Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av den i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 534
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

Sanna skrönor

I släktforskningen kan det vara svårt att urskilja skillnaden mellan en skröna och en sann berättelse om släktens ursprung. Det finns i de flesta familjer en eller par historier som berättats under generationer. Innan sådana förs in i antavlan bör man förstås försöka utröna den eventuella sanning som ligger bakom historien, eller vara väldigt tydlig med att det rör sig om en muntligt traderad berättelse av oklart ursprung.

Här om dagen pratade jag med en bekant vars släkt jag forskar lite i. Han nämnde då att det berättats i släkten att de skulle ha vallonskt påbrå. Ofta har ju en dylik släkttradition uppstått på grund av mörkhåriga förfäder eller rötter i bruksmiljö. Jag är långt ifrån färdig med forskningen men redan dagen efter vårt samtal hittade jag de som nog "blivit" valloner. De var invandrade smeder, men var inte valloner utan tyskar. Under de tre sekler som passerat sedan min bekants anmoder gifte sig med en sörmländsk bonde har det sedan troligtvis berättats om hennes utländska härkomst och så småningom har traditionen blivit att hennes släkt var valloner.

b2ap3_thumbnail_Vitsippor-i-BrandkrrC-140509.jpg

När jag i 12-årsåldern på allvar började samla in uppgifter om mina släktingar, berättade min  mormor att en av hennes förfäder hade ägt en större gård och sedan spelat bort den på kortspel. Jag utgick från att historien om den kortspelande förfadern var fiktiv. Efter några års forskande dök jag så in i domböckermas fascinerande värld.

I Oppunda häradsrätt domböcker kunde jag följa hur bröderna Anders Nilsson (1687 ca- 1735) och Nils Nilsson (1700- 1786) i Ingelstorp, Sköldinge, köpte systerlotter av gården av sina fastrar och kusiner under en lång följd av år. Så dog Anders Nilsson, varpå hans hemmansdel under en övergångsperiod brukades av systern Karin Nilsdotter och hennes make Jöns Persson. Anders' äldste son, Erik Andersson. skulle dock överta faderns andel. Han hade fem yngre syskon att försörja under lång tid framöver - minstingen Karl var bara två år gammal när fadern dog - men Erik ville förstås gifta sig och bilda familj. Det skulle då bo tre familjer på gården. 14 maj 1737 kom farbror och brorson till tinget: 

"...all den stund Nils Nilsson och Erik Andersson äro jämskylda och lika del ägande, och jorden dem emellan icke kan delas, efter den intet tål mer än en åbo, ty resolverades att Nils Nilsson och Erik Andersson böra lotta, och vem som lotten påfaller att hemmanet Ingelstorp besitta. ...

Efter avlagd resolution lottades och föll lotten på Erik Andersson att giva och på Nils Nilsson att taga lösen för Ingelstorp" (renoverad dombok, Södermanlands län, 76. Oppunda häradsrätt § 42). 

Att min mm ff mm ff Nils Nilsson förlorade sin fädernegård berodde alltså inte på frivolt kortspel utan på han drog nitlotten i den nödtvungna lottningen med sin brorson. Men släktskrönan innehöll ändå ett litet korn av sanning!

Kommentarer