I dagens släktforskarsamhälle är förutsättningarna annorlunda än förr. Vi har tillgång till ett snabbt växande digitaliserat arkiv. Nu behöver man inte längre resa mellan landsarkiven eller vänta på mikrofiche när den där pigan envisas med att flytta över arkivgränsen vartenda år.

I England utgavs nyligen en bok, skriven av den professionella historikern Alison Light, ”Common people: The history of an English family”. Hon använder sin akademiska bakgrund för att förstå sina anors liv och livsbetingelser, som en fördjupning från de digitaliserade källorna. Hon vill skriva den vanliga människans historia, i hennes fall en familj i den industriella revolutionens virrvarr av flyttar, fattigdom och förändringar.

Förutsättningarna för den rena personhistorien är annorlunda i Sverige, med våra omfattande kyrkoarkiv, även om man kan sakna tidiga folkräkningar. Men nu, när de flesta kan bygga ett släktträd relativ snabbt, finns ett behov av att gå vidare. Inte kanske så mycket med mer avancerad genealogi, utan med mer och djupare studier av livsbetingelserna. Om de enskilda personerna kan vi inta alltid få fullständig information, men vi kan koppla allmänna historiska uppgifter till våra anors historia. Det märks tydligt på intresset för alla de fina föredrag som hålls på Släktforskardagarna att intresset är stort. Runt om i landet, i släktforskarföreningar och hembygdsföreningar, sitter också grupper som jobbar med den lokala historien.

Jag tror att det finns ett behov av mer kurser och möjlighet till att fördjupa släktforskningen. Intresset för nybörjarkurser är stort, men det finns inte så många möjligheter till att bredda kunskapen om fördjupningar i historien. Hur kan man använda historia i sin släktforskning? Hur kan man använda andra källor än de vanliga? Hur kan man skriva ihop det till en spännande berättelse? Det är frågor som mer för att besvaras. Bara som exempel krävs en annan form av källkritik än vad vi är vana vid. Den akademiska historien kan ge mer åt släktforskningen.

Hur kan man då tillgodose ett sådant behov? Visst, det ges kurser på sina håll, det finns utmärkta föredrag att lyssna på, till exempel på Genealogiska Föreningen. Men Sverige är ett stort land, GF har lagt ut en del av föredragen på nätet och det är en bra start. Skulle man kunna använda Släktforskarförbundets storlek och tyngd till att fördjupa och bredda svensk släktforskning? Ja, anser jag.

Det finns idag en mängd resurser som vi som studerar eller arbetar vid universiteten har tillgång till. En del av dessa resurser borde kunna bli tillgängliga för släktforskare via avtal med Släktforskarförbundet. Jag tänker på lärplattformar för on-linekurser, där man även kan arbeta interaktivt. Idag är de relativt enkla att använda och de kostar faktiskt inte så mycket, det finns tom gratisalternativ. Då kunde man göra avancerade kurser på nätet så alla släktforskare kan delta på distans och på så sätt bredda underlaget och tillgången.

Universiteten har också avtal som ger tillgång till både historiska och nutida kartor i digital form. Föreningen DIS har gjort ett mycket fint jobb med kartfunktionen i Disgen, men även här finns mer att hämta om man kan få till stånd bra avtal. Vi har också tillgång till grupplicenser för avancerad mjukvara, som i många fall kan användas i en breddad släktforskarverksamhet, inte bara kartor utan också mjukvara för andra ändamål. De är dyra för enskilda användare, men med bra avtal kan de bli överkomliga för grupper.

Jag tror, att det finns mycket mer att hämta för att utveckla svensk släktforskning. Jag tror också att det finns ett intresse ute i landet, vi måste bara ha en mötesplats. Den mötesplatsen finns på nätet, som med fördel kan kombineras med föreningens forskarstuga om man så vill.

 (Fotot visar prins Daniels ursprung, han gick vidare från sina anors liv)

En jul för femtiosju år sedan fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». I brevet låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». På baksidan av kortet stod »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!», så kortet var alltså från Josefines äldre syster Anna som emigrerade till USA 1907. Hon hamnade sedermera i Chicago, där hon gifte sig med Franklin John Hardin och bytte namn till Lucille. I somras bloggade jag om mitt mångåriga sökande efter Lucille, som trots flera förfrågningar, e-mail och foruminlägg förblev resultatlöst. Det såg verkligen mörkt ut, men tack vare den kunniga släktforskaren Helene Jorsell trädde Lucille äntligen fram i ljuset!

b2ap3_thumbnail_Julkortet.jpg

Helene Jorsell uppmärksammade mig på att det bland FamilySearchs inskannade material fanns ett så kallat United States World War II Draft Registration card från 1942 för en Franklin John Hardin med adress 1100 N. LaSalle street i Chicago - alltså samma adress som Lucille var skriven på när hon fick amerikanskt medborgarskap 1942. Detta dokument avslöjade att Frank var född 1883 27/7 i Chicago, och med hans fullständiga födelseuppgifter gick det lättare att söka i de amerikanska folkräkningarna. Nu förstod jag också varför jag inte hittade Lucille i folkräkningarna 1930 och 1940 - inte heller Frank fanns med där, åtminstone inte under de år han var gift med Lucille. När jag däremot undersökte folkräkningen 1920 hittade jag Frank, tillsammans med sin tidigare familj. Han bodde då i Chicago och hade varit gift sedan 1910 med Marguerite Grable från Winona, Illinois. Tillsammans fick de barnen Franklin John jr. (1911) och Jane (1913), båda födda i Chicago.

I folkräkningen 1930 var dock pappa Frank som sagt försvunnen, men mamma Marguerite hade nu gift om sig med en Roger Farley från Ohio, och hos dem bodde även dottern Jane Hardin. Jag kunde dock inte heller hitta sonen Frank jr., så kanske han bodde tillsammans med fadern och styvmodern Lucille? I folkräkningen 1940 hittade jag dock äntligen sonen, »Franklin J. Hardin II», i Chicago tillsammans med sin hustru Florence Barr och en son. Denne son skulle vara i sjuttiofemårsåldern om han var i livet, så jag höll tummarna och började plöja igenom diverse amerikanska telefon- och adresslistor på internet. Till slut hittade jag en person med rätt namn och ålder, så jag tog mod till mig och skrev ett brev som färdades hela vägen över Atlanten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar, och visst var det rätt familj - det mångåriga sökandet efter morfars moster Lucille hade tagit ett stort steg framåt!

b2ap3_thumbnail_WWII.jpg

Sonsonen berättade att hans farfar Franklin John Hardin I ägde ett isoleringsföretag på 1629 Oak Street i Evanston, Illinois, alltså den adress som Lucille uppgav i brevet till systern i Norge 1957. Frank avled redan i juli 1959, och begravningen var ett av få tillfällen då sonsonen någonsin träffade sin styvfarmor Lucille. Han kom ihåg att familjen inte stod henne särskilt nära, och eftersom hon pratade engelska med kraftig norsk brytning hade han stora svårigheter med att förstå vad hon sa. Han berättade också att Frank och Lucille aldrig fick några barn tillsammans, så min morfar fick aldrig några kusiner i USA. Efter Franks död 1959 bröts den redan sporadiska kontakten med Lucille, och därefter visste ingen i släkten vart hon tog vägen. Jag fortsatte mitt sökande men kammade noll överallt, och funderade kring hur jag kunde gå till väga.

Under tiden jag funderade fick jag plötsligt ett mail från en släktforskande släkting, som hade läst min blogg om Lucille. Han hade blivit nyfiken på hennes vidare öden, och hade till slut lyckats hitta hennes dödsattest! Det visade sig att hon hade stannat kvar i Evanston efter makens död 1959, och sedan levt som änka i över tjugo år. Mot slutet av sitt liv hade hon drabbats av kronisk lungsjukdom och diabetes, och ett par dagar före sin 94-årsdag hade hon förts till Oak Forest Hospital i Chicago. Där firade hon sin födelsedag, och spenderade de återstående veckorna av sitt liv. Hennes diabetes ledde så småningom till kallbrand som övergick till blodförgiftning, och den gamla damens liv gick inte att rädda. Klockan kvart i tre på eftermiddagen den 6 december 1980 drog Lucille sitt sista andetag, liggande i en sjuksäng på Oak Forest Hospital, 94 år och 2 månader gammal. Tio dagar senare fick hon sin sista vila på den vackra kyrkogården Mount Hope i Worth, söder om Chicago.

b2ap3_thumbnail_lucille.jpg

Lucille och styvsonen Franklin John Hardin II (1911-1982)

Tack vare ovärderlig hjälp från kunniga släktforskare, envist sökande och en gnutta tur lyckades jag till slut följa Lucille genom livet, från vaggan till graven. En del frågetecken återstår, men det härliga med släktforskning är ju som bekant att det aldrig tar slut. Man tar steg för steg, pusselbit efter pusselbit faller på plats, men man blir nog aldrig riktigt klar. Sökandet efter Lucille pågår i varje fall fortfarande, och jag vill så gärna lära känna henne - min morfars moster som lämnade lugnet på norska landsbygden för att söka lyckan i det stora landet i väst. Kanske får jag en möjlighet att lära känna henne bättre under nästa år. Nyligen fick jag nämligen ett mail från en norsk kvinna som visade sig vara min morfars syssling. Hon avslöjade att hennes äldre syster besökte Lucille i Chicago på 1950-talet, och hade en del att berätta. Som jag skrev i en kommentar till sommarens blogg, och som så ofta när man släktforskar - fortsättning följer!

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpg

I dagarna är det trehundrafem år sedan det ödesdigra slaget vid Poltava 1709, en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia (slaget utkämpades enligt den julianska kalendern den 27 juni, men eftersom Sverige hade en egen kalender 1700-1712 är det den 28 juni som gäller i svensk historieskrivning). Svenska källor nämner att omkring 6900 svenskar dödades, sårades eller försvann i samband med slaget, medan cirka 2800 tillfångatogs och hamnade i rysk fångenskap, de flesta i Sibirien. Jag lärde känna många av dessa krigsfångar när jag skrev min C-uppsats i historia, men en av dem har jag en särskild relation till - min farfars mormors morfars farfars far, korpralen Jacob Dahlman (1674-1744). Egentligen var det en ren slump att jag upptäckte hans deltagande i slaget. Han saknas nämligen helt i generalmönsterrullorna, och kyrkböckerna ger inga ledtrådar. Jag tyckte dock att det var lite märkligt att han plötsligt dök upp i Dalby socken i Skåne 1725, då han vid femtio års ålder gifte sig med den unga pigan Ingar Nilsdotter, och att jag dessförinnan inte kunde hitta några spår efter honom i källorna.

En dag klickade jag runt på internet, och hamnade till slut på Skånes Genealogiska Förbunds hemsida. Där fanns en hel del användbart för skånska släktforskare, och jag upptäckte snart en förteckning över »Hemkomna ur ryska fångenskapen efter freden i Nystad år 1721». Jag förväntade mig inte att hitta något av intresse, men av ren nyfikenhet läste jag namnen på de hemkomna. Plötsligt fick jag syn på namnet Jacob Dahlman, och pusselbitarna föll snabbt på plats. Nu förstod jag varför han inte syntes till i de svenska källorna före 1725 - han hade suttit i rysk fångenskap! I förteckningen framgick att Jacob föddes i Skåne, att han var korpral vid Sallerups kompani under Södra skånska kavalleriregementet samt fyrtioåtta år gammal vid hemkomsten till Sverige 1722. Han hade då tjänstgjort vid regementet i tjugofem år, och det anmärktes att han »Will gå till Regementet». Han hade alltså marscherat vid Karl XII:s sida i tolv år, överlevt slaget vid Poltava samt spenderat tretton år i rysk fångenskap - och det första han ville göra var att återgå till krigstjänsten? Jag ville genast veta mer om honom, så jag skyndade mig till Krigsarkivet.

Eftersom Södra skånska kavalleriregementets rullor inte är bevarade före 1710 började jag mitt sökande i Arméns rullor 1620-1723, och där fick jag veta att regementet mönstrades vid två tillfällen under Jacobs tjänstetid. Första gången var i samband med embarkeringen i Karlshamn 1701 16/11, då han var ryttare för Arendala i Torna härad under ryttmästare Johan Orrfelts kompani. 1705 års rulla berättade att regementet blivit »Munstrat af Hans Kongl. Maij:t wijdh Grien uthj Högh Pohln d: 11/21 Junij Anno 1705» - det var alltså Karl XII som personligen mönstrade regementet, och jag började genast fundera. Vad tänkte egentligen den unge skånske korpralen när han stod där inför Sveriges konung, någonstans i Polen? Antagligen skämdes han lite, eftersom han inte hade någon häst - under ryttmästaren Anders Koskulls kompani framgår det nämligen att korpral Dahlman var »hestlöß». Man kan ju ana vad krigarkonungen Karl XII tyckte om detta...

Litteraturen bekräftar att regementet lämnade Sverige i november 1701, då det överfördes till Pernau i Estland för att anslutas till kungens armé. Överfarten skedde med femtiotre fartyg eskorterade av tre krigsskepp, och regementet medföljde sedan armén fram till slaget vid Poltava, då fyra skvadroner på sammanlagt 540 man deltog under ledning av överste Carl Gustaf Örnestedt. Det skulle ta alldeles för lång tid att närmare gå in på själva slaget, men en episod som ägde rum precis innan slaget förtjänar ett särskilt omnämnande. Carl Piper, kungens utrikesminister och chef för fältkansliet, hade lagt sig för att sova i närheten av den sårade Karl XII:s bår under några träd. Efter ett par timmar blev han väckt av kanslirådet Olof Hermelin, som meddelade att fienden bara var på några muskötskotts avstånd. Piper satte sig genast till häst, men runt honom var det trängsel. Han stötte samman med fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, och frågade »var är kungen?». Rehnskiöld svarade kort »alles ist verloren» (»allt är förlorat»), och nederlaget var ett faktum. Efter slaget kapitulerade Södra skånska kavalleriregementets återstående 373 man vid Perevolotjna den 1 juli och gick omedelbart i rysk fångenskap. De flesta av dem hamnade i den sibiriska staden Tobolsk, ca. 50 mil öster om Moskva, men korpral Dahlman tillhörde inte denna skara. I boken Kungl. skånska dragonregementets historia av Carl Gustaf von Platen (1945) kan man nämligen läsa att han istället hamnade i järngruvorna i Alapayevsk, tillsammans med kvartermästaren Björkman och elva av regementets meniga. Där arbetade han i tretton långa år, innan han kunde återvända till Sverige.

b2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpg

Jacobs pass, daterat Stockholm 1722 13/6 och förvarat på Krigsarkivet. Passet underskrevs av krigskollegiums dåvarande medlemmar, presidenten Carl Gustaf Dücker (1663-1732), generalfälttygmästaren Hugo Hamilton (1655-1724) samt krigsråden Gustaf Palmfelt (1680-1744) och Nils Reuterholm (1676-1756). Porträttet föreställer Hugo Hamilton, och finns på Barsebäcks slott i Skåne (foto: undertecknad).

Efter freden i Nystad i augusti 1721 började stora skaror av frigivna krigsfångar bege sig mot Sverige. Färden gick via Moskva och vidare mot S:t Petersburg för avfärd mot Stockholm. Många av dem, däribland Jacob, anlände till huvudstaden i juni 1722 där han fick sitt respass undertecknat av herrarna i krigskollegium: »Såsom Corporalen Jacob Dalman af Södra Skånska Regemente til häst och Frosta härads Compagnie hwilken utur Ryska fångenskapet nu är hemkommen / åstundar komma til sin förra beställning igen; Altså har han sig hos sin Öfwerste at anmäla. Och meddelas honom detta til bewis om des rätta resa. Stockholm den 13 Junij 1722. På Krigs Collegii wägnar». Till regementet återkom sammanlagt tjugotre officerare, sexton underofficerare, en präst, en auditör och ett fyrtiotal ryttare. De var alla medelålders män, och många var svårt sårade. De flesta fick avsked med pension eftersom de inte visste något annat hantverk än kriget, och nu var tvungna att ta det arbete som fanns. 

Jacob ville genast återgå till sin tjänst vid regementet, men de som tillfångatagits 1709 hade ersatts redan året därpå. Antagligen var det därför som Jacob erhöll avsked från sin tjänst vid regementet 1724 och anmäldes till underhåll av Krigsmanshuset, där han fick en årlig pension på 11 daler 8 och öre silvermynt. Det noteras även i Krigsarkivets handlingar att Jacob »anmäles til at niuta underhåld af Krigsmanshuset! emedan han tienat 27 åhr, sutet i ett swårt fångenskap, och är nu mÿcket bräckelig Altså warder honom här med underhåld bewiljat». Underhållet skulle utbetalas som kompensation för fem tunnor spannmål, och kyrkoherden i Dalby anmodades att årligen inlämna en attest till Krigsmanshuset, för att bevisa att Jacob »lefwer och sina Salighets medel brukar». Beslutet om pension undertecknades 1725 av president Dücker tillsammans med de övriga herrarna i krigskollegium i Stockholm. Det var giltigt så länge Jacob var i livet, och årligen utbetalades mycket riktigt 11 daler och 8 öre silvermynt i pension, enligt en förteckning bland Krigsmanshuskontorets handlingar. Den gamle korpralen drog sitt sista andetag i december 1744, och den kortfattade notisen i Dalby kyrkobok avslöjar på intet sätt att det var en karolinsk krigare som lades i jorden: »Decembr. d 12. Begrofs förafskjedade Corporalen Jacob Andersson Dahlman, 70 åhr gl:». Hans änka bekräftade med sin namnteckning 1745 15/3 att »Pro anno 1744 har undertecknad åthniutit min sahl. mans Corporal Jacob Dahlmans underhåld af Krigsmanshuusmedl. wid Södra Skånska Regementet til häst sedan Bewillningen är i acht tagen», och hon erhöll summan 11 daler och 8 öre silvermynt utöver begravningshjälpen på 5 daler och 20 öre silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPG

Kyrkoherden i Dalby, Johan Hedenskog, intygade 1745 »At Corporalen Jacob Dahlman efter en Gudelig och Christelig beredelse har saligen i Herranom aflidet d: 3. Decemb:ris sidstledne åhr». Attesten, som förvaras bland Krigsmanshuskontorets handlingar, är särskilt intressant eftersom den avslöjar dödsdatumet, 3 december. I Dalby kyrkobok omnämns bara begravningsdatumet, 12 december.

I dagarna är det alltså trehundrafem år sedan min farfars mormors morfars farfars far tillfångatogs av den ryska armén. Han genomled kyla och hunger, hopp och förtvivlan, han fick uppleva sin konungs död och han såg sina kamrater lämna jordelivet, en efter en. Till slut kunde han återvända till sin hembygd, där han bildade familj och blev far till två begåvade, ordentliga söner och stamfar för ett stort antal ättlingar, både i Sverige och utomlands. Idag tänker jag på honom, och kan inte låta bli att fundera över hur hans dagliga kamp under de tretton långa åren vid järngruvorna i Alapayevsk är en av anledningarna till att jag sitter här idag, och kan berätta hans historia.

Betyg, anställningsavtal, skolkort där man bara minns namnen på en handfull klasskamrater, brev, gamla skolarbeten - ja, listan på de handlingar vi nog alla har i våra gömmor kan göras lång.

Ska jag spara allt? Hur rensar jag? Hur ska jag förvara olika handlingar? Dessa frågor är relevanta att ställa sig, för sannolikt orkar våra efterlevande inte sortera dussintals pärmar eller kartonger med hopsamlat material vars relevans endast är klar för forskaren.

b2ap3_thumbnail_DokumentB.jpg

Just nu håller jag på och rustar upp min klädkammare, vars ytskikt efter 50 år behöver snyggas till en aning. Därmed måste jag röja ut allt som tidigare gömde sig därinne och försöker då gå igenom alla pärmar och papper. Är verkligen någon annan intresserad av att läsa de uppsatser jag skrev på högstadiet? Eller min resedagbok från en skolresa för 25 år sedan? Ska jag verkligen behålla de hotfulla breven rörande en förtalshärva mina morföräldrar var inblandade i för över 50 år sedan (när jag åter hittade breven väcktes släktforskargenen till liv: jag kollade upp den person förtalet gällde och insåg att det inte var många kliv i släktträdet till henne då hon var min farbrors svärfars svågers brorsdotter).

Och hur ska man förvara släktpapprena? Min moster hittade diverse spännande handlingar när hon efter ett antal år gick igenom några kartonger från sitt föräldrahem. Bland annat återfann hon sin pappas skolbetyg från 1920- och 30-talen. De var dock i ett bedrövligt skick. Efter ett yrkesliv i skolans värld var hon van att laminera dokument för att bevara dem, så hon frågade om hon skulle plastlaminera betygen. Hon kunde nog höra mitt skri av fasa även utan telefon...

Grundregeln är, så vitt jag förstått, att förvara handlingarna mörkt (en klädkammare är idealiskt), helst i syrafria kartonger och väldigt långt ifrån plastfickor och metallgem.

b2ap3_thumbnail_DokumentA.jpg

Vad gäller "mina" släktdokument så gallrar jag inget det här gången. Förhoppningsvis hinner jag göra en eventuell utrensning innan jag lämnar det jordiska.