Kärt barn har många namn brukar vi säga. Men vad säger du? Fader, far, pappa eller farsan? Troligen inte fader, när du pratar om din manlige förälder, men far, pappa eller farsan?

Det här funderar jag på eftersom jag just nu befinner mig på andra sidan Sverige, hos min gamle far, 90 år i somras, på ett oplanerat besök. När ens föräldrar når den åldern får en vara beredd på det.

Språkbruk är viktigt tycker jag, och vi släktforskare tenderar kanske att bli lite högtidliga av oss ibland. Det känns naturligt att skriva "Fadern var då soldat i..." likaväl som "Hennes far var soldat i...". Vi skriver ju farfars far och mormors mor, inte farfars pappa och mormors mamma.

Själv säger jag och mina syskon oftast pappa när vi talar om honom. Men min egen far säger farsan om sin far, min farfar. Och morsan. Han säger farsan med uttal på första a:et som i far, inte som i lass, som vi annars kanske gör. Farsan och morsan säger även hans syskon (97 och 84 år) om sina gemensamma föräldrar, mina farföräldrar. Ganska fint, tycker jag, fast jag inte säger så själv. Vad säger du?

Min farfar och farmor John Johansson och Gerda Kristoffersson i ungdomen, de som kallas farsan och morsan av sina barn.

Min farfar John Oskar Johansson föddes 1884 i Västra Tunhem utanför Vänersborg. Det är snart 133 år sedan. Han dog 1972. Jag har svårt att tro att han sa farsan om sin far, men det vet jag inte. Vi vet ju egentligen inte så mycket om det talade språkbruket bland vanligt folk för 150-200 år sedan eller mer. De skriftliga vittnesmålen är kanske inte så som de sa i dagligt tal.

Mina förfäder på faderlinjen är följande: farfars far Johan Olausson (1847-1939), farfars farfar Olaus Larsson (1821-1891), farfars farfars far Lars Larsson (1792-1861), farfars farfars farfar Lars Larsson Lind (född 1765), farfars farfars farfars far Lars Olofsson och före honom Olof Persson. De tre närmaste generationer före farfar var födda i Gärdhems socken i Västergötland. Läs mer om farfars far och farfars farfar.

Min mamma sa aldrig farsan om sin far, aldrig någonsin. Hon hade stor respekt för sin far, min morfar, en tillitsfull respekt. Det hade jag också. Min morfar hette Gottfrid Dahlberg och föddes i Okome 1893. Han levde till 1977. Han kallade sina föräldrar för far och mor, det vet jag. Han har skrivit ner en berättelse om dem och deras liv ända från ungdomen. Den är jag glad för idag. Tack, morfar!

Men skalden Johan Ludvig Runeberg, han kallade sin pappa för fader i den berömda dikten i Färnrik Ståls sägner: "Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann".

I Svensköps äldsta kyrkobok finns en märklig självbiografi, nedtecknad i början av 1700-talet av min förfaders bror Jöns Sommar (1675-1750), sedermera kyrkoherde i Östra Hoby pastorat och häradsprost i Ingelstads kontrakt. Jöns berättar om sin födelse, föräldrarna och uppväxten i Svensköp, åren som elev vid Kristianstads skola, privatlärarna och studierna vid Lunds universitet. Det är utan tvekan en intressant självbiografi, men det finns ett krux – den är skriven helt på latin. Under hans första grundläggande studier, prima literarum rudimenta, undervisades han till exempel av föräldrarna, a parente meo discere, och visst är lärdomens språk oerhört vackert, men det kan även vara rena grekiskan – ursäkta – latinet.

b2ap3_thumbnail_Svenskp.jpg

Jöns Sommars självbiografi; ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (kyrkobok 1690-1739), sid. 219 (bild: ArkivDigital)

Jag brukar själv hjälpa till med latinska texter och notiser på Anbytarforum, och även om jag numera behärskar grunderna ganska väl är jag långt ifrån latinare. Jag är bara envis och nyfiken, och vet att grundläggande kunskaper i latin är bra att ha, vare sig man släktforskar eller är allmänt historieintresserad. Av den anledningen pluggade jag latin vid Umeå universitet hösten 2008, men det gick minst sagt åt skogen. Jag underkändes så brutalt så att Cicero nog vände sig i sin grav, men min latinprofessor föreslog att jag skulle läsa om kursen hösten därpå. Under våren pluggade jag därför latin vid sidan av mina ordinarie studier, och med hjälp av boken Vivat lingua latina! (»länge leve latinet!», ett härligt uttryck som jag lånade till dagens bloggrubrik) lyckades jag till slut greppa språket. När det så åter var dags för studier i Umeå var jag alltså bättre förberedd, och kunde äntligen inkassera mina 15 högskolepoäng i latin.

Att som släktforskare ha omfattande kunskaper i latin är nog överkurs, men faktum är att man ofta hittar latinska ord, formuleringar och meningar i arkivmaterialet – både i kyrkoböcker, domböcker och skrivelser. I husförhörslängderna kan man till exempel hitta kvinnor som blivit deflorata, medan hennes barn sägs vara spurius. Barnet blev kanske natus på Dominica Palmarum, och nästa barn i födelseboken blev renatus ejusdem eller eodem die, med en susceptrix som var ibidem. I äldre husförhörslängder är orden uxor, filius och filia inte helt ovanliga, och i dödböckerna hittar man både obiit, denatus och ætatis. Det är ju dumt att fastna eller missförstå något väsentligt på grund av enstaka ord, och faktum är att det i regel är samma ord och formuleringar som dyker upp med jämna mellanrum, så om man lär sig de nyssnämnda orden är man en bra bit på väg.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpg

Ur »Lunds universitets matrikel [1667-1749] : Album Academiae Carolinae» av Per Wilner, 1926-1932, sid. 101.

Äldre elev- och studentmatriklar kan ge intressant genealogisk information, men även dessa brukar mestadels vara skrivna på latin. När Olaus Ingelström inskrevs som student vid Lunds universitet den 1 maj 1721 antecknas det till exempel att han var skåning till börden (Scanus), 22 år gammal (annos habet 22) och hade varit elev vid Malmö skola i tio år. Vidare sägs det att han var född i Ingelstad i närheten av Trelleborg (Ingelsta prope ad Treleborg), samt att hans far varit bonde (patre quondam rustico). Även i dessa matriklar återkommer i regel samma ord eller formuleringar i diverse kombinationer, så man lär sig snabbt att överblicka notiserna – vare sig studenterna var nobilis eller söner till sartores.

Vägen till framgång är alltså (precis som med allt annat) att öva och repetera, men latinet är ett komplicerat språk. Själv hade jag stora problem med att översätta Jöns Sommars självbiografi, och efter många misslyckade försök vände jag mig till Birger Bergh (1935-2008), professor i latin vid Lunds universitet och kanske mest känd som en av »de lärde» i det populära TV-programmet Fråga Lund). Den gode professorn hade vänligheten att översätta hela texten åt mig, och till slut kunde jag lära känna mina förfäder i Svensköp. Det är verkligen tur att det finns hjälpsamma personer, men får inte ge upp för snabbt. Det brukar ju som bekant lossna förr eller senare – även när latinet trilskas!

Läs- och länktips

Sikeborg, Urban, Latin för släkthistoriker : ord, fraser och begrepp från Vasatid till 1800-tal (2013).

Edmar, Staffan, Vivat lingua latina! (1996)

Norstedts latinsk-svenska ordbok : [30.000 ord och fraser] (2. uppl., 12 tr.), 2014.

Latin Dictionary and Grammar Resources

Google Översätt (kan vara en bra utgångspunkt om man vill få grepp om vad en latinsk text handlar om, men översättningarna blir emellanåt helt uppåt väggarna, så det gäller att se upp!).

Orden i rubriken låter kanske som rappakalja, men faktum är att de är exempel på ord jag själv hittat när jag släktforskat, och som jag format till en mening – rubriken betyder ungefär »först och främst handlingskraftig, beredd och utan dröjsmål». Ett stort ordförråd är utan tvekan en fördel när man släktforskar, men emellanåt hittar man märkliga gamla ord som inte använts på många generationer. Då är det tur att Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns på nätet, fritt tillgängligt och lätt sökbart – det var där jag själv hittade förklaringarna på orden i rubriken. I skrivande stund innehåller databasen över 53.000 huvudord och 369.000 sammansatta ord från A till Tövla, så det är verkligen en språklig guldgruva!

b2ap3_thumbnail_SAOB-Taffeltckare.jpg

Kanske har du någon förfader eller släkting som arbetade som taffeltäckare? I så fall var han en »funktionär vid finare festmåltid eller i förnäm persons hus eller [...] vid kungligt eller furstligt hov med uppgift att ansvara för dukning av och servering vid bord samt för vård av dukar, servis, bordssilver och dylikt»; allt enligt SAOB.

Arbetet pågår med att fylla på nya (eller ja, man kanske får säga »nygamla») ord, och jag kan inte nog framhålla hur användbar SAOB är för oss släktforskare. Om du snubblar över ett ovanligt gammalt ord – bara skriv in det i sökrutan, och vips så har du förklaringen! Man kan söka på ordets ursprungliga stavning, den moderna stavningen eller både och, och det finns även möjlighet till avancerad sökning och fritextsökning. Oftast ges dessutom exempel ur äldre texter och meningar, så att man får ett sammanhang, samt redogörelser för ordets spåkhistoriska ursprung.

b2ap3_thumbnail_Dahlman-1813.jpg

Ur bouppteckningen efter klockaren Anders Dahlman i Barsebäck 1813 27/12; Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:11 (1812-1814), sid. 135 (bild: ArkivDigital).

Märkliga gamla ord hittar man lite överallt i arkivkällorna, men »värst» är nog utan tvekan förfädernas bouppteckningar. De brukar vara fyllda av ord som för oss sentida ättlingar låter oerhört främmande, men som tack och lov finns förklarade i SAOB. I bouppteckningen efter min förfader Anders Dahlman (1731-1813), klockare i Barsebäck, finns till exempel åtskilliga sådana ord, däribland hötjufver (hötjuva eller hötjuga; en sorts högaffel), bandknif (bandkniv; »knif med två handtag använd [...] såsom tunnbindarverktyg till att renskära banden och neddraga dem öfver tunnstäfverna»), ankare (»mindre laggkärl af en tunnas form, särskilt om vederbörligen justeradt sådant med en rymd af (ungefär) 15 kannor»), skrubbelbänk (skrubbstol; »redskap för skrubbning av ull, bestående av ett säte (vanligen på fyra ben och med en eller två sittplatser) samt plats för fastsättning av en skrubbkarda mot vilken ullen skrubbades med en annan, lös skrubb karda») och osthäck (»hylla eller låda av spjälvärk för torkning (eller transport) av ost»).

b2ap3_thumbnail_Genealogi.jpg

Självklart hittar man även uppslagsordet genealogi i SAOB, som ger förklaringarna »(framställning av en) släkts eller enskild persons härkomst eller släktskapsförhållanden, stamtavla, ättlängd, släktregister» och »vetenskap som utreder (mera framstående) släkters ursprung, härstamning, utbredning och inbördes släktskapsförhållanden, släktforskning».

Även i kyrkoböckerna, domböckerna, mantalslängderna och myndighetsbreven kryllar det av liknande ord, och som släktforskare lär man förr eller senare stöta på dem – föremål och juridiska termer, skällsord och yrkestitlar, vikt- och rymdmått. Varför behövdes kautionister, och varför krävdes en avvittring innan vigseln? Vad innebär egentligen gratial, genant och lägersmål? Varför var rättarna, gevaldigerna och ackuschörskorna så viktiga, och vad sysslade egentligen böckarna och huddragarna med? Vad sålde nålstolskramhandlarna, och varför behövde vagnmakaren biträde av en ställmakare? Svaren på dessa frågor, och mängder av andra intressanta ord finner man i Svenska Akademiens Ordbok – släktforskarens bästa vän när det gäller svenska språket förr i tiden!

Den 24 oktober 1718 vigdes två av mina förfäder i S:ta Maria församling i Ystad, och denna församlings näst äldsta vigselbok (1690-1771) är en riktig guldgruva för släktforskare. Ofta upptas brudparets födelseorter, varifrån de inflyttat, om deras föräldrar levde eller var avlidna, och i vissa fall anges till och med föräldrarnas namn och bostadsort. Tack vare denna vigselbok har jag förvisso kommit vidare i min forskning ett flertal gånger, men en särskilt intressant detalj är den utförliga titulatur som har använts i lysnings- och vigselnotiserna. När mina förfäder vigdes 1718 kan man till exempel läsa följande rader i vigselboken:

b2ap3_thumbnail_Ystad-Maria-vb-1718.jpg

»den 14 Septembr. blef til ett Christeligit äcktenskap första gången ochså widare afkunnat för Skomakaren Erlig och Wälachtade Hindric Nielson Eneroot, så och den Ärliga, dygdiga och Gudfruchtiga hustru Elina Jöns dotter»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 77 (ArkivDigital).

Jag började fundera kring denna titulatur - användes den konsekvent, kunde man se ett mönster, och vad betydde egentligen dessa tjusiga ord som prästen använde sig av vid vigslarna i Ystad? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom att i detalj studera vigselboken var tionde år. År 1698 saknas titulaturen helt, men från och med 1708 är den i mer eller mindre konsekvent. Jag undersökte därför vigselnotiserna för åren 1708, 1718, 1728, 1738, 1748 och 1758, och fram trädde en mängd av titlar och ålderdomliga ord i olika variationer!

Vanligast bland männen under dessa år är utan tvekan »ärlig och beskedlig» - så tituleras nämligen hela tjugosex drängar, karlar, ungkarlar, arbetskarlar, borgare, krögare, skomakare, snickare, grynmalare, fiskare, kronobåtsmän och matroser. Att vara beskedlig i detta avseende innebär enligt Svenska Akademiens Ordbok att vara vänlig, snäll och god, så det fanns tydligen många sådana män i 1700-talets Ystad. Mer sporadiskt tituleras en dräng som endast »beskedlig», en ungkarl sägs vara »skicklig och konstfärdig», en borgare är »ärbar och beskedlig», en skomakare är »ärlig och välaktad», och slutligen sägs sex drängar och ungkarlar vara »ärlig och skicklig». Utöver dessa herrar finner man ett par handelsmän, tullskrivare, skomakare, krögare och bagare som tituleras »äreboren och välaktad», något för övrigt Karl XII:s egen kammarvaktmästare sägs vara när han gifter sig i Ystad 1718. Kungens hovköksmästare kallas däremot »äreboren och högaktad», och man kunde nog inte varit något annat än högaktad när man fick laga mat åt hovet under stormaktstiden. Hovköksmästarens brud var nog minst lika högaktad som sin blivande make, för hon är den enda av jungfrurna som sägs vara »äreboren, dygderik och mycket sedesam»!

Ystad var under 1700-talet en utpräglad hantverksstad, något man finner många exempel på bland brudgummarna - skomakare, snickare, skräddare, vävare, handskmakare, murmästare, krukmakare och klensmeder. Dessa herrar tituleras »äreboren» eller »ärlig», i diverse kombinationer med »konsterfaren», »konstfärdig», »konstrik» eller »skicklig». I staden fanns även en hel del sjöfolk såsom skeppare, styrmän och kronobåtsmän som liksom hantverkarna sägs vara »äreboren» eller »ärlig», i kombination med »välfaren», »välbefaren» och »sjöfaren». Man hittar även en soldat som sägs vara »ärlig och manhaftig», enligt SAOB en karlaktig, käck, modig och tapper man, och i äldre tid den gängse titulaturen på militärer.

På kvinnosidan är »ärlig och gudfruktig» den vanligaste titulaturen, hela trettiosju kvinnor sägs vara detta, allt från pigor och änkor till frånskilda kvinnor, och (kanske lite förvånande) en »kvinnsperson». Det är dock endast pigor som tituleras »dygdig» eller »ärlig och gudälskande», medan både pigor och möar sägs vara »dygdälskande och gudfruktig» eller »ärlig och dygdig». För möarna är variationen dock ganska stor, och de kallas allt från »gudälskande», »äreboren och gudälskande» och »dygdig och gudälskande», till »gudälskande och sedig» och »äreboren och dygdig» - en mö kallas till och med »äreboren, dygdig och gudfruktig». Både möar och hustrur kunde kallas »dygdig och gudfruktig» eller »äreboren, dygdälskande och gudälskande», medan »ärlig, dygdig och gudfruktig» används om både, pigor, möar och hustrur. Bland de många vigslarna finns dock tre brudar som tilldelas unik titulatur - en kvinna sägs vara »dygderik och gudfruktig», en änka kallas »dygdesam och gudfruktig» och slutligen finner man en »gudälskande och dygdesam matrona».

b2ap3_thumbnail_Karl-XII-hovkksmstare.jpg

»Söndagen den 19 Jan. blef efter wederbörlig tillåtelse af Hans Excellence H:r Håfmarskalcken Düben samt laga trolåfning til äcktenskap 1 gången och så widare lyst för Kongl. Maij:tz HofKiökemästare Äreborne och Högachtade H:r Andreas Tideman: så och then Äreborne dygderike och mycket sedesamma Jungfru, Jgf: Eleonora Beata Spalckhawern»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 74 (ArkivDigital).

I Ystad fanns även en del civilanställda, och dessa tituleras på ett särskilt sätt. En man som är rådman och stadskassör kallas »ädel, välvis och högaktad», stadsnotarien sägs vara »äreboren och välvis» medan en sjötullsvisitör är »äreboren och välbetrodd». En frälseinspektor från landet får samma titulatur som sjötullsvisitören, vilket kanske är mer logiskt än att både en snickaregesäll och en adelsmans lakej sägs vara »äreboren och skicklig». Bland de högre samhällsstånden finner man en köp- och handelsman som kallas »ärlig, aktbar och välförnäm», medan fyra kyrkoherdar sägs vara »ärevördig» eller »välärevördig» i kombination med »höglärd» eller »högvällärd». Av dessa prästmäns blivande hustrur kallas två  »väläreboren och dygderik» eller »väläreboren och dygdesam», och liksom andra jungfrur kom de från finare familjer i Ystad - alla dessa kvinnor sägs vara äreborna, dygderika, dygdälskande, dygdesamma och sedesamma i olika kombinationer, och rådmannens brud kallas »dygdädel och sedesam». Handelsmännens och tullskrivarens blivande hustrur tituleras på samma sätt, medan Karl XII:s tidigare nämnde kammarvaktmästare gifter sig med en »äreboren och dygdesam» matrona.

Bland brudparen finner man sextioåtta personer som helt saknar titulatur, däribland tre murmästare, två skomakare, en piga, tre soldater, en timmerman, två jungfrur, en köp- och handelsman, en ryttare, en änka, en desertör, en kofferdistyrman, två skräddare, en mjölnare, två handskmakare och en kronobåtsman. För vissa av dessa får man väl anta att prästen helt enkelt glömt att anteckna titulaturen, och vissa av brudgummarna kom inte från Ystad, så prästen kände dem nog inte tillräckligt väl för att våga nedteckna någon titulatur. Ett av brudparen behövde nog ingen närmare titulatur, eftersom deras stånd sade allt om vilka de var - den högvälborne baron som gifte sig med en välboren fröken 1718. På samma sätt behövdes ingen titulatur för de tre »qwinnospersoner» som gifte sig under dessa år. Denna benämning sade nog allt om hur samhället, och särskilt prästen, såg på dem...

I äldre tid var titulaturen som synes viktig, och det fanns uttalade regler för hur människor skulle tilltalas och benämnas beroende på samhällsställning, bakgrund och stånd. När kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin höll ett anförande till riksdagen 1752 i samband med tronskiftet tilltalade han till exempel ridderskapet och adeln med »Högwälborne och Wälborne», prästerskapet med »Ärewördigste, Höglärde, Wördige», borgerskapet med »Äreborne, Förståndige, Wälaktade» och bönderna med »Hederwärde och Redelige». Att titulaturen var viktigt kan man också tydligt se av boken Den svenske handsekreteraren med undertiteln »Anvisn. till uppsättandet af alla slags Bref och Juridiska skrifter, såsom inlagor, kontrakt, fullmakter, skuldebref samt räkningar och bokhålleri», som publicerades första gången 1833 av författaren och boktryckaren Nils Wilhelm Lundequist (1804-1863) under pseudonymen »B. U. Pettersson». Denna bok blev en av 1800-talets storsäljare och trycktes så sent som år 1900 i en femtonde upplaga (på Anbytarforum kan man för övrigt läsa ett utdrag ur 1885 års upplaga). Detta säger väl något om hur viktigt det var att använda rätt titulatur förr i tiden - vare sig man tilltalade en högvälboren greve, dygdesam änka, konstfärdig murmästare, gudfruktig piga eller höglärd kyrkoherde!

Igår var jag i Jönköping och höll en skrivarkurs hos Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening. Vad trevligt det var och vilken fin dag det blev!

23 släktforskare i föreningen vill komma igång med att skriva sina släktberättelser, eller komma vidare efter att det tagit stopp.

För många är det svårt att komma igång fast man har så mycket man vill berätta om. Jag har ett par tips.

Ett är att vänta med inledningen till senare, börja i stället skriva om det du helst vill. Är det farmors morbror Oskars berömda dotter Stina du har i huvudet så börja med att skriva om henne. Fortsätt med något annat som också pockar på att bli skrivet. Sedan är du igång och kan knyta ihop berättelsen efteråt.

Ett annat tips är att du skriver för en särskild person. Även om hela din släkt så småningom ska läsa din kommande släktbok så tänk dig en person som du berättar för, och börja sedan skriva. Kanske ett barnbarn, eller din syster. Formulera dig som du brukar göra när du berättar. Då kommer du igång.

På kursen pratade jag också om dramaturgi och hur man kan bygga sin berättelse. Hur man kan få läsaren att förstå den egna släkten, inte bara som enskilda människor utan som en del av det samhälle och den tid de levt i. Jag pratade om skrivregler och språkriktighet, som kanske hämmar många.

Nu hoppas och tror jag att ni 23 som var med redan idag har satt igång med ert skrivande.

Jag gillar mötet med nya människor och att träffa andra släktforskare. Vi har ett stort och dominerande gemensamt intresse men är förstås ändå mycket olika. Jag lär mig nytt varje gång jag är ute och håller föredrag eller kurs med släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Jonkoping.JPG

Vi kom till Jönköping i god tid före kursstart och hann ta en promenad utmed Vätterns strand i mellantiden. Så vacker Vättern är! Och vilken skatt att ha stranden så där mitt i stan. Jag har aldrig varit i centrala Jönköping tidigare, bara suttit på tåget som stannat vid järnvägsstationen och sett Vätterns vatten från tågfönstret. Men det ska absolut bli fler besök.

Dessutom var det en underbart fin och varm höstdag så när vi efteråt åt lunch kunde vi göra det på en uteservering.

b2ap3_thumbnail_bild-2.JPG

Jag får emellanåt frågan »är du inte klar med din släktforskning än?», och jag blir lika konfunderad varje gång. Kan man egentligen bli klar med sin släktforskning? Frågan ställs alltid av personer som aldrig har släktforskat själva, och jag är säker på att de flesta inbitna släktforskare anser att man egentligen aldrig blir klar med sin släktforskning. Det kommer alltid växa ut nya grenar på släktträdet, det kommer alltid göras nya fynd i kyrkoböcker, domböcker, gamla brev och annat källmaterial - fynd som kan leda in på helt nya vägar (eller ja, grenar...). Det skapas register online, nya databaser sjösätts, tidigare okända källor tillgängliggörs och så vidare. Det blir liksom aldrig riktigt klart, så hur kan då släktforskningen bli klar?

Å andra sidan är fördelen med släktforskning att det är upp till dig själv hur mycket du vill åstadkomma. Du bestämmer inte bara hur mycket du vill fördjupa dig, hur mycket tid och energi du vill lägga ner, utan även när du känner dig klar. Du kanske bara är intresserad av att utreda en viss släkt, och känner dig klar i och med denna utredning. Du kanske bara forskar bakåt på dina anor, och tar endast med anornas syskon med respektive eftersom »det blir för mycket annars» (som jag hörde någon säga en gång), eller också forskar du kors och tvärs i släktträdet, upp, ner och i sidled - kanske var din farfars mormors morfars farfars svägerskas svågers mor så intressant, så att du bara måste utforska hennes liv? Du kanske tillhör den skara som ger upp när du inser att släktlegenden om adligt påbrå inte stämmer, eller också spenderar du timmar med näsan i domböckerna i hopp om att hitta minsta uppgift som kan bekräfta släktskap mellan två 1600-talsbönder. 

Jag tillhör själv den skara släktforskare som vill att det aldrig ska ta slut, för det är ju så himla kul att släktforska! För mig handlar det dessutom om så mycket mer än namn, årtal och släktskap. För mig fungerar släktforskningen bäst när jag även studerar andra ämnen, såsom historia, etnologi, paleografi, geografi, språk, juridik och religionshistoria. Vem var kung i Sverige 1788, och vad innebär veckodagsbonde? Hur kan man lättast skilja mellan »w» och »r» i 1600-talstexter? Varför emigrerade så många under slutet av 1800-talet, och vad betyder de latinska orden i kyrkoböckerna? Vad innebär värjemålsed, och varför var husförhören så viktiga? Trots att jag nu har släktforskat i fjorton år blir jag ständigt påmind om hur mycket jag ännu inte känner till om förfädernas liv och leverne, och hur många anor jag ännu inte hittat. Nästa gång någon frågar mig om jag är klar med min släktforskning, då ska jag därför glatt svara: »nej, jag har bara börjat!».

När jag idag kikade i min brevlåda hittade jag två böcker som jag äntligen lyckats få tag på, nämligen Lunds universitets matrikel 1667-1732 respektive 1732-1830. Dessa båda är guldgruvor när man har Lundastudenter i släkten, även om det emellanåt blir lite krångligt. Större delen av matriklarna är nämligen skrivna på latin, och när jag läser alla »filius», »ædituus», »parochia» och »præpositi», då slår det mig hur många språk vi släktforskare kommer i kontakt med när vi forskar. Ju längre bak vi klättrar i släktträdet, desto större blir risken (eller snarare chansen?) att vi hittar några rader skrivna på ett främmande språk. Jag har alltid varit intresserad av språk, och har nog haft ganska lätt för det. Eftersom min mamma är från Norge har norskan alltid funnits i mitt liv, och som skåning har jag tittat lika mycket på danska TV-kanaler som svenska dito. Engelskan kom tidigt in i bilden, och i sjätte klass började jag plugga franska. På universitetet läste jag latin under två terminer, och under en period studerade jag även runor. Språk är ju så intressant, och jag känner att kunskap om olika språk vidgar ens vyer och öppnar nya dörrar.

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Ur Lunds universitets matrikel, 1669.

Förr eller senare kommer varje släktforskare i kontakt med latinet, för både kyrkoböcker och husförhörslängder kryllar av små »dito», »ejusdem», »ibidem» och »Dominica». Det är en god idé att lära sig dessa vanligaste latinska ord och formuleringar, för de återkommer med jämna mellanrum. Om man har förfäder i Skåne kommer man till slut hitta danska i källorna, och även om det är ganska oskyldigt under 1600-talets slut blir det givetvis grövre ju längre tillbaka man kommer. Vid ett skifte i Ystad 1622 delades till exempel arvet »...imellum den S: mantz hustrue [...] paa huiss wegne uahr tilstede hindis troloffuede festemand [...], Och imellum tuende hindis och for:ne hindis [salig mans] Sönner...». Visst är det vackert? På sina håll i Sverige finner man tyska församlingar, där givetvis de äldre kyrkoböckerna har förts på tyska. Drängen Lars Magnusson och hans hustru Elna Pålsdotter lät till exempel döpa en son i Malmö 1784. Inget konstigt med det, förutom att familjen var skriven i Caroli församling (tyska församlingen) vid sonens födelse, och således läser man i kyrkoboken att »dem Kronbrennerey knecht Lars Magnusson von seiner frau Elna Påhls tochter ein söhnlein gebohren». Det känns lite lustigt att läsa om en helskånsk familj på tyska, men det är just sådant man kan råka ut för när man släktforskar.

b2ap3_thumbnail_von-Fersen-i-Ystad-1805-11-08---1805-11-09.jpg

Ur Axel von Fersens dagbok, november 1805.

När man rör sig i samhällets högre kretsar under 1700-talet är nog franskan oundviklig, åtminstone i mer informella brev och skrifter. Den bekante riksmarskalken greve Axel von Fersen (1755-1810) besökte till exempel Ystad i november 1805, då han begärde  husrum hos madame Brita Maria Höijer (1744-1806), änka efter min farmors farmors mormors farmors far Reinhold Flinkenberg (1736-1790). I von Fersens bevarade dagböcker på Riksarkivet finner man mycket riktigt att han anlände till Ystad den 8 november 1805, något han givetvis nämner på klingande franska: »nous partîmes à 6 1/4 h: et arrivâmes à 4 h: a Ystad». När man släktforskar vet man alltså aldrig vilket språk man kan snubbla över, och därför är det bäst att öva upp språkkunskaperna. Ofta räcker det att man förstår grunderna och de vanligast förekommande orden för att få grepp om vad texten innehåller - annars är risken stor att man missar något viktigt!