Så här i trettonhelgen ska jag roa er med lite kuriosa.

De allra flesta släktforskare fascineras nog, precis som jag, av ovanliga namn i husförhörslängderna. Vi kan knappast låta bli att stanna till när vi ser dem och tanken "hur kunde föräldrarna hitta på detta?" dyker upp. Ganska roligt kan det också vara. Framför allt är de sista decennierna på 1800-talet den tid då barn döptes till fantasifulla och påhittade namn. Men varför? Kanske för att försöka vara unik i en växande befolkning? Utblickar i omvärlden som gödde fantasin? Jag vet inte.

Vad sägs om Theolinda, Aldo och Sextor? Eller Kalla, Dorius och Botelia? Flickan Beda Cyrenia Elisabeth föddes i Högby 1893. Gerda Mandinna föddes 1888 i Tåssjö. Ottorina Amorina Elidora föddes 1872 i Gällared. Bara fantasin tycks sätta gränser.

På Gunnebo bruk, inte långt från där jag bor, arbetade många i verkstad och smedjor i slutet av 1800-talet. En del av dessa arbetare bytte bort sina patronymikon till andra efternamn. Det kan jag förstå för när det fanns flera Gustav Petersson och Anders Larsson, då var det nog lätt att blanda ihop folk. Och i flera bruksarbetarfamiljer hittade man också på ganska fantasifulla nya namn till barnen.


Adolf Fredrik Alström var kättingsmed på bruket och gift med Anna Charlotta Gustafsdotter. Deras barn fick heta Agelina, Serafia, Elliot, Nikana, Vitalis och Romanus. Som ni ser fick barnen andra namn också och förmodligen var det de mer vanliga namnen som var barnens tilltalsnamn. Elliot är ju ett väldigt modernt namn och kanske är det isnpirerat av någon amerikasläkting? Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) AI:21 (1891-1895) Bild 190 / sid 171.


I min egen hemsocken Ljungby i Halland bodde i början av 1900-talet en kvinna som hette Alma Betoria Hvederia, född 1872. Hon dog tio år innan min familj flyttade dit så jag vet inte vem hon var. Bildkälla: Arkiv Digital, Ljungby (N) AIIa:3 (1911-1929) Bild 140 / sid 4.


Apropå namn som känns moderna men användes förr så fanns det faktiskt en gosse döpt till Conny i brukssamhället Gunnebo 1883. Conny? Ett i mina ögon typiskt 50-talsnamn. Även dennes far var kättingsmed på bruket. Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) C:10 (1877-1888) Bild 83.

Det kommer garanterat att uppenbara sig många fler ovanliga namn. Frågan är om de var ensamma om dessa i våra ögon mycket udda namn. Kanske var det namn som spreds i släkten eller i bygden? Det har jag inte undersökt.


Till sist ska jag bjuda er på ett litet arkivfynd utöver det vanliga. I Grythyttans äldsta flyttlängd, på näst sista uppslaget, kan vi läsa det här citatet. På engelska! Flyttlängden sträcker sig till 1865 så man kan ju tro att det skrevs då. Men under står det skrivet Elisabeth 1880. Kyrkoherden Johan Conrad Schultz hade en dotter som hette Sofia Elisabeth Laurentia, född 1865. Det var hon som skrev detta när hon var 15 år. På sista uppslaget i flyttlängden har hon skrivet några översättningar av poesiverser. Bildkälla: Arkiv Digital, Grythyttan (T) B:1 (1828-1865) Bild 181.

Citatet:
A prosperous life passed at home has
little incident per narrative; it is only poor
devils, that are tossed about the world,
that are the true heroes of story!
Washington Irving

För länge sedan levde en man vid namn Sven Svensson (död 1806), bosatt i Bjärshögs socken strax utanför Malmö. Till yrket var han skräddare, men under en period även båtsman och erhöll då efternamnet Brun. Han fick flera barn, och den yngste av dem var Per (1766-1829) som till skillnad från fadern varken blev båtsman eller skräddare utan smed. Antagligen var det under sin gesälltid som han antog namnet Beckström, ett släktnamn som överlevt till dags dato, om än med den moderniserade stavningen Bäckström. Han blev far till sex barn, men det var endast sonen Nils (1805-1853) som förde smedyrket, och därmed namnet Beckström, vidare – de övriga barnen kallade sig Persson eller Persdotter.

b2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpg

Lars Bäckström (1841-1909), smedmästare i Malmö (foto i privat ägo).

Nils Beckström blev så småningom far till sju barn. Sönerna Per (1837-1912), Lars (1841-1909) och Jöns (1851-1872) förde vidare både smedyrket och släktnamnet Bäckström, mellanbrodern Pål (1844-1913) blev lantbrukare i Mölleberga socken och kallade sig därför Nilsson, medan sonen Anders (1848-1933) tog namnet Bergkvist. Detta skedde under hans gesälltid, och kanske för att särskilja sig från sina smidande bröder. Brodern Pål Nilssons barn kallade sig för övrigt Pålsson, men en av hans söner tog släktnamnet Norén.

Både Per och Lars fick söner som förde släktnamnet Bäckström vidare, men Anders Bergkvists gren – som ju redan bytt släktnamn en gång – fortsatte bytena. Av hans fem söner och fyra döttrar använde de senare stavningen Bergqvist medan minstingen Erik (1892-1963) konsekvent stavade namnet Bergquist med u, och två av sönerna bytte helt efternamn. Man kan åtminstone ana det ursprungliga släktnamnet då sonen Algot Bergkvist (1889-1953) tog namnet Bergée som flaggjunkare i Östersund, men att Johan Bergkvist (1874-1956) tog namnet Kaénevoff blir mer oväntat. En förklaring är att han under sin värnplikt lär ha inspirerats av ett hundskall (av latinets cane, »hund», och »voff»), något som låter rimligt med tanke på att ättlingarna sedermera använt stavningen Kanewoff. I unga år blev Johan för övrigt far till en utomäktenskaplig son, som tog sin mors släktnamn Rundström.

b2ap3_thumbnail_667.JPG

Smedmästaren Per Bäckströms (1837-1912) gravsten på Bara kyrkogård.

Sex generationer på raka manslinjen med åtta olika släktnamn, varav flera med skiftande stavningsvarianter. Som släktforskare vill man ju gärna tro (eller snarare hoppas?) att släktnamn är statiska, men faktum är att de ofta är föränderliga. När man följer en släkt finner man otaliga namnbyten, för genom livet mötte förfäderna många tillfällen att byta eller anta ett släktnamn – om man blev hantverkare eller borgare, soldat eller ryttare, student eller klockare, kronolänsman eller präst, adlades, förlorade sitt adelskap, var född utom äktenskapet, eller helt enkelt bara kände för att bära ett (nytt) släktnamn. Den sistnämnda varianten ökade lavinartat under 1900-talet och fram till våra dagar, och oavsett anledning kan det krångla till släktforskningen. Själv skulle jag hetat Hansson om inte min farfar bytt efternamn till Gunshaga 1961, och om farmors bror Bosse fått några barn hade kanske det fantasifulla Björlebo fått leva vidare – ett släktnamn han tog istället för det mindre fantasifulla Larsson. Om vi vänder på det skulle min mormors flicknamn varit Silvius, om inte hennes västgötske farfars farfars farfar Nicolaus Silvius (ca. 1697-1759) hade gått från regementspipare till bonde under namnet Claus Mårtensson. Liknande exempel finns säkerligen i de flesta släkter, och är något man måste ha i åtanke när man släktforskar – alla dessa föränderliga släktnamn.

Emellanåt träffar jag på en person i källorna som träder ut ur historiens dunkel och får mig att vilja veta mer. Vem var den här personen? Var kom han/hon ifrån? Hur reagerade hon/han på de hinder som dök upp under levnadsbanan? Några exakta svar är förstås svåra att finna utan hjälp av en självbiografi eller dagbok. En utförlig notis jag träffade på i förbigående i vigselboken för närkingska Ekeby midsommaren 1781 väckte min nyfikenhet på bruden Katarina Persdotter:

"Soldaten Anders Stenqvist [vigdes] med Soldatänkan Hustru Catharina Pehrsdotter på Åby ägor. Behörig laga afvittring Upteddes, författad af nämndemannen Anders Olofsson i Frogesta, hvaraf intogs, at enligt Inventarii summa bör den lefvande Dottrens arf vara efter fadren Två Riksdaler Trettjootta skilling, och efter Brodren, som sedan aflidit, Tre riksdaler trettjofyra skilling 7 runstycken; tilsammans Sex riksdaler Tjugufyra skilling 7 runstycken. Men som modren vid fadrens död var hafvande, och efter 3 månader födde Barn, hvars Däggjande och omvårdnad, jämte den andra späda Dottren, hindrade modren at mäst 1 ½ år kunna något förtjäna, så måste det lilla tilgripas til vinnande af lifsuppehälle och husrum. Var således vid ägtenskapets fullbordan betydande minskning i det lilla hushållet: så at ingen tilgång var til fulla summan, hälst barnet på 6te året tarfvade underhåll till kläder och föda. Stjuffadren utfäste sig derföre, nu i vittnens närvaro, at med kläder och föda framgjent förse sin stjufdotter, utan at bruka tiggarestafven, samt lära Henne läsa i bok och Christeligen upfostras; tils hon framdeles kunde med årstjänst sjelf försörja sig."

Vad får vi veta? Jo, Katarina Persdotter var änka efter en soldat. Vid hans död hade de en liten dotter och Katarina var havande med parets andra barn, en liten son som föddes postumt tre månader efter makens död. Med ett nyfött, diande spädbarn att sköta om kunde Katarina inte söka en pigtjänst utan hon fick vända på de få tillgångar som fanns i det lilla soldattorpet för att försörja sina barn. Den postumt födda lille gossen dog dock späd och hans andel av arvet efter fadern ärvdes av hans syster. Problemet var att arvet inte längre fanns kvar varför moderns nye make lovade att försörja sin styvdotter. Hon skulle inte ligga församlingen till last utan både få mat och kläder, få lära sig att läsa och uppfostras till en produktiv samhällsmedlem med kristliga värderingar.

Att barn blev tidigt faderlösa och att modern sedan gifte om sig var förstås allt annat än ovanligt vid den här tiden, särskilt som fadern var soldat. Att moderns nye make också var soldat var inte heller så konstigt, men ofta brukade i dylika fall soldaten gifta sig med företrädarens änka. Det var inte fallet här.
Jag blev nyfiken på Katarina med det lilla "däggjande" barnet och de knapa tillgångarna. Levde hon lycklig med sin nye man? Slapp hennes dotter att tigga för sina försörjning? Och fick hon fler barn med den nye maken?

Husförhörslängden för Ekeby berättade att Katarina Persdotter var född 18 september 1753 i Lindesberg. Hon var alltså ännu inte 28 år när hon stod brud för andra gången. Katarina var dotter till skräddaren Per Eriksson och Karin Eriksdotter på Björka ägor, och strax före midsommar 1775 trädde hon i äktenskap med 29-årige Petter Persson i Björkhyttan. Tre och en halv månad senare utökades familjen med lilla Katarina. Kristina föddes i maj 1777, men i början av augusti var tragedin ett faktum. Pappa Petter och mamma Katarina och lill-Katarina vaknade den där säkert ganska kvalmiga augustimorgonen, men inte Kristina. Dödboken avslöjar konturerna av tragedin: "af våda ihjellegad af modren".

Det måste förstås ha varit fruktansvärt. Jag har inte läst sockenstämmoprotokoll eller dombok som säkert ger mer detaljer kring dödsfallet. Noteringen "ihjällegad" betydde oftast inte att mamman somnat ovanpå barnet och kvävt detsamma. I många fall innebar det helt enkelt att barnet sovit hos föräldrarna i sängen, i många fall för att barnet var sjukligt eller oroligt, och när föräldrarna vaknade på morgonen hade barnet vandrat till den eviga vilan. Vanligtvis inspekterade några betrodda grannkvinnor barnet efter synliga blånader eller tecken på våld, och grannar och släktingar utfrågades om barnets hälsa. Det förekom att barnet verkligen kvävt till döds av modern i sömnen men allra vanligast var alltså att ett redan tidigare sjukt barn dog hos föräldrarna i sängen. Det straff som brukade utdömas var att modern fick sitta på pliktpallen i kyrkan under en gudstjänst.

Nio månader senare, i maj 1778, utökades familjen på nytt, nu med dottern Margareta Kristina. Redan i februari 1778 hade Petter Persson rekryterats som soldat nr 147 för Åby rote i Ekeby vid Livkompaniet och Närke och Värmlands regemente. Särskilt mycket får man inte veta om honom i generalmönsterrullan då Petter, därefter kallad Petter Ånn, tillträdde mellan två generalmönstringar och redan var död och ersatt med en annan soldat när nästa generalmönstring gjordes. Han kommenderades hösten 1779 till Karlskrona, där han dog den 13 september. Han blev bara 33 år.

Petter Ånn överlevde sin yngsta dotter med fem månader, då lilla Margareta Kristina dog av okänd sjukdom i april 1779, bara 10 månader gammal. Ungefär i samma veva blev alltså Katarina Persdotter gravid på nytt, med sitt fjärde barn. Enligt vigselnotisen ovan föddes sonen tre månader efter faderns död. Det är inte helt korrekt, då han föddes 21 november, alltså ungefär 9 veckor efter faderns död. Han döptes efter pappa, farfar och morfar till Petter men dog alltså 1,5 år gammal, 23 april 1781. Dödsorsaken var frossa och uppkastning
Katarina Persdotters andra make Anders Andersson var född 1756 i Sköllersta och alltså tre år yngre än henne. Han rekryterades 31 juli 1780 till soldat för Stensbo rote och fick då soldatnamnet Stenqvist, som vi ju träffat på i vigselnotisen. En vecka efter vigseln, 29 juni 1781, transporterades han till Torsta rote i Ekeby och bytte då namn till Anders Thorman. 1 februari 1790 bytte han åter rote och blev i stället soldat för Frogesta rote. Varför? Kanske bytte han upp sig till större och bättre soldattorp med frodigare täppor eller kanske fick han tvärtom finna sig i att flytta till små gistna stugor medan en präktigare knekt flyttade in i hans gamla soldattorp. Eller så kanske han inte kom överens med folk och fick flytta runt av den anledningen. En tid efter flytten till Frogesta rote följde han med regementet till Finland för att kriga mot ärkefienden ryssarna. Generalmönsterrullan informerar ganska lakoniskt om hans öden där: "dödskuten 30 Juni 1790".

b2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGKatarina Persdotter var nu änka igen, denna gång nästan 37 år gammal. Hennes nioåriga äktenskap med Anders Thorman var barnlöst och hemma i soldattorpet fanns bara hennes namne, den 15-åriga dottern från det första äktenskapet. När Katarina så gifte sig för tredje gången, 30 september 1791, berättar vigselboken följande:
"I stället för afvittingsbevis uptedde änkan ett Testamente af förra mannen, upvist vid Häradsrätten, redan förledne höst, och till Communication stälde med arfvingarne, som dem ej syntes eller troddes giöra åtal. Bör dock i all händelse anmerkas, at summan Inventarii var 16 riksdaler."

Även make nr 3 var soldat, 28-årige Henrik Persson From var bördig från Grythyttan och soldat för Frommesta rote i Ekeby. Makarna stryks sedan i Ekebys husförhörslängd utan notering om vart de tar vägen. Jag har inte bladat husförhörslängden efter dem eller gått igenom dödboken x år framåt för att leta rätt på deras fortsatta öden. Med tanke på att Anders Andersson Stenqvist Thorman bytte rote tre gången slog jag upp generalmönsterrullan för att se om även Henrik From transporterats till en annan rote. Återigen väcktes min nyfikenhet av noteringarna "Vanfrägdad. Casseras 21 januari 1794"

"Casseras" innebar att Henrik From fick avsked, eller som vi nog skulle säga idag; han fick sparken. Regementets straffrullor skulle kunna berätta mer om exakt vad han gjort, men dessa finns oftast bevarade först från 1800-talets början. Likaledes kan det finnas kommenderingsrullor över vilka soldater som kommenderats till olika byggnads- och underhållsarbeten. Petter Ånn var ju inte på semester i Karlskrona utan ditkommenderad i tjänsten för att bistå vid något militärt bygge. Troligen dog han i lägret i rödsot eller någon annan grasserande sjukdom. Jag har inte hittat någon dödsnotis i Ekebys kyrkbok eller i Karlskronas kyrkböcker. Möjligen kan det finnas en sjukrulla för regementet där dödsorsaken avslöjas.
Katarina Persdotters tre makar åskådliggör också bruket av soldatnamn. Petter Ånns patronymikon var ju Persson. Att detta var ett mycket vanligt patronymikon visas av att Katarinas patronymikon var den feminina formen, Persdotter, och att även make nr 3:s patronymikon var Persson. Alla tre hade alltså fäder som hette Per. Per och Petter var olika former av samma namn: Petter Ånn heter i de källor jag gått igenom i Lindesberg Per Persson, men efter flytten till Ekeby kallas han Petter i stället för Per. Kanske var Petter den vanligare namnformen i Ekeby. Soldatnamnen användes alltså vid regementena för att särskilja alla Anderssöner, Erikssöner, Perssöner osv. Soldanamnen var ofta kopplade till den socken eller rote som soldaten tjänstegjorde vid, och om man bytte rote så bytte man därmed också soldatnamn. Petter Ånn var ju soldat för Åby rote. Den första stavelsen i rotenamnet, Å-, gav soldatnamnet Ånn. Stensbo gav soldatnamnen Stenqvist och Torsta (då stavat Thorsta) soldatnamnet Thorman medan soldaten From tjänstegjorde vid Frommesta rote.
 

Katarina Persdotter var en alldeles vanlig kvinna. Hon var dotter till en skräddare och gifte sig med en torpare som sedan blev soldat. Hon blev änka ung och gifte om sig och när make nummer två stupade fann hon en tredje knekt. Att barnadödligheten förr var hög visas av att hon förlorade tre av sina fyra barn i späd ålder. Vi får också veta lite om spädbarnsvård och levnadsvillkoren för en fattig soldatänka vid 1700-talets slut genom uppgifterna i vigselboken 1781. Genom hennes makar får vi också glimtar ur soldaternas liv med rekrytering, transport till andra rotar, arbetskommenderingar och livet i fält. Ett besök på Krigsarkivet ka kanske sprida mer ljus över livet för Petter Ånn, Anders Thorman och Henrik From, för svaren på våra frågor finns ofta - det gäller bara att hitta rätt källa!

I våra dagar händer det ofta att nyblivna föräldrar ger sina barn diverse fantasifulla namn, men faktum är att det redan för hundrafemtio år sedan skedde en veritabel namnboom i Sverige. Detta är något som märks tydligt när man släktforskar, då man emellanåt hittar diverse märkliga eller långa namn i födelse- och dopböckerna. Under 1800-talets andra halva ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, och denna stora folkökning i kombination med ökad rörlighet skapade ett behov av fler namn. Plötsligt kunde man välja mellan många olika namn, och de vanliga enkelnamnen kunde nu bli både två, tre eller fyra stycken. Även kreativiteten ökade, och många namn var så fantasifulla att de gränsade till det absurda. Jag har under flera år studerat denna namnboom, och kan konstatera att äldre tiders Anna, Karin, Anders och Johan kompenserades med råge under slutet av 1800-talet.

I takt med att kommunikationerna förbättrades märker man tydliga influenser från utlandet, särskilt från England och USA. Fotografen Nils Eriksson i skånska Vanstad antog således inte bara Plymouth som sitt släktnamn, utan döpte även sina barn under 1870-talet till Adina Zenobia Victoria, Sidney Julius Wellington och Rosa Eldora Florentina, medan pigan Augusta Granqvist från Motala under samma tid döpte sina båda söner till Brigham Young och Erastus Snow, givetvis uppkallade efter de båda mormonledarna med samma namn. Slaktaren Carl Hilmer Olsson i Uddevalla hade tre söner vid namn Harding, Turner och Washington, och det sistnämnda namnet tycks ha varit särskilt populärt - till exempel finner man Platon Thorild Washington Arnoldsson född 1871, Arthur Ismael Washington Jönsson född 1882, samt två gossar som döptes till George Washington 1880 och 1886. Även kändisar kunde påverka föräldrarnas namnval, och särskilt krigs- och frihetshjältar såsom Bismarck, Napoleon, Garibaldi och Bolivar tycks ha varit populära namn. Handlanden Victor Emanuel Wenster i Stockholm döpte till exempel sin son 1867 till Gustaf Imanuel Garibaldi Pius Napoleon Bismarck - antagligen uppkallad efter den italienske frihetskämpen Giuseppe Garibaldi (1807-1882), dåvarande påven Pius IX (1792-1878), Frankrikes dåvarande kejsare Napoleon III (1808-1873) och Tysklands kansler Otto von Bismarck (1815-1898). Snacka om att ha mycket att leva upp till...

En variant var att ge sina barn namn som började på en viss bokstav - detta är ju charmigt om man har tre eller fyra barn, men hos 1800-talets stora barnaskaror kan det se ganska lustigt ut. Vad sägs till exempel om lantbrukarparet Sven och Josefina Nilsson i den skånska byn Goentorp som döpte sina elva barn (födda mellan 1888 och 1909) till Ester, Ellen, Emmy, Einar, Ebba, Elly, Ella, Erner, Elvy, Erland och Estrid? Man undrar ju om de ens själva kunde hålla reda på sina barns namn... En som nog tyckte att de vanliga bokstäverna var lite tråkiga var bagaren Anders Petter Johansson i Timrå i Västernorrland, som döpte sina barn 1883-1890 till Zerner, Zefanius, Zulejda, Zerny, Zephyrius och Zachaeus. Bokstäverna Q, X, Y och Z tycks för övrigt ha varit särskilt populära när man skulle skapa fantasifulla namn, för bland kvinnonamnen finner man namn som Qvilina, Qvintilliana, Qvintina, Qvirentia, Qvittrina, Yelea, Yenny, Yfina, Ygdra Xandra, Xandria, Xaviora, Xenia, Zeraë, Zerafina, Zerudia, Zilma, Zipora, Ziretz, Zizzi, Zoraida och Zuleika, medan gossarna kunde heta Qvartus, Qvintinus, Qvirinius, Qlemantius, Qudaf, Ydorf, Xenofon, Xavier, Zigert och Zilatz.

b2ap3_thumbnail_Namnen.jpg

Sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt lät 1864 döpa sin dotter till Xecia Yrsa Zefonia, en del av faderns alfabetiska idé (ur Helsingborgs stadsförsamlings födelse- och dopbok 1861-1872).

Ett fenomen som återfinns hos två barnaskaror i nordvästra Skåne är att döpa sina barn efter alfabetet. Det mest kända exemplet är skolläraren Johannes Holm i Höganäs, som kom på den smått vansinniga idén att skaffa sju barn som skulle tilldelas fyra namn var, efter alfabetets 28 bokstäver. Idén genomfördes utan undantag, och i tur och ordning föddes Albin Bertrand Carl David (1865), Evelyn Femi Gotton Henriette (1868), Imri Johan Knut Lamuel (1870), Maria Nanna Othilia Persi (1872), Quintus Rurik Sten Thure (1877), Uno Witus Xeriph Yngvar (1878) och Zebi Århild Ädla Ödevi (1883). År 1888 föddes så plötsligt en liten sladdis, och eftersom alfabetet ju hade tagit slut fick detta barn heta Per Uno Gustaf Walentin. Man tager vad man haver? Även sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt i Helsingborg hade fått samma idé två decennier tidigare, och lyckades till slut beta av hela alfabetet 1849-1866. Barnen döptes till Axel Bernhard Conrad, Dagobert Edvard Frithiof, Gustaf Harald Julius, Knut Leonard Matildus, Nelly Olivia Paulina, Qwelia Rosalia Sofia, Theresia Urania Vilhelmina, Xecia Yrsa Zefonia och Åberta Ägir Östgötha. När barn nummer tolv och tretton föddes hade alfabetet tagit slut, så dessa båda fick helt enkelt heta Detolfta Johanna Maria och Bror Tretton Methodius.

I och med det fornnordiska svärmeriet blev även gamla hedniska namn populära, och en som tycks ha uppskattat dessa var handlanden och fabrikören August Edelfelt i västgötska Stenstorp, som döpte sina barn 1885-1892 till Torsten Yngve Östen, Ebba Alfhild Torborg, Elsa Tyra Åslög Ingeborg, Ingrid Ylva Katrina Margareta och Brynolf Erik Fjöner Sverker. En annan herre som lite oväntat föredrog hedniska namn var kyrkoherden i skånska Farhults socken, Janne Wallengren. Herdaminnet säger att hans prästerliga intresse inte var särskilt framträdande, så det kanske inte är så förvånande att hans barn 1861-1879 döptes till Ragnhild Thora Olofina, Ragnar Olof Ivar, Hans Thure Sigurd, Carl Axel Yngvar, Thorborg Alfhild Dagmar, Yngvar Sverker Hergeir, Einar Helge Fridleif, Brynhild Thyra Astrid, Gunhild Heidi Eilisif och Magnhild Audur Ingeborg.

Att namnge sina barn efter deras ordning i syskonskaran började också bli populärt, särskilt när man kom till det tionde barnet och uppåt, och man lekte ofta med ord och bokstäver. Vävlagaren Claes Herman Svensson i Mölnlycke skapade till exempel en lek med s-ljudet när han 1881 döpte sin dotter till Susanna Cecilia Zenobia, och kontorsföreståndaren Johan F. H. Oldenburg i Stockholm använde latinska räkneord när han döpte sina söner 1879, 1881 och 1883 till Carl Duodecimus, Edvin Tredecimus och Elimar Quartodecimus (tolfte, trettonde och fjortonde). Romarriket och antikens Grekland märks för övrigt lite här och där bland 1800-talets namn, så man finner både Aristoteles, Caesar, Cicero, Perikles, Sofokles och Zoroaster, men även mytologiska namn såsom Hercules och Zeus. Att sådana namn inte alltid uppskattades av sina bärare finner man exempel på hos telegrafkommissarien Gustaf Vilhelm Rääfs barn, som föddes i Stockholm på 1880-talet. Fadern älskade den antika grekiska kulturen, och döpte därför sina barn till Helios, Zetha, Alpha, Omega och Antropos. Zetha och Alpha behöll visserligen sina namn, men Helios kallades för Helis och Omega kallades Mega, som hon även bytte till formellt när hon blev äldre. Som synes var förfäderna minst lika fantasifulla som dagens föräldrar, om inte mer... (för vidare läsning om 1800-talets namnboom rekommenderas för övrigt Mats Karlssons artikel »Fantastiska förnamn åt folket», publicerad i Språktidningen 2009:6).

Tro inte på allt som står i kyrkböckerna! Ibland är det helt galet, det som prästen skrivit för länge sedan.

Har man släktforskat ett tag har man förstås stött på felaktigheter, till exempel omvända siffror så att ett födelsedatum den 4/7 i stället blir den 7/4 eller att en Kajsa plötsligt heter Stina, för att prästen förväxlat ett par systrar eller pigor.

Här om dagen började jag släktforska åt en bekant som inte vet så mycket om sin släkt. Han är själv född på 30-talet och föräldrarna i slutet av 1800-talet. Hans far är född i Stockholm och hans mor i Låssa socken i Uppland. Han kommer från en släkt där man kom till Stockholm, flyttade därifrån, flyttade tillbaka, flyttade inom Stockholm och höll på så där i några generationer under framför allt andra halvan av 1800-talet.

Det här är ju inte ovanligt alls, men lite knepigt för släktforskaren.

b2ap3_thumbnail_Jakob_JohannesBIa13_1874-1879Bild175sid170.png
Källa: Jakob och Johannes BIa:13 (1874-1879) Bild 175 / sid 170, Arkiv Digital

I går kväll stötte jag på ett problem. I inflyttningslängden i Jakob och Johannes församling 1875 hittar jag min bekants mormors föräldrar, timmermannen Johan Ersson Ekman och hans hustru Sara Christina Rundgren. Jag har följt dem bakåt, med hjälp av både Rotemansarkivet och kyrkböckerna, men vet dittills inte alls var de är födda, bara när. Men så äntligen, i inflyttningslängden ser jag. Han är född i Rumskulla 1827 och hon i Skuttunge 1832.

I Skuttunge finns ingen Johan med en far som heter Erik och född på rätt datum den 7 november, och inte heller på något annat datum som kan passa, fast jag letar som besatt. Likadant i Rumskulla, där finns inte heller någon Sara Christina på rätt datum.

Ibland kan det ju hända att ett barn har antecknats i fel ordning, eller fått fel datum eller årtal. Men två?

b2ap3_thumbnail_KlaraBI18_1869-1871Bild116.png
Källa: Klara BI:18 (1869-1871) Bild 116, Arkiv Digital

Då går jag tillbaka till nästa flyttlängd i Stockholm, nu i Klara församling där de bott innan de kommer till Jakob och Johannes. Här står det tvärtom! Det är Johan som är född i Rumskulla och Sara Christina i Skuttunge. Och detta stämmer. Där finns de, och jag kan nysta vidare i den här släkthistorien.

I Stockholm har jag kunnat följa dem bakåt till 1866. Då har de flyttat in i Klara församling från Adolf Fredriks församling. I Adolf Fredriks flyttlängd hittar jag deras utflyttning samma år, och en notering om inflyttning i november 1857. Men den kan jag inte hitta i inflyttningslängden, trots idogt letande.

I Skuttunge kan jag följa Johan från födseln och framåt, och vill förstås veta på vilka vägar han tar sig till Stockholm. Han lämnar hemmet som 14-åring och blir lilldräng hos prästen och sedan hos en mjölnare. Via drängjobb i Bälinge kommer han till en handlare i Uppsala när han ska fylla 25. Där stannar han i tre år, sedan flyttar han till Stockholm. Stockholm! Det står bara Stockholm och inte vilken församling. Stockholm har många församlingar, så för att hitta honom blir det till att leta metodiskt i den ena efter den andra inflyttningslängden.

Det har jag inte gjort än, så just nu är det några år som jag inte vet vad han har för sig. I stället gick jag vidare till Rumskulla för att leta upp Sara Christina.

Det här är en familj som gäckar mig.

b2ap3_thumbnail_RumskullaAI9_1835-1840Bild183sid174.pngSara Christina finns i födelseboken där hon ska vara, så långt är det inga problem. Familjen flyttar några gånger mellan olika gårdar. Hennes mor är en bondes änka som gift om sig med en 18 år yngre dräng på gården, sedan maken dött. När hon är fem år gammal flyttar de från gården i Gibberyd till torpet Knapelhagen i Övrakulla. 1840 flyttar de därifrån. Men vart? I husförhörslängden står de bara som avflyttade, och varken flyttlängd eller obefintlighetsbok finns för 1840 i Rumskulla.
Bilden: Rumskulla AI:9 (1835-1840) Bild 183 / sid 174, Arkiv Digital.

Så där står jag just nu, med ovisshet om Sara Christinas liv från 1840 till 1866. Och Johans från 1855 till 1866.

I Stockholm heter hon ju Rundgren i efternamn men i Rumskulla har varken hennes mor eller far detta namn. Det vill jag ju gärna veta när hon börjar använda. Hennes far är född i ett torp i byn Runsdal i grannsocknen Hässleby och kanske kommer namnet därifrån.

Vi får se om jag lyckas hitta henne igen.

Det här är en släktkartläggning som jag gör för att det är så himla kul att släktforska. Min bekant har inte bett mig, snarare var det jag som sa att "det kan jag kolla på" när vi kom att tala om hans släkt och att han vet så lite. Självklart kan jag inte låta bli att börja rota i detta. Var det slutar vet jag inte än. Jag har bara hållit på med hans mors släkt än, hans far ska ha växt upp eller levt i Ryssland under sin barndom eller ungdom, så vi får se vad jag kan hitta.

I den här släkten kommer jag bara att ta fram fakta från kyrkböckerna, och inte fördjupa mig. I min egen släkt har jag ständigt pågående forskningsprojekt som jag vill ta det lite mer systematiskt när jag har mer ostyckad tid. Just nu hoppas jag nästan på en regnig sommar, åtminstone lite då och då, så att jag med gott samvete kan sitta inomhus och leta bouppteckningar och annat intressant.

Tillägg den 13 juni:
Den här historien har engagerat flera släktforskare. Stort tack till Bo Persson och Lars Lundell, som hört av sig på mail.
Lars Lundell har bidragit med en del av de pusselbitar jag saknade, nämligen vart Sara Christina tog vägen fram tills äktenskapet med Johan. Via hennes lillasyster Karolina har han hittat familjen och berättar att de flyttade från Rumskulla till Bälinge i Uppland, sedan flyttade Sara Christina först till Uppsala och sedan till Stockholm 1855. Rimligtvis var det i Bälinge eller i Uppsala som de två ungdomarna träffades.
Bo Persson kommer från samma släkt som Sara Christina och har delat med sig av sitt forskningsresultat ner till 1600-talet för den här släktgrenen. Den kommer huvudsakligen från Rumskulla och grannsocknen Hässleby.

Släktforskare är ett fantastiskt släkte! Så redo att hjälpa till och dela med sig. Det glädjer mig in i hjärtat. Tack!

Idag skulle min ff mf ff ha fyllt 251 år. Eller möjligen 242, 241 eller 238. Jag vet alltså inte vilket år han föddes, inte heller riktigt var eller ens vad han hette - och då har jag letat efter dessa uppgifter i 19 år!

När han avled 1852 13/2 på fattighuset i Runtuna hette han Johan Conrad Hurtig. Många av båtsmännen för Kesta rote tilldelades båtsmansnamnet Hurtig. Han antogs 1808 som båtsman för roten, men fick avsked redan 1819. På grund av den korta tjänstgöringstiden finns han bara med i två generalmönsterrullor. Där kallas han dock inte Johan Conrad Hurtig utan 1810 Johan Lindberg Hurtig och 1816 Johan Lundberg Hurtig.
En annan forskare tipsade mig om att Johan Conrad Hurtig fram till 1808 var båtsman i Bränntorpsstugan i Tystberga med det för den roten vanliga båtsmansnamnet Hamberg.

Han hette alltså Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig. Eller bara Johan Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig.

Johan kom till Tystberga 1802 från Stockholm. Han bodde först i Bränntorpsstugan där också Maja Lisa bodde med sina tre utomäktenskapliga barn. Med benäget bistånd från båtsman Hamberg utökades barnaskaran till fyra i och med dottern Marias födelse 1803.
I Enebystugan bodde Kristina Larsdotter som gillade båtsmän vid namn Johan. Hon fick två barn, Kristina 1786 och Johan 1788, med båtsmannen Johan Ringberg i Kalvängstugan, och gifte sig med denne strax efter sonens födelse. Efter Johan Ringbergs död blev hon i stället sambo med båtsmannen Johan Kneck i Enebystugan. Sonen Jan föddes 1797 och dottern Anna Brita 1801.
En tid efter dotterns födelse flyttade Johan Conrad Hamberg till sin kollega Johan Kneck och dennes sambo i Enebystugan. När han 1808 bytte båtsmanstjänst och flyttade till Runtuna följde Kristina Larsdotters äldsta dotter Kristina Jansdotter med och de gifte sig 1809. Till svärmor Kristina och hennes Kneck i Enebystugan flyttade i stället Johan Conrads gamla flamma Maja Lisa och hans lilla dotter.

I Runtunas husförhörslängd uppges Johan Conrad Hurtig vara född i Nicolai, som i det här området avser Nyköpings Sankt Nicolai, dvs landsförsamlingen till Nyköpings Västra. Jag letade förgäves efter någon Johan Conrad i samtliga fyra Nyköpingsförsamlingar: Nyköpingsån delar staden i en västlig och en östlig del. På östra sidan finns stadsförsamlingen Nyköpings Östra och landsförsamlingen Helgona. En gång anges han även vara född i Bergshammar strax utanför Nyköping. Inte heller där återfanns han i födelseboken.

b2ap3_thumbnail_Nykpingsn2.jpg

Nyköpingsån i majskrud

I olika husförhörslängder och generalmönsterrullor växlar födelseåret mellan 1763 till 1772, 1773 och 1776. Där datum anges uppges han alltid, oberoende av födelseår, vara född just 28/5.

Efter avskedet från roten var familjen en kort tid inhyses innan Johan röjde nybygget Johannislund. I husförhörslängden anges han vara utfattig, och i Runtuna AI:12 [1841- 45] har prästen gjort en lång notering på latin om honom. En så sen notering på latin brukar innebära att prästen antecknat något negativt. Jag är visserligen gammal latinare (med betoning på gammal) men ska ärligt erkänna att det var länge sedan jag aktivt använde mina latinkunskaper. Med förträfflig hjälp från Markus Gunshaga tydde jag notisen till "Drinkare, lögnare, tjuv, fattig som en tiggare". Ja, det var sannerligen inget vackert omdöme om den åldrade båtsmannen.
b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-6-1812-1816-Bild-175-sid-169.jpg

Kladdig husförhörslängd. Runtuna, AI:6 [1812- 16] sid 169. Bild från Arkiv Digital.

Men när och var föddes Johan (Conrad)?

Min nuvarande hypotes är att han är identisk med fiskedrängen Karl Lundbergs och Katarina Eriksdotter Bergs son Johan, som föddes 1762 28/5 i Nyköpings Västra. Karl Lundberg hade tidigare arbetat som gevaldigekarl, sockerbruksarbetare, tobaksspinnare och arbetskarl och var uppenbarligen en man med lika många talanger som Johan (Conrad) hade efternamn. Jag har inte hittat några spår av familjen efter Johans födelse. Enda ledtråden är att lärogossen Johan Lundberg, född 1762, år 1773 bodde i gård nr 58 i 1:sta kvarteret, Nyköpings Västra. Detta tyder på att han är föräldralös men jag har inte lyckats återfinna föräldrarnas dödsnotiser.

Extra irriterande är detta "stopp" för att det dyker upp tidigt i min antavla. Om 1762 antas vara korrekt födelseår, var Johan 50 år när sonen Olof föddes 1812. Olof, som tog sig namnet Engström, fick sju barn mellan 1837 och 1858. Henning Engström (1858- 1945) är min ff mf. Det skiljer alltså nästan 100 år mellan farfar och sonson.

Idag infaller min namnsdag, något som fått mig att fundera kring detta med namn. Mina förfäder har i alla tider varit dåliga på att behålla eller skapa släktnamn. De flesta av dem var bönder, och använde således ständigt skiftande patronymikon, men även de förfäder som utan problem kunnat behålla släktnamnet har lagt av det eller skaffat ett nytt. Av den anledning har Silvius blivit Claesson, Appelqvist blev Danielsson, Lundsten blev Johansson, Löfgren blev Åkesson, Bockendahl blev Olsson och Beckström blev Bergqvist - listan kan göras lång. En del av charmen med släktforskning är ju att kunna skapa stamtavlor, rita upp vackra släktträd där man kan överblicka de ättlingar som burit ett visst släktnamn, men denna charm saknas till stor del i min egen släktforskning. Känslan av kontinuitet går liksom förlorad när släktnamn inte behållits längre än tre generationer, så jag brukar istället glädjas åt de förnamn som länkar samman generationerna i mitt släktträd.

Ett av dessa förnamn är mitt dopnamn Lars, som ärvts på farmors sida av i släkten i närmare trehundra år. När jag döptes i februari 1987 erhöll jag namnet Lars-Markus efter min pappa, som i sin tur är döpt efter sin morfars far, jordbrukaren Lars Larsson (1871-1945) i Nevishög. Denne döptes efter sin farfar, rusthållaren Lars Nilsson (1808-1845) i Hyby, som i sin tur var döpt efter sin farfar, rusthållaren Lars Andersson (1733-1785) i Görslöv. Längre bak än så har jag inte lyckats följa namnet Lars i släkten, men det känns nog så speciellt att kunna läsa namnet i en gammal skånsk dopnotis från 1733, och veta att denna lilla notis är direkt länkad till mitt eget namn.

b2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpg

Morfars farfars morfars födelsenotis i Kråkstads födelse- och dopbok den 26 maj 1738 – »deres Sön Marcus» – det hittills äldsta belägget för namnet Markus i släktträdet.

Mitt tilltalsnamn Markus kändes dock länge som släktens nykomling. Mamma kan inte riktigt förklara varför jag fick detta namn - det var rätt namn, helt enkelt. Jag ville så gärna hitta en genealogisk koppling till detta namn, så glädjen blev extra stor när jag hittade inte bara en utan två Markus bland min morfars förfäder i Norge - hans farfars morfar Markus Hansen (1738-1800) på gården Skinnerud i Hobøl socken, och hans mormors farmors far Markus Larsen (ca 1752-1810) i torpet Skabben under gården Lindhol i Eidsbergs socken. Min förhoppning om att namnet Markus spritts bland ättlingarna i sydöstra Norge grusades dock snabbt. Marcus Hansen fick visserligen två barnbarn uppkallades efter sig, men den ene dog barnlös och den andre fick själv inga barnbarn. Marcus Larsen fick å sin sida nio barn och trettioen barnbarn, men ingen av dessa förde namnet vidare, så där bröts kedjan ganska snabbt. Det är därför extra kul att jag fick bli den som efter sex generationers uppehåll åter fick bära detta ursprungligen romerska mansnamn, som lär betyda »stridsman». Det är kanske mindre troligt att namnet givit upphov till min förkärlek för marsipan (ordet kommer från latinets Marci panis, »Marcus' bröd»), men man vet ju aldrig? Idag ska jag i alla fall fira min namnsdag med en liten marsipanbakelse, och känna mig extra stolt - jag länkar ju faktiskt samman nuet med 1700-talet!

Innan Sverige fick sin första namnlag 1901 var det enkelt att byta efternamn. Man gick till prästen och berättade att man i fortsättningen ville heta Bergström, Hedlund, Lindgren eller något annat namn som föll en i smaken.

145 981 personer bär i dag efternamnet Eriksson, som är Sveriges femte vanligaste efternamn. De 17 vanligaste efternamnen är s k patronymikon, d v s bildade av ett manligt förnamn + son. I toppen för Andersson och Johansson en hård kamp om att vara vanligast förekommande.

 b2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpg

Ebba och Holger Eriksson cirka 1947 med barnen Arne och Alf.

Mitt efternamn kommer från min farfars farfars farfar, Erik Palmlöf (1793- 1867), vars tre söner samtliga valde att kalla sig Eriksson i stället för Palmlöf som sin far och farfar. Den troligaste anledningen var att namnet hade en dålig klang: Erik Palmlöf misslyckades med det mesta i livet. Även om det inte finns några noteringar om detta i husförhörslängderna förefaller det rimligt att han var alkoholiserad och därmed oförmögen att ens försörja sig själv. Efter sitt giftermål övertog Erik svärfaderns gård i Bärbo. Efter sju år blev han i stället torpare, men fick lämna torpet efter några månader. Samma sak på nästa torp. Därefter hankade han sig fram på olika ströjobb under något år innan han fick anställning som dräng på en gård. När hustrun dog något år senare var familjen så utblottad att socknen fick bekosta begravningen. Knappt hade hustrun hunnit i jorden förrän Erik stack sin kos och lämnade de sex barnen i åldrarna 2- 12 som utackorderas i olika familjer. I sockenstämmoprotokollen framkommer sockennämndens frustration i sökandet efter Erik Palmlöf.

I 25 år drev Erik Palmlöf omkring utan fast jobb eller bostad. 1860 knackade han så på hemma hos äldste sonen Erik Eriksson (1825- 1907) i Ekebytorp, Helgona, och krävde att denne skulle ta hand om honom på ålderdomen. När sonen fem år senare flyttade lämnade han kvar fadern.

b2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpg

Hästen Eliana vilar framför Ekebytorp. Torpet brukades från 1940 av min morfars föräldrar.

Min farfars farfar Karl Johan blev båtsman för Sjöändan i Helgona och fick båtsmansnamnet Sjökarl. Hans sex söner tyckte att Sjökarl var ett besynnerligt namn, och bytte tillbaka till Eriksson.

Karl Johans kusin Karl Oskar bytte i stället namn till Palmlöf, och såg sedan till att de 11 barnen fick ett gediget Palmlöfs-påbrå genom att gifta sig med Karl Johans enda dotter Elin.

Att mitt efternamn är så vanligt stör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer bekymrad över att den Erik det hänvisar till var en så oansvarig typ. Min mammas flicknamn är ett vanligt förekommande patronymikon härstammande från hennes farfars farfar som var en komplett normal karl som själv uppfostrade sina barn.

Allra enklast vore nog att byta till mammas flicknamn. Det är förstås lite krångligt att fylla i papper, och kostar dessutom en slant, så i stället förkunnar jag nu att jag formellt bytt till mammas flicknamn. Härmed kallar jag mig Eriksson. 

Läs mer om byte av efternamn genom tiderna här: http://riksarkivet.se/Sve/Arkivhistorier/dokbilder/2003/surnames.pdf

Intressant namnstatistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/