U.P.A.

Ordet ”ansvar” har under den senaste veckan fått förnyad aktualitet. Politiker från båda blocken har oförtröttligen bankat varandra i huvudet med just detta ord, gärna under uppvisande av darrande pekfingrar, kränkta ansiktsuttryck och stämvibraton. Gemensamt för alla inblandade parter är inställningen, att det är de politiska motståndarna som skall visa ansvarskänsla genom att avgå eller inte avgå, kompromissa eller inte kompromissa. Det extra val som nu står för dörren kommer naturligtvis att föregås av en inspirerad valrörelse, där eget självförhärligande, respektive svartmålande av motståndare, når nya höjder och lågvattenmärken. 

Ansvar är egentligen en allvarlig fråga. Så allvarlig är den, att det är extremt ovanligt för en föreningsstyrelse att inte beviljas ansvarsfrihet vid årsmötet. Hur illa man än har skött sitt uppdrag. Det skall till grava oegentligheter för att något sådant ens skall komma på tal. Ändå borde yxan gå betydligt oftare, både på den offentliga och på den ideella arenan. Men det är ju som bekant ingen som vill hålla i skaftet ... 

Släktforskarvälden har på senare år, och med sorg i hjärtat, tvingats betrakta en rad suspekta beslut där det är uppenbart att ingen är redo att ta ansvar. Här några exempel:

UTFÖRSÄLJNINGEN AV VÅRA ARKIV 

Detta ämne har jag talat om tidigare, men det förtjänar att upprepas. Är ni medvetna om att svenska folket inte längre äger sina arkiv? Byggnaderna, alltså. Fastigheterna. Dessa specialdesignade fästningar där folkets minnen, våra arkivskatter, skall bevaras, vårdas och tillgängliggöras för evärdelig tid. Husen har byggts med skattemedel så det är alltså du och jag som har betalat. Tidigare förvaltades alla sådana här specialhus av staten, som så småningom bestämde sig för att överlåta ansvaret till två särskilda bolag; Statens Fastighetsverk och Vasakronan. Fastighetsverket skulle handha kulturminnesmärkta byggnader, Riksdagshus, Regeringsbyggnader, Kungliga Biblioteket, Nationalmuseum och en massa annat. Vasakronan skulle äga och förvalta mer normala hus, kontor och liknande. 

Det är en fullständig gåta hur man vid uppdelandet av fastigheter mellan de två bolagen kunde få för sig att våra arkiv i huvudsak skulle klassas som kontorsfastigheter. Men så skedde, och därmed tappade arkiven det skydd mot gniden fastighetsspekulation, som Fastighetsverkets byggnader åtnjuter. När väl Vasakronan satt klorna i Riksarkivet och Landsarkiven, dröjde det inte länge förrän man insåg att de också kunde försäljas och därmed generera klirrande mynt för spekulation i mycket hetare objekt. Sagt och gjort: Riksarkivet såldes till ett fastighetsbolag i England, och lär sedan dess ha bytt ägare flera gånger. Det ryktas att de glada gossarna på Vasakronan omedelbart använde pengarna från försäljningen till att köpa kontorsfastigheter i Kista. En kort tid senare sprack IT-bubblan, investeringen blev värdelös och svenska folket förlorade både Riksarkiv och pengar. På liknande sätt har det gått med flera av våra landsarkiv. 

Vem kan sägas vara ansvarig för denna skandal?

Ingen! Politikerna bolagiserar, och bolagen är endast ansvariga inför sig själva.

U.P.A.

SOCKENFRÅGAN 

Om det inte hade varit för den alerta och kämpande släkt- och hembygdsforskarrörelsen, hade vi till sist inte haft några socknar/församlingar längre. Finansdepartementet, som ”ägde” frågan, lät Skatteverket bit för bit montera ned den medeltida indelningen av vårt land för att så småningom hävda att det inte behövdes någon mellannivå mellan kommun och fastighet. Inga argument bet och inte ens när det positiva beslutet kom verkade Skatteverket vilja rätta in sig i ledet. Allt medan Kulturdepartementet teg. 

Nåväl, denna fråga tycks nu äntligen få ett lyckligt slut. Man skulle bara önska att beslutsfattarna också kunde låta sig bevekas att vrida tillbaka indelningsklockan 9 år, från 2000 då kyrkan skildes från staten, till 1991, då Skatteverket tog över folkbokföringen från kyrkan. Det borde vara denna tidpunkt, som bäst lämpar sig för en frysning av sockengränserna (distriktsgränserna) eftersom Svenska Kyrkans sammanläggningshysteri då ännu inte tagit fart. 

I denna fråga var det mycket tydligt hur politikerna passade och hela tiden försökte pressa ned ärendet till lägre, mer ofarliga nivåer. 

U.P.A.

DEN SKAKIGA FOLKBOKFÖRINGEN

Det här är givetvis en ödesfråga för alla framtida släktforskare och historiker. Efter 1991, då Skatteverket tog över, finns den svenska folkbokföringen endast digitalt bevarad. Inga pappersutskrifter, inga digitala kopior hos Riksarkivet, inga möjligheter att återskapa 23 års personuppgifter om katastrofen skulle vara framme. Det verkar inte hjälpa hur högt vi skriker, Skatteverket låter sig inte påverkas i sin maktfullkomlighet och i sin devota hyllning av den moderna teknikens ofelbarhet. Politikerna har, som så ofta, ingen aning om vad det handlar, utan låter alla beslut fattas av tjänstemän, vilket gör att de knappast kan överklagas. 

Dessutom har den moderna folkbokföringen stora brister, vilket gör att framtida generationer helt enkelt inte kommer att kunna få fram önskad information. VAR föddes man rent fysiskt, är en sådan fråga? Vilket sjukhus i vilken stad? Den informationen förs aldrig in i mega-databasen och avierna där sådant framgår gallras, utan att först ha skannats in. VAR gifter man sig? Vilken kyrka, vilken ort? Den detaljen matas heller inte in – den är ointressant för Skatteverket och några avier bevaras inte heller här. VAR dör man? Återigen är det bara adressen där man varit bosatt som räknas. Sjukhuset eller orten i övrigt finns ej med i folkbokföringen, inte ens om man avlidit under en semesterresa i fjärran land. När två kvinnor gifter sig med varandra och får barn, antecknas båda som mödrar, men det framgår inte av folkbokföringen vem som faktiskt har haft dem i magen och fött dem till världen. Och papporna till sådana barn finns sällan registrerade, särskilt inte när de är tillkomna med assistans av fertilitetskliniker i Danmark.

Skatteverket ser folkbokföringen enbart som ett verktyg för myndighetsutövning och beskattning. Eventuella andra detaljer saknar värde. Och kulturdepartementet, som borde reagera starkt, tiger som vanligt. 

U.P.A.

Denna förkortning brukar utläsas som: ”Utan personligt ansvar” men för oss släktforskare, i för oss viktiga frågor, kanske tolkningen hellre borde vara:

UTAN POLITISKT ANSVAR