg på ungefär två mils avstånd, och nästa fångförare bodde i Morjanå i andra änden av den vidsträckta Sörmlandssocknen. Tidigt på julaftonsmorgonen 1811 kom en fångförare från Närkesidan med en fånge som skulle transporteras vidare mot Nyköping. Fången, den förståndshandikappad ynglingen Jonas Danielsson Nystedt, hade gripits i Örebrotrakten för lösdriveri. Det var alltså inte en härdad kriminell person som dök upp i det Bergstedtska hemmet. Att frakta den unge Nystedt till Morjanå skulle ta flera timmar och det var ju julafton. Pappa Olof ville hellre tillbringa dagen i hemmets lugna vrå med sin hustru, Brita Andersdotter, och deras åtta barn i åldrarna 7 till 25 år. En person till fick gott plats vid julbordet så lösdrivaren befriades från sin bojor och fick delta i familjehögtiden.

b2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgVästra Vingåkers kyrka. Foto Eivor Grafsund

Morgonen därpå stundade julotta i Västra Vingåkers kyrka. Olof Persson Bergstedt hade planerat allt: den unge Jonas fick följa med till kyrkan och delta även i gudstjänsten - det kunde ju knappast skada att en ung man på villovägar fick lyssna till Guds ord! Olofs kollega i Morjanå, den andre fångföraren i Västra Vingåker, skulle ju också till kyrkan, så Olof kunde överlämna fången där. Planen var alls inte dum men eftersom vi känner till detaljerna mer än 200 år senare så gick det inte riktigt som Olof tänkt sig. I pausen mellan första och andra predikan gick Olof ut för att prata med sin kollega från Morjanå. Som alla läsare av dessa rader redan insett, hade fången flytt när han återvände. Olof ville inte störa julandakten och slog inte larm om rymningen förrän på annandagen.

Vid påföljande ting vid Oppunda häradsrätt tilltalades Olof Persson Bergstedt för sitt försumliga handlande. Han ursäktade sig med att han inte hade läst de exakta förordningarna som han var ålagd att följa som fångförare. Anledningen var rätt självklar: han var inte läskunnig.

Jag vet inte vilket straff Olof Persson Bergstedt tilldömdes för sin försumlighet. Kanhända fick även han resa till häktet i Nyköping: sju år senare, 1818, dömdes Jon Jansson i Nälberga, Svärta socken, till 24 dagars fängelse vid vatten och bröd för att ha vållat fångars flykt. Handlingarna för fångvårdsanstalten i Nyköping finns bevarade från just 1818.

Även om han var försumlig så har jag ändå svårt att döma Olof Persson Bergstedt för hans handlande. Handen på hjärtat, nog hade väl de flesta av oss valt att bemöta en förståndshandikappad ung pojke som dök upp på vår tröskel en julafton med liknande vänliga bemötande? Är inte en dylik gästfrihet något eftersträvansvärt under hela året men i synnerhet i jultid? Kanske motiverades Olofs handlande av bekvämlighet (vissa skulle nog kalla det för lathet) men när jag sitter vid julbordet med min familj kommer jag att sända en tanke till Olof Persson Bergstedt.  

Vad har strykjärn och soldater gemensamt? Båda börjar på bokstaven S förstås, och man kan fördjupa sig både i strykjärn och de flesta former av soldater i Malmköping. För en tid sedan anordnade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening en heldag i Malmköping med studiebesök både bland strykjärn och en himla massa soldater. Det var en väldigt trevlig och inspirerande dag!

Vid genomfartsleden Landsvägsgatan i Malmköping ligger Strykjärnsmuséet. I två rum ryms närmare 500 strykjärn i alla tänkbara storlekar och modeller. Innan besöket hade jag inte reflekterat närmare över att strykjärn både är en del av vår industrihistoria men även kvinnohistoria eftersom det i de flesta hem är kvinnorna som hanterar redskapet. Det finns diverse specialmodeller av strykjärn, bland annat för att stryka spetsar, slipsar och biljardbord. Nog måste det väl ändå vara den yttersta lyxen att inte bara ha ett biljardbord hemma i enrummaren utan även ett strykjärn specialiserat på att jämna till duken! Hur kan man då värma upp sitt strykjärn? Idag använder vi ju el, men vad använde man innan dess? Jo, kol, ångande hett vatten och min favorit: bensin. Det sista var en inte helt genomtänkt metod för bensin och värme är ingen lyckad kombination så strykjärnen var i stort sett små bomber.

b2ap3_thumbnail_Strykjrmuset-barnstrykjrn.jpg

Strykjärn i barnformat

Bomber leder förstås tankarna till granater, vilka i sin tur leder vidare till krig och därmed soldater. Samhället Malmköping växte fram på Malmahed kring Södermanlands regementes exercisplats. Exercisplatsen anlades där för att det är mitt i Södermanland på lagom avstånd för de soldater som mönstrade eller behövde träna upp sina kunskaper vid regementet. På muséet Malmahed skildras både samhällets och regementets historia.

b2ap3_thumbnail_Malmahed-soldater1.jpg

Med den starka kopplingen till Södermanlands regemente är det minst sagt passande att Centrala soldatregistrets sörmländska arkiv är inhyst på hembygdsgården i Malmköping. Arkivet, som hanteras av den kunnige Anders Halldén, innehåller soldatakter, fotografier, kartor och diverse intressanta föremål. Den timme vi tillbringade på hembygdsgården gick alldeles för fort så jag får nog ha vägarna förbi Malmköping igen framöver!

b2ap3_thumbnail_Malkping-hembygdsgrd-vaktkurB.jpg

I bloggen Lyssna mera! i april berättade jag att avgett ett nyårslöfte om att deltaga i fler aktiviteter i min förening. Jag siktade på att vara med på två aktiviteter och fördelen med lågt ställda förväntningar är att de är enkla både att uppfylla och överträffa. Nu i kväll har föreningen ännu en aktivitet där Malmköping står i fokus. Till julgröt och skinka kommer vi nämligen att få höra den "sanna" historien om Malmköpings mest kända invånare, Allan Karlsson. Nästa år kommer vi nog att fokusera mer på Nyköping och välkomnar förstås alla hugade släktforskare att uppleva vår fina stad under Släktforskardagarna!

Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

Säkert har du ibland funderat över hur förfäderna levde sitt vardagsliv i gårdar, torp och backstugor förr i tiden. Att de inte levde som vi gör idag, det är ett som är säkert.

En stor skillnad är synen på smuts, vill jag påstå. Idag byter bonden kläder efter en arbetsdag i ladugården. Det gjorde man inte förr. Och mjölkerskornas långa kjolar släpade i koskiten.

Jag tror inte att man uppfattade smuts på samma sätt som vi gör. Smuts var inte alltid smuts, utan ett synligt bevis på hårt arbete.

Sovvanorna var helt annorlunda än vad vi är vana vid i vår tid. Framför allt att många sov i samma rum, oftast hela familjen plus drängar och pigor. Åtminstone om det var i ett mindre hus. Ofta sov flera personer tillsammans i samma säng, inte bara barn eller äkta par. Skavfötters har ni väl hört talas om? Så mycket privatliv var det nog inte tal om. Att ha eget sovrum är en sentida lyx, liksom tandborsten.

Lakan var en lyx som inte fanns i var mans hem förrän kring förra sekelskiftet. I många hem användes lakan bara för de fina gästerna. Längre tillbaka bäddade man med en fårskinnsfäll på halm. Halmen skulle bytas regelbundet för att inte möss och ormar skulle bygga bon där. Fårskinnet sov man på och hade som täcke. Det tvättades inte, smutsen skavdes bort. Idag vet vi att det kan vara både läkande och rogivande att sova på en fårskinnsfäll. Men vi vill nog gärna hålla den någorlunda ren då.

b2ap3_thumbnail_skinn.JPG
En sliten fårskinnsfäll på fållbänken, och vips var det bäddat.

Fanns det inte fårskinn eller vaddtäcken kunde man ta en rya som täcke. Idag använder vi ryamattor på golvet men de började som sängkläder, och det kunde då vara ryagarn på båda sidor. Säkert var det varmt också. I en bok jag läser just nu skriver en man från Gotland vid mitten av 1800-talet om hur han drog ryan över sig som täcke när han skulle sova som gäst i ett hus.

Folk sov i samma rum för att hålla värmen. Fanns det en sal, till exempel på en större bondgård, så hölls den inte varm på vintern som vi gör med våra vardagsrum. Vädringen var minimal, för att inte släppa ut den dyra värmen. Så vi kan nog tänka oss hur det luktade där inne i stugan om vintrarna, av sura kläder, matos, barnbajs, instängd luft...

Det var inte heller nog med människorna. In på 1900-talet fanns det gårdar och torp där man byggt ihop boningshus med stall och ladugård, bara åtskiljt av en brädvägg. Så gjorde man för att ta vara på värmen från kor och hästar. Drängstugan kunde vara ett rum ovanför korna i ladugården för mindre än hundra år sedan. Att ta in de små djuren i stugan på vintern var också vanligt i södra Sverige, till exempel smågrisar, gäss och höns, för att de skulle slippa frysa.

När vi lär oss om hur folk levde förr i världen är det viktigt att komma ihåg att se dem i ljuset av sin tid. Det som kan vara självklart för oss kan ha varit en utopi för dem. Tillgången på rinnande vatten inomhus måste ha inneburit en stor revolution för hemmen, något som vi bara tar för givet idag. Förr i tiden kanske lite, eller mycket, smuts i hörnen var ett överkomligt problem i jämförelse med många andra vedermödor i vardagslivet.