Här om veckan kom brevet om att förhandsbeställa årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Det lovar gott – många intressanta ämnen. Jag utgår från att dessa åtta texter är de åtta som nu är klara för medverkan och att fler kommer att finnas med när boken väl kommer ut. Och förhoppningsvis är de återstående författarna kvinnor.

Ola. Johannes. Ulf. Lars-Olov. Erik. Olof. Claes. Michael. Åtta kunniga och kompetenta släktforskare, arkivarier och historiker som alla kommer att ge oss ny kunskap. Jag ser verkligen fram emot att ta del av det de delar med sig av.

Men varför finns det ingen Maria, Kristina, Ulla-Karin, Anna, Maj-Britt eller Åsa bland de medverkande författarna? Eller något annat kvinnonamn?

Naturligtvis har det ingen betydelse i sak om det är en man eller en kvinna som skriver, det är ju innehållet som är viktigt. Det är väl så det gått till när kvinnorna blivit märkligt förbisedda i historieböckerna i alla tider. Man försvarar sig med att könet är oviktigt, det är vad människor gjort eller inte gjort som är det viktiga. Ändå visar det sig att det finns massor av kvinnor som bidragit till samhällsutvecklingen och spelat en stor roll i historien, fast de inte nämnts just för att de var kvinnor. Vi har inte räknats.

Kvinnor i min släkt.

Vi utgör ju bara hälften av mänskligheten. Så varför inte hälften av årsboksförfattarna? Beror det på att släktforskande kvinnor inte tror sig om att bli publicerade utan bortvalda i jämförelse med bidrag från män? Kanske det. Är det så, då är min uppmaning att skriva. Skriv! Berätta om det du kan så bra och som andra kan dra nytta av! Det är så lätt att tänka "inte ska väl jag...". Strunta i det!

Under mina tre år som årsboksredaktör har jag erfarit att det inte alls är svårt att hitta kvinnor som skriver intressanta artiklar för släktforskare. När jag tog över redaktörskapet 2013 var bland det första jag märkte att tidigare årsböcker hade en påtaglig brist på kvinnor bland författarna. Men när jag började leta skribenter bland släktforskare, arkivarier och historiker fick jag kontakt med en hel del och ännu fler till nästa och nästnästa bok. Jämvikten återställdes. Förra året var antalet kvinnor 10 av 17 författare. Så brist på kvinnor som vill skriva är det inte, om en letar.

Vi gråter inte, vi forskar och skriver.

Men skriv själv då, om det är så viktigt, kanske du tycker. Ja, det gjorde jag också, i förra årets årsbok om fängelsearkiven. Vad jag fått veta har den artikeln lästs med intresse av flera släktforskare.

Mitt intryck är att mer än hälften av släktforskarna i Sverige är kvinnor. Minst hälften och kanske till och med lite fler. Den slutsatsen drar jag om jag ser på vilka jag stöter på under möten, diskussioner på nätet, kurser och i tidskrifter. Vi finns alltså. Och inte tror jag att det är annorlunda bland de professionella, bland historiker och arkivarier.

Nej, vi ska inte låta "gubbsen" ta över arenan, det blir ingen glad av. Forska och skriv! Det finns plats för både kvinnor och män. Vi ska inte låta oss särbehandlas och undanskuffas, alla är lika viktiga.

(Mitt inlägg i samma ämne 2014)

Kvinnor har alltid arbetat, tro inget annat. Inte bara som pigor och bondhustrur utan på alla möjliga andra sätt. Men i arkiven syns det sällan, oftast inte alls.

Någon gång kring sekelskiftet 1900 togs den här bilden på de anställda vid tändsticksfabriken i Västervik. Som ni ser arbetade en hel del kvinnor där. Förmodligen var de allihop kyrkbokförda som döttrar och hustrur. Bilden finns på väggen bakom kassan på Västerviks museum.

På tisdag är det internationella kvinnodagen, kanske till skillnad mot alla andra dagar på året som verkar vara mansdagar. Speciella dagar brukar ju hållas för att lyfta fram minoriteter i samhället, men kvinnor har inte varit i minoritet, tvärtom. För ett år sedan meddelade SCB att vi för första gången sedan 1749 har fler män än kvinnor i Sverige. Så varför vi har en kvinnodag i stället för en mansdag har naturligtvis andra orsaker, som bekant.

Kvinnors arbete är mer eller mindre osynligt i arkiven. Kvinnor och barn räknades bara, och bokfördes i kyrkböckerna, i förhållande till mannen, husbonden. Först en bit in på 1900-talet, när även gifta kvinnor blivit myndiga 1921, finns deras yrken i församlingsböckerna. Då hittar jag både tändsticksarbeterska, bodbiträde och affärsbiträde, sömmerska, telefonist, kappsömmerska (hon hette Johanna Lovisa Lindell och var verksam i Västervik på 1910- och 1920-talet), kafébiträde, städerska med mera i Västerviks församlingsbok.

På bruksmuseet i Åtvidaberg finns en utmärkt fast utställning om arbetet på orten under historisk tid. Här tas kvinnornas arbete upp. Ett par hundra kvinnor och barn arbetade under sommarhalvåret med skrädning av malmen, vilket innebär att de sorterade den brytna malmen i sådant som var rikt nog för att vidareförädlas och sådant som var för dåligt. Ett hårt manuellt arbete i anslutning till gruvan och som jag knappast hade föreställt mig att kvinnor sysslade med i större skala. En av dessa skrädningsarbetare var Maria Helena Frängqvist vid Bersbo gruvor. Läs om henne, hon är värd att minnas.

Illustration från bruksmuseet i Åtvidaberg som visar kvinnors och barns arbete med skrädning.

Bild från den fasta utställningen på bruksmuseet i Åtvidaberg.

På Uppsala universitet finns en grupp forskare som arbetar för att få fram mer information om kvinnors arbete tidigare under historien. Man hämtar information från till exempel domböcker där människors arbetsuppgifter beskrivs och lägger in det i en databas. Den är sökbar på nätet och finns här. Den omfattar uppgifter från 1550 till sekelskiftet 1800. Databasen heter Gender and work. I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok kan du läsa mer om detta.

Ämnet kvinnors arbete kommer jag att återkomma till, var så säker. Till exempel till de kvinnor vars yrken faktiskt syns i arkiven. En av dem är spinnerskan Johanna Sundman som var verksam i Västervik under tidigt 1800-tal där hon står med sin yrkestitel i mantalslängden 1819. Hon är då 30 år och sjuklig. Hon sitter inte på något spinnhus utan ingår i klädvävaren Carl Lönnebergs hushåll. Kanske är hon den enda kvinnan i den här längden som står med eget yrke och inte bara som piga, hustru, änka eller dotter.

Nu när midsommar har passerat är det förstås hög tid att planera ett besök på årets Släktforskardagar på Rosvalla i Nyköping sista helgen i augusti. Boka hotellrum och beställ biljetter till fredagens kvällsbuffé och/eller lördagens bankett samt planera vilka föreläsningar du vill se. Flera föreläsare släpper böcker i samband med föredragen. 

I förra veckan fick jag en tidig födelsedagspresent. Den stora fördelen med att vara ett midsommarbarn är nämligen inte den lummiga grönskan, avsaknad av jultomtar eller att mastig gräddtårta kan bytas mot färska jordgubbar, utan att Släktforskarnas årsbok kommer lagom till födelsedagen. Årsboken står sig dock långt efter utgivningsdagen, så jag har gått igenom årsböckerna för vart femte år (1990, 1995, 2000, 2005, 2010 och 2015) för att visa ett axplock av alla läsvärda matnyttigheter vi kunnat avnjuta genom åren. Årsböckerna ifråga innehåller sammanlagt 85 artiklar och jag kommer att fokusera på några enstaka i varje årgång.
b2ap3_thumbnail_rsbckerB.jpg
1990 hade årsböckerna ännu teman och separata titlar. Det här året hette årsboken Inte bara kyrkböcker. Alternativa källor i släktforskningen. Den är alltså ganska fokuserad på arkiv och arkivhandlingar av skilda slag, ett alltid lika aktuellt ämne för oss släktforskarnördar.
Lars Ericson, numera med efternamnet Wolke, skriver i När rullorna tiger. De militära räkenskaperna och släktforskaren om hur räkenskaperna stundtals är nog så goda ersättningskällor för förlorade generalmönsterrullor, och ger exempel på hur nitiska t ex skeppsräkenskaperna var i flottan, där det noga anges vilka ransoner varje man fick av pengar, mat, brännvin, tobak och vin. Han nämner också att svenska örlogsfartyg seglade till Medelhavet under 1700- och 1800-talet och att det då hände att besättningarna kidnappades av sjörövare.  Den som är nyfiken på att få veta mer om handeln i Medelhavet och svenska slavar, bör komma på årets Släktforskardagar i Nyköping där Joachim Östlund håller föredraget Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650- 1770.
För att återgå till 1990 års årsbok, innehåller Louise Lönnroths Barnhusbarn i arkiven en historik över barnhusen. Hon berättar om Stora barnhuset i Stockholm som sedan blev Allmänna barnhuset, men även om barnhusen i andra svenska städer och var man bör söka efter arkivhandlingar. Elisabeth Thorsell ger i Fader okänd - vad gör jag? tips om sökvägar och vidare läsning kring detta eviga gissel för oss nyfikna släktforskare.

Släktforskarnas årsbok 1995 innehåller bland annat artiklar kring Framtiden, som huvudsakligen handlar om datorns roll i släktforskningen, samt om Ångermanland. Båda nog så intressanta men inget jag själv läser om särskilt ofta. Eftersom jag är en obotlig namnnörd så fördjupar jag mig gärna i Håkan Skogsjös Så stavar du namnen. Sveriges släktforskarförbunds namnlista. En uppdaterad version av densamma finns i Faktabanken.

I Släktforskarnas årsbok 2000 redogör Berit Fjellman för Fattigvård i Torrskog åren 1763- 1920. Vilka bestämmelser gällde? Hon berättar om en slitsam vardag i gränstrakterna med en socken indelad i fattigrotar och med rotehjon, om hemortsrätt och fördelning av fattigmedel, hur de fattiga var klädda, vilken hjälp fattiga barn fick, antingen de var föräldra- eller faderlösa, barn till Amerikafarare eller auktionerades ut i barnauktioner. Och vad var en ståtarekung? Lars Ericson (Wolke) skrev i den här årsboken Bland beväringsrullor och inskrivningslängder, om beväringen som inrättades 1811/12 och efter Indelningsverket avskaffande 1901 omvandlades till värnplikt. Han berättar om värnpliktens historia och om stamrullor med flera intressanta källor, vilka finns både på landsarkiven och på Krigsarkivet. Jag tänker inte berätta några närmare detaljer från Sven Wallerstedts artikel Friherrinnan & inspektorn. Om Amanda Palbitzki och Erik Giers. En sörmländsk kärlekssaga. Det är herrgårdsromantik vid Öljarens strand, flickan av börd och den unge mannen av folket, ung olycklig kärlek där Amanda blir inlåst av sin bördsstolta mor och ivägskickad innan frukten av förbindelsen ser dagens ljus, det är landsflykt och arvstvister men framför allt kärlek. Jo, jag har nog möjligtvis läst en och annan kärleksroman genom åren men verkligheten slår alltid dikten!

b2ap3_thumbnail_Senast-verfrda3.jpg

I Släktforskarnas årsbok 2005 berättar Alan Dufberg i Ett skånskt nattmanspar på 1700-talet om nattmän och vilka uppgifter dessa föraktade personer utförde. Som namnnörd och sörmlandstok avnjuter jag emellanåt Per Erikssons, Torsten Berglunds och Sven Wallerstedts En ryttarhustrus medeltida rötter. Ryttarhustrun bodde i Bettna och hette Margareta Tuvesdotter, ett patronymikon som är ytterst ovanligt på dessa breddgrader. Kunde detta vara en ledtråd i jakten på hennes ursprung? Visserligen avslöjar rubriken hur jakten gick men det är ändå en spännande läsning att följa de olika ledtrådar som nystas upp efter en inledande fråga på Anbytarforum.

I Släktforskarnas årsbok 2010 beskriver Christina Backman hur en byrå leder till möbelhistoria, en djuplodande släktutredning och bekantskapen med ebenisten Tunnander. Magnus Bäckmark berättar om porträtt, ett alltid lika aktuellt och intressant ämne, medan Sven Wallerstedt, Peter Bernhardsson och Peter Eriksson i två artiklar belyser officeraren Didrik Falcks karriär och genealogiska nätverk.

Släktforskarnas årsbok 2015 innehåller hela 18 artiklar om allehanda spännande ämnen: Svenskt biografiskt lexikon, släktgårdar, skattelängder, kvinnliga torghandlare, Blåkullafärder och polisarkiv med mera. Men läs inte bara årets årsbok - botanisera även bland gångna års rika utbud!

Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

Nu efterlyser vi bidrag till Släktforskarnas årsbok 2015. Tiden går fort och det är redan dags att tänka på nästa utgivning.

Jag vet att ni är många släktforskare där ute som har mycket intressant att berätta från era erfarenheter som släktforskare. Det kan handla om hur du löst knepiga problem, gjort fynd i arkiven och lyckats komma vidare. Det kan handla om att du använt dig av mindre kända arkiv och kan berätta om vilken information du fått där. Kanske är du extra kunnig och erfaren inom ett visst ämnesområde.

Dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter!

Under min tid som släktforskare har jag sett hur gärna vi hjälper varandra, delar varandras förtjusning över arkivfynd och sprider vår kunskap. I Släktforskarnas årsbok kan du bidraga till detta och vara till hjälp för andra.

Artiklarna i årsboken får gärna vara spännande och roliga men ska också ge ny kunskap. Vi vill ha fler artiklar inriktade på metodik, hur man gör. Tro inte att alla kan det du kan. Nya släktforskare tillkommer hela tiden, släktforskarkurserna ute i föreningarna fylls ständigt på. På kurserna får man lära sig söka i kyrkböcker och hitta information i vissa databaser. Men allt det där andra, allt det som vi behöver få veta för att komma vidare när namn, årtal och platser är konstaterade. Det kan du berätta om.

För den som släktforskar växer oftast också intresset för historia, för hur våra släktingar levde, deras livsvillkor och förutsättningar. Detta är också intressant kunskap för släktforskare, sådant som hjälper oss att förstå den information vi får fram från arkiven.

Ett exempel: För några år sedan upptäckte jag ett par ganska tidiga skilsmässor under första halvan av 1800-talet. Jag blev överraskad, jag trodde inte att det förekom särskilt ofta. För att få veta mer skaffade jag då årsboken 2002 med Elisabeth Thorsells intressanta artikel om skilsmässor, som förklarade mycket för mig. Årsböckerna lever länge, flera årgångar finns fortfarande att köpa i Rötterbokhandeln.

Här finns mer information om att skriva för årsboken: http://www.genealogi.se/arsbok-pub
Läs detta innan du skickar in ditt bidrag!