"Nyårsafton 1921 satt Lotta och hennes gubbe och åt kvällsvard. Då såg Lotta sin egen skugga på väggen, men inte sin mans. Han var utan skugga. Och det förstår en ju, vad det betyder. Han sjuknade också fram på våren och dog."

Ovanstående historia från Lerbo socken nära Katrineholm återberättas av Carl Herman Tillhagen i Folklig spådomskonst. Såsom en hopplöst insnöad släktforskare frågade jag mig inte vad Lotta egentligen såg, för det är förstås omöjligt att någonsin få svar på, utan om någon Lotta i Lerbo blev änka 1922. Jag plockade fram Lerbo F:2 och konstaterade att av de 22 personer som avled under året var 5 stycken gifta män. Därpå slog jag upp familjerna i församlingsboken, Lerbo AIIa:6, på jakt efter Lotta. Det visade sig vara med knapp nöd som varslet infriades, för först 12 december 1922 avled Katarina Charlotta Lundqvists make, Frans Robert Hellman i Katrineborg. Katarina Charlotta själv avled 1943, 88 år gammal.

                                 b2ap3_thumbnail_Bcker-folktro1.jpg

Är det en tillfällighet att historien utspelas en nyårsafton? Nyårsnatten, när ett nytt år föds, var särskilt magisk. Då inföll önskestunden: en yttrad önskan att bli rik och lycklig vid denna tidpunkt slog in under det kommande året.  Om önskningen inte infriades, berodde detta på att någon ondsint person använt sig av motmagi. Rimligtvis inföll önskestunden vid tolvslaget.
Nyårsdagen var fylld med olika förmaningar och saker att vara uppmärksam på för att kunna förbereda sig för det nya året. Husmödrar borde undvika sysslor som de ogillade eftersom de annars skulle få ägna en stor del av året åt just dessa sysslor. Om man gav bort något på nyårsdagen skulle man bli fattig, men riktigt illa var det förstås om man hushållat så illa att julmaten var slut redan vid det nya årets början. Då skulle det bli ett riktigt hungerår. Det fanns förstås olika knep för att få ett lyckosamt år, till exempel att skjuta med lösa skott på nyårsdagen. Man var också garanterad ett hälsosamt år om man inledde det nya året med att äta en frukt till frukost. Det var också viktigt vem som var den första besökaren i hemmet under året. Om den förste besökaren var en man skulle det bli ett bra år, men om det var en kvinna väntade elände. Många såg därför till att bjuda hem någon man i bekantskapskretsen tidigt på nyårsdagens morgon för att inte drabbas av olycka.

Så börja redan nu planera vad du ska önska dig under önskestunden, iaktta vilkas skuggor du kan se runt matbordet, plocka fram en banan eller ett äpple till nyårsdagens frukost och bjud hem en trevlig karl på nyårsdagens morgon. Och så ägnar alla vi släktforskande kvinnor oss åt att gräva i kyrkböckerna i stället för att diska, dammsuga eller tvätta under dagen!

I släktforskningen kan det vara svårt att urskilja skillnaden mellan en skröna och en sann berättelse om släktens ursprung. Det finns i de flesta familjer en eller par historier som berättats under generationer. Innan sådana förs in i antavlan bör man förstås försöka utröna den eventuella sanning som ligger bakom historien, eller vara väldigt tydlig med att det rör sig om en muntligt traderad berättelse av oklart ursprung.

Här om dagen pratade jag med en bekant vars släkt jag forskar lite i. Han nämnde då att det berättats i släkten att de skulle ha vallonskt påbrå. Ofta har ju en dylik släkttradition uppstått på grund av mörkhåriga förfäder eller rötter i bruksmiljö. Jag är långt ifrån färdig med forskningen men redan dagen efter vårt samtal hittade jag de som nog "blivit" valloner. De var invandrade smeder, men var inte valloner utan tyskar. Under de tre sekler som passerat sedan min bekants anmoder gifte sig med en sörmländsk bonde har det sedan troligtvis berättats om hennes utländska härkomst och så småningom har traditionen blivit att hennes släkt var valloner.

b2ap3_thumbnail_Vitsippor-i-BrandkrrC-140509.jpg

När jag i 12-årsåldern på allvar började samla in uppgifter om mina släktingar, berättade min  mormor att en av hennes förfäder hade ägt en större gård och sedan spelat bort den på kortspel. Jag utgick från att historien om den kortspelande förfadern var fiktiv. Efter några års forskande dök jag så in i domböckermas fascinerande värld.

I Oppunda häradsrätt domböcker kunde jag följa hur bröderna Anders Nilsson (1687 ca- 1735) och Nils Nilsson (1700- 1786) i Ingelstorp, Sköldinge, köpte systerlotter av gården av sina fastrar och kusiner under en lång följd av år. Så dog Anders Nilsson, varpå hans hemmansdel under en övergångsperiod brukades av systern Karin Nilsdotter och hennes make Jöns Persson. Anders' äldste son, Erik Andersson. skulle dock överta faderns andel. Han hade fem yngre syskon att försörja under lång tid framöver - minstingen Karl var bara två år gammal när fadern dog - men Erik ville förstås gifta sig och bilda familj. Det skulle då bo tre familjer på gården. 14 maj 1737 kom farbror och brorson till tinget: 

"...all den stund Nils Nilsson och Erik Andersson äro jämskylda och lika del ägande, och jorden dem emellan icke kan delas, efter den intet tål mer än en åbo, ty resolverades att Nils Nilsson och Erik Andersson böra lotta, och vem som lotten påfaller att hemmanet Ingelstorp besitta. ...

Efter avlagd resolution lottades och föll lotten på Erik Andersson att giva och på Nils Nilsson att taga lösen för Ingelstorp" (renoverad dombok, Södermanlands län, 76. Oppunda häradsrätt § 42). 

Att min mm ff mm ff Nils Nilsson förlorade sin fädernegård berodde alltså inte på frivolt kortspel utan på han drog nitlotten i den nödtvungna lottningen med sin brorson. Men släktskrönan innehöll ändå ett litet korn av sanning!