Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av den i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 551
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

Livet efter Sfd 2014 ... vad gör vi då?

 

För många av oss i Värmlands Släktforskarförening har det mesta – åtminstone enligt våra närmaste - av vår tid gått åt till förberedelser inför årets släktforskardagar under ganska lång tid. Vad ska vi göra sedan med all tid som måste bli över?

Jag vet vad jag ska göra! Jag ska börja släktforska! Ja, jag har ju forskat några år – sedan 2006 närmare bestämt – inte alls länge med tanke på vad man hör om många andra. Så det återstår alltså massor. Och det har inte blivit mycket tid över för egen forskning det senaste året det är då säkert.

Det som i första hand intresserar mig det är att försöka få veta mera om människorna, som är mina anfäder, hur levde de, var levde de osv. Det viktigaste för mig är alltså inte att komma hur långt som helst tillbaka i tiden. Visst det kan ju vara spännande att se hur långt det går att komma utan adel eller kungligheter i familjen. För det har jag inte hittat hittills i alla fall. Men mycket annat, som jag tycker är spännande. Och forskningen har fört mig ut i landet och även utomlands.

Eftersom pappas farmor kom från Finland, något som inte ens pappa visste, förrän jag kunde berätta det för honom, så har jag ju förstås besökt Finland. Första gången var 2009, det år då vi firade, nej högtidlighöll, minnet av att vi förlorade Finland. Det är ju inget att fira precis. Men för min del betydde det mycket att komma dit just då och inse att det här kriget som pågick 200 år tidigare, det har påverkat min släkt mycket. Man råkade nämligen bo precis i den trakt, där det våldsammaste och mest blodiga slaget stod i Finland. Slaget stod den 14 september 1808 i Oravais. En del dog förstås i själva kriget, det fanns en del soldater i släkten. Andra dog av umbäranden som följde med kriget. Här kan man besöka Furirbostället och Fänrik Ståls center. Det gjorde jag och fick veta mycket om hur det var att leva här då och hur det påverkade människorna.

I slutet av 1800-talet fick tydligen min farfarsmormor och farfarsmorfar nog. Man hade då förlorat fem barn. Man beslutade sig för att ta sig över till Sverige, över havet mitt i vintern med två små barn – de två som fortfarande levde! Och man hade följe av andra. Då kan ni tänka er att man är desperat. Jag visste knappt om jag skulle tro det, men jag har fått det bekräftat. Så var det – man gick över isen! Men blev det bättre – ja inte vet jag.  Man tog sig så småningom vidare till Åland och då var pappas farmor bara fyra-fem år. Hon kom troligen inte ihåg något från Finland efter att ha vistats en tid i Sverige och fått en liten syster och därför har vi alltid trott att hon kom från Åland. Det sa t o m hennes äldste son, min farfar.

Jag har inte forskat så mycket själv i Finland, men har kontakt med en släktforskarförening, där det finns eldsjälar må ni tro. Jag har fått vänner, speciellt en kvinna, som var en av de första jag träffade i Vörå, som platsen heter. Hon visade mig den gamla kyrkan, den äldsta träkyrkan i Finland, som fortfarande är i bruk (se bilden). Och när jag stod där då trillade tårar nerför mina kinder. Tänk, här hade mina anfäder varit före mig, upplevt både glädje och sorg troligen. En mycket märklig känsla.

På kyrkogården i Vörå finns massor av gamla järnkors, precis som på kyrkogården i värmländska Ekshärad. Den kyrkogården är känd just för detta. Dit ska jag nog bege mig, eftersom jag numera vet att farfars far kom därifrån och släkten tillbaka i många, många generationer. Denne farfars far han flyttade till Hälsingland och gifte sig där med den lilla tösen från Finland.

Ja, sannerligen man får uppleva mycket när man släktforskar! Och det finns hur mycket som helst kvar! Man blir aldrig färdig! Som DIS Norge brukar säga: Löser du ett problem får du två nya.

Men först ska vi genomföra årets släktforskardagar, som vi hoppas ska bli välbesökta. Titta in på hemsidan www.sfd2014.se och på Facebook och följ med i allt som händer!

 

Kommentarer