Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av den i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 667
  • 5 Kommentarer
  • Skriv ut

Hej på dej, Ers Majestät!

Hej på dej, Ers Majestät!

It is Mam, like in Ham, not Mom like in Farm” säger butlern i filmen The Queen när han instruerar den nye premiärministern, Tony Blair, inför hans första möte med Drottning Elizabeth II. Och sådan är etiketten i England. Om och när man skulle råka träffa på drottningen, säger man ”Your Majesty” en eller ett par gånger, därefter ”Mam”. Och så har vi ju det behändiga lilla pronomenet ”you” som undanröjer alla bekymmer i meningsbyggnaden.

Träffar man Prinsen av Wales, säger man på enahanda sätt: ”Your Royal Highness” en gång och sedan ”Sir”.

Kommer man så till Tyskland, landet som av en del elaka tungor sägs bestå av ”en samling titelsjuka fartdårar”, är det inte heller där några större problem med titulaturen. I Tyskland förutsätts man vara ni (Sie) med varandra, även med grannar och arbetskamrater, och skulle man ställas inför en kung eller drottning, tilltalar man dem ”Majestät” och niar sedan glatt på. Svårare är det med Prinsar och Prinsessor, där det ibland kan handla om ”Königliche Hoheit” (Ers Kungliga Höghet), ibland om ”Hoheit” (Ers Höghet) och åter ibland om ”Durchlaucht” (Ers Genomlysthet) eller ”Erlaucht” (Ers Upplysthet). Där gäller det att hålla tungan rätt i mun och Almanach de Gotha nära till hands…

Samma sak i Frankrike, där det gängse tilltalet är ”Vous” och där kungligheter adresseras ”Majesté” och ”Altesse Royale”.

Gemensamt för dessa språk och några till är att man skiljer på tilltal och pronomen. Tilltalet skall vara respektfullt medan pronomen följer gängse umgängesregler i landet i fråga. Så icke i de nordiska länderna, enkannerligen i Sverige, där vi av en rad egendomliga skäl har hamnat i en tradition där vi INTE får använda ordklassen pronomen i umgänget med kungligheter.

Pronomen är en fundamental del av varje språk, givetvis även det svenska, och att försöka prata utan att få säga vare sig NI eller DU innebär för den ovane ett närmast oöverstigligt hinder. I sin iver att omkonstruera meningarna så att man slipper använda dessa förargliga små ord vecklar man snart in sig i verbala återvändsgränder, alternativt blir stum som en fisk. Man kan säga att förbudet mot pronomen aktivt hämmar ett naturligt samtal mellan monarken och hans undersåtar, och mellan drottningen/kronprinsessan och alla de människor de dagligen möter runt om i vårt avlånga land.

Förr var de enda korrekta begreppen ”Eders Majestät” och ”Eders Kungliga Höghet” och dessa skulle då användas både som tilltal och som ersättning för pronomen. En undersåte förväntades säga ungefär så här:

Välkommen, Eders Majestät! Om det passar Eders Majestät kanske Eders Majestät skulle vilja prova Eders Majestäts nya amiralsuniform?

Låter det som en fars?

Ja, kanske, men det är inte mer än 40 år sedan statsminister Olof Palme högtidstalade på detta krystade sätt till Konung Gustav VI Adolf på dennes 90-årsdag:

All den kärlek och respekt som idag kommer Eders Majestät till del, har Eders Majestät vunnit tack vare Eders Majestäts egen varma personlighet.

Vår nuvarande monark, Konung Carl XVI Gustaf, har i viss mån moderniserat detta språkbruk, genom att medge att orden ”Kungen”  och ”Drottningen” får användas som ersättning eller omväxling till ”Ers Majestät”. Däremot är det fortfarande inte comme-il-faut att använda vare sig ni eller du.

Detta är en ytterst olycklig policy från hovets sida. Att använda ordet ”Kungen” under samtalets gång är fortfarande att våldföra sig på det svenska språket. Vi talar inte längre i 3:e person. Det sista ord som försvunnit ur denna genre är förmodligen ”Doktorn” som äldre människor fortfarande någon gång kan kläcka ur sig i stället för det normala ”du”. Sedan den spontana du-reformen på 1970-talet duar vi i praktiken alla människor i vårt land, inklusive statsministrar, ärkebiskopar och 100-åriga grevinnor. Allt annat är uteslutet. För att inte tala om ensidig titelbortläggning – en styggelse som svenska folket inte accepterat sedan statartiden.

Men hur är det då med ”ni”?

Skulle inte detta lilla ord kunna vara en behändig kompromiss i umgänget med den kungliga familjen? Njaee, egentligen inte.

”Ni” är en konstruktion, en sorts inlån från Tyskland, en gång i tiden ivrigt påhejat av Drottning Victoria, vår nuvarande kungs farfars mor. Det svenska ursprungsordet är faktiskt ”i” – som i kombination med ett verb, t.ex. ”haven i” har halkat över till att bli ”har ni” – där både i och ni således är plural och ingenting annat. Det händer idag att yngre människor, mestadels i restauranger och butiker, niar sina gäster och kunder i ett missriktat försök att verka respektfulla och ödmjuka. Förmodligen följer de då en policy påbjuden av en företagsledning, som varit för mycket i USA, där man på detta falska sätt ”kryper” inför sina kunder med en myckenhet ”Sir” och ”Mam”. Allt lika onaturligt som onödigt. Själv känner jag mig närmast kränkt de gånger jag blir niad av fjuniga unga män eller fjäskiga unga flickor i butikerna. ”Ser jag verkligen så gammal ut?”, tänker jag varje gång det händer.

Nej, låt ”ni” få förbli ett pronomen i plural och låt oss återgå till det enda riktigt svenska pronomenet för tilltal människor emellan; DU!

Men du kan väl inte mena att vi skall dua Kungen och Drottningen och Kronprinsessan?, säger ni kanske.

Jo, det menar jag faktiskt.

Låt oss avdramatisera umgänget och samtalet med den kungliga familjen, så till vida att vi återinför ”Ers Majestät” och ”Ers Kungliga Höghet” vid tilltal och vid lämpliga tillfällen under samtalets gång, men att vi i övrigt tillåts använda det utmärkta pronomen som heter DU! Först då blir samtalet naturligt och fritt och på korrekt svenska, och ingen behöver vara nervös för att man skall försäga sig (vilket man givetvis gör förr eller senare).

Ers Majestät!

Vad tycker du om detta förslag?

Vore inte en sådan reform en rimlig anpassning till ett Sverige ”i tiden”? 

Den kanske rent av vore ”på tiden”?

b2ap3_thumbnail_CXVIG_20140706-210204_1.JPG

 

Kommentarer

  • Carin Olofsson
    Carin Olofsson måndag, 07 juli 2014

    Apropå att bli "niad" på restaurang, så får ungdomarna tydligen inte lära sig skillnaden mellan plural-ni och singular-ni i skolan. Jag blev en gång niad på en restaurang, och när jag sedan fick in maten så sa killen "varsågoda". Eftersom jag var ensam vid bordet så var det nästan så att jag tittade mig runt för att se om han serverade något annat bord samtidigt med mig. Hade god lust att ge killen en lektion i grammatik, men som väluppfostrad svensk så teg jag naturligvis. :)

    Vid någon tillfälle har jag dock informerat vederbörande om att större delen av Sveriges befolkning (över 40 i alla fall) har levt med du-reformen större delen av sitt liv och att det för de flesta oss inte är en artighet utan mer en förolämpning att bli niad.

  • T.G. Bertilsson
    T.G. Bertilsson måndag, 07 juli 2014

    Av ovanstående krönika kan man bringas in i föreställningen:

    (1) att pronomenet "I", och det därav avledda "Ni" endast avser tilltalsord 2:a person pluralis. Grunden för denna min tolkning är utsagan "...har halkat över till att bli ”har ni” – där både i och ni således är plural och ingenting annat".

    (2) att pronomenet "Ni" huvudsakligen skulle vara en 1800-tals konstruktion. Grunden för denna min tolkning är utsagan "Ni” är en konstruktion, en sorts inlån från Tyskland, en gång i tiden ivrigt påhejat av Drottning Victoria, vår nuvarande kungs farfars mor."

    Om min tolkning av ovanstående utsagor är korrekt kan, efter studium av Svenska Akademins Ordbok (SAOB), konstateras att dessa utsagor icke har stöd i språkvetenskapen.

    Av SAOB framgår att "I" och därmed det från detta avledda pronomenet "Ni" även används såsom 2:a person singularis. Första belägget som SAOB anför är från 1541 . Själv har jag minnen från äldre personer, vilka levde ännu under 1960-talet, som använde ordet "I", förvisso i en dialektal kontext, nyttjade detta pronomen som 2:a person singularis.

    Vad så gäller "Ni" så anförs belägg på nyttjande, avseende 2:a person singularis, redan från 1600-talet.

    För egen del anser jag att användandet av "Ni", mellan personer som icke känner varandra eller som endast är flyktigt bekanta, är en god ordning, som visar på respekt. Således bör "Du" begränsas till vänner och närstående och får då i detta sammanhang ett större värde då det uttrycker vänskap.

  • T.G. Bertilsson
    T.G. Bertilsson måndag, 07 juli 2014

    En fråga, som det vore intressant att få krönikörens åsikt om, är den svenska översättningen av "The Prince of Wales" som nästan alltid, så även i krönikan ovan, översättes med "Prinsen av Wales".

    Min egen åsikt i denna fråga är att då den brittiske tronföljarens titel, "The Prince" of Wales", otvivelaktigt har sitt ursprung i det medeltida furstendömet (principality) Wales, som hade sin existens mellan 1216 och 1536, bör översättningen vara "Fursten av Wales". Problemet består i att engelskan använder ordet "prins" både för medlem av furstligt hus och furste i meningen innehavare av furstendöme. I svenskan och tyskan skiljer vi på prins (Prinz) och furste (Fürst).

  • Ted Rosvall
    Ted Rosvall måndag, 07 juli 2014

    Här är det tyskarna och vi som har "rätt". Både engelskan och franskan saknar en term för "furste" och givetvis då också för "storfurste". Man använder sig av "Prince" för både furste och och prins, vilket är förvirrande och oprecist. För storfurste OCH storhertig tillämpar man "Grand Duke", vilket således är fel i det första fallet. Tyvärr är begreppet "Grand Duke" så inkört att det knappast går att ändra på. Författarinnan Charlotte Zeepvat, expert på kungligheter, gör tappra försök med "Grand Prince" men detta tilltag väcker mer vrede än gillande.

    I min kvartalstidskrift ROYALTY DIGEST QUARTERLY har jag helt sonika och självsvåldigt infört det tyska ordet "Fürst" som ett låneord i den i övrigt engelskspråkiga texten för sådana prinsar som regerat eller till synes regerat ett rike. I Sverige har vi ju "Furste" vilket beskriver samma sak.

    "För egen del anser jag att användandet av "Ni", mellan personer som icke känner varandra eller som endast är flyktigt bekanta, är en god ordning, som visar på respekt. Således bör "Du" begränsas till vänner och närstående och får då i detta sammanhang ett större värde då det uttrycker vänskap."

    Sådana tongångar hördes ofta för 30-40 år sedan, t.o.m. från den i övrigt liberala journalisten och kåsören Barbro Alving (Bang) - men hörs nästan aldrig idag. I en intervju många år efter det att hon skrivit DU-reformen, erkände Bang att om det var något kåseri hon ångrade så var det just detta. F.ö är det rätt ointressant vad vi tycker eftersom det idag ändå är DU som gäller ...

  • T.G. Bertilsson
    T.G. Bertilsson måndag, 07 juli 2014

    Då tolkar jag detta såsom att krönikören ser "Fursten av Wales" som en mer precis, och därigenom eftersträvansvärd, översättning av "Prinsen av Wales".

  • logga in först för att lämna en kommentar