Idag, lördag den 11 november 2017, är det Arkivens Dag. Precis som det brukar vara denna lördag i november varje år.

Årets tema är "synd och skam". Det kan förstås innebära mycket, men något som i stort sett alltid inneburit en skam och ansetts som syndigt är ju att få barn utan att vara gift. Och det var kvinnan som ansågs syndfull och den som skulle skämmas. Männen gick oftast fria från skamstämpeln. I många fall bidrog prästerna till att skambelägga kvinnan, t ex som i Vreta Klosters församling 1758. Dessutom fick många barn känna skammen det innebar att kallas oäkting.

De allra flesta släktforskare har förmodligen i sitt släktträd ett barn fött utanför äktenskapet och med i kyrkboken okänd far. Förmodligen var fadern känd i många fall men nekade.

I mitt eget släktträd har jag inte en enda person med okänd far. Är det unikt? Säkert inte, men kanske ovanligt. Det finns någon född lite före äktenskapet men trolovningsbarn och att föräldrarna sedan gift sig ganska snart och fått fler barn.

Jag har funderat på det ibland. Har jag extremt skötsamma släktingar? Ja, kanske det. Visst borde det funnits något barn med en ogift mor utan erkänd far till sitt barn i de tidigare släktleden? Men så är det inte.
 
Detta gäller alltså i rakt bakåtstigande led. Ingen av mina förfäder och förmödrar har en okänd far, även om någon kvinna kan ha fått ett barn med okänd far tidigare eller senare i livet. Så i mitt släktträd finns det en far till varje barn. Syskon har jag inte forskat på.

På min mammas sida är de flesta släktgrenar kartlagda till 1600-talet så där dyker det nog inte upp någon okänd far även om jag skulle hitta ytterligare någon generation. Där finns det i stället flera personer med okänd mor men känd far på 1600-talet och det beror förstås på att prästen inte skrivit upp kvinnans namn i födelseboken.

På min pappas sida är en del grenar ännu outforskade i de tidigaste kyrkböckerna så där kan det förstås tillkomma någon med ogift mor och okänd far. Det får vi se. 

Själv var jag ogift mor när äldste sonen föddes på 80-talet men i vår tid är det ju inte längre skambelagt, tack och lov.

Glöm nu inte att besöka närmaste arkiv idag!

Många barn har växt upp med frånvarande och okända fäder, inte minst förr i tiden, och fått skamstämpel som oäktingar. Det här är inte mina släktingar utan en bild från Bohusläns museums bildsamling, tagen i Gustafsberg 1894. Fotograf är Per Gustaf Bergin. Bildlicens: public domain.

När jag börjat släktforska på uppdrag åt andra insåg jag ganska snart hur viktigt det kan vara att lösa släktmysterier och få svar på släktgåtor. De förfrågningar och uppdrag jag får har mer och mer den karaktären, alltså inte bara en allmän önskan om att få veta mer om sin släkt. Kanske är det släktforskningsprogrammen i tv som drivit fram detta. De presenteras ju ofta som att de löser släktmysterier.

Det kunderna i flera fall har nämnt är att de vet så lite om sin släkt och undrar varför. Varför berättade aldrig pappa om sin mor? Varför träffar morfar aldrig sina syskon, jag vet ju att han har fem systrar och en bror. Min mamma vet ingenting om sina morföräldrar, varför? Vilka hemligheter är det som döljer sig i släkten? Det är det som många vill få uppdagat. Och när jag väl kommit igång med släktforskningen åt kunden kan det ganska snart uppenbarat sig vad som ligger bakom. Eller snarare vad som är en rimlig förklaring.

Att få växa upp med båda sina föräldrar, eller ens en av dem, var inte alla barn förunnat. Det skapade säkert trauman för livet i många fall och kanske en ovilja att tala om sitt ursprung med efterlevande. Foto: Anna Wilhelmina Hedström. Bild från Örebro Läns Museums bildsamling på Digitalt Museum.

En kund ville ha sin morfars släkt utforskad. Hon uppgav att han var ensambarn och hennes mor kände inte till något alls om sina farföräldrar. Morfar var död sedan flera år så de hade ingen att fråga. Det visade sig att morfar var ett av flera barn som hans mor fött i ett mångårigt förhållande med en gift man. I sitt äktenskap fick fadern barn parallellt med de utomäktenskapliga och jag tror att det totalt finns 17 eller 18 hel- och halvsyskon till kundens morfar. Så det kan jag första varför detta inte talades om i den släkten.

En annan kund hade ungefär samma utgångspunkt, en morfar som inte tycktes ha någon egen familj innan han bildade familj själv. Det visade sig att den här morfadern var den yngste i en lång rad av syskon födda på 1880- och 90-talen. När han var omkring ett år gammal hade hans mor dött. Fadern och de äldsta syskonen emigrerade till Amerika, några av de yngre syskonen kom till fosterhem men kundens morfar och en syster kom till fattighuset och fick växa upp där. Jag gjorde ingående efterforskningar för att se om någon av de vuxna på fattighuset var släkt med barnen, men hittade ingen sådan koppling. Efter drygt 15 år kom fadern hem från Amerika och systern och några syskon till följde med honom tillbaka men inte kundens morfar. Jag tänkte när jag såg detta att kanske kände han sig sviken och övergiven och aldrig kom över det.

Ett litet barn vid ingången till fattigstugan i Broddetorp. Foto: Karl Fredrik Andersson. Bild från Falbygdens Museums bildsamling på Digitalt Museum.

Så mycket tragik som kan uppdaga sig i arkiven.

Det där med gammaldags moral har ju ställt till det för så många i släkter där barn lämnats bort som fosterbarn eller senare för adoption. Ett exempel från min uppdragsforskning är en ung kvinna som bara 16 år gammal fick barn med en något år äldre pojke. Han var placerad på en uppfostringsanstalt och därifrån utlånad till en bonde i trakten för att hjälpa till med arbetet under sommaren. På våren året efter födde bondens dotter en dotter. Bonden var nog en ganska välbärgad storbonde för det var en stor gård, och därmed kanske extra stor social skam. I kyrkboken skrev prästen vem som var far till barnet men de nutida släktingarna var inte släktforskare och visste inte var de skulle leta för att få veta detta, därför vände de sig till mig. Dottern födde barnet som lämnades bort på fosterhem. Själv flyttade hon direkt därefter hemifrån till en släkting och återvände aldrig. Enligt barnets nutida barnbarn hade mormodern aldrig fått veta vilka hennes verkliga föräldrar var. Nu vet i alla fall barnbarnen.

Att bli mor i tonåren var så klart en mycket svår situation och många tvingades lämna bort sina barn, troligen många gånger för att inte vara en skam för familjen. Foto: Johan Johansson. Bild från Bohusläns museums bildsamling på Digitalt Museum.

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. Så här berättar han om sin anfader Josef Forsberg:

Fördjupade studier i en anmoders eller anfaders livshistoria väcker lätt funderingar och frågor. För min del gäller detta min mormors morfar, Josef Forsberg, och hans förhållanden till ”sina” kvinnor.

Josef Forsberg föddes i Resteröd i Bohuslän 1790 och kom som bagargesäll till Göteborg 1813. I februari 1816 gifte han sig med den 23 år äldre bagarmästaränkan Katarina Engelke. Hon var dotter till en kyrkoherde och hovpredikant, som inte alls gillade giftermålet. Forsberg kom i alla fall på detta sätt över ett bageri, och i september 1816 fick han burskap som bagarmästare.

I en krönika över släkten Engelke kan man läsa, att Josef Forsberg på grund av åldersskillnaden snart ”kände leda vid äktenskapet”. I varje fall övergav han efter tio år sin hustru, flyttade till Växjö och etablerade sig som bagare där. Banden mellan makarna verkar helt ha klippts av; när Forsberg vid några tillfällen efter uppbrottet besökte Göteborg hade han ingen kontakt med hustrun.

Med moderna ögon kan man förvånas över att ingen av parterna tog initiativ till skilsmässa. Var en sådan så belastande socialt sett att det var bekvämast att avstå? Eller har ekonomiska aspekter spelat in? Hustrun hade knappast några egna tillgångar, men Forsberg kanske var rädd att hon vid skilsmässa skulle kräva och få del av hans.

1834 uppstod i alla fall ett nytt läge. Under ett göteborgsbesök i januari hyrde Josef Forsberg rum hos en bekant. När en besökande en söndagskväll råkade öppna dörren till det rum där Forsberg bodde, upptäckte han Josef och en kvinna i en säng med ”blottade kroppar” och i en position som inte lämnade något tvivel om vad som försiggick. När Forsberg efter en stund kom ut, ”något flat och förlägen”, förklarade han att han var resande och skötte sin hälsa.

Anmälan om ”enkelt hor” gjordes omedelbart hos stadsfiskalen, och målet togs upp i kämnärsrätten följande dag. Forsberg och den 24-åriga pigan Anna Britta Andersson erkände och dömdes till böter för sabbatsbrott och horsbrott. Vid förhandlingarna yrkade också den försmådda hustrun genom ombud att äktenskapet skulle upplösas. Rätten beslöt om äktenskapsskillnad och uppmanade Katarina Engelke att vända sig till domkapitlet för att få skiljobrev. Ett sådant utfärdades den 5 mars, och där slogs fast att Josef Forsberg inte skulle få gifta sig igen förrän exhustrun dött, gift om sig eller gett sitt samtycke.

Man slås av att kämnärsrätten redan på måndagen tog upp en förseelse som ägt rum vid 20-tiden på söndagen. Vem var så snabb med att göra en anmälan? Och hur kunde Katarina Engelke så snart känna till makens eskapader? Var det bara genom ”djungeltelegrafen”? Eller var det hela förberett och iscensatt för att ge en anledning att skandalisera Forsberg?

Så över till Växjö. Lena Danielsdotter Toft, som skulle bli min mormors mormor, trädde vid 18 års ålder 1829 i Josef Forsbergs tjänst som piga. (Hennes far förekom för övrigt i ett av de första programmen i serien ”Vem tror du att du är”; han slogs ihjäl av en anfader till Charlotte Perelli 1847.). 1833 födde Lena i Gårdsby nära Växjö en ”oäkta” son och fick absolution för ”lönskaläge”. 1835, 1838, 1841 och 1843 födde hon i Växjö ytterligare fyra ”oäkta” barn och fick lika många gånger absolution.

Under hela denna tid var hon i tjänst hos Forsberg, och det råder med hänsyn till fortsättningen inget tvivel om att han var far till alla barnen. Detta lämnade dock under de aktuella åren inga andra spår i handlingarna än att det i den husförhörslängd som börjar 1838 anges att Forsberg lovat ”uppfostringshjälp” åt barnen. I den följande husförhörslängden upprepas detta, men där finns också två andra intressanta upplysningar: att Forsbergs förra hustru avlidit i Göteborg den 9 juni 1834 (alltså bara några månader efter skilsmässan), vilket konfirmerats av intyg därifrån, och att Forsberg 1843 ”låtit kyrkotaga Lena Toft såsom äkta hustru”.

Är det möjligt att Josef Forsberg inte förrän 1843 fick klart för sig att Katarina Engelke dött nio år tidigare? Vad är annars förklaringen till att han under dessa år, trots att han nu var fri att gifta om sig, fortsatte att producera ”oäkta” barn med en piga? Och varför valde han, när han väl var beredd att normalisera förhållandet till Lena Toft, inte direkt ett reguljärt giftermål?

I september 1852 fick paret ett sjätte barn och i samband med att det barnet döptes gifte sig Josef Forsberg och Lena Toft i normal ordning. I januari 1857 kom ett sjunde och sista barn, alltså det första och enda som var fött i äktenskapet. Samma år i december dog Josef Forsberg, nu inte längre bagarmästare utan handlande och källarmästare – han arrenderade restaurangen på Stadshotellet.

Det är alltid trevligt att hitta små notiser om hur den äktenskapliga samvaron mellan äkta makar såg ut förr. Fast många äktenskap ingicks inte för att parterna var förälskade utan ibland av mer praktiska orsaker.

Runtuna i Södermanland har utförliga personalier i dödboken från 1690-talets början till 1753. Standardfrasen är att den avlidna efterlämnar en i sorgen bedrövad make eller maka, men ibland är prästen mer beskrivande. Olof Nilsson och Kerstin Eriksdotter i Inneberga var ett riktigt praktpar som väl förestått sitt hus och uppfostrat sina barn lika väl, men så levde de också "ährligt och fröjdsamt i sitt ächtenskap".
Kerstin Eriksdotter dog 1699. Hon överlevde maken med ett år och sonen Nils Olofsson i Skarpåker med blott nio dagar. Nils var bara 36 och 3/4-dels år gammal och efterlämnade förutom hustrun Karin Persdotter tre små döttrar efter en 11-årig samvaro "i mycket äktenskaplig fröjd och kärlek".

Tongångarna ekade ungefär likadant när Karin Persdotters mor Sigrid Persdotter i Glottra södergård dog sju år tidigare, 1692. Den 47-åriga Sigrid dog i barnsäng efter 28 års äktenskap i "rätt ächta fröjd och kärlek".  Maken Per Jonsson lämnades nu ensam med åtta barn, även om de allra flesta var redan mer eller mindre vuxna. Minstingarna i barnaskaran var sjuårige Per och den nyfödde Lars (de var också de enda barnen som kom att lämna hemsocknen: Per Persson blev bonde i Aspåker i grannsocknen Råby-Rönö medan Lars tog sig namnet Söderberg och blev bagare i Stockholm). Att sköta ett spädbarn och en gård på egen hand var förstås omöjligt, eller, som prästen noterade vid Per Jonssons frånfälle 1709: "som dess hushåld ej tåla kunde att han så allena vara måtte" så fick han efter ett års sorgetid hitta en ny hustru. Tursamt nog föll hans val på trotjänarinnan Maria Persdotter i Täckhammars kvarn i närliggande Bärbo socken. Hon var ärbar och gudfruktig och "för sine [dvs Per Jonssons] små barn en god och huld moder som sina styfbarn bewist all den godhet som en naturlig moder någonsin kan åstadkomma, det och nu tillika med barnen kan hwar redeligen betyga". När Maria våren 1745 kände krafterna tryta bevistade hon nattvarden och förberedde sig sedan för den eviga vilan: "sedan hon tagit afskied af sina Barn, och tackat dem för all huldhet och omwårdnad the hafft för henne under hennes ålderdom, wände sig åt wäggen i sängen och sachtmodeligen upgaf sin anda, sedan hon mätt af lefnad, här i werlden räknat 89 åhr". Jo, Per Jonsson gjorde nog ett gott val när han sökte efter sin nya livskamrat.

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-4-1790-1835-Bild-325-sid-602.jpgFödelsenotisen för Kristina Elisabeth Hellström. Bälinge, C:4. Bild från ArkivDigital

I fjol bloggade jag om hur jag av en tillfällighet fick reda på Simon Hellströms förehavanden efter att han lämnat hembygden när en tillfällig förbindelse visat sig få tämligen varaktiga följder. Simon hamnade alltså i Uppland men hans bröder Nils och Karl blev båda inspektorer i Bälinge: Nils Hellström vid Nynäs och Karl Hellström vid Hånö. Vid Hånö mötte Karl Hellström hushållerskan Anna Greta Sundbom och sedan ljuv musik uppstått föddes så  Kristina Elisabeth 1794. Men hon finns inte bland de vanliga barnen i födelseboken, utan är skamligt nog införd på slutet i Bälinge C:4 där prästen förde in de utomäktenskapliga barnen för sig. Det var ett omen om vad som komma skulle.
Karl Hellström och Anna Greta Sundbom gifte sig nämligen först 1804, när dottern var 10 år gammal. Fem år senare dog Karl Hellström, och han fick därför aldrig möta sitt första barnbarn Elisabeth Charlotta som föddes 1817. Även hon är införd i slutet av volymen, med oangiven fader. 1821 stod så Kristina Elisabeth Hellström brud och flyttade till Nyköping där hennes nyblivne make Karl Fredrik Frischenfeldt var sockerbagare. Arton månader senare var hon tillbaka i Bälinge för sonen Karl Gustafs födelse. Även han fördes in bland de där barnen i slutet av volymen. Kristina Elisabeth var "i säng och säte skild ifrån sin man" och någon barnafader anges inte. Fler detaljer framkom vid Anna Lovisas födelse 1829: "Modern Stina Lisa Hellström i Fårgåla, gift med Sockerbakaren Frischenfeldt i Nyköping, från hvilken hon egenvilligt skildt sig, och icke med honom sammanlefver". Arton månader senare, 2 december 1830, var skilsmässan uppenbarligen äntligen klar, för då gifte sig den nu 36-åriga Kristina Elisabeth Hellström med den 21-årige Gustaf Olsson Sillén. De hade redan en nyfödd liten son hemma och ytterligare fyra barn följde.
När Kristina Elisabeth Hellström dött i lungsot år 1845 så var det även för Gustaf Olsson Sillén svårt att sköta gård, hushåll och barn på egen hand. Han letade dock inte rätt på en ny hustru utan nöjde sig med en hushållerska, nämligen 30-åriga Maria Kristina Eriksdotter som året innan fått sonen Erik August utan att någon fader angivits i födelseboken. Två år senare, 1847, utökades familjen med lille Karl Johan. Även han anges som "oägta" utan angiven fader men det skulle föga överraskande visa sig att husbonden Gustaf haft ett finger (eller kanske någon annan kroppsdel) med i spelet. Ungefär samtidigt som den blandade familjen 1850 flyttade till Sättersta socken utnämndes Gustaf Olsson Sillén till nämndeman vid Rönö häradsrätt. Att han var sammanboende med och hade barn med en kvinna utan att de var gifta var tydligen inget hinder för ett sådant hedersuppdrag. Så småningom gick dock de båda mogna turturduvorna till prästen och knöt hymens band. De hade då levt tillsammans i 27 år. Samboförhållanden var inte helt ovanliga i städerna och var ju så vanliga i huvudstaden att företeelsen kallades för "Stockholmsäktenskap", men på landsbygden var det vid den här tiden betydligt mer sällsynt.

Nu är det jul här på Rötterbloggen. Mitt bidrag till jultemat är inte särskilt uppmuntrande, men så är ju inte alltid livet.
För en tid sedan funderade jag på de människor jag hittat i födelseböcker och dödböcker på den 24 december. Jag visste att det är några, men trodde fördelningen skulle vara mer jämn. Av dem jag har i mina efterforskningar är det fyra som dör på julafton men bara en enda som föds.

Att fira jul när en familjemedlem dött på självaste julafton, det blev det nog inte så mycket med i de här familjerna.

En sorglig historia är den om Greta Cajsa Jacobsdotter och Peter Bodin.
Arbetskarlen Peter Bodin bor på Galtungs grund i Burs socken på Gotland. Han är gift med Greta Cajsa Jacobsdotter och de får dottern Christina Johanna 1835. Peter Bodins föräldrar är kronobåtsmannen Johan Persson Hofbuss och Caijsa Josuasdotter i Burs. Hofbuss är vid Peters födelse 1804 på tjänstgöring i Karlskrona. 1808 är han ute på skeppet Manligheten och tillfångatas av ryssarna. Han får avsked 1809.
Greta Cajsa har före äktenskapet dottern Magdalena, född 1829 och Greta Cajsa är då ogift. Hon nöjer sig inte med att bara vara ogift mor utan kräver ut sin rätt av barnafadern. Prästen skriver i födelseboken att hon har lagsökt ”torp. And. A. Westlaus”, det vill säga torparen Anders Andersson i Västerlaus. Här finns både en far och en son som heter Anders Andersson. Det gör att det egentligen kan vara både far och son som är den som gjort henne med barn, men troligen är det fadern. Det är han som är husbonde här fram till sin död 1833. 1835 tar sonen tar. Fadern är född 1779, han är kyrkvärd och sexman i socknen, uppenbarligen en ansedd man. Sonen är född 1806 och fem år yngre än Greta Cajsa. Är det fadern som gjort Greta Cajsa med barn och sedan blir stämd kan man ju tänka sig att det är en präktig skandal i socknen.
Vad stämningen leder till har jag inte undersökt utan följt Greta Cajsa vidare i livet. Hon gifter sig alltså senare med Peter Bodin men det blir ett kort äktenskap för han dör på julafton 1837, 33 år gammal, och begravs på nyårsafton. Sju år senare dör Greta Cajsa, när hon är 42 år, och de två döttrarna flyttar då till sin mormor. Prästen har skrivit i husförhörslängden att Greta Cajsa dör 1843 men hon finns inte i dödboken det året. Har hon bragt sig själv om livet och inte fått begravas i vigd jord, eller drunknat till havs och aldrig återfunnits?
Greta Cajsa är mina barns farmors farfars mormor.

Westlaus finns kvar i Burs socken fortfarande, snart 200 år efter Greta Cajsas tid. Hon föddes på Stora Glafves i Burs (till höger). Peter Bodins födelse i Burs kyrkobok, källa: Burs CI:4 (1801-1862) Bild 120/sid 13 Arkiv Digital.

I min nuvarande makes farfars släkt finns Brita Gustafsdotter. Hon är hans farfars mormor.
Brita är andra hustrun till Johannes Nilsson. De bor i torpet Nyatorp under Borsna säteri i Ryssby socken i västra Småland. För ett par år sedan fick vi med hembygdsföreningens hjälp veta var torpet stått och kunde besöka platsen.
Brita föds 1804 i Åbjörnaboda i Vittaryds socken lite längre västerut. Maken Johannes är nio år äldre och har två söner med sig från sitt första gifte med Lovisa Carlsdotter, som dör 1826. I januari 1827 gifter Johannes om sig med Brita och dottern Anna Maria föds på Luciadagen samma år. Ytterligare tre barn kommer till världen och Brita får se dem växa upp. På 1860-talet blir hon sjuk, prästen har noterat "sjuk under flera år" i husförhörslängden. Då har sonen Carl Johan tagit över torpet efter sin fars död 1861. Efter 15 år som änka dör Brita i sin sons hem på julafton 1874. Då är min mans farfar sju år gammal och har förmodligen gått en termin i byskolan, som ligger i samma vägkorsning som torpet. Läs mer om Nyatorpet.

Där maken står på den vänstra bilden låg Nyatorpet vid mitten av 1800-talet. Torpet på högra bilden ligger i utkanten av samma fält åt höger, och kanske såg Nyatorpet ut så här en gång i tiden. Följer man landsvägen åt höger kommer man direkt till den vägkorsning där byskolan låg, och kan ta av åt vänster mot Borsna säteri i Ryssby socken.

För en tid sedan bloggade jag om Johanna i Östergöl, som jag misstänker kan vara förebild för Vilhelm Mobergs utvandrare Ulrika i Västergöl. Johannas far Johannes Johansson dog på julafton 1888, han som ansågs vara ett dåligt föredöme för sina barn. Han är 72 år när han dör och backstugusittare i Älmeboda socken i Småland.

Till slut har vi kättingsmeden Johan Karlsson i Gunnebo. Han arbetar på Gunnebo bruk utanför Västervik men är född i en statarfamilj på Barnebo prästgård i Skärkind i Östergötland. 1896 är han 25 år och gifter sig med Amalia Teresia Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter men hon dör redan i maj. De hinner inte få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton 1901. Ett halvår senare emigrerar den unga änkan till Amerika. Läs mer om Johan och andra kättingsmeder i Gunnebo.

Kättingsmederna i Gunnebo fotograferade den 16 maj 1894. Johan Karlsson står näst längst till höger i den bakre raden.

Den lille knatte som föds på julafton är Anders Isaksson Ekorre och det händer 1797 i Östermyckeläng i Älvdalens socken i Dalarna. Det är först senare i livet, när han blivit soldat vid Orsa kompani i Dalregementet, som han får sitt efternamn. Isak begärde senare avsked som soldat och blev i stället byskollärare. När han dör i lunginflammation 1847 skriver prästen i dödboken att han levt "berömvärt genom sin gudsfruktan och fromhet samt sin skicklighet som barnalärare".

Jag vill avsluta med ytterligare en lite ljusare ögonblicksbild från julfirandet. Min morfar har skrivit ner sin berättelse om sin familj och skriver så här om om julen:
"Vid högtider var det särskilt högtidligt, speciellt vid julen. Vi barn gladde oss mycket över denna högtid fast julgåvor och klappar var ett okänt begrepp. Ibland fick vi något nytt eller omsytt klädesplagg. Vi hade dock alltid julgran, Julafton var särskilt högtidlig då far läste julevangeliet och vi sjöng julpsalmer. Då vi ätit oss mätta och far sjungit måltidspsalmen föll vi alla på knä och bad om Guds välsignelse över högtiden. Far bad alltid bordsbönen stående och när vi var barn fick vi turas om att läsa den, också stående. Vid jul sjöng Far bordsbönen."

Min egen jul blir en släktjul. Maken och jag firar den på Gotland, tillsammans med son, sonhustru och barnbarn, sonens far med sambo, samt sonens svärföräldrar. Sonens farmor (en av de tre svärmödrar jag haft) kommer från Gotland. Barnens farmors far är en riktig utgotlänning, en gute. Han har inte en enda fastlänning i rakt nedstigande led så långt jag hittat under min släktforskning, alla är gotlänningar. Farmors mor kommer från Småland. Det här är en mycket intressant släkt, som jag redan bloggat en del om, och kommer att återkomma till.
 

Ulrika i Västergöl i Vilhelm Mobergs utvandrarepos känner ni väl till? Ibland har jag funderat över om det är mina barns farmors mormors mor Johanna i Östergöl som är hans förebild för Ulrika. Jag ska förklara varför:

Johanna Johansdotter föddes 1844 i backstugan Hallen i byn Östergöl i Älmeboda socken i Småland. Vilhelm Moberg växte upp i Moshult i Algutsboda socken, i sin mors barndomshem ungefär en mil ifrån Östergöl. Johannas mor Ingrid Gustafsdotter var i sin ungdom piga i Moshult i Algutsboda. Jag kan därför tänka mig att Vilhelm Moberg har känt till Johanna genom sina morföräldrar. I Moshult blev Ingrid med barn och fick en son 1834, fader okänd.

Något Västergöl hittar jag inte på kartan idag i de här trakterna, bara Östergöl.

Ingrid Gustafsdotter var sedan piga både i Långasjö och Ljuders socknar innan hon senare gifte sig med Johannes Johansson. De fick tre döttrar och en son: Johanna, Kajsa, Emma och Carl. Ingen av döttrarna gifte sig. Johanna och Kajsa fick barn som ogifta, Emma dog i fängelse.

Johannas tre barn har alla okända fäder. Hennes äldsta dotter hette Ida och blev mormor till mina barns farmor.

Johannas föräldrar bosatte sig i backstugan Hallen i Östergöl. Hallen fick senare heta Kajsalyckan efter dess sista bosättare, som var Johannas yngre syster Kajsa. Resterna av backstugan finns kvar inne i en skogsdunge, och har märkts ut av Älmeboda hembygdsförening vid en torpinventering. 2012 besökte jag platsen.

Johanna emigrerade inte till Amerika, men till Tyskland och Danmark, precis som många ungdomar i dessa trakter gjorde vid den här tiden. Hon återvände efter några år, först från Tyskland och sedan från Danmark, och var hemma några år emellan. Två av Johannas barn föddes i Danmark men Ida föddes hemma i Älmeboda.

Däremot har jag inte sett några tecken på att Johanna blev religiös, som Mobergs Ulrika. Men det fanns en religiös väckelserörelse med centrum i Östergöl redan i slutet av 1700-talet. Fast det var ju långt före Johannas tid. Den här gruppen lär vara förebild för Danjel och övriga frireligiösa i Mobergs utvandrarepos.

Den här familjen är en av de mer intressanta som jag följt under min släktforskning. Ingen av syskonen inordnade sig i den tidens dygdemönster utan fick barn som ogifta eller dömdes för stölder och rymningar. I lillasyster Emmas fängelsejournal från Norrmalms straffanstalt i Stockholm kan vi läsa att hon hade ”ett tämligt gott föredöme uti modern men dåligt uti fadern”. Fadern Johannes egen far hette Johannes Mattisson och dog i kronohäktet i Växjö 1833.

Så många gånger som jag har tänkt att jag skulle velat träffa Johanna och hennes systrar.

Johannas danskfödda dotter fick senare en son som fick namnet Einar. Efter honom har min yngste son fått sitt fina namn Einar, och de två hann träffas några gånger innan Gammel-Einar gick bort. Men då visste vi inget om den här släktgrenens spännande historia. Det krävdes släktforskning för att få veta.

Om mitt resonemang kring Vilhelm Moberg stämmer lär jag aldrig få veta. Och det spelar ju ingen roll heller, det är ju bara något som ger lite extra krydda åt släktforskningen. Men intressant är det att fundera på, det tycker jag.

Som ung arbetade min farmors moster som affärsbiträde i Salarp, och en dag kom en storvuxen lantbrukare in i affären. Han började samtala med det unga biträdet, och utbrast plötsligt »Är du Anna Thorssons dotter? Då hade du en krutgumma till mormor! Hon var den arbetsammaste kvinna jag har sett - hon jobbade hos oss, och tog 100-kilossäckarna på ryggen som en karl när vi tröskade!». Den hårt arbetande krutgumman var Hanna Thorsson (1862-1934), som jag omnämnde när jag bloggade om barnmorskedagböcker. Hon försörjde sina två barn på egen hand, så det var kanske inte så konstigt att hon tog de jobb som fanns - även om det innebar hårt arbete och tunga lyft. Hur såg egentligen livet ut för en ensamstående mor och hennes barn kring förra sekelskiftet? Hur såg samhället på dessa kvinnor, och vilka möjligheter fanns det till försörjning?

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpg

Hanna Thorsson (1862-1934) med barnen Anna (1889-1962) och Thure (1898-1987) hos fotografen, någon gång i början av förra sekelskiftet.

Hanna föddes 1862 på Hagestadborg, en större gård i Löderups socken, som dotter till en statarfamilj. När hon var fyra år gammal avled fadern, och modern gifte aldrig om sig utan uppfostrade döttrarna på egen hand. Det kan dock inte ha varit helt lätt att försörja tre barn som ensamstående kvinna. I Smedstorps husförhörslängd 1875-1885 antecknas nämligen att hon var »fattig», så antagligen har socknens fattigvård bidragit till den lilla familjens utkomst. Dottern Hanna flyttade hemifrån 1879, sedan hon fått en tjänst som piga i Komstad by. På sin sjuttonårsdag knackade hon på hos kyrkoherden i Stiby församling för att visa upp sin prästattest från Smedstorp. Attesten avslöjar att hon läste dåligt både i bok och utantill, något som kan ha sin förklaring i att hon och systrarna säkerligen prioriterade att hjälpa modern i hemmet, framför att gå i skolan. Under de närmaste åren tjänstgjorde Hanna som piga på ett flertal ställen, och 1887 flyttade hon till arrendatorn Ahlberg i Ramsåsa socken. Det var under dessa år hon träffade den man som skulle komma att bli far till hennes dotter Anna 1889. Innan dottern föddes emigrerade han dock till USA, och Hanna stod ensam kvar med lilla Anna. I ytterligare två år stannade hon i Ramsåsa, innan hon hösten 1891 flyttade hem till modern i Smedstorp.

Man kan bara gissa vad invånarna i Smedstorp tyckte om att en ogift kvinna med ett utomäktenskapligt barn inflyttade till socknen. Forskning visar att barn utom äktenskapet visserligen var ganska vanliga på den nordiska landsbygden under 1800-talet, men att det ändå sågs som ett samhällsproblem. Det var dock inte den moraliska aspekten som vägde tyngst, utan den ekonomiska. Utomäktenskapliga barn ansågs nämligen bli allför betungande för fattigvården, och i vissa församlingar försökte man därför hindra ogifta mödrar från att flytta in - det hände även att man trakasserade dem, så att de skulle lämna församlingen. Många präster ansåg dessutom att födslar utanför äktenskapet var moraliskt förkastliga, och en dansk präst gick 1888 så långt så att han beskrev det som en »kräftsvulst på samhället». Intresset för utomäktenskapliga barn gällde dock bara de mödrar som förblev ogifta. Det var nämligen nästan uteslutande dessa som ansågs besvära fattigvården - kvinnor som fick barn strax före giftermålet, eller som sedermera gifte sig, utgjorde däremot inte något problem för socknen.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgHanna med maken Ola Thorsson (1845-1900).

Historikern David Gaunt menar dock att de utomäktenskapliga barnen inte nödvändigtvis var ett problem för mödrarna. Han anser att ett oäkta barn kan ha höjt kvinnans värde på äktenskapsmarknaden, för om barnet hade kommit upp i tio-elvaårsåldern kunde det utföra nästan lika stort arbete som det kostade att försörja. Gaunt skriver avslutningsvis att »Om en man gifte sig med en 35-årig kvinna med ett tioårigt barn fick han en extra arbetskraft på köpet. [...] Detta var avsevärt mycket bättre än att gifta sig med en ung kvinna utan barn», och detta var precis vad som hände med Hanna. År 1897 flyttade hon och dottern till Borrby socken, där de inflyttade hos skräddaren och änkemannen Ola Thorsson i Blästorps by. Två månader senare gifte sig Hanna med den sjutton år äldre skräddaren, och året därpå föddes sonen Thure. Lyckan blev emellertid kortvarig, för Ola avled redan i mars 1900, niohundrasex dagar efter bröllopet...

Vid trettiosju års ålder stod Hanna alltså ännu en gång ensam kvar, nu som änka med två små barn att försörja, och det dröjde inte länge innan prästen antecknade ett litet »fattig» i församlingsboken. Hon blev nu åter ensam familjeförsörjare, och det var utan tvekan svårt att få ihop ekonomin. Historikern Birgitta Plymoth konstaterar att arbetsmarknaden vid förra sekelskiftet var strukturerad efter kön, så många kvinnor hamnade i fattigdom på grund av ensamförsörjning och omvårdnad av barn. När Hanna blev änka fanns inte heller några socialpolitiska program som stödde mödrar ekonomiskt, och samhället hade inget större ansvar att försörja sina fattiga medlemmar. De ogifta mödrarnas begränsade möjligheter på arbetsmarknaden stod alltså i skarp kontrast mot den tunga bördan som ensam familjeförsörjare, och Birgitta Plymoth sammanfattar det såhär: »Familjeförsörjande kvinnor var egentligen en anomali i förhållande till den norm som krävde att varje familj skulle förestås och försörjas av en man». Hanna var alltså ovanlig i det avseendet att hon som kvinna försörjde en familj, i ett samhälle där normen var att mannen skulle vara familjeförsörjare.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpg

Hanna med barnbarnen Inga-Lisa och Anna-Greta.

Det var hårt arbete, men Hanna fick stor hjälp av den drygt tioåriga dottern Anna. Hon har långt senare berättat om sin barndom, och hur hon ofta fick stanna hemma och passa lillebror Thure medan modern var ute och arbetade. Anna mindes att det var jobbigt att passa Thure, och vid ett tillfälle gick hennes axel ur led när hon skulle lyfta honom. Man kan förstå att glädjen var stor när modern äntligen kom hem efter en lång arbetsdag, med någon kaka eller annat gott. Att Anna ofta var hemma från skolan ser man tydligt i hennes betyg från Blästorps skola 1898-1901. Hon hade hela tiden bra betyg i samtliga ämnen, och även högsta betyg i flit och uppförande, men när det gällde frånvaron ser det värre ut. År 1898 hade hon endast 8 dagars frånvaro, och 1899 var det 44 dagar. Samma år som styvfadern avled var hon dock frånvarande 78 dagar, och 1901 var hon borta hela 97 dagar från skolan.

Båda barnen flyttade hemifrån vid femton års ålder och Hanna flyttade själv till Vallby socken 1914, där hon fick en tjänst som hushållerska. Av någon anledning flyttade hon därifrån bara några veckor senare, för att istället flytta in hos sin dotters svärfar i Bästekille, Södra Mellby socken. Även där arbetade hon som hushållerska, och det måste varit ganska lustigt för barnbarnen att mormor var hushållerska hos farfar. Barnbarnet Inga-Lisa minns att Hanna var en bestämd tant, och de vågade inget annat än att lyda henne. Kanske var det därför man hoppades att Helge och Folke skulle lära sig bättre av att bo en tid hemma hos mormodern, när de hade svårigheter i skolan? Sina sista år spenderade Hanna på Tommarps ålderdomshem där hon avled av en hjärnblödning 1934, efter ett långt och strävsamt liv. Jag får alltid en känsla av stolthet när jag tänker på henne, och hur hon arbetade och slet för att på egen hand försörja sina två barn. Min farmors mormors mor Hanna - krutgumman som bar 100-kilossäckarna på ryggen som en karl.

Referenser / lästips

Gaunt, David, »De ogifta mödrarna och deras barn», i Gaunt, David, Familjeliv i Norden, Stockholm, 1996.

Plymoth, Birgitta, »Kvinnors "medborgerliga" möjligheter : Kvinnor och fattigvård under sent 1800-tal», i Kvinnor på gränsen till medborgarskap : genus, politik och offentlighet 1800-1950 (red. Christina Florin och Lars Kvarnström), Stockholm : Atlas, 2001.