Även med en begynnande snöstorm yrande utanför fönstret är det ibland svårt att sätta sig in i den utsatthet våra förfäder stundtals befann sig i. En särskilt utsatt grupp var förstås de ogifta mödrarna. Om fadern inte tog sitt ansvar föll det ju på modern att ensam ta hand om barnet. I min antavla finns en handfull fall med Fader Okänd. Min mm mm fm Maria Bengtsdotter föddes 1790 i Nykyrka socken någon mil utanför Nyköping och tjänade som piga på några ställen innan hon blev inhyses, tydligen utan större arbetsförmåga.

"På begäran av pigan Maria Bengtsdotter i torpet Hällsätter denna församling, som ärnar anhålla hos kungliga Serafimer Ordens Gillet om något understöd till föda och uppfostran för sina oäkta barn: Karl Erik född 1817 den 14 december, och Per August 1822 den 19:de januari, kunde församlingens ledamöter med skäl vitsorda, att hon, så länge hon kunnat dragit all moderlig omsorg, för dess barn, utan att därvid velat besvära andra. Men vore nu så försämrad till sina villkor, att hon behövde det understöd, som Kungliga Serafimer Ordens Gillet henne nådigt skulle vilja tilldela" (Råby-Rönö, KI:3, sockenstämmoprotokoll 1824-02-01).

Maria Bengtsdotter dog redan 1827, när sönerna var på tionde året respektive fem år gamla. Karl Erik var gammal nog att bli tjänstegosse och få klara sin egen försörjning. Han tog namnet Dahlberg och levde ett rätt fattigt och strävsamt liv som bruksarbetare, torpare och skräddare fram till sin död på 43-årsdagen år 1860. Liksom modern blev hans liv alltså kort, och han efterlämnade änkan Anna Sofia och tre döttrar i åldrarna 10 till 18 år.

Lille Per August var alltså bara fem när modern dog. Han blev fosterson hos den 25-årige soldaten Adolf Thun, vars 35-åriga hustru Brita Kristina Persdotter var kusin till Maria Bengtsdotter. Adolf och Brita Kristina gifte sig en tid efter Maria Bengtsdotters död, flyttade därefter till Råby-Rönö och tog omedelbart hand om den föräldralöse lille gossen. Några egna barn fick de aldrig.

I nästa husförhörslängd finns en notering om att Per August i flera år vistats "hos Strandberg i Nystugan". Torparen Gustaf Strandberg i Nystugan hade tidigare varit skräddare och troligtvis gick Per August i skräddarlära hos honom. När Adolf Thun och Brita Kristina Persdotter 1834 flyttade från socknen, lämnade de kvar den nu 12-årige Per August hos Strandbergs i Nystugan. Att Gustaf Strandbergs kusins sonsons son mer än ett sekel senare skulle komma att gifta sig med Per Augusts brorsdotters dotterdotter hade de förstås ingen aning om.

Per August förses nu med patronymikonet Persson i husförhörslängderna. Han var ju tämligen liten vid moderns död så omgivningen verkar ha känt till vem fadern var. Tydligen hette fadern Per, vilket inte begränsar urvalet särskilt mycket i det på namnfantasi tämligen befriade Södermanland. 1835, när han var 13 år gammal, blev den vanartige Per August Persson tvångsintagen på korrektionshuset i Nyköping.

b2ap3_thumbnail_Gamla-residenset.jpg

_{Gamla residenset vid Nyköpingshus där korrektionshuset var inrymt}

Nästa gång jag träffar på Per August är nästan 20 år senare, 1854. Han bor då i Stockholm och kallar sig för Per August Persson Broman. Kanske finns här en ledtråd till den okände fadern Pers identitet. När Per August föddes var klockaren i Råby-Rönö änkling. Klockaren hette nämligen just Per Broman. Det är förstås möjligt att namnvalet är en ren slump eller så kanske klockaren var en vänlig och omtänksam man som inspirerade Per Augusts namnbyte.
1857 gifte sig Per August Broman med småländska Katarina Maria Johansson. De flyttade runt i Stockholm med sin växande barnaskara som kom att omfatta tre söner och fem döttrar. Per August Broman drev minuthandel och Maria Katarina en månglerirörelse. De verkar sällan båda jobba samtidigt utan verkar turas om att stå för familjens försörjning. 1881 flyttade familjen till Adolf Fredriks församling. Stockholm saknar ju husförhörslängder för denna tid och i stället folkbokfördes befolkningen i Rotemansarkivet. Flyttlängderna är därför extra viktiga källor. Det här är familjen Bromans inflyttningsnotis:

b2ap3_thumbnail_Adolf-Fredrik-BIa-15-1881-1881-Bild-53-sid-49x.jpg

_{Adolf Fredrik BIa:15. Bild från ArkivDigital}

Makarna dog alltså med två dagars mellanrum. Vilken epidemi härjade då i Stockholm i mars 1885? I Adolf Fredriks dödbok finns inga spår av någon epidemi. Dödsorsak för Katarina Maria anges vara Morbus psychicus (Mani), vilket väl bör uttydas som maniskt tillstånd under psykisk sjukdom. En olyckshändelse till följd av hennes sinnestillstånd, kanske. Per August greps uppenbarligen av en så stark vanmakt vid hustruns död att han helt förlorade fotfästet i tillvaron och två dagar efter hustruns död gick han ut på Djurgården och sköt sig. Hemmet splittrades förstås i och med föräldrarnas död. De fick fattigbegravning och de yngsta döttrarna hamnade på barnhem. Så småningom kom sex av barnen att emigrera till USA.

Mängder av levnadsöden göms i ännu ej digitaliserat material. Intagningshandlingarna för S:ta Anna hospital I Nyköping, vilka förvaras på landsarkivet i Uppsala, är ofta hjärtslitande brev där anhöriga till de sinnessjuka beskrev sin släktings sinnestillstånd och uppförande samt vilka umbäranden vården av den sjuka innebar för familjen.

Idag är Skavsta i Nicolai socken utanför Nyköping mest känt som en flygplats. Vid 1700-talets början fanns här två gårdar vars invånare gav mig åtskilliga huvudbryn som nybakad släktforskare. Båda bönderna i Skavsta hette nämligen Anders Olofsson och hade barn i ungefär samma ålder. Eftersom namnfantasin i den här delen av Södermanland bäst kan beskrivas som bristfällig hette barnen dessutom ungefär likadant: Anders, Olof, Maria, Anna osv. Forskandet underlättades heller inte att jag inte observerade att "min" Anders Olofssons äldsta barn var ungefär jämnåriga med hans hustru, Elsa Eriksdotter. Förklaringen var förstås väldigt enkel: de var hans barn i ett tidigare gifte. Så småningom redde jag ut vilka barn som ingick i respektive familj och kunde även återfinna både Anders Olofssons och Elsa Eriksdotters föräldrar. I Mordutredning anno 1710 beskrev jag mordet på Anders mor, Brita Jonsdotter, och hur hans vansinnige bror Jon först utpekades som moderns baneman. Då anade Anders Olofsson knappast att han 30 år senare skulle få en dotter som liksom sin farbror var från sina sinnen. Marina, döpt efter sin farfars mor, föddes ca 1741 - Nicolais födelsebok är under några år bristfälligt förd och hennes födelsenotis har ännu inte påträffats. Hon var Anders' trettonde barn och när hon föddes var den åldrige Anders Olofsson inte längre arbetsför. Från 1740 var han mantalsbefriad på grund av nedsatt syn och 1749 angavs han vara "mycket bräcklig och mest blind". Han avled 1753, ca 75 år gammal.

"Det haver den allrahögsta behagat att med vanvett och sinnesslöhet hemsöka min kära dotter Marina Andersdotter i Skavsta by, och i följe därav satt henne i den usla belägenhet, att hon på intet sätt kan bidraga till sin skötsel och kropps uppehälle, ej heller är jag hennes fattiga moder förmögen mer, min anletes svett att samla, än vad pass mitt liv behöver, efter jag inhyseshjon är, och dessutom nog kommit till mina år.
Alltså är min ödmjukaste bönfallan, det huldes hans höga nåde samma min dotter till någon fattigdel i detta länets hospital förhjälpa.

Allra ödmjukaste Elsa Eriksdotter. En saktbedrövad änka".

b2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpg

"Att pigan i Skavsta Marina Andersdotter är så alldeles ifrån sina sinnen att hon, till sin föda och skötsel intet bidraga kan, och dess moder alldeles oförmögen henne att föda och klädas varder härmedels efter begäran intygat.

Nyköping den 8 januari 1763. Gustaf Christiernsson, vice pastor".

(S:ta Anna hospitalsarkiv, EII:4, Ansökningar och resolutioner angående inträde vid hospitalet 1751- 1770)

Denna ansökan avslogs men efter en ny ansökan intogs så Marina Andersdotter på hospitalet. Detta ledde till nya bekymmer för Elsa Eriksdotter. Marina var visserligen oförmögen att ta hand om sig själv men ändå en ung fertil kvinna.

b2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpg

 Nyköpings Sankt Nicolai, CI:3. Bild från ArkivDigital

Marina födde 19 januari 1767 ett litet flickebarn som döptes efter mormor till Elsa. Lilla Elsa omhändertogs av sin äldre namne:
"Sedan fåkunniga pigan Marina Andersdotter uti Nyköpings hospital med spetalsdrängen Lars Jonsson avlat och uti januari månad 1767 framfött ett flickebarn, var jag såsom berörda pigas moder nödsakad taga barnet till mig, samt det med kläder, födo och skötsel, efter min ringa förmåga in till närvarande dag försett. Vad skulle jag hellre önska än vara av den förmögenhet, att jag hädanefter som hittills, besagda, av en olycklig moder framfödda barn, under mitt beskydd handhava och uppfostra kunde?

Jag understår mig icke, med vidlyftigt uppropande av min oförmögenhet härtill... nog av då i djupaste ödmjukhet anföras, att jag är en fattig änka, som till nödig födo och kläder icke annat haver, än, vad med mina händer uti en sjuklig ålder av 71 år, samt uti en efter bröd nog svår tid, kan förtjänas.
Jag anhåller därföre allra ödmjukast, det tänkes Eders Nåde av kristeligt medlidande så föranstaltas, att förberörda olyckliga barn måtte till allmosos undförande i Nyköpings hov-spettal bliva antaget, så länge och intill dess, det sig någorlunda födan förtjäna kan.Om barnet i anseende till dess späda ålder och i brist av nödig skötsel icke kan i hov-spettalet intagas, så vill jag icke undandraga mig, att det jämväl hädan efter under mitt beskydd hava"

Elsas bön hörsammades inte utan hon fick ta hand om sin lilla namne i nästan fyra år. Juldagen 1770 somnade den 71-åriga Elsa Eriksdotter in. Lill-Elsas vidare öden är okända.

Vi släktforskare uppskattar gärna lite konstiga saker, med vanliga mått mätt. En källa till exalterad glädje hos många av oss är att hitta en person som begått ett brott. Det innebär att vi, i den sedvanliga rätt anonyma massan av födelser, vigslar och dödsfall, kan ha en chans att få veta mera. Kanske till och med hitta ett fotografi, en mycket tidig användning av kameran var just för att dokumentera brottslingar. Vi kan hitta utförliga domstolsprotokoll med ingående personundersökningar och synnerligen detaljerade beskrivningar av själva brottet. En person i min släktfil dömdes för hor i början av 1800-talet, protokollet från tingsrätten beskriver i detalj hur själva brottet gått till. Man delade ju rum med många potentiella vittnen på den tiden. Min farmors farmors bror dömdes flera gånger för stöld, hans porträtt finns i flera upplagor, från ung till gammal, i arkiven.  Han är den enda släkting jag har en så tidig bild av, han är dessutom skrämmande lik min far, faktiskt.

Personer som bara försvunnit finns det också gott om, långt in på1900-talet. Då går man gärna till Polisunderrättelser (PU) och letar. Chansen är relativt stor att man finner den försvunne där, lösdriveri var straffbart, personer som varnats eller dömts för lösdriveri, det vill säga gått på luffen, kan återfinnas i PU. Många gånger har de också begått brott. Det kan gå att kartlägga en sådan person över många decennier, när han i kyrkoarkivalierna står som obefintlig.

Många av oss släktforskare hjälper också andra att hitta försvunna anor. Då kanske vi ska ta ett djupt andetag och tänka efter. Vill den som frågar veta att farfars mor var prostituerad och att det var skälet till att han blev barnhusbarn? Hur kan vi berätta att en anan var mentalsjuk i många år eller aatt han eller hon behandlades för syfilis? Hur ska vi meddela de fakta vi fått fram på ett seriöst sätt? Ska vi välja att dölja något eller ska vi berätta ”allt”? Ska vi lägga ut de olyckligas livshistoria på nätet?

Själv har jag ofta gjort så att jag berättat en del om förhållandena förr. Till exempel kan man ta fram uppgifter från historisk forskning som visar, att en landsortsflicka som kom till Stockholm inte hade någon reell möjlighet att ens få mat och bostad på de löner som betalades. Det drev många in i andra försörjningssätt. Dessutom ledde dubbelmoralen till att ett beteende som idag anses helt normalt, att träffa killar, var stigmatiserande och en orsak till förlust av ett normalt socialt liv. Hur gör ni? Min erfarenhet är, att de flesta vill veta och att det finns en stor förståelse för anornas livsval. Dessutom kan kunskap om de verkliga förhållandena bidra till att ge förklaringar till ”familjemysterier”.

En nyligen utkommen bok som just tar upp etiken runt historisk personforskning är Anna Götlinds och Helena Kåks bok ”Mikrohistoria”,nya upplagan. Den boken är även läsvärd av många andra skäl och kan rekommenderas för släktforskare som vill göra mer med sin forskning. 

Bild från Riksarkivets databas Frigivna straffångar. 

Marie Bebådelsedag 1710 besökte Olof Eriksson i Sätter och hans son Per gudstjänsten i Runtuna kyrka. Olofs hustru Brita Jonsdotter, som bott hela sitt liv i Sätter, stannade kvar hemma för att vakta huset. Även makarnas vuxne son Jon stannade hemma.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPG

Runtuna kyrkiogård.

"Enär bonden med sitt övriga folk kommit hem från kyrkan funnit bemälta sin hustru i sitt blod döder liggande uti stugan på golvet fram vid bordet hållandes i handen en brandstake. Uppå vilkens kropp de skolat besiktigat 4 dödliga hugg av en täljyxa som där bredvid blodig legat, och uttagen av bondens egen bänk i stugan, nämligen 2ne i huvudet att hjärnan kommit ut och 1 stycke av huvudsvålen alldeles skola varit lös utkluven, jämväl och 1 hugg i axeln, som gått neder till lungorna såsom ock ett bak på hjässan. Vilken jämmerliga martyrium å den döda kroppen, kyrkoherden i socknen ärevördige Sven Bruhn, Erik Hansson i Kolbro och Nils i Hästhagen här närvarande, intygar, och även väl hava sett."

Alla värdesaker i huset, bl a 2 silverskålar och över 100 daler kopparmynt, hade förvarats i ett skåp. Dörren till skåpet var uppbruten och innehållet försvunnet. Misstankarna föll omedelbart på den hemmavarande 34-årige sonen Jon Olofsson, "vilken för 5 år sedan ifrån sitt rätta förstånd kommit och fånig blivit, som sig med honom först yppats enär han till Anderses dotter i Sparsta, Lid socken, rest och med henne sig förlovat, då skall hava tilldragit, att bäst som han setat i bemälte Sparsta vid bordet att äta, har han yr i sitt huvud blivit, huggit kniven hårt i bordet, sprungit därmed ut ur stugan, och satt sig på sin häst, samt ridit hem, varefter ävensom hans fästmö någon tid av samma sjukdom behäftad skola blivit, dock därifrån sedan restituerat, men med Jon allt kontinuerat".

Jon hade under det första året efter insjuknandet varit så huvudsvag och ifrån sig kommen, att Runtunaborna fått turas om att vakta honom. Därefter hade han varit lugnare och också kunnat uträtta en del arbete och slöjdande. Helst ville han dock vistas i sin egenhändigt byggda koja i skogen.

När Jon Olofsson utfrågades av rätten fastställdes först i domboksprotokollet att av hans "fysionomi och affekter erfaras kunde, att han en fåne vore". Jon sade att jo, alla påstod att han dödat sin mor men att han inte begrep hur det i så fall skett. Fadern, Olof Eriksson, bad honom att säga sanningen, att han faktiskt erkänt mordet strax efter upptäckten. Jon "gav i förstone intet något svar ifrån sig utan allt stadigt såg neder i golvet". Jon nekade både till att ha dödat modern och att ha stulit värdesakerna. Att han skulle ha glömt att han begått ett så fruktansvärt dåd ansåg alla vara osannolikt då "det berättades om honom, att han väl haver i minne vad för många år sedan passerat vore".

Olof Eriksson berättade att Jon hade dragit honom i håret en gång samt åtskilliga gånger hotat honom, både med stryk och att han skulle bränna ner gården. Den andre hemmavarande sonen, Per Olofsson, var den som hade kommit in först i stugan. Han berättade nu att Jon suttit bredvid moderns lik och ätit när han kom in, och att Jon hotat Per att akta sig så att han inte blev det andra liket. Vidare, sade Per, hade Jon ett år tidigare dragit modern i håret, hållit upp en skyryxa framför hennes ögon och hotat att kasta henne i ugnen och göra stek av henne. Vid ett annat tillfälle hade Jon överfallit en tjänstepiga och sedan jagat efter pigan och Per själv med en lie. Av protokollet framgår tydligt att Per Olofsson varken hyste någon kärlek till eller förståelse för sin bror. Han var förbittrad på föräldrarna som översåg med Jons irrationella beteende och mycket arg på Jons ovana att lägga sig till med Pers tillhörigheter.

b2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPG

Vy nära Lindö i Runtuna.

Häradsrättens ledamöter började nu misstänka att Jon kanske faktiskt inte var moderns baneman. Hade han sett någon annan vid gården den dagen?

Jo, Jon hade sett "en lång tiggare som varit rödskäggig och haft gulaktigt hår uti en svart söndrig vadmalströja klädd som på gården sprungit och sjungit".

Kyrkoherde Bruhn vittnade att i stugan fanns "ett par lappade utslitna nålvantar av ull och därtill en lång käpp av ask, vilket även här för rätten uppvistes, som ingen i hela byn igenkänt, ej heller sådant Jon tillkommit, medan de vantar som han den dagen och mestadels på sig haft, sågo helt annorlunda ut och voro av torrvedskåda beckade, dessutom sådant trä nämligen ask, som käppen är av, skall icke finnas i hela Runtuna socken".

Nålvantarna och käppen av askträ pekade mot en annan gärningsman än Jon Olofsson. Och det fanns dessutom en person som passade in på beskrivningen: Lars Nilsson Österman, också känd som Rompås-Lasse. Han var en avskedad båtsman som dömts till fästningsarbete för åtskilliga begångna stölder men nu återvänt från Marstrand och gick runt i bygden och tiggde. Han hade en trasig vadmalströja, var blond och rödskäggig och hade i ungdomen tjänat som dräng i Sätter - han hittade alltså i gården och visste var yxan och värdesakerna förvarades. Följande somnar, 1711, blev Rompås-Lasse halshuggen och steglad för rånmordet.