Min farfars morfars farfar Per Jönsson (1816-1874) var länge ett av släktträdets mysterier. Jag hade inga problem med att hitta hans föräldrar och ursprung, men framåt i tiden gick det svårare. Per flyttade nämligen ofta med sin familj, och under femton års tid bodde de i sammanlagt sex olika byar i fyra olika församlingar där Per omväxlande tituleras torpare, husman och mjölnare. Efter otaliga hopp mellan diverse husförhörslängder hittade jag en notering om att han flyttade med sin familj till Landskrona 1854, men eftersom denna ganska stora församling saknade inflyttningslängder lade jag dem åt sidan.

Något senare lyckades jag lokalisera familjen igen – de bosatte sig tydligen i fiskeläget Borstahusen i utkanten av Landskrona, där hustrun Anna Catharina Andersdotter avled i tuberkulos 1864. Per förblev då änkling i hela nio år innan han gifte om sig 1873, men bara ett år senare – den 28 april 1874 – slutade han sina dagar, femtioåtta år gammal. Min första tanke var att han måste fallit offer för tuberkulosen, men när jag letade fram SCB-utdraget över Landskrona stadsförsamlings dödbok 1874 fick jag en mindre chock. I rutan för dödsorsak kunde jag nämligen klart och tydligt läsa »Suspensio (Suicidium)». Det gick en rysning längs ryggraden, för när jag slog upp suicidium i ett latinskt lexikon bekräftades min gissning – självmord. När jag sedan slog upp ordet suspensio hänvisades jag till ordet suspendo, »att hänga upp, suspendera», så min förfader hade alltså begått självmord genom hängning!

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-13.20.56.jpg

Varför valde han att avsluta sitt liv på detta sätt? Barnen var visserligen stora nog att klara sig själv, men han hade ju bara varit gift i ett år? Vad hade egentligen hänt? Jag hoppades att död- och begravningsboken i original skulle ge fler uppgifter än SCB-utdraget, men eftersom detta fynd gjordes för flera år sedan, innan kyrkoböckerna efter 1860 hade digitaliserats, fick jag bege mig till landsarkivet i Lund. Där beställde jag fram Landskrona F:1 (död- och begravningsboken 1862-1880), men tyvärr anges dödsorsaken även där vara »Suspensio Suicidium», utan någon uppgift om hur eller varför. Jag var alltså tillbaka på ruta ett.

Jag sökte vidare. Kanske fanns det något i domböckerna? Jag studerade arkivförteckningen noggrant, och beställde till slut fram Landskrona rådhusrätts domböcker i civilmål (AIb:26) samt brottmål (AIc:25) för året 1874, men inte heller där fick jag något napp. Jag pratade med den tjänstgörande arkivarien, som förklarade att eftersom självmordet skett så pass sent under 1800-talet var det inte säkert att man genomfört någon rättslig undersökning, om det var uppenbart att det rört sig om ett självmord. Ännu en gång slungades jag tillbaka till ruta ett.

Jag släppte hela grejen, men några år senare fick jag kontakt med en av farfars mors sysslingar, som inte bara bodde i Landskrona utan även hade släktforskat själv. Han kände mycket väl till släkten i Borstahusen, och hade även hört talas om vår gemensamme anfaders självmord 1874. Han berättade att huset fortfarande finns kvar, och att bjälken han hängde sig i ännu är synlig. Nu fick jag alltså veta exakt hur självmordet gått till, men den stora frågan kvarstod – varför?

Ett år senare återvände jag till landsarkivet, där dödboken undersöktes på nytt. Det fanns ett streck i kolumnen för läkarattest, så en läkare hade alltså infunnit sig efter självmordet och bekräftat dödsorsaken. En sådan attest borde ju finnas bland dödbokens bilagor 1874, så jag beställde fram volym HVI:3 ur Landskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv (bilagor till dödboken 1870-1886) och började bläddra. Attest efter attest dök upp, 1870... 1871... 1872... 1873... 1881?! Jag bläddrade igenom den digra högen en andra gång, men kunde bara konstatera att bilagorna för åren 1874-1880 var spårlöst försvunna. Tillbaka på ruta ett för tredje gången. För säkerhets skull tänkte jag även undersöka Landskrona kämnärsrätts dombok 1874, men blev då snabbt varse att kämnärsrätterna upphörde redan 1849 – hade jag förväntat mig något annat?

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-12.49.54.jpg

Det kändes minst sagt hopplöst, men jag vägrade acceptera tanken på att aldrig få veta varför min förfader tog sitt liv. Jag begav mig därför till Universitetsbiblioteket i Lund – kanske stod det något om självmordet i dagstidningarna? Jag undersökte noggrant förteckningarna. Landskronaposten gavs ut 1896-1915, så den var inte aktuell. Korrespondenten från Landskrona gavs tydligen bara ut sporadiskt mellan åren 1850-1878, med en rejäl lucka i utgivningen 1870-1876, så där hade jag inte heller nåt att hämta. Fanns det inga fler Landskronatidningar då? Jodå, Nya Landskrona tidning, men den gavs bara ut åren 1871-1873 och 1875-1876, så exakt det år jag var ute efter gavs det alltså inte ut några tidningar i staden. Jag började söka mig utåt från Landskrona, men det visade sig att Helsingborgs Dagblads utgivning började först 1884 medan Engelholms Tidning – som visserligen började utges kontinuerligt redan 1867 – inte nämnde ett ord om Per Jönssons självmord. Jag hittade dock en hel del andra självmord i denna tidning, så långt bort som i Stockholm och Värnamo, men om min förfader yppades inte ett ord.

Vid det här laget hade jag hamnat på ruta ett så många gånger att jag tappat räkningen, men jag ville ju så gärna veta. Jag plöjde åter igenom förteckningen av dagstidningar, och hade nästan gett upp hoppet när jag fick syn på en tidning vid namn Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Den gavs ut under året 1874, men i ärlighetens namn hade jag ingen större förhoppning om att det skulle leda nånvart. Jag bar dock med mig filmrullarna till läsplatsen, trädde fast filmen på spolarna och vevade sakta från slutet av april och framåt. Av erfarenhet visste jag att äldre tiders tidningsnotiser om självmord brukar ha ett inledande »Sjelfmord» i tjock, svart stil, så där jag satt jag i läsapparatens dunkla sken och mumlade för mig själv »Sjelfmord... sjelfmord... sjelfmord...». Plötsligt hoppade jag till, och mitt hjärta slog snabbare när jag sakta läste den lilla notisen i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 1 maj 1874:

b2ap3_thumbnail_Sydsvenska-Dagbladet-Snllposten-1874-05-01.jpg

»Sjelfmord. Qvarnbyggaren Per Jönsson i Borstahusen har i ett anfall af fyllerigalenskap afhändt sig sjelf lifvet medelst hängning. Han efterlemnar enka och 6 barn» 

Efter åtta långa år fann jag alltså äntligen svaret på varför min förfader tog sitt liv den där tisdagen i april 1874. Det är nästan löjligt hur några rader i en gammal dagstidning kan betyda så mycket, men under alla år hade det verkligen känts som omöjligt uppdrag. En skicklig släktforskare vet emellertid att inget uppdrag är omöjligt – det tar bara lite längre tid ibland.

»Detonationen var så stark, att af lufttrycket en mängd fönsterrutor dels inom fabriksområdet, dels i samhället krossades. Få sekunder efter explosionen slogo lågorna ut från byggnaden och gynnad af blåsten spred sig elden med största hastighet till byggnaderna n:r 21, 22 och 23, hvilka samtliga inom en timme nedbrunnit till grunden. […] Beklagligt nog skulle olyckan kräfva icke mindre än tre menniskolif. De omkomna äro 45-årige A. Olin, Saxtorp, samt Bror Olsson och Gustaf Hansson, Annelöf, begge i tjugoårsåldern. […]

Olins lik anträffades förkolnadt mellan vägen och centrifugen i det hus der han arbetade då explosionen skedde. […] Delar af Olins lik fann man ett hundratal meter från platsen. Hufvudet var skildt från kroppen. Af Gustaf Hansson återstod icke mycket, och man kunde endast med största svårighet identifiera honom […]. Ödeläggelsen gjorde ett beklämmande intryck, och öfverallt rådde stark förstämning, ty tanken på de under så ohyggliga omständigheter bortryckna behärskade alla. Det var en hemsk död som skulle möta dessa män.»

Ovanstående rader kan man läsa i Landskronaposten den 23 maj 1919, dagen efter den fruktansvärda olyckan i Annelövs krutfabrik då 200 kilo krut antändes och tre människor fick sätta livet till. En av de omkomna – Gustaf Hansson, eller »Gusse» som han kallades inom familjen – var min farfars morbror. Han är numera relativt bortglömd, men det sägs att han var en levnadsglad ung man som uppskattade en svängom på dansbanan, och eftersom han var både lång och stilig lär han ha varit populär bland traktens damer. Det är alltså inte mycket som är känt om honom, men tack vare artikeln i Landskronaposten vet jag i varje fall hur han slutade sitt liv den där ödesdigra dagen i maj 1919.

b2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpg

Gustaf Hansson (1895-1919) i mitten tillsammans med sina bröder Julius (1898-1974) t. v. och Henning (1893-1979) t. h. 

Människor har i alla tider fascinerats av döden, men frågan är om inte denna fascination var ännu större förr i tiden. Fruktansvärda olyckor och märkliga dödsfall har lämnat många spår efter sig i källorna, inte minst i dagstidningarna, och om man rör sig längre tillbaka i tiden var både dödsolyckor och självmord fall för rättsväsendet. Om man ska dra det till sin spets var dessutom förfädernas korta tid på jorden i grund och botten en förberedelse inför det eviga livet, så liemannen var ständigt närvarande. Allt detta gör att döden har lämnat efter sig stora mängder källmaterial och andra kvarlevor, som kan ge värdefulla och intressanta uppgifter när man släktforskar.

Jag har tidigare bloggat om hur dagspressen frossade i detaljer när ett självmord ägt rum, och därför är dagstidningarna en ypperlig utgångspunkt när man letar uppgifter om släktingar som tagit sitt liv efter 1863, då självmord avkriminaliserades. Därefter hölls inte alltid rättsmedicinska undersökningar i samband med uppenbara självmord, men före 1860-talet var sådana undersökningar praxis. Det var nämligen viktigt att utröna hur och varför en person avlidit, eftersom livssituation, sinnesstämning och tillvägagångssätt kunde innebära skillnaden mellan att få en någorlunda hederlig begravning på kyrkogården eller grävas ner i skogen av bödeln. 

b2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpg

Ur Malmö kämnärsrätts protokoll 1843 23/11; Kämnärsrätten i Malmö, vol. A1A:117 (1843) (bild 6640 hos ArkivDigital).

När min anfaders bror Per Pålsson (1771-1843) hängde sig i Malmö klassades alltså självmord fortfarande som en brottslig handling, och därför finner man en hel del uppgifter i Malmö kämnärsrätts arkiv. I protokollen får man bland annat förklaringen på hans plötsliga självmord, då hans närmaste anhöriga berättade att

»Pehr Pålsson en längre tid varit besvärad af stinkande Rötsår på båda benen, öfver hvilka åkommor han esomoftast yttrat ledsnad och oro fruktande att de skulle engång blifva hans dödsorsak, emedan de alltjemnt förvärrades och voro i hans tanke obotliga. Aftonen d 22 hade samtal varit å bane om nämnde sår, då torparen Jöns Larsson, hos hvilken Pehr Pålsson för lifstiden var inaccorderad, föredragit att Pehr borde rådfråga sig hos någon läkare här i staden, eller och försöka komma in på Lazarettet; men häröfver hade Pehr som vanligt yttrat sin mening om sårens obotlighet och sin ledsnad deröfver».

När det var dags för frukost morgonen därpå hade brorsdottern Elna knackat på hos Per, men han öppnade inte. Hon tog då ett ljus och smög in i farbroderns kammare där hon fann honom död, halvliggande i sin säng med ett snöre om halsen. Per orkade inte längre skämmas över sina stinkande rötsår på benen, och hade helt enkelt bestämt sig för att befria både sig själv och omgivningen.

Även fysiska defekter och ovanliga dödsorsaker var av största intresse förr i tiden, så därför kan man hitta många bisarra notiser i äldre tiders dagstidningar. Min anfaders bror Nils Thorssons (1724-1799) första hustru Christensa Mickelsdotter avled till exempel 1778 i Saxtorp, och i denna församlings kyrkobok kan man samma år kortfattat läsa att dödsorsaken var »nafwel bråk, som först begyntes med Gulsiuka och sedan wattusoten, på 3die året siuk», men Lunds Weckoblad gick uppenbarligen steget längre för den 16 september 1778 publicerade man denna detaljerade artikel:

»Sistledne Onsdag d. 2 Septemb. begrofs i Saxtorp wid LandsCrona en Bonde Hustru, som på 3:dje året dragits först med Gulsot, hwilken sedan förwandlade sig i Watusot och sig i nedra delen af kroppen från naflen, hwilken gaf sig uti i en blåsa som en stör göpne; då sådant ej kunde med medicamenter drifwas och Feltskjärare ej wille taga hål på blåsan, tog Hustrun sjelf en syl och därmed stack hål, då wäl et ämbar watu utran, men på 5:te dagen derefter war blåsan lika stor, fast swulsten mindre än förr, tå hon tog sin syl igen och hälften så mycket watn utrann och åter 3:dje gången inom 14 dagar, hwarigenom krafterna så aftogo, at hon 8 dagar derefter dog, utan at underlifwet war blefwit befriat från watnet».

Dåtidens begravningar var ofta högtidliga tillställningar, och stora folkmassor vallfärdade till »kändisbegravningarna» som inte sällan recenserades i dagstidningarna – man får i regel veta allt från vilka psalmer som sjöngs till vem som skänkt kransar vid graven. När min anfader Johan Carlberg begravdes i Ängelholm infördes till exempel följande notis i tidningen Norra Skåne den 18 juli 1882:

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpg

När man upptäcker hemska olyckor, självmord och märkliga dödsfall i släktträdet lönar det sig alltså att se bortom kyrkoböckerna, eftersom döden har lämnat många spår efter sig i källorna. Liemannen var ständigt närvarande i förfädernas liv, och som exempel citerar jag första versen ur den »Integer vitæ» som sjöngs vid Johan Carlbergs begravning 1882:

»Är det då allt hvad vi af lifvet lära,

att till dess början slutet är så nära,

att jordelifvets lycka, fröjd och ära,

sjunker i griften?».

P.S. Ni glömmer väl inte Namn åt de döda (NÅDD)? Projektet kompletterar just nu dödboken med döda under åren 1860-1900 och projektledaren Viktoria Jonasson behöver all hjälp hon kan få, så tveka inte – bli en NÅDD:are du också!

Även med en begynnande snöstorm yrande utanför fönstret är det ibland svårt att sätta sig in i den utsatthet våra förfäder stundtals befann sig i. En särskilt utsatt grupp var förstås de ogifta mödrarna. Om fadern inte tog sitt ansvar föll det ju på modern att ensam ta hand om barnet. I min antavla finns en handfull fall med Fader Okänd. Min mm mm fm Maria Bengtsdotter föddes 1790 i Nykyrka socken någon mil utanför Nyköping och tjänade som piga på några ställen innan hon blev inhyses, tydligen utan större arbetsförmåga.

"På begäran av pigan Maria Bengtsdotter i torpet Hällsätter denna församling, som ärnar anhålla hos kungliga Serafimer Ordens Gillet om något understöd till föda och uppfostran för sina oäkta barn: Karl Erik född 1817 den 14 december, och Per August 1822 den 19:de januari, kunde församlingens ledamöter med skäl vitsorda, att hon, så länge hon kunnat dragit all moderlig omsorg, för dess barn, utan att därvid velat besvära andra. Men vore nu så försämrad till sina villkor, att hon behövde det understöd, som Kungliga Serafimer Ordens Gillet henne nådigt skulle vilja tilldela" (Råby-Rönö, KI:3, sockenstämmoprotokoll 1824-02-01).

Maria Bengtsdotter dog redan 1827, när sönerna var på tionde året respektive fem år gamla. Karl Erik var gammal nog att bli tjänstegosse och få klara sin egen försörjning. Han tog namnet Dahlberg och levde ett rätt fattigt och strävsamt liv som bruksarbetare, torpare och skräddare fram till sin död på 43-årsdagen år 1860. Liksom modern blev hans liv alltså kort, och han efterlämnade änkan Anna Sofia och tre döttrar i åldrarna 10 till 18 år.

Lille Per August var alltså bara fem när modern dog. Han blev fosterson hos den 25-årige soldaten Adolf Thun, vars 35-åriga hustru Brita Kristina Persdotter var kusin till Maria Bengtsdotter. Adolf och Brita Kristina gifte sig en tid efter Maria Bengtsdotters död, flyttade därefter till Råby-Rönö och tog omedelbart hand om den föräldralöse lille gossen. Några egna barn fick de aldrig.

I nästa husförhörslängd finns en notering om att Per August i flera år vistats "hos Strandberg i Nystugan". Torparen Gustaf Strandberg i Nystugan hade tidigare varit skräddare och troligtvis gick Per August i skräddarlära hos honom. När Adolf Thun och Brita Kristina Persdotter 1834 flyttade från socknen, lämnade de kvar den nu 12-årige Per August hos Strandbergs i Nystugan. Att Gustaf Strandbergs kusins sonsons son mer än ett sekel senare skulle komma att gifta sig med Per Augusts brorsdotters dotterdotter hade de förstås ingen aning om.

Per August förses nu med patronymikonet Persson i husförhörslängderna. Han var ju tämligen liten vid moderns död så omgivningen verkar ha känt till vem fadern var. Tydligen hette fadern Per, vilket inte begränsar urvalet särskilt mycket i det på namnfantasi tämligen befriade Södermanland. 1835, när han var 13 år gammal, blev den vanartige Per August Persson tvångsintagen på korrektionshuset i Nyköping.

b2ap3_thumbnail_Gamla-residenset.jpg

_{Gamla residenset vid Nyköpingshus där korrektionshuset var inrymt}

Nästa gång jag träffar på Per August är nästan 20 år senare, 1854. Han bor då i Stockholm och kallar sig för Per August Persson Broman. Kanske finns här en ledtråd till den okände fadern Pers identitet. När Per August föddes var klockaren i Råby-Rönö änkling. Klockaren hette nämligen just Per Broman. Det är förstås möjligt att namnvalet är en ren slump eller så kanske klockaren var en vänlig och omtänksam man som inspirerade Per Augusts namnbyte.
1857 gifte sig Per August Broman med småländska Katarina Maria Johansson. De flyttade runt i Stockholm med sin växande barnaskara som kom att omfatta tre söner och fem döttrar. Per August Broman drev minuthandel och Maria Katarina en månglerirörelse. De verkar sällan båda jobba samtidigt utan verkar turas om att stå för familjens försörjning. 1881 flyttade familjen till Adolf Fredriks församling. Stockholm saknar ju husförhörslängder för denna tid och i stället folkbokfördes befolkningen i Rotemansarkivet. Flyttlängderna är därför extra viktiga källor. Det här är familjen Bromans inflyttningsnotis:

b2ap3_thumbnail_Adolf-Fredrik-BIa-15-1881-1881-Bild-53-sid-49x.jpg

_{Adolf Fredrik BIa:15. Bild från ArkivDigital}

Makarna dog alltså med två dagars mellanrum. Vilken epidemi härjade då i Stockholm i mars 1885? I Adolf Fredriks dödbok finns inga spår av någon epidemi. Dödsorsak för Katarina Maria anges vara Morbus psychicus (Mani), vilket väl bör uttydas som maniskt tillstånd under psykisk sjukdom. En olyckshändelse till följd av hennes sinnestillstånd, kanske. Per August greps uppenbarligen av en så stark vanmakt vid hustruns död att han helt förlorade fotfästet i tillvaron och två dagar efter hustruns död gick han ut på Djurgården och sköt sig. Hemmet splittrades förstås i och med föräldrarnas död. De fick fattigbegravning och de yngsta döttrarna hamnade på barnhem. Så småningom kom sex av barnen att emigrera till USA.

Nyligen köpte jag Kugelberg-skivan, en riktig guldgruva för oss släktforskare. Jag hade hört mycket gott om denna skiva, och med tanke på att Kugelbergska samlingen innehåller drygt 200.000 tidningsnotiser hoppades jag på något fynd kopplat till min eget släkt. Jag blev inte besviken, för det dröjde inte länge innan jag hittade svaret på ett av släktträdets många frågetecken - hur och varför min farmors farmors mormors halvbror Carl Joseph Carlberg i Linköping begick självmord 1895. Hela händelsen beskrivs detaljerat i en liten tidningsnotis från den 17 juni samma år:

»Aftonen förut hade han suttit och samspråkat med en umgängesvän till kl. ½ 9, och hvarken denne, ej heller Carlbergs hustru eller tjensteflicka hade hos honom iakttagit någon förändring, som lät ana hvad som skulle inträffa. Man gick lugnt till sängs, och först i går morgse, då tjensteflickan kom in i C:s arbetsrum, hvilket äfven tjenade som hans sofrum, upptäcktes det sorgliga tilltaget. C. fans hängande i en snara af smalt snöre, hvars öfre ända han fäst i en klädhängare på dörrposten. Hans kropp var redan stel och kall. Innan C. skred till utförande af sitt dystra beslut, hade han ordnat sina papper m. m. samt skrifvit ett bref till nämnde umgängesvän. Orsaken till sjelfmordet känner man ej med visshet, men torde denna med allt skäl få sökas i de kroppsliga lidanden, hvaraf C. hemsökts i följd af gikt samt hjertfel.»

I äldre tid var självmord en brottslig handling, som krävde att man undersökte i vilket sinnestillstånd självmordet hade begåtts. Lagen var nämligen väldigt sträng när det gällde dessa så kallade »självspillingars» begravningar. I 1856 års upplaga av 1686 års kyrkolag kan man till exempel läsa att »Begrafning i tysthet, som efter Domarens utslag bör verkställas, sker utan någon sollenitet, och utan likföljande procession, allenast under närvaro af dem, som dervid hafva något att uträtta, hvarjemte alla ceremonier och bekostnad af klockor, vagnar och sermon blifva förbjudna, skolande den som häremot bryter plikta 200 daler S:mt, beslagaren och socknens fattige till tveskiftes, eller i brist af böter straffas med 14 dagars fängelse. Om någon prestman en sådan oloflig begrafning tillåter eller bevistar, sättes han, sedan han derom öfvertygad blifvit, ifrån sitt embete på ett halft års tid». 

Denna typ av begravning gällde alltså för personer »som i hufvudsvaghet, raseri eller annan vånda afhändt sig lifvet» (för att citera en kunglig förordning från 1727), men om någon uppsåtligen begått självmord var lagen ännu strängare. Då väntade en så kallad neslig begravning (sepultura asinina), då »en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfvas» (1734 års lag). I 1856 års version av 1734 års lag finner man en annan formulering, som ännu tydligare visar den negativa synen på självmord. Där stadgas nämligen att nesliga begravningar »verkställes af skarprättaren, som nedgräfver den döde kroppen i skogen eller galgbacken, lika som ett oskäligt kreatur»... Först på 1860-talet upphörde självmord att klassas som brott, men det det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självmördare tilläts att begravas på sedvanligt sätt. 

b2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpg

Ur Kugelbergs klippsamling (från Kugelberg-skivan)

De undersökningar som hölls i samband med självmord var ofta mycket djupgående, eftersom myndigheterna ville ta reda på exakt hur och i vilket sinnestillstånd ett självmord hade skett. Man ville tränga in i den avlidnes tankevärld och livssyn, man ville få en så bra bild som möjligt av hälsotillståndet, tillvaron, ekonomin samt det allmänna beteendet och levernet. Det efterlämnade källmaterialet (som i regel finns i urtima tingets domböcker) är därför väldigt innehållsrikt, och ger oss släktforskare en unik möjlighet att lära känna personen som begick självmord.

Hustrun Elna Håkansdotter (1693-1729) från Ålstorp i Västra Karaby socken är en av de personer man möter i domböckerna. Hon hade till en början varit lugn och frisk, men efter ett års äktenskap hade hon plötsligt en dag gått in i en hage för att sova, och hade därefter varit yr och huvudsvag. I sex veckors tid hade hon dessutom med jämna mellanrum skrattat i flera timmar i sträck. I början av 1720-talet hade hon åter varit svag och yr under lång tid, och vid ett sådant tillfälle hade hon rymt från dem som vaktade henne och återfanns i ån. När hon blev hämtad därifrån hade hon blivit mycket upprörd, och klagade över att folket inte lät henne vara kvar i ån, »hwarest så gott och wackert war». Vittnen berättade att Elna i övrigt var en snäll och gudfruktig kvinna mellan sjukdomsperioderna, även om hon efter den första perioden 1713 hade fått ett »fasligt och bistert uppseende», något hon inte haft tidigare. Långfredagen 1729 försvann Elna från hemmet, varpå äldsta dottern och några andra letade efter henne vid ån. Denna gång hittade man henne avliden - hon hade ännu en gång vandrat ut i ån, där hon sagt sig »hört så mÿcket spel och wackert folk», och drunknat.

b2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpg

Även i kyrkböckerna finns emellanåt detaljerade uppgifter om begångna självmord, såsom här i Tranås kyrkbok 1718-1751. Löjtnant Mormans stalldräng Per Skogberg hade i december 1747 hängt sig i stallet med hjälp av ett hästgrimmeskaft, och vid ett efterföljande urtima ting beslöts att kroppen »af ährligt folck skulle nedtagas, handteras och i tysthet afsijdes på Kyrkiogården nedgräfwas» (Tranås CI:2, sid 83; AD Online).

Klockaren Paul Sandberg (1771-1806) i Vallby hittades död upp och ner i en brunn, »där han således efter allt utseende af hufwudswaghet sig sjelf dränckt och såmedelst lifvet afhändt», konstaterade häradsrätten. Ett vittne berättade att han funnit klockaren »till sinnet ganska swag och oredig», och klockaren hade själv berättat för vittnet att han inte kände sig »rätt frisk sedan han dagen tillförene, under en resa till Cimbrishamn, blifwit af regn genomblötad och såmedelst till hellsan skadad». Detta regn hade tydligen lett till någon form av sinnessjukdom, för efter besöket i Simrishamn hade klockaren »uti ord och åthäfwor synts både oredig och till sinnet owanligt störd». Det var alltså ingen tvekan om att självmordet skett under ett anfall av sinnessjukdom, så klockaren slapp en neslig begravning. När inspektorn Peter Fredrik Carlsson (1790-1835) begick självmord i Ingelstorp var däremot tryckande fattigdom den huvudsakliga orsaken. I domboken kan man läsa att fjärdingsmannen hade hittat Carlsson

»sittande död wid wäggen i Logen af Östra Längan till hans arrenderade hemman, hållande i högra handen en afskjuten pistol, hwars mynning war riktad tätt emot högra tinningen, der skott ingått i hufwudet och bildat ett rundt hål ofvanför högra örat, och hwarigenom äfven hufvudskålen blifvit spräckt på flera ställen; men för öfrigt ingen yttre åkomma. Dessutom hade förekommit att Carlsson någon tid förut lidit af en märkbär sinnes oro, som grensat till förvirring i följd af hans ytterst fattiga omständigheter». 

Även i dagstidningarna kan man hitta detaljerade uppgifter om begångna självmord. Rubriken »Sjelfmord» i fetstil var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, och dagstidningarna är ibland skrämmande sensationslystna. Inga detaljer sparas, och den personliga integriteten far all världens väg. Landskrona-posten berättade till exempel i september 1896 att handlanden M. Persson från Flygeltofta i Saxtorps socken hade begått självmord i en furudunge i närheten av sitt hem, genom att skära sig med en kniv i halsen och magen. Han hade påträffats vid liv morgonen därpå, men avled kort därefter. Orsaken troddes vara sjuklighet. Ett exempel på att självmord var en nyhet som spred sig långväga finner man då tidningen Wernamo i mars 1882 skriver om två skåningar som hade begått självmord, skräddaren Nordqvist i Malmö och f. d. soldaten Påhlman i Stora Herrestad. Tidningen skriver utan omsvep att »De voro båda storsupare. Skräddaren, som efterlemnar hustru och sju barn, dränkte sig i kanalen, och f. d. soldaten sköt en kula i pannan». 

För oss släktforskare är ett självmord alltså inte bara en tragisk händelse i släktträdet, utan även en möjlighet att lära känna de anförvanter och förfäder som valde att ta sina liv. Vilka de var, hur de tänkte, hur de bodde och hur de såg på sitt eget liv - det liv som de så tragiskt valde att avsluta.

Lästips

Jarrick, Arne, Hamlets fråga : en svensk självmordshistoria, Stockholm : Norstedt, 2000.

Odén, Birgitta, Leda vid livet : fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, Lund : Historiska media, 1998.

Nu är vi mer än halvvägs in i september och löven på träden har börjat få fina färger. Kallt är det väl inte direkt, men tidigt imorse tyckte jag att det hade varit skönt med ett par handskar. Det är höst och mörkt - och vad passar väl då bättre än att sitta inne med en kopp nybryggt kaffe och släktforska?

Hösten är på många sett en större omstart än vad nyåret är. Nu kommer man från en mycket längre ledighet (eller i mitt fall sommarjobb) och ska tillbaka i de gamla studievanorna igen. Pigg, glad och utvilad. Det är också nu som alla släktforskningskurser drar igång. Igår startade jag upp en nybörjarkurs på ett av studieförbunden här i Uppsala. Det var fyra nyfikna personer som kom fram och hälsade och berättade om sina förväntningar inför de kommande veckorna. Ingen hade släktforskat tidigare, men alla hade de sin egen personliga anledning till att sätta igång. Det var alltifrån funderingar kring var släktnamnet kommer ifrån till att man vill hitta sina emigrerade släktingar i USA.  En gång för många år sedan var det ju just så jag själv började mitt stora äventyr - den stora släktforskarresan!

Som vanligt var det flera tråkiga moment som skulle klaras av vid kursstarten. Man ska registrera sig, ladda ner program, aktivera abonnemang osv. Vi hade dessutom en hel del otur då internetleverantören hade problem och vi var därför utan internetuppkoppling. Det är först sådana gånger man inser hur beroende vi är av dagens teknik. Som tur var kunde jag ta internet från min mobiltelefon istället och föra över det till datorn för att visa några bilder med projektor. Alla var vi ivriga att sätta igång och börja gräva.

Ikväll startade jag upp nästa kurs, för fortsättare. Den kom till i våras efter att flera av de tidigare kursdeltagarna önskade mer studietid och tips. Resultatet blev ett program på nio veckor där vi utforskar några av de arkiv som finns utöver kyrkoarkiven -  skolbetyg, sjukjournaler, polisrapporter, lagfarter m.m. Någonstans mitt i kursen ska vi också göra ett besök på Landsarkivet i Uppsala för att få se alla handlingar på riktigt och känna doften av gammalt papper!

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Det är mycket som behövs när man ska börja släktforska idag. (Foto: Fredrik Mejster)

Det roligaste med att vara kursledare är att man får vara en del även i kursdeltagarnas släktresor. Man får följa de fattiga torparna på landsbygden och leta okända fäder i städerna, följa soldaternas fälttåg och emigranternas resor över havet. Man får en möjlighet att forska även på sådant som inte finns i ens egen släkt.

En kvinna på kursen har länge försökt hitta sin morfars far, men har hittills gått bet. Under nybörjarkursen i våras fick vi fram information om att morfars mor hade tagit livet av sig genom att dränka sig, och jag föreslog då att hon skulle höra med Landsarkivet i Göteborg om det fanns någon utredning kring dödsfallet. Kursen tog slut i maj och sedan dess hade jag inte hört något mer, men så ikväll fick jag höra fortsättningen. Det visade sig att polisen hade gjort en utredning och att det bland de åtta sidorna fanns både vittnesmål från anhöriga och ett avskedsbrev där kvinnan pekade ut den okände fadern! Ikväll började vi lite försiktigt att leta reda på honom och se vad som blivit av honom. Gifte han sig och skaffade familj? Blev han kvar i Sverige? Frågorna var många. Nyfiken som jag är - ja, det är väl alla släktforskare - kunde jag inte släppa mannen nu när jag kom hem, utan tittade lite till. Och lite till. Det får väl vara en liten hemlighet tills vidare, man vill ju för all del inte ta ifrån någon annan det där detektivarbetet som gör släktforskning så roligt. Jag avundas verkligen dem som precis ska börja med sin släktforskarresa och som har allt kvar att rota i. Inte för att jag på något sätt skulle vara "klar" med mitt eget, men det är något speciellt med att leta på de generationer som är allra närmast en själv och se hur berättelserna man hört som liten plötsligt får liv. Att släktforska är verkligen att resa i tiden.

I dagarnas uppmärksammas att ett sekel gått sedan de första skärmytslingarna bröt ut formellt i Det stora kriget, The Great War. Med tiden skulle det följas av ett ännu större och mer förödande krig och i stället kallas för det första världskriget. Det är omöjligt att inte förfasas över den omänskliga tillvaro som soldaterna kastades in i.

b2ap3_thumbnail_Beda1b.jpg

Mormors mor Beda

Min mormors mor, Beda Holmberg (1887- 1961), hade inte mindre än 37 kusiner på sin pappas sida. 1879 föddes hennes farbror Karl Erik Anderssons son Karl Axel i Lövgölet, Björkvik. 1883 flyttade så Karl Erik och hans familj till Södertäljetrakten. Troligtvis var kontakten med min mormors morfar Gustaf Adolf Holmberg endast sporadisk efter Karl Eriks flytt och upphörde sannolikt helt efter Gustaf Adolfs död 1912.

Min mormors mors kusin, Karl Axel Andersson Karlsson, var 1898- 1902 artillerist vid Kungliga Andra Artilleriregementet i Stockholm. Efter ett år hos fadern i Ytterenhörna skrev han så 1903 in sig vid Sjömanshuset i Malmö. I Ytterenhörnas församlingsbok uppges:
"Avvek från Sjömanshuset i Malmö 31/12 1907, enligt anmälan 2/1 1908. Lär vistas i Australien (1908)".
Karl Axel Andersson Karlsson kallade sig i Australien för Charles Axel Carlson. Han anlände från Kristiania ombord på S/S Heine 8/12 1909 till Melbourne i Australien. Därefter bodde han 5 månader i Melbourne och tjänstgjorde i tre månader som sjöman på S/S Africa. Efter en tid blev han diversearbetare i Port Adelaide i South West Australia. Efter att 3/12 1914 ha ansökt om medborgarskap blev han så drygt en månad senare naturaliserad australiensisk medborgare. 16/2 1916 skrev Charles Axel Carlson in sig vid Australian Imperial Forces.

Dokumenten från hans ansökan om medborgarskap samt tiden i fält är digitaliserade av National Archives of Australia. Nog är det fantastiskt att kunna läsa handlingar från andra sidan jordklotet med ett par enkla knapptryckningar!

b2ap3_thumbnail_WW1c.jpg

Av mönstringshandlingarna framgår att Charles Axel Carlson var 170 cm lång, vägde 63,5 kg, hade blå ögon och brunt hår samt tatueringar på överarmarna, bröstet och på låren. Han tillbringade över två år i skyttegravarna på västfronten, men efter att han vintern 1917- 18 drabbats av nervösa besvär och förtida senilitet, avfördes han av medicinska skäl ur rullorna 18/8 1918 och skickades hem till Port Adelaide.

Inte ens 40 år gammal var Charles Axel åldrad i förtid både till utseende och sinne, och i oktober 1920 ändade han sitt liv. Det tog ett och ett halvt år innan den åldrade fadern hemma i Ytterenhörna fick veta att sonen avlidit. Som den plikttrogne gamle kyrkvärd han var, begav han sig omedelbart till kyrkoherden och anmälde dödsfallet, som alltså finns i noterat i Ytterenhörnas dödbok för år 1922 trots att den avlidne inte vistats i socknen på över 15 år. Dödsorsaken angavs kortfattat som: "Shooting. Suicidal"