Ett vet jag som aldrig dör
Dom över död man

Dessa rader från Hávamál är lika sanna nu som när Den poetiska Eddan kom till för över ett millennium sedan. Prästen Antonius Münchenberg i Vreta kloster var en lärd man. Han studerade under Olof Rudbeck i Uppsala och besökte sedan Gotland där han åren 1701- 1702 samlade ihop över 350 växter i ett herbarium. Detta är Sveriges äldsta herbarium och finns idag på Naturhistoriska riksmuséet. 1735 tillträdde han tjänsten som kyrkoherde i Vreta kloster, en församling vars dödbok innehåller utförliga personalier. De flesta är informativa och beskriver den avlidna på ett ganska allmängiltigt positivt sätt. Men kyrkböckerna var ju i första hand till för att användas av prästen själv, och när en sockenbo avled julhelgen 1735 skrädde herr Antonius inte orden: 

"H[ustru] Anna Isaacsdotter i Grosshagen, Kohagstorparens Bål Jon Ericssons änkia, född i Upland, kallades gemenligen Wargkäringen, en öfwermåttan bittersinnad, misstanksfull, oförsonlig, sniken, förherdad, emot många prester försmädelig, på förtal, elaka önskningar och swordom begifwen menniskia, hwilken för sin oförsonlighets och sina elaka önskningars skull öfwer them hon fattat misstankar om, at the giordt henne skada, eller icke welat henne wäl, i några år icke kunnat tillåtas til herrans nattward, som hon ej heller wårdat sig at wid förhör swara åtskilliga prester något af thet hos likwisst kunnat swarat, angående kundskapen i hennes christendomsstycken och tå hon under sin korta siukdom blifwit tilspord om hon welat hafwa presten till sig? hafwer hon thet upskiutit til följande dagen, och när man påmint henne, at tå torde hon wara död, hafwer hon blåst i wädret theråt, och sagt 'Thet wil man til plogen än hwissla; jag dör icke så snart*, men natten therefter hafwer hennes timeliga lif tagit enda, nem[ligen] emellan d 26 och d 27 Decembris." (Vreta kloster, C:3, sid 239)

b2ap3_thumbnail_Hns-vid-Nyns1i.jpg

Förhoppningsvis är personalien över Wargkäringen Anna Isaksdotter det mest förödande omdöme om en annan individ som någon av oss läser under året. Men visst vore det intressant att höra Annas version av sitt liv! Vilka var hon så misstänksam mot? Var hon alltid lika avig eller förvärrades hennes tillstånd med stigande ålder? Var hennes man också inställd på att göra sig till ovän med de flesta i sin omgivning? Kanske var det så enkelt som att Anna inte var kristen och hade svårt att dölja sitt bristande intresse för i hennes tycke ointressanta långrandiga predikningar. Men ännu 280 år efter hennes död kan vi ta del av Antonius Münchenbergs ljungande dom över hennes leverne. 

I förra veckan fyllde min morbror 70 år, och jag håller på och går igenom hans (och alltså min mammas) antavla för att ta ett nytt nappatag med gamla hopplösa tvärstopp i densamma. En sak har blivit uppenbar under min genomgång: notera alltid avvikande information och lösa ledtrådar i biografin!
Ett av stoppen i antavlan gällde paret Olof Hansson och Kerstin Hansdotter vilka gifte sig ungefär 1689 i Runtuna, vars vigselbok tyvärr börjar först 1705. Kerstin var änka vid vigseln och medförde den knappt årsgamla dottern Brita från sitt första äktenskap. Olof Hansson, som kom från Egersta, bosatte sig i Kerstins föräldrahem Österberga och där föddes tre döttrar och en son åren 1691- 1701. Därefter försvann familjen från Österberga, och som det verkade även från Runtuna. Min vidare härstamning går via dottern Kerstin Olofsdotter (1697- 1772), som runt 1722 gifte sig med bonden Nils Andersson i Nunsberga, Bogsta. 1723 flyttade de vidare till Sandbäcken i Bogsta och 1726 till Åbro i Svärta. Inga av Kerstins syskon föreföll återfinnas bland barnens faddrar.
Men faddrar ger ju ofta viktiga ledtrådar både för att hitta våra gäckande anors bakgrund men även vad det blir av spårlöst försvunna släktingar. Olof Hanssons yngre bror Anders Hansson blev kvar i föräldrahemmet Egersta, och bland faddrarna till hans äldste son Per 1707 fanns Olof Hansson i Kallmyra, Spelvik. Kunde detta vara "min" Olof Hansson? Enligt Spelvik LIa:1 begravdes den 13 november 1715 Olof Hansson i Lilla Kallmyra i en ålder av 63 år, vilket ger det ungefärliga födelseåret 1652. Så mycket hade jag noterat i Olof Hanssons biografi fram till förra veckan.
Det verkade nämligen röra sig om en annan person, fast just den här familjen är knepig att utforska. Hemsocknen Runtuna har utförliga personalier över många sockenbor, vilka är fantastiskt givande och ger intressanta tidsbilder. Ett blad i volymen har dock lossnat och bands in på måfå vid en ny inbindning. Något dödsår är inte angivet i den lösa personalien, som handlar om Olof Hanssons far Hans Olofsson. Prästen uppger sällan så många årtal i biografierna utan nämner att personerna bott x år här, y år där och z år där. När dessa tidsangivelser kan jämföras med annat källmaterial slår de ofta fel på ganska många år. Den stora osäkerheten när det gäller Hans Olofsson är hans dödsår: dog han 1704 eller 1714? Här kan den frågan lösas ganska enkelt då hans hustru Karin Olofsdotter vid sin död 1712 anges vara änka varför hans dödsår bör vara 1704. Men enligt de olika tidsangivelserna i biografin gifte sig makarna 1658, så en man född 1652 torde knappast kunna vara deras son. Inte deras gemensamme son i alla fall, men både Hans Olofsson och Karin Olofsdotter anges bara ha varit gifta en gång.
Nu bestämde jag mig för att ta reda på mer om Olof Hansson i Lilla Kallmyra, Spelvik och hans familj. Vad hände med familjen efter hans död? Spelviks husförhörslängder börjar först 1773, så jag plockade i stället fram mantalslängderna på ArkivDigital. I 1717 års mantalslängd fann jag: "Kallmyra Olofs Enkia flött till Åbro i Swärta och sitter inhyses. Fatt[ig]".

Jag var nog på fel spår ändå, för det var ju först 1726 som Nils Andersson och Kerstin Olofsdotter flyttade till Åbro. Jag hade kartlagt både Olof Hanssons och Kerstin Hansdotters familjer utan att hitta några kopplingar till Svärta. Bådas fäder hette Hans Olofsson och var inflyttade till Runtuna; Olofs far härstammade från Svanvik i Nyköpings Sankt Nicolai och Kerstins far kom från Valla i Sköldinge. Men vilka bodde då i Åbro anno 1717? Enligt mantalslängden flyttade Anders Joensson och hans hustru dit samma år från Hagen i Råby, som här ska utläsas som Råby-Rönö. Råby-Rönö har en samtida husförhörslängd som dock är sporadiskt förd, och av familjen fanns inga spår i Hagen. Men två söner återfanns i födelseboken 1713 och 1716 och då framgår att Anders Joenssons hustru hette Brita Andersdotter. Det verkade vara ett villospår. Men det gnagde i bakhuvudet på mig, för det var konstigt om en fattig änka kunde bli inhyses hos en familj i en annan socken då sockenborna inte direkt brukade jubla över tanken på att behöva försörja en troligtvis mindre arbetsbör äldre dam utan egen försörjning. Någon koppling borde Olofs änka alltså ha till Anders Joensson och hans hustru, men vilken? Polletten trillade ner dagen därpå när jag beskrev dilemmat för en forskarkollega och plötsligt hörde mig själv säga. "Ja, och så har hon ju varit gift tidigare. Hon hade en dotter Brita i det giftet. Brita Andersdotter".

Efter att ha blivit änka för andra gången flyttade alltså Kerstin Hansdotter till sin dotter i första giftet, Brita Andersdotter, som nog var den enda av hennes barn som hade möjlighet att försörja henne. När så Anders Joensson och Brita Andersdotter 1726 flyttade från Åbro till Förola övertog Britas halvsyster Kerstin Olofsdotter och svåger Nils Andersson Åbro. Och Olof Hanssons ålder är uppenbarligen överdriven i dödboken. Han var snarare född 1659/1660 än 1652. Eller så är de kronologiska uppgifterna om föräldrarna uppåt väggarna. 

b2ap3_thumbnail_Bogsta-kyrka-6c-140717.jpgBogsta kyrka sommaren 2014. Foto Camilla Eriksson

Härom dagen föll så min blick på Anna Eriksdotter i den aktuella antavlan. Hon ingår i en anförlust då det är på en gren där mina morföräldrar var ganska nära släkt så jag var förstås extra intresserad av att lösa hennes ursprung. Det är bara något år sedan jag slutligen knäckte frågan om hennes make Erik Jonssons anor. Han härstammade från Nygård i Bogsta och gifte sig till Stora Ekeby i Tystberga. Efter första hustrun Maria Ramundsdotters död gifte han om sig ca 1719 med Anna Eriksdotter, och de fick 4 döttrar och 2 söner mellan 1724 och 1738. Faddrarna ger inga ledtrådar till Anna Eriksdotters bakgrund. Hon dog 2 november 1777 i Stora Ekeby och anges då vara 82 år gammal, alltså född 1695 ca.
Så mycket visste jag fram till i måndags. I Annas biografi hade jag noterat att en hustru Karin Mosesdotter, född 1657 ca, dog 1740 i Stora Ekeby. Både Erik Jonssons och hans första hustrus familjer var kartlagda utan att Karin Mosesdotter föreföll vara släkt med någon av dem. Kunde hon kanske vara mor till Anna Eriksdotter? Jag fnös lite över den ganska långsökta hypotesen och övervägde att radera den omgående, men bestämde mig sedan för att en sista gång kolla runt lite efter tänkbara Anna Eriksdöttrar i Tystbergatrakten. Med lite tur kanske en av dem hade en mor som hette just Karin Mosesdotter. Och så var det. 24 september 1696 föddes Erik Jönssons och Karin Mosesdotters dotter Anna i Bogsta by, Bogsta. Av faddrarna att döma verkar familjen närmast komma från min nuvarande hemsocken Helgona, vars kyrkböcker börjar först 1735. Förutom Annas födelse finns inga spår av familjen i Bogstas svårt skadade kyrkböcker. Fast jag är rätt glad bara över att ha funnit födelsenotisen så att få död på pappa Erik får bli ett senare projekt.

Medan jag plöjde Bogsta C:1 i det som skulle visa sig vara en resultatlös jakt efter ytterligare notiser om Erik Jönsson och Karin Mosesdotter, ringde telefonen. Det var min forskarbekant som löste frågan om vad förkortningen "H H" på en gravsten betydde. Som vanligt under våra samtal började vi diskutera en släktkrets och hamnade sedan i en vittförgrenad familj i Vreta, Kila. Den här gången ägnades samtalet åt de äldsta generationerna. Gästgivaren Anders Hanssons hustru Elisabeth Jönsdotter var dotter till Jöns Andersson i Råsta mellangård i Kila. Bara för att förvirra sentida ättlingar gifte sig Elisabeths bror Anders Jönsson med hennes svärmor Kerstin Persdotter. Det var knöligt nog att förklara för min forskarbekant, och jag övervägde om jag skulle ta upp att jag hittat ytterligare en Jöns Andersson i Råsta som levde där samtidigt som "vår" Jöns Andersson men som ca 1662 flyttade till Gårdsnäs i Sankt Nicolai. Samtalet gick vidare utan att jag nämnde något om namnen i Råsta. Några timmar senare satt jag med ett annat stopp i mammas antavla, där jag med hjälp av faddernotiser identifierat två syskon till min anmoder. Syskonen var födda runt sekelskiftet 1700 och borde rimligtvis kunna återfinnas i någon födelsebok. Ett av bekymren var att jag inte hade något födelseår för systern Maria och bara visste att hon var änka vid vigseln 1718. Det var vad jag hade noterat i hennes biografi. En ny titt i vigselboken visade att hon faktiskt inte angavs vara änka utan "båtsmansänka". Det gick sedan ganska snabbt att hitta hennes första vigsel 1714. Maken anges vara båtsman när makarnas andre son föddes 1716. Han återfinns inte i Runtunas dödbok men dog sannolikt "i tjänst". Efter ytterligare pusslande kunde jag så konstatera att den där andre Jöns Andersson i Råsta som jag valde att inte nämna under telefonsamtalet tidigare, var farfar till den syskonskara jag höll på med. Att deras far Erik Jönsson i Sörbylund uppges ha "älskat wänskap" är en hjärtinnerlig liten julkrydda till antavlan, liksom att morfadern Olof Larsson i Eneby anges ha blivit 104 år gammal och ända till sitt sista levnadsår "aldrig minnatz sig hafwa warit siuck".
Så skriv alltid ner de där notiserna som inte riktigt kan placeras in i familjebilden: med lite mer kött på benen kan det vara just den udda pusselbiten som gör att alla bitarna plötsligt faller på plats!

Det är alltid trevligt att hitta små notiser om hur den äktenskapliga samvaron mellan äkta makar såg ut förr. Fast många äktenskap ingicks inte för att parterna var förälskade utan ibland av mer praktiska orsaker.

Runtuna i Södermanland har utförliga personalier i dödboken från 1690-talets början till 1753. Standardfrasen är att den avlidna efterlämnar en i sorgen bedrövad make eller maka, men ibland är prästen mer beskrivande. Olof Nilsson och Kerstin Eriksdotter i Inneberga var ett riktigt praktpar som väl förestått sitt hus och uppfostrat sina barn lika väl, men så levde de också "ährligt och fröjdsamt i sitt ächtenskap".
Kerstin Eriksdotter dog 1699. Hon överlevde maken med ett år och sonen Nils Olofsson i Skarpåker med blott nio dagar. Nils var bara 36 och 3/4-dels år gammal och efterlämnade förutom hustrun Karin Persdotter tre små döttrar efter en 11-årig samvaro "i mycket äktenskaplig fröjd och kärlek".

Tongångarna ekade ungefär likadant när Karin Persdotters mor Sigrid Persdotter i Glottra södergård dog sju år tidigare, 1692. Den 47-åriga Sigrid dog i barnsäng efter 28 års äktenskap i "rätt ächta fröjd och kärlek".  Maken Per Jonsson lämnades nu ensam med åtta barn, även om de allra flesta var redan mer eller mindre vuxna. Minstingarna i barnaskaran var sjuårige Per och den nyfödde Lars (de var också de enda barnen som kom att lämna hemsocknen: Per Persson blev bonde i Aspåker i grannsocknen Råby-Rönö medan Lars tog sig namnet Söderberg och blev bagare i Stockholm). Att sköta ett spädbarn och en gård på egen hand var förstås omöjligt, eller, som prästen noterade vid Per Jonssons frånfälle 1709: "som dess hushåld ej tåla kunde att han så allena vara måtte" så fick han efter ett års sorgetid hitta en ny hustru. Tursamt nog föll hans val på trotjänarinnan Maria Persdotter i Täckhammars kvarn i närliggande Bärbo socken. Hon var ärbar och gudfruktig och "för sine [dvs Per Jonssons] små barn en god och huld moder som sina styfbarn bewist all den godhet som en naturlig moder någonsin kan åstadkomma, det och nu tillika med barnen kan hwar redeligen betyga". När Maria våren 1745 kände krafterna tryta bevistade hon nattvarden och förberedde sig sedan för den eviga vilan: "sedan hon tagit afskied af sina Barn, och tackat dem för all huldhet och omwårdnad the hafft för henne under hennes ålderdom, wände sig åt wäggen i sängen och sachtmodeligen upgaf sin anda, sedan hon mätt af lefnad, här i werlden räknat 89 åhr". Jo, Per Jonsson gjorde nog ett gott val när han sökte efter sin nya livskamrat.

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-4-1790-1835-Bild-325-sid-602.jpgFödelsenotisen för Kristina Elisabeth Hellström. Bälinge, C:4. Bild från ArkivDigital

I fjol bloggade jag om hur jag av en tillfällighet fick reda på Simon Hellströms förehavanden efter att han lämnat hembygden när en tillfällig förbindelse visat sig få tämligen varaktiga följder. Simon hamnade alltså i Uppland men hans bröder Nils och Karl blev båda inspektorer i Bälinge: Nils Hellström vid Nynäs och Karl Hellström vid Hånö. Vid Hånö mötte Karl Hellström hushållerskan Anna Greta Sundbom och sedan ljuv musik uppstått föddes så  Kristina Elisabeth 1794. Men hon finns inte bland de vanliga barnen i födelseboken, utan är skamligt nog införd på slutet i Bälinge C:4 där prästen förde in de utomäktenskapliga barnen för sig. Det var ett omen om vad som komma skulle.
Karl Hellström och Anna Greta Sundbom gifte sig nämligen först 1804, när dottern var 10 år gammal. Fem år senare dog Karl Hellström, och han fick därför aldrig möta sitt första barnbarn Elisabeth Charlotta som föddes 1817. Även hon är införd i slutet av volymen, med oangiven fader. 1821 stod så Kristina Elisabeth Hellström brud och flyttade till Nyköping där hennes nyblivne make Karl Fredrik Frischenfeldt var sockerbagare. Arton månader senare var hon tillbaka i Bälinge för sonen Karl Gustafs födelse. Även han fördes in bland de där barnen i slutet av volymen. Kristina Elisabeth var "i säng och säte skild ifrån sin man" och någon barnafader anges inte. Fler detaljer framkom vid Anna Lovisas födelse 1829: "Modern Stina Lisa Hellström i Fårgåla, gift med Sockerbakaren Frischenfeldt i Nyköping, från hvilken hon egenvilligt skildt sig, och icke med honom sammanlefver". Arton månader senare, 2 december 1830, var skilsmässan uppenbarligen äntligen klar, för då gifte sig den nu 36-åriga Kristina Elisabeth Hellström med den 21-årige Gustaf Olsson Sillén. De hade redan en nyfödd liten son hemma och ytterligare fyra barn följde.
När Kristina Elisabeth Hellström dött i lungsot år 1845 så var det även för Gustaf Olsson Sillén svårt att sköta gård, hushåll och barn på egen hand. Han letade dock inte rätt på en ny hustru utan nöjde sig med en hushållerska, nämligen 30-åriga Maria Kristina Eriksdotter som året innan fått sonen Erik August utan att någon fader angivits i födelseboken. Två år senare, 1847, utökades familjen med lille Karl Johan. Även han anges som "oägta" utan angiven fader men det skulle föga överraskande visa sig att husbonden Gustaf haft ett finger (eller kanske någon annan kroppsdel) med i spelet. Ungefär samtidigt som den blandade familjen 1850 flyttade till Sättersta socken utnämndes Gustaf Olsson Sillén till nämndeman vid Rönö häradsrätt. Att han var sammanboende med och hade barn med en kvinna utan att de var gifta var tydligen inget hinder för ett sådant hedersuppdrag. Så småningom gick dock de båda mogna turturduvorna till prästen och knöt hymens band. De hade då levt tillsammans i 27 år. Samboförhållanden var inte helt ovanliga i städerna och var ju så vanliga i huvudstaden att företeelsen kallades för "Stockholmsäktenskap", men på landsbygden var det vid den här tiden betydligt mer sällsynt.

Det är inte ovanligt att man träffar på inkorrekta uppgifter i kyrkböckerna. Födelsedatum eller födelseförsamling har förvanskats och ibland har personens namn ändrats. Sådant är dock rätt enkelt att upptäcka men ibland är det knepigare att reda ut det faktiska förhållandet. Nästa bekymmer sedan är hur man behandlar uppgifter som är uppenbart orimliga.

Förra veckans blogg,  Dramatik i kyrkböckerna, illustrerades med ett foto av min morfars föräldrar, Konrad Eriksson och Signe Jonsson. Konrads morfars farfars morfars föräldrar, Olof Eriksson och Brita Jonsdotter, var bosatta i Säter i Runtuna socken några mil norr om Nyköping. Marie bebådelsedag 1710 stannade Brita hemma och vaktade gården medan Olof och sonen Per bevistade gudstjänsten. 

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6.JPG

Runtuna kyrka våren 2009.

När sonen Per Olofsson klev in i stugan efter kyrkbesöket möttes han av en förfärlig syn. På golvet satt hans vansinnige äldre bror Jon och åt gröt, till synes oberörd av sin omgivning. Bredvid honom låg modern Brita. Hon hade dödats med fyra yxhugg och köket var täckt av blod och hjärnsubstans. Utredningen som följde är en fascinerande mordgåta innehållande ung olycklig kärlek och mystiska ledtrådar kvarlämnade av mördaren. Men mer om det nästa vecka!

Den aktuella dödboken, Runtuna F:1, innehåller omfattande personalier där prästen berättar om den avlidnes levnad.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-F-1-1689-1753-Bild-154-sid-257.jpg

Inledningen till personalien över Brita Jonsdotter, Runtuna, F:1. Bild från Arkiv Digital.

Uppgifterna om Brita Jonsdotter i personalien stämmer inte kronologiskt. Hon dog alltså 1710, uppges vara född 1630 och ha blivit gift på sitt 31:sta år i ett 38 årigt äktenskap. Samtidigt blev hon 70 år gammal. Det är rätt tydligt att prästen helt enkelt angett fel födelseår. Att det är födelseåret och inte åldersuppgiften som är fel, visas av det är tämligen osannolikt att en kvinna gifter sig vid 40 års ålder och hinner föda 6 barn i äktenskapet.

Jag letade i över 13 år efter min mormors farmors farmors far Jonas Anderssons födelsenotis. Enligt de husförhörslängder där han förekom, var han född 1767 18/5 i Tystberga socken. Han fanns dock inte noterad i socknens födelsebok. Av en slump hittade jag honom i födelseboken för Nyköpings Sankt Nicolai - och han var verkligen född i Tystberga! Han föddes vid ett besök hemma hos farföräldrarna. Hans farmors farfar Paul Paulsson bodde i Blindkällan i Tystberga. Enligt uppgifter i husförhörslängden var han finne. Han var definitivt en krutgubbe, som väl framgår av dödsnotisen:

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-147-sid-144.jpg

Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital.

Hm. Om han dog 1729 och blev 118 år gammal så borde han vara född ungefär 1611. Problemet är att åldersuppgiften är orimlig. Paul Paulsson fick sonen Anders (min ana) 1666 i Håcksätter, Tystberga, och 1700 föddes dottern Maria. Med tanke på åldersskillnaden mellan barnen hade de knappast samma mor. 1706 gifte sig Paul Paulsson igen. 1708 föddes sonen Lars och 1712 sonen Per. Han skulle då ha varit över 100 år gammal vid Pers födelse! En tänkbar förklaring vore förstås att den Paul Paulsson som får barn 1700- 1712 är en son och namne till den åldrige Paul. Jag har dock inte hittat något som tyder på att det finns flera Paul Paulsson.

Åldersuppgiften måste vara rejält överdriven. Paul var säkert gammal, men snarare strax över 90 än 118. I min databas saknar Paul födelseår och i hans biografi resonerar jag kring varför den uppgivna åldern är orimlig.