Ibland kan man verkligen fynda i arkiven!

Många av oss som släktforskar läser även bouppteckningar, och allt fler verkar bli digitaliserade och tillgängliga. Det är skillnad på vad som finns nu och för sex år sedan när jag började släktforska.

Bouppteckningen kan säga mycket om våra släktingar som sedan länge är döda, eftersom uppteckningarna var så detaljerade förr. Dagens schabloniserade belopp och avsaknad av inventarielistor säger inte särskilt mycket.

Bouppteckningen förrättades av som regel två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en mycket detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet.

Himla fascinerande tycker jag.

I veckan som gått har jag hängt med näsan i bouppteckningar från Gotland. Där finns register upprättade för en ganska lång period, vilket är till stor hjälp. I registret har jag kunnat hitta ett antal av mina barns förfäder. Det är genom sin far de har rötter på ön.

Gården Gudings i Alva socken 2013.  Det ösregnade när jag tog bilden..

Bland andra letade jag efter bouppteckningen efter Hans Bertelsson, gårdsägare på Gudings i Alva socken, som dör 1871. I registret hittar jag den lätt men det står att den är upprättad i november 1854. Det måste vara fel, tänkte jag först. Fel person eller felskrivet i registret. Men det var det inte.

Hans Bertelsson och hans hustru Christina Hansdotter överlåter sin gård Gudings till äldste sonen Hans Gardell vid denna tid och låter då upprätta en bouppteckning tillsammans med ett undantagskontrakt. Gården är en kronoskattegård, det vill säga en gård de äger men som tidigare ägts av staten. Det är fadern Bertel Hansson som köpt gården 1802, fastebrevet (lagfarten) är utfärdat den 26 februari detta år, framgår av hans bouppteckning.

Här fick jag alltså veta väldigt mycket om den gotländska släkten. I listan över inventarier räknas allting upp, precis som vanligt. I hushållet en brännvinspanna för husbehovsbränning och både ko, stut, häst, oxe, kviga och 14 moderlamm, och massor med andra saker.

Alla kreaturen räknas upp i bouppteckningen. Det tycker jag är ganska charmigt. Jag har till och med sett bouppteckningar där man skrivit upp alla kornas namn. Stjärna, Blenda, Rosa, Gull... Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Både föräldrarna och båda sönerna och deras hustrur är med och undertecknar den överenskommelse som görs. Äldste sonen Hans och hustrun Christina får överta gården och de ska betala 700 riksdaler till den yngre sonen Lars som kompensation. Föräldrarna får undantag, det vill säga de ska få bo hos son och sonhustru och få sin föda och ”all möjlig skötsel” av dem, ”om vi ej förmå sköta oss själva”. Det står också om begravningen i undantagskontraktet: ”Efter våra dagars slut ska gårdsinnehavaren på kristligt och anständigt sätt ombesörja vår begravning”.

Villkoren i undantagskontraktet finns att läsa idag, drygt 160 år senare. Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Vid denna tid var Hans Bertelsson bara 58 år och hustrun Christina 56 år. Det får ju mig att undra över vad som fick dem att lämna över gården så tidigt i livet. Kanske var sonen enträgen eller kanske var fadern sjuklig? Föräldrarna levde länge till, Hans till 1871 och Christina till 1879.

Så glöm inte bouppteckningar!


Familjen i husförhörslängden vid tiden för bouppteckningen. Bild från Arkiv Digital, Alva (I) AI:4 (1841-1856) Bild 1240 / Sida 117.

Kanske ägnade du lördagen åt prinsbröllopet, om du inte bara satt ute och njöt av det fina sommarvädret. I fredags hade vi värmerekord, varmast i hela landet, här utanför Västervik där jag bor. Enligt SMHI uppmättes här +28 grader. I går var det en aning svalare, och bara näst varmast med +25,9 grader.

När jag scrollade igenom sociala medier igår dominerade två händelser: prinsbröllopet och det tragiska mordet på den unga kvinnan i Västergötland. Det var då jag blev riktigt mörkrädd. Några kräver nu dödsstraff för mördaren. Då gick tanken givetvis bakåt i historien till de avrättningar som skett i vårt eget land så sent som för bara drygt hundra år sedan, då Johan Alfred Ander avrättades 1910. Det är inte så länge sedan, inte med våra släktforskarperspektiv. Sedan 1921 är dödsstraff förbjudet i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns människor idag som vill återinföra dödsstraffet. Att medvetet släcka en annan människas liv är alltid mord.

Dagens sociala medier kanske har samma funktion som pratet på kyrkbacken eller vid vägskälet förr. Människor kan hetsa upp varandra, så att man släpper eftertanke och klokhet. Blickar vi bakåt ser vi till exempel lynchningar av svarta i den amerikanska Södern långt in på 1900-talet, och de offentliga avrättningarna i Sverige ända fram till 1876, då Hjert och Tector avrättades i Malmköping respektive Visby.

Offentliga avrättningar var ett folknöje under lång tid, om ordet folknöje över huvud taget kan användas för att beskriva detta. Jag kan se framför mig en uppretad folkmassa, en mobb, som trängs där på galgbacken för 200-300 år sedan som ropar på blod och hämnd och död för illgärningsmannen eller kvinnan som troddes vara häxa. Och när jag gör det tänker jag också att man måste se allt i ljuset av sin tid. Då, för så länge sedan, hade ännu inte tankarna på humanism och alla människors lika värde ännu väckts. Därför är det skrämmande att i dag, i ljuset av vår tid med vår människosyn, sådana här rop kommer tillbaka. Har vi inte lärt oss något på 300 år?

Jag tror inte att det alltid var av eget intresse som folk tittade på avrättningar, utan det var nog också av tvång. Folk skulle se detta, i avskräckande syfte, menade överheten. "Androm till varnagel", dvs att de hårda och bestialiska straffen skulle få medborgarna att avstå från att begå brott.

Galgbacken i Visby. Foto: Hannes Grobe, via Wikimedia Commons.

I min egen släkt har jag varken någon mördare eller mördad, så vitt jag ännu vet, men i mina barns fars släkt. En man som dödade sin granne (som han kan ha varit släkt med) vid mitten av 1700-talet. När man släktforskar kommer det nära, när man vet sammanhang och plats och nästan kan tycka sig känna dessa människor. Det kan vara en stark upplevelse att upptäcka, oavsett hur länge sedan det är. Människor är människor, med samma känslor och behov då som nu, och kanske med ännu större rädslor då än nu när vi lever i en relativt sett trygg omgivning i Sverige. Släktforskaren får då beväpna sig med det historiska avståndet, för att göra det uthärdligt när mord och dråp kommer i dagen i den egna släkten.

I Skåne i juli 1841 blev Christer Henricsson "piskad till döds" för att han stulit, enligt dödboken i Lövestad. Det skedde "hos åboen Nils Nilsson" och detta tolkar jag mer eller mindre som en lynchning. Byborna tog lagen i egna händer. Jag är inte alls släkt med någon av dessa utan råkade se det för ett tag sedan när jag letade efter annat, och jag har inte undersökt vilka efterräkningar det blev för dråparna. Obehagligt och otäckt är det. Bild från Arkiv Digital, Lövestad CI:4 (1826-1861) Bild 3280 / sid 415.

Avrättningsplatsen i Hammarby i Stockholm 1856. Bild från Wikimedia Commons.

Här på Rötter finns i Faktabanken en databas med avrättade, från 1500-talet och framåt.

Senare på kvällen såg jag att Magnus Härenstam gått bort, alldeles för tidigt. Honom tänker vi i Västervik särskilt på eftersom han föddes här 1941. Hans mor Elsa föddes Malmberg 1907 i Gamleby. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar där. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde Unos torn, 1997 om jag minns rätt.

Magnus Härenstam föddes på Lasarettet i Västervik den 19 juni 1941. Från SCB: födelseregister för Västerviks lasarett i Digitala forskarsalen/SVAR.

Elsa Malmberg, senare Härenstam, föddes 1907 i Gamleby. Från Arkiv Digital, Gamleby C:10 (1895-1916) Bild 127 / sid 121.

Vilka var det som bodde och arbetade på Bungenäs för hundra år sedan? Det funderade jag på när jag åkte hem med Gotlandsfärjan på Annandagen.

Min jul i Fårösund på Gotland med familj och släkt blev så fin den bara kunde bli. Gotland är ett av mina favoritlandskap, sedan lång tid tillbaka, och det har ni som läser mina blogginlägg redan märkt. Att få vara där med barn och barnbarn är förstås extra fint.

Juldagens utflykt gick till Bungenäs, en halvö söder om Fårösund. Det är en alldeles speciellt plats, ett gammalt kalkbrott, sedan militärt område och numera ett naturreservat och ett hippt ställe för sommargäster och turister. Här bygger kändisarna sommarhus i de forna bunkrarna eller direkt på kalkklippan och här finns både hotell och restaurang på sommaren.
Nu var det ganska ödsligt och vi var få som gick på området den här dagen.
Många vittnar om att det är ett magiskt ställe, och det håller jag med om. Solnedgången i havet talar för sig själv.

Bilden tog jag på juldagen vid halvtretiden på eftermiddagen på västra sidan av Bungenäs.

Bungenäs historia är väldokumenterad. Min värd i jul berättade om kalkbrottet från början av 1900-talet och militäranläggningen som senare funnits på halvön. Här finns mycket rester kvar från båda epokerna.

De två kalkugnarna med kalkladan byggdes 1910 och står kvar än, som industriminnen.

Den gamla matsalen är numera ett mindre hotell med sommarrestaurang. I närheten här låg arbetarbostäderna under kalkbrottstiden.

Människans påverkan i landskapet är fortfarande högst märkbar.


Det här huset finns i närheten av matsalen. Jag tror att det är den gamla Konsumbutiken. I så fall är huset byggt 1927. 1930 var det Gustaf Olof Johansson från Gävle som var föreståndare för butiken. Han kom hit med hustru och två barn i januari det året, men återvände till fastlandet och hustrun Anny Erikssons hemtrakter i Svärdsjö redan i december samma år.


Vid det gamla fabriksområdet finns lastbryggorna kvar.

Själv funderade jag mest över alla de människor som har arbetat och bott här. Det är ganska många. Förr bodde man ofta där man arbetade, även vid industrier. Givetvis har jag tittat i kyrkböckerna för Bunge socken för att få veta mer om dem.

Kalkbrottet startar 1906 då ett företag i Södertälje börjar bryta kalksten här. Förmodligen sker det med hjälp av arbetskraft från Fårösund eller arbetare som inte skriver sig här, för den förste som är kyrkobokförd på Bungenäs är kalkbrottets förste förvaltare Carl Gustaf Larsson som flyttar in i november 1907 med hustrun Maria Josefina Blomberg och deras sex barn. De är gotlänningar från Rute och Othem. Sedan hustrun dött 1920 flyttar förvaltare Larsson till Hangvar 1927. Sonen Elias är bokhållare och flyttar till Södertälje, kanske fick han arbete hos kalkbrottsbolaget.
Den första förvaltarvillan ska ha legat bakom kalkugnarna, sett från havet, men vara riven på 1930-talet.
En ny förvaltarvilla byggdes 1926 och finns fortfarande kvar. Hit kom Larssons efterträdare Oskar Persson Berthon (eller Buthon) från Skåne med hustru, dotter och hembiträde.

Enligt de nuvarande ägarnas information ska runt 150 personer ha arbetat i kalkbrottet under dess storhetstid på 1950- och 60-talet. Så många är inte kyrkobokförda på Bungenäs, bara drygt 30 stenarbetare under åren som församlingsböckerna täcker 1897-1940, men en expansion skedde troligen därefter. En del arbetare har säkert också bott i samhället Fårösund eller på gårdar i närheten.

Källa: Bunge AIIa:1 (1897-1918) Bild 1960/sid 186, Arkiv Digital

Den förste stenarbetaren som flyttar till Bungenäs kommer hit 1908 och heter Erik Hjalmar Ståhl. Han är född 1879 i Linde i Örebro län. 1909 får Ståhl sällskap av två ungkarlar till, Axel Johansson från Blekinge och Carl Petter Eriksson från Ganthem på Gotland. Ingen av dem blir långvarig på Bungenäs.
1910 gifter sig Ståhl med Viktoria Kristina Hertzell från Häradshammar i Östergötland. Med sonen Gunnar slår de sig ner i närbelägna Lärbro 1912.
Många av de stenarbetare som flyttar in och flyttar ut är fastlandsbor och återvänder hem efter en tid. Andra blir kvar på Gotland men flyttar till andra socknar.
1913 heter en av inflyttarna Oskar Vilhelm Hinkka, född 1883 i Nedertorneå i Norrbotten. Två år senare gifter han sig med en Gotlandsflicka och familjen bosätter sig så småningom i Fårösund. Han är kanske den mest långväga inflyttaren.

En annan av de ganska tidiga arbetarna är Per August Wahl från Askersund. 1893 har han gift sig med Ida Maria Josefina Karolina Hasselberg som är född i Visby. De kommer hit från Askersund 1911 med sina fyra barn. Men redan efter två år skiljer makarna sig och hustrun flyttar till Visby med två av barnen. Yngsta dottern flyttar med sin far till Stockholm ett år senare.
Jag kan inte låta bli att fundera över denna familjs öde. Var det hustrun som ville hem till Gotland men att det inte blev så bra som de tänkt? Ett år före skilsmässan har hon fött en dotter som dör samma dag. Dottern är född i Södermanland.
Den dotter som flyttar med sin far till Stockholm är vid flytten bara sju år. Att en ensamstående man tar hand om ett så litet barn tror jag var ovanligt då, åtminstone i arbetarklassen.
Varför fängslas jag av människor jag inte alls har någon relation till? Kanske en del av släktforskarsjukan.

1939 händer något. Nya ägare har tagit över 1921 men 1939 verkar en kraftig utökning av administrationen ha skett. Eller? I slutet av november och början av december detta år sker följande inflyttningar:
- Kontorschefen Knut Ericsson, född 1909 i Axberg (Örebro län) och hustrun Helga Maria Lindgren född 1907 i Burträsk (Västerbottens län).
- Verkmästaren Karl Olof Manfred Pettersson, född 1907, och hustrun Astrid Märta Adolfina Bergström, född 1912, båda från Gotland.
- Kontoristen Karl Axel Nilsson, född 1917 i Karlskrona.
- Kontorsbiträdet Knut Vilhelm Bergqvist, född 1910 i Avesta och hustrun Ida Adolfina Andersson, född 1904 i Visby.
Alla är tidigare kyrkbokförda på Stux, det vill säga i utkanten av Fårösunds samhälle (så vitt jag kan se på dagens karta). Kanske har de redan tidigare arbetat på kalkbrottet men nu av någon anledning fått flytta in till området. När vi besökte Bungenäs på juldagen såg vi en rad äldre villor vid ingången till området och vår värd berättade att det är gamla tjänstemannavillor. De såg ut att kunna ha byggts på 1930-talet och kanske är det så att dessa anställda då flyttade in här.
Om du är släktforskare eller hembygdsforskare och bor här i närheten så vet du säkert mycket mer om detta.

Före kalkbrottstiden var Bungenäs ett markområde som användes av gårdarna i närheten, förmodligen som betesmark. Så vitt jag sett bodde ingen där då.

När jag tittar i kyrkböckerna i Bunge församling snubblar jag över en annan speciell historia. I husförhörslängden AI:3 (1891-1897) finns en familj som är skriven på socknen, vi vet alltså inte var de bor. Det är Ida Maria Åkesson, gift 1888 med stenhuggaren Carl Johan Sandell. Hon är född i Bunge 1868 och flyttar in till socknen den 28 december 1891, alltså för precis 123 år sedan just i dag. Hon kommer då från Amerika med sina två små söner. Nils är född 1889 i Bunge och Carl är född i augusti 1891 i Brooklyn, New York.
Prästen har antecknat att hon är gift med Sandell som är i Amerika och att denne har "afvikit från hustrun". Den 20 augusti 1892 reser Ida Maria tillbaka till Amerika, utan sina barn. Kanske kom hon bara hem för att lämna ifrån sig dem?
Ida Maria kommer från Fårösund och är dotter till tullvaktmästaren Nils Åkesson och hans hustru Christina Maria. De har båda dött 1886 och 1887. När hon gift sig med Carl Johan Sandell 1888 bor de först hemma hos henne tills de utvandrar 1890. Då är de 22 och 23 år gamla. Han emigrerar först, redan i mars. I september samma år flyttar Ida Maria efter, tillsammans med den då elva månader gamle sonen, den förstfödde Nils.
Ida Maria har tre syskon, som alla flyttat hemifrån.
Sedan de lämnats i Bunge 1892 uppfostras pojkarna hos Carl Högström, f d handlare i Fårösund, där de stannar till 1899 då de blir fosterbarn hos bonden Johan Fredrik Hammarström i Broungs. Allt enligt prästens anteckningar.
När de är 13 och 11 år gamla, den 14 maj 1902 emigrerar pojkarna till Amerika. Ida Maria har där hittat sin make och kommer hem och hämtar barnen. Men då hade det gått tio år, troligen utan att pojkarna sett sina föräldrar under denna tid. 
Enligt passagerarlistan i Ellis Islands databas står Ida Maria 1892 som "servant", dvs hembiträde och åker till New York. 1902 är det maken Carl som betalar biljetten och de bor då på en adress i Brooklyn. Jag undrar hur det gick för familjen i USA?
Jag har ju inte ett dugg med dem att göra, men kunde inte låta bli att stanna upp inför detta, att två så små barn lämnas hos fosterföräldrar i tio år och mamma och pappa är långt borta i en annan världsdel.
I ett släktträd på My Heritage ser det ut som om Ida Maria ska ha gift om sig i USA med en man som heter James Wood, och att Ida dör 1937. Men inget mer om pojkarna och deras far.

Det där med släktforskning, det är verkligen ett allt uppslukande intresse.

Den här helgen befinner jag mig på Gotland. Det gillar jag. Här har jag släktforskat en del för här har mina barn sina rötter genom sin far.

Just nu är det väninnehelg i Slite och kulturkväll på Fårö som gäller. Mycket trevligt.

I Fårösund fanns det förr ett stort militärområde där det numera nedlagda KA3 tidigare låg.  I utkanten av området finns ett litet militärmuseum, som nu håller på att avvecklas. Intill museibyggnaden finns en minnessten över koleraepedemin i Fårösund för 160 år sedan, och ett antal gravstenar.

På minnesstenen kan man läsa "Anno 1854" och längre ner "Kolera".

Det här blev jag förstås nyfiken på och ville veta mer om. Tyvärr finns det ingen dödbok före 1860 bevarad för Bunge församling. Men på www.tjelvar.se läser jag att det var 15 personer som drabbades av kolera här 1854. De som drabbades var både engelska sjömän och Fårösundsbor. Enligt informationen ska Fårösund då ha varit en bas för engelsk-franska flottan under Krimkriget. På Fårö finns en engelsk kyrkogård.

Huset som KA3:s museum i Fårösund ligger i byggdes ursprungligen som kolerasjukhus.

Även i Lärbro socken dog folk av koleran som engelsmännen kom med. Arbetaren Jacob Nordahl i Hammars var med i vaktstyrkan som spärrade av Fårösund vid koleraepidemin där. Han smittades själv och dog hemma den 10 september, efter att ha varit sjuk bara en dag. Han var då 44 år. Hemma hade han hustru och fyra små barn. Hustrun Anna Catharina hade också smittats och dog ett par dagar senare men det upptäcktes inte förrän den 14 september. Men de fyra barnen klarade sig. Lars Persson i Kajlungs hade hjälpt familjen när de var sjuka och smittades också av koleran. Han dog den 20 september.

Dessa tre offer för koleran i Lärbro socken ligger begravda på en liten begravningsplats vid vägen ut till Asunden utanför Slite. Kolerakyrkogården är skyltad från vägen och här finns också en minnessten för de tre gravarna.

Vi kan läsa om de tre första noterade dödsoffren för kolerna i Lärbro socken i dödboken. Källa: Lärbro CI:2 (1840-1860) Bild 1160 / sid 291 Arkiv Digital

Två till av dem som ingick i vaktstyrkan i Fårösund smittades av kolera och dog. Lars Petter Höglund i Kajlungs dog samma dag som Jacob Nordahl, "efter 12 timmar svårt lidande i cholera". Anders Petter Lerbom i Nordervange fick kolera men den övergick i tyfus och han dog den 8 oktober.

Kolera drabbade Sverige vid flera tillfällen och kolerakyrkogårdar finns på många orter. Den senaste epidemin ska ha varit just på 1850-talet. (Det stämmer inte, senare epidemier har också förekommit. Se kommentar nedan.)

Gotland är som regel väldigt bra att forska i som släktforskare. Här har jag oftare än på fastlandet hittat kyrkböcker som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jag har nästan bara forskat i socknar söderut, så om detta gäller hela Gotland vet jag inte.

Förra året åkte jag runt och letade upp en del av de gamla släktgårdar som jag forskat om. Det var fantastiskt roligt att se dem på riktigt, inte bara på kartan och i kyrkböckerna. Och jag träffade på många trevliga människor, en del av dem släkt på mycket långt håll.

Stale gård i Rone socken. Här föddes Christina Pedersdotter 1635 och hon är en av de äldsta personerna som jag känner till i mina barns fars gotländska släkt. Gården var i släktens ägo i minst sex generationer, fram till början av 1800-talet.

Alva sockenkyrka. Gotland har 99 kyrkor, om jag är rätt underrättad. Intill den här kyrkan ligger Gudings gård, där den här släkten bodde i ungefär 250 år. En av anorna är Barthold Hansson, född 1704. En annan är Hilda Elisa Gardell, född 1854. Bartholds två år äldre bror Jacob blev skolmästare i Alva, precis som brödernas far.

Gotland besöker jag då och då, fast jag egentligen inte har någon egen släkt där, utan bara genom mina barns far. Men Gotland är så himla fint. Stränderna, maten, husen, landskapet... Ja, ni som varit där vet vad jag menar.

Fiskebodarna i Herrvik. Kanske en typisk gotländsk vy. På Gotland finns många gamla hus kvar, man vårdar sitt historiska arv på ön.

Kalkstenshus i Katthammarsvik. Säkert har folk förr bott i sådana här dragiga stenhus. Idag är det bara en bod av något slag.