Som utlovat kommer här svaren på de fem kungliga släktgåtorna som jag presenterade i min förra blogg:

1. Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också. Vem är jag?

SVAR: Drottning Giovanna av Bulgarien (1907-2000).

Far: Kung Viktor Emanuel III av Italien

Farfar: Kung Umberto I av Italien

Morfar: Kung Nicholas I av Montenegro.

Make: Kung (Tsar) Boris III av Bulgarien

Son: Kung (Tsar) Simeon II av Bulgarien

Bror: Kung Umberto II av Italyien

En läsare menade att det rätta svaret borde vara Drottning Helena av Rumänien (1896-1982) - hennes far och farfar var Kungarna Konstantin I och Georg I av Grekland, morfar var Kungen och Kejsaren Friedrich III av Preussen, maken Kung Carol II av Rumänien och sonen Kung Michael av Rumänien. Det hela faller emellertid på att Helena aldrig var drottning till gagnet, bara till namnet, och inte hade EN utan TRE bröder som var kungar, Georg II, Alexander I och Paul I av Grekland.

2. Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ... Vem är jag?

Svar: Drottning Maria (II) da Gloria (1819-1853) av Portugal.

Hon efterträdde sin far, Kejsar Pedro I av Brasilien, som Drottning av Portugal med förutsättningen att hon så småningom skulle gifta sig med sin farbror Dom Miguel (1802-1866). Denne nöjde sig emellertid inte med att bli Kung bara till namnet, utan genomförde en statskupp där han avsatte sin brorsdotter och tilltänkta och gjorde sig själv till kung och envåldshärskare. I detta läge kom pappa Kejsaren till sin dotters hjälp och lyckades avsätta den falske brodern och återinsätta Maria da Gloria på tronen.

16 år gammal gifte hon sig med Prins August Karl Eugène Napoléon av Leuchtenberg (810-1835) - bror till Svenska Drottning Josefina - som blev portugisisk prinsgemål. Dock inte så länge, eftersom han redan två månader efter giftermålet drabbades av difteri och dog. Året därpå gifte hon sig i stället med Prins Ferdinand av Sachsen-Coburg (1816-1885) som upphöjdes till titulärkung med namnet Ferdinand II.

Båda männen kallas i frågan för "halvblod" - hur så? Jo, Prins August av Leuchtenberg var son till den Bayerska prinsessan Augusta Amalia - mer kunglig än så kan man knappast bli - men fadern var Eugéne de Beauharnais, Napoleons styvson, och således egentligen inte kunglig alls. Nästan lika illa var det med Ferdinand, som visserligen tillhörde den lyckosamma dynastin från Coburg och var kusin både till Drottning Victoria av England och hennes Albert, men vars mor var en visserligen stormrik men ändå inte inte kunglig ungersk grevinna.

1908 mördades Maria da Glorias sonson, Kung Carlos och dennes son kronprinsen, på öppen gata i Lissabon. Den yngre sonen, Manoel II, efterträdde men avsattes två år senare efter en revolution och avled i England 1932. Han var gift med Prinsessan Augusta Victoria av Hohenzollern, en faster till Prinsessan Birgittas "Hansi" men fick inga barn. Därmed dog Maria da Glorias gren ut och den nuvarande huvudmannen för ätten Braganza är alltså den elake farbroderns ättlingar.

3. Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också, med en tidigare kung i samma land! Vem är jag?

Svar: Fürst Wilhelm zu Wied (1845-1907)

Hans mor, Prinsessan Marie av Nassau-Weilburg (1825-1902) var en äldre halvsyster till svenska (och norska) Drottning Sofia (1836-1913). 1871 gifte han sig med Prinsessan Marie av Nederländerna (1841-1910). Det var samma år som Maries storasyster, Drottning Lovisa av Sverige-Norge (1828-1871) avled i Stockholm. Drottningarnas respektive makar, Oscar II och Karl XV regerade således i samma land, men i omvänd ordning ... Bilden ovan visar Wilhelm och Marie och deras fem barn, varav en faktiskt för en kort tid var kung i ett helt annat land .... vilket?

4. Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ... Vem är jag?

Svar: Prins Enrico av Bourbon-Parma, Greve av Bardi (1851-1905)

Enrico var yngre bror till den siste Hertigen av Bourbon-Parma, Roberto I (1848-1907). Bröderna gifte sig först med två systrar, prinsessorna Maria Pia och Maria Luisa av Bourbon-Sicilien. Medan Roberto och hans fru på 12 år fick lika många barn var det andra paret barnlösa. Det var nu inte så märkligt, eftersom Maria Luisa redan på bröllopsresan i Egypten fick en febersjukdom och dog, 19 år gammal. Enrico gifte då om sig med Adelgundes av Braganza (1858-1946), ett äktenskap som också blev barnlöst, även om Adelgundes fick inte mindre än nio missfall. När storebror Roberto förlorat sin första hustru, sannolikt p.g.a. allt för många och täta graviditeter, gifte han om sig med sin svägerskas lillasyster, Maria Antonia av Braganza (1862-1959) och fick ytterligare 12 barn, summa 24.

Två bröder gifte sig således med två systrar - två gånger om! Den ene broder fick 12 + 12 barn, den andre inga alls.

5. Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin! Vem är jag?

Svar: Drottning Maria I av Portugal (1734-1816)

Ja, det är verkligen så illa som det låter. År 1760 tvingades den 16-åriga Maria gifta sig med sin dubbelt så gamle farbror, Peter III (1717-1786), titulärkung av Portugal. Äktenskapet blev hyfsat lyckat och paret fick många barn. När äldste sonen, Don José (1761-1788), var bara 15 år gammal, tvingades han i sin tur gifta sig med sin moster, Marias yngre syster, Benedita av Portugal (1746-1829), vid tillfället fyllda 30 och således dubbelt så gammal som sin lille brudgum. Även detta äktenskap tycks ha fungerat någorlunda väl, men några barn blev det inte och tur var väl kanske det. Med en så intensiv inavel över flera generationer torde ett sådant barn inte ha haft de allra bästa förutsättningarna i livet, i alla fall inte ur ett genetisk perspektiv.

Och galen blev hon, Maria ...

***

Ingressbilden föreställer Hertigparet av Parma med 15 av de 24 barnen - den mest kända av dem igenkänner vi allra längst fram i mitten: Prinsessan Zita (1892-1989), så småningom Kejsarinna av Österrike och Drottning av Ungern m.m.

För några år sedan blev jag ombedd att göra en släktutredning åt någon så närstående som min farbrors svägerskas exmakes nye svärfar Sven med anledning av en instundande födelsedag som slutade med en nolla. Denna present var dock lite sent påtänkt så jag hade mindre än en vecka på mig, men tack och lov bestod halva veckan av novemberlovet. Efter att ha forskat intensivt hela helgen skrev jag nästan tusen omdömen på måndagen och bestämde mig för att ta ledigt från forskningen under kvällen. När jag kom hem möttes jag dock av en ringande telefon och en ivrig forskarkollega i andra änden. Att vi var släkt visste vi redan: jag hade några år tidigare deltagit på en släktträff för hans närmaste släkt och då hållit ett föredrag om våra gemensamma anor, men nu hade han via Disbyt konstaterat att vi hade gemensamma anor på ytterligare en gren. Det var bara att slå sig ned vid datorn och plocka fram släktgrenen ifråga medan vi diskuterade personerna. När vi var färdiga stönade jag lite för dessa anor bodde i Kila. Jag hade ju tänkt att få en ledig kväll men när jag slutade uppdragsforskningen kvällen innan hade jag precis hittat en ana som var född just i Kila. Eftersom jag nu hade socknen framme kunde jag ju i alla fall kika på anan. Någon minut senare blickade jag storögt på dataskärmen och fnissade för mig själv. Den där familjen jag just diskuterat på telefon var fortfarande centrumpersoner i Disgen. Den person jag just kollat upp i Svens släktträd var systerson till pappan i den familjen! Besvärligare var att räkna ut hur Sven och jag var släkt. På den här grenen bestod min släkt av många korta generationer och Svens släkt av nästan lika många långa generationer.  

Vad menas då med korta respektive långa generationer? Korta generationer innebär att föräldrarna är relativt unga när barnet föds. Ofta härstammar man också från det äldsta eller näst äldsta barnet i barnaskaran. Långa generationer förekommer framför allt på svärdssidan och kanske huvudsakligen när fadern varit gift flera gånger och härstamningen går via något av de yngre barnen i det sista giftet.

b2ap3_thumbnail_Slktschema2-Camilla-Sven.jpg

Så hur var vi då släkt, Sven och jag? Vi inledde i Kila med en barnaskara på sju barn. Eftersom vi snabbt hamnar skevt i generationerna vore det förstås rimligt om vi härstammade från det äldsta respektive yngsta barnet men jag härstammar från barn nr 4 Anders, född 1701, och Sven från barn nr 5 Maria, född 1703. Sedan kommer glappet: Maria får sitt yngsta barn 1745 och samma år blir Anders morfar och det är de barnen vi härstammar ifrån. Det här är Svens raka fädernehärstamning och flera av männen var lite äldre när de blev fäder medan min härstamning till största delen går via kvinnor och dessutom via äldsta eller näst äldsta barnet i de flesta fall. Sven är i samma generation som min mf fm trots att hon var 67 år äldre än honom!

I somras bloggade jag i "Åh, vi är ju släkt" om hur knepigt det ibland kan vara att lista ur släktskap. På det foto som illustrerar bloggen äter mina morföräldrar frukost tillsammans med morfars bror Yngve. Fotot bör därmed ha tagits av Yngves hustru Margareta. Margareta är huvudpersonen i ett exempel på korta generationer som lokaltidningen Folket skrev om 1984.

b2ap3_thumbnail_Tidningsurklipp-Folket-1984.jpg

Artikeln har i 30 år legat hopvikt i min mormors klippbok och jag lyckades tyvärr inte släta ut den helt trots assistans från några kokböcker i tungviktarklass. Artikeln handlar om Margareta som 56 år gammal blivit mormors mor. Hon hoppades få uppleva ytterligare en generation men gick bort 1999, några år innan den lilla flickan ovan bildade familj. Det går säkert att hitta exempel på yngre mormors mödrar men det är onekligen korta generationer på den släktgrenen!

"Blunda. Förflytta dig 1000 år tillbaka i tiden. Ån var mycket bredare. och vägen där nere fanns inte. I stället gick en stig över åsen där till höger. Kan du beskriva hur det såg ut här?"

Jag kan nog ha varit 6 år gammal då, när morfar stod bredvid mig på höjden bortanför det gamla vattentornet ute i Harg. Därifrån såg vi Nyköpingsån slingra sig fram i det platta landskapet. Min historiegalne morfar älskade att vara ute i naturen och släpade ofta med mig för att titta på olika fornlämningar. Det fanns massor av dem inom gångavstånd från mina morföräldrars hem, medan de var betydligt mer sällsynta i min hemstad Oxelösund. Detta, förklarade morfar, berodde på att Oxelösund länge hade legat under vatten innan området rest sig ur djupet med hjälp av landhöjningen. Samma landhöjning hade också påverkat Nyköpingsån som i forna tider var betydligt mer imponerande.

Ibland undrar jag om en person som levde för säg 150 år sedan skulle känna igen sig om han/hon återuppstod och besökte sin hemort idag. Många skulle säkerligen göra det men för andra vore det nog en omöjlighet.

b2ap3_thumbnail_Kurt-Gunnar--Stig2_20141104-225751_1.jpg
^{Min morfar som stolt pappa}

I början av 1990-talet studerade jag i Linköping. En dag på biblioteket slog jag mig ner bland uppslagsverken och plockade en volym på måfå. Lika slumpartat slog jag sedan upp en sida i verket och fastnade direkt för bilden på uppslaget. Det var en helt vanlig stadsvy av ett torg med byggnader omkring, uppenbarligen från en svensk småstad. Jag studerade fotot i säkert tio minuter och försökte lista ut vilken stad det kunde vara. Till slut fick jag erkänna mig besegrad och läste bildtexten. Minst sagt road konstaterade jag att det var en plats jag besökt säkert 3000 gånger, nämligen Järntorget i min födelsestad Oxelösund. Jag är född 1971, och uppslagsverket och därmed förstås även bilden var från början av 1950-talet. Alla byggnader runt torget revs på 1960- och 1970-talen så ingen av byggnaderna på fotot fanns kvar vid 1970-talets mitt när jag var gammal nog att minnas min omgivning. Vissa menar att Järntorget och dess omgivande byggnader saknar karaktär (oftast samma personer som raljerade över vilken håla Oxelösund var, där Systemet och hälsokostbutiken låg vägg i vägg). Det är inte bara centrumbyggnaderna som utstrålar funktionalism utan även stadens mest kända byggnad. Kyrkan Sankt Botvid betraktade jag länge som en otymplig betongklump men interiören är oerhört varm och välkomnande så numera är jag faktiskt rätt stolt över att komma från Oxelösund. Sannolikheten för att jag av de åtskilliga tusentals sidor som hela bandet av uppslagsverket omfattade råkade ta den del som innehöll bokstaven O och sedan dessutom slå upp just den sida där min hemstad återfanns måste ha varit 1 på 15 000 eller mer!b2ap3_thumbnail_IMG_1124.JPG

^{Oxelösunds stolthet Sankt Botvid, i folkmun kallad Sankta Cementa. Foto av Kjell Derefeldt.}

Inte bara byggnader förändras i takt med modernisering och utveckling. Vid Jönåkers häradsrätt avgjordes 1716 ett mål mellan Jonas Jönsson i Nederfallsstugan och Nils Håkansson i Blacksta, båda i Bergshammars socken. De tvistade om vem av dem som ägde en sugga. Två pigor vittnade om att "suggan plägar löpa till Nederfallsstugan". Idag skulle suggan knappast överleva ett försök att springa samma sträcka. Visserligen är det bara ett par kilometer mellan platserna men det har tillkommit några transportmedel under de dryga 300 åren som gått sedan den omtvistade suggan var ute och löpte. Den gamla grusvägen mellan platserna är idag avhuggen av både järnväg och motorväg och i stället får den som vill ta sig till Nederfallet åka en lång omväg.

Att miljöer förändras i och med att hus byggs om eller rivs, vägar leds om, vattensjuka områden utdikas och berg sprängs för nybyggnation är förstås oundvikligt. Med hjälp av fotografier och historiska kartor kan vi ofta ändå skapa oss en bild av hur platsen en gång såg ut. För en sista liten skjuts tillbaka i tiden brukar jag blunda och förnimma hur morfar viskande uppmanar mig att använda mina kunskaper och min fantasi för att förstå min omgivning.

Man brukar säga att en släktforskare alltid ska vara medlem i minst två föreningar: en där man bor och en där man forskar. Det är en vacker tanke men för de med geografiskt spridda rötter är det förstås ekonomiskt ohållbart att vara medlem i kanske ett dussin föreningar. Dock kan det löna sig att ändå ta kontakt med en förening från ett område där anorna bodde för att få tips och råd.

För ungefär ett år sedan ställde Margareta en fråga i en grupp om släktforskning på Facebook. Hon hade svårt att följa en anmoder som flyttade till min hemstad Nyköping. Eftersom jag forskar rätt mycket i Nyköping med omnejd så kunde jag hjälpa henne att komma vidare. Den här grenen av Margaretas släkt blev kvar i Nyköping i några generationer. Anfadern Karl Magnus Lundberg (1817- 1873) öppnade en garnbod där han sålde garn från det nystartade Hargs Ullspinneri. Huset vid Västra Storgatan där garnboden låg rymmer idag apoteket Gripen.

Så småningom öppnade familjen Lundberg en filial i Stockholm som drevs av sonen Karl Ludvig Lundberg (1851- 1928). Denne var en av grundarna till Nordiska kompaniet, NK, och Karl Ludvigs koppling till Nyköping ledde till att NK förlade sina verkstäder dit.

Några dagar efter att Margareta och jag fått kontakt publicerade min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, i sin lördagsbilaga ett uppslag med en återblick på Nyköpings industrihistoria. Uppslaget ägnades åt familjen Lundberg. Som prenumerant kunde jag ladda hem en PDF-fil av bilagan och skicka den till Margareta. Även om det inte var några nyheter för hennes del så är det förstås alltid trevligt att ta del av artiklar om den egna släkten. Jag hade skrivit ett första utkast av den här bloggen när jag hämtade (mån)dagens post. Jag hade fått en lokal gratistidning som bland annat innehöll en artikel om Nyköpings industrihistoria, NK och familjen Lundberg!

När Margareta och hennes make under sensommaren kom till Nyköping besökte de vår släktforskarlokal. Har man möjlighet är det alltid en god idé att ta del av lokala kunskaper och källor. Dessutom träffar man ju andra med samma intresse! Nyköpingsvisiten blev extra lyckosam då de kunde lyssna på ett föredrag om NK:s verkstäder och deras verksamhet i staden.

 Margareta hade i flera år letat efter ett fotografi av Karl Magnus Lundberg. Hur jag än grunnade kom jag inte på något arkiv där en bild kunde finnas. Vi pratade om några andra grenar på hennes släktträd innan jag plockade fram ett par volymer i föreningens bågnande bokhylla med genealogisk och lokalhistorisk litteratur. I A. E. Falcks Nyköpings handelssocietet fanns ett uppslag med fotografier. Ett av dessa föreställde just Karl Magnus Lundberg! 

b2ap3_thumbnail_Foto-KM-Lundberg1_20140703-035359_1.jpg 

 Visst var Karl Magnus en riktigt stilig karl?

 Det lönar sig ofta att diskutera sin forskning och sina ”stopp” med andra forskare.

I många år reste jag och några vänner flera gånger varje år till Ramsele och tillbringade några intensiva dagar med att dyka in i mikrokortens värld på Svar-huset. Eftersom jag ännu inte lärt mig dricka kaffe brukade jag hoppa över för- och eftermiddagsfikat och ägnade mig i stället åt att forska. Under fikat en förmiddag beklagade sig en forskare, Ann-Marie, över att en person i husförhörslängden bara angavs vara född i ”Södermanland”. Min väninna tipsade henne om att jag forskat mycket i just Södermanland och att jag kanske kunde hjälpa henne.

Ann-Marie frågade mig så om jag kände till någon släkt Hellström från Södermanland. Jag svarade att det givetvis finns rätt många släkter med namnet i fråga men att jag främst hade ägnat mig åt två, en från Björkvik och en från Vadsbro. Personen hon var intresserad av hette David Hellström, vilket inte lät bekant.

Medan Ann-Marie knallade iväg efter sin dator plockade jag fram en söklista över alla med namnet Hellström i min databas Min blick föll på mina kusiners fm ff ff far, Simon Nilsson Hellström från Herrgölet i Björkvik.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm.jpg

Födelsenotis 1742, Björkvik C:3. Bild från Arkiv Digital.

Det visade sig att Ann-Marie blandat ihop far och son. David Hellström hette sonen till hennes gäckande sörmlänning, som, givetvis, hette Simon. Han var född 1742, samma år som ”min” försvunne Simon, hade samma yrke och dök upp i Uppland samtidigt som ”min” Simon försvann från Bälinge. Vi insåg snabbt att vi hade varsin halva i hans liv, jag från födseln tills han försvann spårlöst, och Ann-Marie från att han dök upp i Uppland till hans död 1802.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm-Biskopskulla-AI4-1800--14-sid-12.jpg

Hfl Biskopskulla AI:4 (1800- 13), sid 12. Bild från Arkiv Digital.

Hade vi inte funnit varandra i Ramsele hade Simons fortsatta levnadsöde ännu varit okänt för min del, och hans ursprung likaledes för Ann-Marie. Så prata alltid om din forskning med andra – du vet aldrig vem som sitter inne med lösningen!