Vad har elefanter med släktforskning att göra?

Det allra första året jag släktforskade, i början av 2000-talet, satt jag tålmodigt vid datorn medan bilderna på Genline sakta tickade fram genom den gamla kopparledningen från 30-talet. Jag försökte komplettera min gårdsgenealogi med nya data. Att gå igenom dödboken för Motala var ett veckolångt projekt, men man hann se mycket annat än det man egentligen letade efter.

En notis som jag haft mycket i tankarna ända sedan dess är lilla Anna Cajsas död den 23 september 1809. Hon var dotter till en gift dräng på vår granngård. Anna Cajsa kom att påverka min framtid, 200 år efter sin död.

En fri skrivning av prästens kommentar: ”Detta barnet hade ingen överläpp, utan lik elephants snabel istället, för det modern sett en elephant-målning i Skänninge då elephanten var där 1806”

Elefant? I Östergötland 1806?

Jo, det var sant. 11 augusti 1806 visades en elefant upp på Skänninge marknad och förorsakade ett upplopp som gått till historien. Den fransman som visade elefanten tog för mycket betalt, ansåg publiken. Borgmästaren Mikael Wejdling blev inträngd i rådhuset av den rasande massan. Landshövdingen fick skicka trupper för att kväsa de oregerliga drängarna. Elefanten nämns redan av Årstafrun, Märta Helena Reenstierna den 25 februari 1805 som ett ”förunderligt kreatur”.

Den lilla dödsnotisen över Anna Cajsa visar en historisk händelses genomslag i det vardagliga livet. Prästen, en av de få utbildade personerna i socknen, lägger skulden på modern, något man gjort i århundraden och fortfarande gör i många kulturer. En gravid kvinna som får se något obehagligt eller ovanligt kan skada sitt barn. Vilka skuldkänslor mamman måste haft. Frågorna hopar sig – vilket liv levde de, vilka föreställningar om världen hade de?

Under min relativt korta tid som släktforskare har forskningen förändrats radikalt. Vi kan nu läsa originalhandlingar på nätet, inte bara kyrkoarkvalierna utan bouppteckningar och andra handlingar också. Min pappas högar med mikrofilmer och långa resor till landsarkiven för att få fram en antavla har blivit, i de flesta fall, en enkel del av forskningen. De rackarns anorna tenderade ju att flytta i zick-zack över arkivgränserna, något som idag inte är samma problem. Nu är det möjligt att verkligen sätta kött på benen, att ägna tiden åt fördjupningar, det som jag anser vara det allra roligaste i släktforskningen. Och då hamnar vi förr eller senare på de fysiska arkiven, med sin speciella känsla. Nyfikenheten sträcker sig långt utanför den egna släkten. Som uppdragsforskare för Genealogiska föreningen (GF) hamnar jag ofta i samma nyfikenhet, långt utanför det egentliga uppdraget. Jag bara måste få veta mera om vissa personer och orsakerna till att deras liv blev som det blev, trots att det tar egen tid.

Jag ser idag många frågor på olika forum som också handlar om ”att få veta mera”, det gläder mig. Den stora popularitet som släktforskningen fått beror säkerligen på de spännande historierna, inte på torra antavlor, något som också förmedlats via media. Vi vill veta mera helt enkelt. Det är inte bara jag som gått vidare och börjat läsa historia för att stilla nyfikenheten. 

Och ja, jag har forskat på borgmästaren i Skänninge också, han som blev offer för de arga drängarna. Som någon skrev i en blogg här så hör allting ihop. Hans sentida släkting är förstearkivarie på Riksarkivet i Oslo och känd släktforskare.

Vill du läsa mer om elefanten i Skänninge?

Martin Gustavsson. Elefantupploppet i Skänninge, om händelserna på Olofsmässo första marknadsdag den 11 augusti 1806. Examensarbete, Lunds universitet, 2006

http://www.svd.se/kultur/understrecket/upplopp-en-uppvisning-i-folklig-makt_6293976.svd