Det här med sociala medier, har en egentligen tid med det som släktforskare? Bloggar, Facebook, Twitter, Instagram, diskussionsforum och allt det där. Det är ju så modernt och vi lever ju i det förgångna. Eller hur? Och hur ska man hinna med allt? Jag hinner ju knappt städa och laga mat sedan jag började släktforska.

Kanske känner du igen dig?

Men jag ska erkänna att jag verkligen gillar sociala medier. Många kanske tycker att det där med Facebook och sådant är lite tramsigt och inte riktigt på riktigt. Men det håller jag inte med om. I min släktforskning har Facebook ibland varit till stor nytta. Där finns många grupper för släktforskare och vi är många som är med i dessa. Kattfilmer och folk som kör som galningar kan andra få titta på men släktforskare har jag gärna kontakt med på sociala medier. Dessutom går det ju faktiskt att få kontakt med avlägsna och tidigare okända släktingar via Facebook, inte minst emigrantättlingar som du kanske inte ens skulle kunnat hitta på annat sätt. En av min fars två morbröder som emigrerade för mer än hundra år sedan har barnbarn som jag hittat tack vare Facebook och ett ovanligt efternamn. Hon växte upp hos sin farfar (min fars morbror) och farmor och har berättat massor som arkivhandlingarna aldrig kan ge besked om. Sådana historier tror jag att det är många fler släktforskare än jag som kan berätta om.

I dag är vi så många som släktforskar i Sverige (är vi 50 000? 100 000?) och det finns alla sorters människor bland oss. Fast ibland kan jag få för mig att vi kanske är lite mer sociala än många andra. Vi delar gärna med oss av vår kunskap och byter anor med varandra, eller snarare utbyter information. På våra lokala medlemsmöten är det alltid glada miner och gott humör och väldigt roligt att pratas vid om det vi gillar så mycket, att släktforska. Så varför skulle vi inte vara sociala i sociala medier?

Jag passar på att rikta ett stort tack till alla er som hjälper både mig och andra på Anbytarforum och i Facebookgrupper!

En invändning som ibland låter sig höras är att det sprids så mycket fel på nätet. Visst stämmer det, att släktforskare införlivar andras resultat i sitt eget utan förbehåll och utan att ens kontrollera det i källorna. Men sådant får förstås var och en ta ansvar för själv. Det finns säkert fel i en del äldre litteratur också, konstigt vore det annars, men på nätet sprids information så mycket mer. Men i diskussionsforum, som Anbytarforum, och i släktforskargrupper på Facebook kan fel också rättas tack vare att vi diskuterar med varandra.

Eftersom jag har mina rötter i Halland är jag med i denna Facebookgrupp.

Den största (tror jag) svenska släktforskargruppen på Facebook.

Flera stora släktforskargrupper finns på Facebook, sök på "släktforskning" och andra lämpliga ord.

Det finns en släktforskargrupp för varje svenskt landskap (jag tror alla landskap är med). Sök på "My ancestors are from" + landskapets namn. Trots att gruppnamnet är på engelska skrivs det mesta på svenska men en del släktforskande emigrantättlingar är också med och skriver då på engelska.
För många andra områden finns också släktforskargrupper, t ex gruppen "Rötter i Tjust", "Skånska rötter", "Vallonättlingar", "Torpinventeringar" och mycket annat. Och flera grupper för svenskamerikansk forskning där även vi svenskar kan få hjälp att hitta våra emigrerade släktingar.
Vissa grupper är slutna, då ser bara medlemmarna de olika inläggen. Andra grupper är öppna och dina inlägg där kan ses av andra än gruppmedlemmarna.

Här ska ni få ett bra tips för att hitta släktforskargrupper på Facebook. Grupperna gäller USA, Sverige och många andra länder:
https://socialmediagenealogy.com/genealogy-on-facebook-list/

Fler exempel:

Som släktforskare kan man lätt sätta sig in den oerhörda lycka man skulle känna om man hittar ett försvunnet arkiv fyllt med fantastiska handlingar. Snart kommer vi alla att få se ett nytt, spännande fynd i arkivvärlden.

På Kartografiska sällskapets årliga konferens i Gävle, Kartdagarna, presenterade agrarhistorikern Clas Tollin just en försvunnen men upphittad skatt. Clas Tollin arbetar på Riksarkivet med nationalutgåvan av de äldre geometriska kartorna (1630-1655). Han är också projektansvarig för de yngre geometriska kartorna (1680-1700).

I arbetet med de yngre kartorna började man undra varför det fanns konceptkartor, de skisser som gjordes vid uppmätningen i fält, men inte renovationer, de slutliga renritade kartorna. Jordeboken har signum C5, men den hade slaktats och de yngre kartorna hade brutits ut. Till slut, så sent som i mars 2016, hittade man en jordebok med signum F1a:30 och där fanns de! En färgsprakande samling av fantastiska kartor, nästan konstverk, som lantmätarna Hans Ranie och Erik Agner producerat under 1680-90- talen.  Kartorna omfattar det tidigare Sörmlands län, alltså även delar av dagens Stockholms län.  De hade inte kommit med i Lantmäteriets omfattande scanningar och heller inte i projektet yngre kartor.

Kartorna innehåller detaljerade beskrivningar och kartläggning av mer än 60 säterier i området, med sina underliggande rå- och rörshemman. Dessa hemman låg i samma by som sätesgården och de fick särskilda privilegier liknande adelns, de räknades till det ypperliga frälset. I och med denna upptäckt kommer man att få ytterligare kunskaper om Sörmlands orter och gårdar. Clas Tollin gav exempel på frågor som redan besvarats, som till exempel varför det finns två Sävstaholm i Vingåker. Man kan också ibland se var det funnits byar som evakuerats i samband med byggandet av de nya herrgårdarna.

b2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpg

Under föredraget fick vi också se några av de fantastiska bilder som finns på kartorna, byggnader avbildades av lantmätaren och han ritade också in bilder på människor. Det går att jämföra lantmätarens bilder av säterierna med Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna (till höger). Dahlberg var ju känd för att försköna sina herrgårdar och slott, stämmer hans gravyrer med samtida lantmätarbilder?

Alla släktforskare och hembygdsforskare, speciellt i Sörmland, har något att se fram emot då Riksarkivet öppnar i oktober, kartorna blir fritt tillgängliga på nätet med transkriberade texter och geoidentifierade platser.

b2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpg 

Hans Ranie, lantmätare, sedermera bergmästare död 1719, kan bilden vara ett självporträtt?

Erik Nilsson Agner, lantmätare och matematiker, ca 1642 – 1727.

Läs mera:

http://riksarkivet.se/geometriska

http://riksarkivet.se/yngre-geometriska-kartor

Ett stort tack till Clas Tollin för att du lånade ut dina bilder!

En jul för femtiosju år sedan fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». I brevet låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». På baksidan av kortet stod »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!», så kortet var alltså från Josefines äldre syster Anna som emigrerade till USA 1907. Hon hamnade sedermera i Chicago, där hon gifte sig med Franklin John Hardin och bytte namn till Lucille. I somras bloggade jag om mitt mångåriga sökande efter Lucille, som trots flera förfrågningar, e-mail och foruminlägg förblev resultatlöst. Det såg verkligen mörkt ut, men tack vare den kunniga släktforskaren Helene Jorsell trädde Lucille äntligen fram i ljuset!

b2ap3_thumbnail_Julkortet.jpg

Helene Jorsell uppmärksammade mig på att det bland FamilySearchs inskannade material fanns ett så kallat United States World War II Draft Registration card från 1942 för en Franklin John Hardin med adress 1100 N. LaSalle street i Chicago - alltså samma adress som Lucille var skriven på när hon fick amerikanskt medborgarskap 1942. Detta dokument avslöjade att Frank var född 1883 27/7 i Chicago, och med hans fullständiga födelseuppgifter gick det lättare att söka i de amerikanska folkräkningarna. Nu förstod jag också varför jag inte hittade Lucille i folkräkningarna 1930 och 1940 - inte heller Frank fanns med där, åtminstone inte under de år han var gift med Lucille. När jag däremot undersökte folkräkningen 1920 hittade jag Frank, tillsammans med sin tidigare familj. Han bodde då i Chicago och hade varit gift sedan 1910 med Marguerite Grable från Winona, Illinois. Tillsammans fick de barnen Franklin John jr. (1911) och Jane (1913), båda födda i Chicago.

I folkräkningen 1930 var dock pappa Frank som sagt försvunnen, men mamma Marguerite hade nu gift om sig med en Roger Farley från Ohio, och hos dem bodde även dottern Jane Hardin. Jag kunde dock inte heller hitta sonen Frank jr., så kanske han bodde tillsammans med fadern och styvmodern Lucille? I folkräkningen 1940 hittade jag dock äntligen sonen, »Franklin J. Hardin II», i Chicago tillsammans med sin hustru Florence Barr och en son. Denne son skulle vara i sjuttiofemårsåldern om han var i livet, så jag höll tummarna och började plöja igenom diverse amerikanska telefon- och adresslistor på internet. Till slut hittade jag en person med rätt namn och ålder, så jag tog mod till mig och skrev ett brev som färdades hela vägen över Atlanten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar, och visst var det rätt familj - det mångåriga sökandet efter morfars moster Lucille hade tagit ett stort steg framåt!

b2ap3_thumbnail_WWII.jpg

Sonsonen berättade att hans farfar Franklin John Hardin I ägde ett isoleringsföretag på 1629 Oak Street i Evanston, Illinois, alltså den adress som Lucille uppgav i brevet till systern i Norge 1957. Frank avled redan i juli 1959, och begravningen var ett av få tillfällen då sonsonen någonsin träffade sin styvfarmor Lucille. Han kom ihåg att familjen inte stod henne särskilt nära, och eftersom hon pratade engelska med kraftig norsk brytning hade han stora svårigheter med att förstå vad hon sa. Han berättade också att Frank och Lucille aldrig fick några barn tillsammans, så min morfar fick aldrig några kusiner i USA. Efter Franks död 1959 bröts den redan sporadiska kontakten med Lucille, och därefter visste ingen i släkten vart hon tog vägen. Jag fortsatte mitt sökande men kammade noll överallt, och funderade kring hur jag kunde gå till väga.

Under tiden jag funderade fick jag plötsligt ett mail från en släktforskande släkting, som hade läst min blogg om Lucille. Han hade blivit nyfiken på hennes vidare öden, och hade till slut lyckats hitta hennes dödsattest! Det visade sig att hon hade stannat kvar i Evanston efter makens död 1959, och sedan levt som änka i över tjugo år. Mot slutet av sitt liv hade hon drabbats av kronisk lungsjukdom och diabetes, och ett par dagar före sin 94-årsdag hade hon förts till Oak Forest Hospital i Chicago. Där firade hon sin födelsedag, och spenderade de återstående veckorna av sitt liv. Hennes diabetes ledde så småningom till kallbrand som övergick till blodförgiftning, och den gamla damens liv gick inte att rädda. Klockan kvart i tre på eftermiddagen den 6 december 1980 drog Lucille sitt sista andetag, liggande i en sjuksäng på Oak Forest Hospital, 94 år och 2 månader gammal. Tio dagar senare fick hon sin sista vila på den vackra kyrkogården Mount Hope i Worth, söder om Chicago.

b2ap3_thumbnail_lucille.jpg

Lucille och styvsonen Franklin John Hardin II (1911-1982)

Tack vare ovärderlig hjälp från kunniga släktforskare, envist sökande och en gnutta tur lyckades jag till slut följa Lucille genom livet, från vaggan till graven. En del frågetecken återstår, men det härliga med släktforskning är ju som bekant att det aldrig tar slut. Man tar steg för steg, pusselbit efter pusselbit faller på plats, men man blir nog aldrig riktigt klar. Sökandet efter Lucille pågår i varje fall fortfarande, och jag vill så gärna lära känna henne - min morfars moster som lämnade lugnet på norska landsbygden för att söka lyckan i det stora landet i väst. Kanske får jag en möjlighet att lära känna henne bättre under nästa år. Nyligen fick jag nämligen ett mail från en norsk kvinna som visade sig vara min morfars syssling. Hon avslöjade att hennes äldre syster besökte Lucille i Chicago på 1950-talet, och hade en del att berätta. Som jag skrev i en kommentar till sommarens blogg, och som så ofta när man släktforskar - fortsättning följer!

När jag släktforskar använder jag emellanåt de register som finns tillgängliga hos FamilySearch, och även om de publicerade släktträden måste tas med en rejäl nypa salt är samlingarna av indexerade dokument en värdefull sökingång till källmaterialet. Genom dessa register har jag spårat försvunna anförvanter, upptäckt avlägsna amerikanska släktingar och hittat nya förfäder, och för ett par år sedan lyckades jag lösa en släktforskningsgåta som uppenbarade många nya grenar i släktträdet.

b2ap3_thumbnail_Fam.jpg

I många år sökte jag efter föräldrarna till min förfader Daniel Appelqvist (1723-1778), som var hemmansåbo i Stora Råby och Knästorp utanför Lund och som även innehade burskap i staden. Jag hade inga problem med att hitta hans hustrus, Elna Christina Dahlstedts (1721-1807) familj - hon var klockardotter i Stora Råby, och det unga paret hade övertagit gården från hennes far, klockaren Petter Dahlstedt (1691-1763). Daniels ursprung var däremot ett stort mysterium, och jag hittade inte ett enda spår som ledde bakåt. En dag satt jag och sökte på måfå bland FamilySearchs register, och hade väl inga större förhoppningar när jag knappade in Daniel Appelqvist, född omkring 1720-1725 i Sverige. Förvåningen blev därför stor när jag plötsligt fick en träff på en person med detta namn, »Born about 1723 in Svenskop, Malmohus, Sweden» som son till en Lars Appelqvist och Ingiar Sommar!

Jag började genast plöja igenom Svensköps kyrkbok 1690-1739, men hittade ingen Daniel född omkring 1723. Kanske sökträffen hos FamilySearch bara var en sån där »kvalificerad gissning», som så ofta skickar oss släktforskare fel? Jag sökte vidare i Svensköps kyrkbok, och gjorde till slut ett fynd - i oktober 1728 föddes en flicka vid namn Elsa Maria »som tillhörde Hr Mantahls Commiszarien Ärborne och Wälbetrode Lars Appelqvist och däs Elskeliga Kiäraste Madamme Ingiär Danielzdotter Sommar». Eftersom jag sedan tidigare hade studerat Otto Lindbergs ypperliga bok Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919) visste jag att mantalskommissarier tjänstgjorde vid landsstaten, och alltså bör finnas i Lindbergs bok. På sidan 356 hittade jag mycket riktigt Lars Appelqvist:

b2ap3_thumbnail_Appelqvist-s-356.jpg

Ur Otto Lindbergs, »Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917» (bild: ArkivDigital)

Inte heller där fanns en son Daniel, så varifrån hade FamilySearch egentligen hämtat denna uppgift? Jag funderade på att ge upp, men med tanke på att Ingar ju var dotter till en Daniel så borde de fått en son med detta namn, och eftersom de gifte sig i juni 1722 - men enligt Lindberg inte fick sitt första barn förrän i augusti 1724 - så borde det ju få plats en liten Daniel däremellan. Min magkänsla sa åt mig att inte ge upp, så jag gjorde ett nytt försök och dök ner i Svensköps oerhört röriga och kladdiga kyrkbok. Till slut hittade jag det jag sökte! - »Anno 1723 d 19 Aprill blef till Wärlden födh et drengebarn på N:o 1 här i Swenskiöp som till hörde Hr Quartermästaren Lars Appelqvist och Madamme Ingiär Sommar, d 21 boret till döpelsen af fru Hr Magisterskan Madamme Catharina Preys i Huarydh och kallat Daniel Tåstarius».

b2ap3_thumbnail_Svenskp-1723.jpg

Ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1690-1739), opag. (bild: ArkivDigital).

Sedan dess har jag hittat fler bevis för att det faktiskt är rätt Daniel som föddes i Svensköp 1723, och det var verkligen en spännande släktkrets som trädde fram. Daniels mor tillhörde nämligen samma Sommar-släkt som författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), mer känd som »Ernst Ahlgren» - Daniel var kusin med Victorias farmors far, prosten Magnus Sommar. Eftersom dennes dotter Johanna gifte sig Bruzelius och hennes dotter Hedvig i sin tur gifte sig med biskop Petrus Muncks son David, så finns det en hel del anmärkningsvärda Bruzelius och Munck af Rosenschöld bland ättlingarna. Daniels mormors far, kyrkoherden Peder Fristrup (död 1686) blev för övrigt begravd i Huaröds kyrka, och en stor svart gravsten framme vid altaret markerar ännu hans sista vilorum.

Även om det tyvärr finns en hel del felaktigheter i FamilySearchs material kan det alltså vara en god idé att knappa in namn och årtal i deras sökregister. Fallet med Daniel Appelqvist är dessutom ett lysande exempel på att man inte heller ska lita blint på litteraturen, utan alltid undersöka originalkällorna, och framförallt vara envis. Förr eller senare hittar man den där saknade pusselbiten - kanske med hjälp av FamilySearch?

Goda släktforskningsråd är inte bara tips om metodik och olika genvägar utan även upplysningar om vad man bör tänka på att inte göra. 

I Kopulerande papper beskrev jag mitt överflödande skrivbord där pappershögarna växer på helt egen hand. De har fortsatt att växa och just nu känns forskningen rätt planlös medan jag försöker arbeta mig igenom den gigantiska pappersbunten. Se till att alltid notera vilken församling forskningen gäller på varje papper och notera även alla källor noga. Är man lika långsam/slarvig som jag är det rätt hopplöst att flera månader senare komma ihåg vilken socken en specifik ansedel rör eller vilka ministerialböcker man kikat i. Slutsatsen är förstås att helst inte alls klottra ner uppgifter på lösa papper utan antingen prydligt notera i kollegieblock eller föra in uppgifterna direkt i sitt släktforskningsprogram.

Detta leder automatiskt till nästa råd: lämpligtvis registrerar du forskningen i ett släktforskningsprogram. Glöm inte bort att säkerhetskopiera med jämna mellanrum. Förvara helst också en säkerhetskopia på annan plats än i ditt hem - om du förvarar den hos en familjemedlem, en forskarkollega eller någon annan extern plats är upp till dig. Tänk på att uppdatera säkerhetskopian med jämna mellanrum.

Jag hade rätt nyligen börjat forska när jag träffade ett släktforskande par på biblioteket i min dåvarande hemstad Oxelösund. Några månader tidigare brann deras hem ner till grunden. Förutom alla andra ägodelar förlorade de även 25 års forskning och skulle nu börja om från början.

En släktforskande vän har äntligen, efter otaliga lektioner de senaste 15 åren, lärt sig att själv säkerhetskopiera. Om man arbetar på flera datorer är det extra viktigt att se till att man hela tiden jobbar i en aktuell version av den egna databasen. Det finns släktgrenar som min väninna har utrett fyra gånger för att hon raderat månader av forskning när hon bytt från sin stationära dator till sin bärbara eller vice versa och inte kopierat över databasen. 

b2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpg

Var uppmärksam när du hittar en intressant släktutredning på internet eller i skrift. Om möjligt, kontrollera alltid uppgifterna i originalkällorna. Även om det finns prydliga källhänvisningar så kan forskaren ha tolkat något på fel sätt. Medvetna felläsningar är förstås ovanliga, men tyvärr förekommer de.

För ett antal år sedan fick jag kontakt med en släktforskande syssling till min mamma. Vi bytte släktfotografier med varandra och förstås även forskningsuppgifter. En av våra gemensamma anmödrar har ett adligt efternamn, men har enligt Elgenstierna  "såvitt bekant" inget samband med adelsätten ifråga. Det finns rätt starka indicier som placerar henne i en av familjerna men inga definitiva bevis så i min databas är hon föräldralös. Min släkting hörde av sig för ungefär 15 år sedan och var jublande glad över att han hittat födelsenotisen och hon var verkligen dotter i den familj hon hypotetiskt kunde tänkas tillhöra! Bekymren dök upp när jag läste födelsenotisen. Jag skrev av den exakt och kontaktade honom med påpekandet att flickan i den födelsenotis han hittat hette något helt annat än vår anmoder, och att inte en bokstav stämde vad gällde faderns namn. Min släkting vägrar acceptera att födelsenotisen gäller ett helt annat barn, och har lagt ut sin tolkning i mängder av publika släktträd. Vår anmoder ståtar i hans version numera även med ett patronymikon som överensstämmer med den hypotetiska fadern. I befintligt källmaterial omnämns hon enbart med släktnamn. Tyvärr sprids hans falsarier i allt fler släktträd av forskare som bara kopierat uppgifterna.

Jag är väldigt skeptisk till att ange uppskattade födelseår. De kan vara användbara i pågående forskning för att räkna ut ungefärligt födelseår men bör aldrig registreras i en databas.
Om de enda årtal man har om en person är att denne nämns i två brev 1437 och 1461 så bör man ange att han är belagd dessa år. Jag har på nätet sett ett antal släktutredningar där en sådan person då anges vara född 1400, hustrun är 10 år yngre och ett barn 30 eller 35 år yngre. Jag blir illa berörd av sådana släkttavlor, särskilt som de ofta innehåller kanske 10 generationer med uppskattade födelseår. I slutändan kan man ju landa åtskilliga år snett.

Hur gör man då med hypoteser vad gäller födelseår eller släktskap? Jag skriver in dessa i ett eget fält i biografin över den berörda personen. Jag kan ju inte registrera de hypotetiska anorna eller syskonen innan jag bekräftat släktskapet. Drömmen vore förstås att det gick att registrera även antagna släktskap som då markerades specifikt, med en möjlighet att utesluta eller inkorporera dessa vid utskrift. Mina spekulationer tenderar nämligen att bli rätt långrandiga...  

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpg