Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 896
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

»Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord»

Idag är det som bekant Sveriges nationaldag, denna vackert blågula dag. Men vad innebär egentligen nationaldag? Svenska Akademiens Ordbok förklarar att det är en »nationell högtidsdag som firas till minne av någon för hela nationen betydelsefull händelse eller för att ge uttryck åt fosterlandskänslan». Hur ger man egentligen uttryck åt fosterlandskänslan? Och vad betyder nation? Även här har SAOB svaret - det är »folk [...] i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur och dylikt, dels på bosättning i samma land, gemensamhet i styrelse och dylikt; i synnerhet numera ofta med tanke på att de olika individerna inom folket mera allmänt ha känsla av samhörighet». Nation är alltså ett ganska vitt begrepp, men hur såg det ut förr i tiden? Kunde våra förfäder känna denna samhörighet i en tid då krig och erövringar snabbt kunde rita om kartan?

b2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.png

Genom historien hittar man otaliga exempel på dessa snabba kast, och vi släktforskare vet att begreppen härstamning och nation kan vara ganska komplicerade. Till exempel låg ju Finland först under Sverige och hamnade sedan under Ryssland - kände sig då finnarna mer svenska än ryska, eller kände de sig främst finska? Och det var ju inte förrän under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige, samtidigt som det numera danska Bornholm under en kort period styrdes från Sverige. Det numera norska Trondheim erövrades från danskarna av Sverige, för att sedan åter bli underställt Danmark, därefter en del av unionen med Sverige och slutligen en del av konungariket Norge. Hinner ett område egentligen få en känsla av samhörighet när det skiftar så snabbt? Eller handlade denna samhörighet mer om just språk, kultur och gemensamhet i härstamning, snarare än vilken kung som regerade just då? Jag tänker ofta på mina förfäder som levde i Skåne när landskapet blev svenskt 1658 - de män och kvinnor som föddes som danskar men dog som svenskar, trots att de kanske aldrig tagit ett steg utanför socknen där de föddes. Hur reagerar man på en sådan plötsligt övergång, hur hanterar man att över en natt tvingas bli svensk när man alltid har varit dansk? Och hur tänkte man i svenska Pommern, ett område som var svenskt 1648-1815, innan det byttes bort till Danmark och snabbt övergick till Preussen? De måste ju känt sig väldigt svenska efter hundrasextiosju år av svenskt styre, eller handlade det just om styre, inget annat?

Jag är själv svensk-norsk, och har haft norskt medborgarskap längre än jag haft svenskt. Eftersom jag under en kort period i barndomen bodde i Norge har jag dessutom både norskt och svenskt personnummer, och anges i svenska folkbokföringen vara »invandrad». Jag är född i Sverige och har bott här i (nästan) hela mitt liv, men eftersom min ena förälder är född utomlands klassas jag som andra generationens invandrare. Innebär detta att jag är mindre svensk? När jag är i Sverige känner jag mig väldigt svensk, men även lite norsk. När jag befinner mig i Norge brukar jag också känna mig mer svensk än norsk, eftersom jag ju faktiskt pratar svenska bland norrmännen. Å andra sidan kan jag även känna mig mer norsk än svensk, eftersom jag känner en särskild samhörighet med norrmännen när jag traskar omkring bland granar och fjäll och plockar blåbär. Fast kanske skulle jag känna samhörighet oavsett vilket land jag vistades i, även om jag inte har någon härstamning därifrån? I grund och botten är vi ju faktiskt människor av kött och blod, oavsett härstamning, nationalitet eller medborgarskap. Såhär på Sveriges nationaldag känner jag mig dock lite extra svensk, och vill därför passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!

Kommentarer