Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av den i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 1137
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

Fysiska arkiv

Släktforskningen har för länge sedan tagit klivet in i den digitala tidsåldern. Det mesta kan göras hemifrån, så länge du har en internetuppkoppling och ett abonnemang med tillgång till digitala bilder av kyrkoböckerna, domböckerna och bouppteckningarna. Om man bara släktforskar via internet missar man dock en stor del av charmen. Där ute på arkiven, de fysiska arkiven, finns stora mängder material och arkivhandlingar som ännu inte har fotograferats eller filmats - och som kanske aldrig kommer ta klivet in i den digitala gemenskapen.

Genom åren har jag bläddrat mig igenom otaliga domböcker, protokoll och brevsamlingar, där de mest minnesvärda fynden faktiskt inte har varit nya förfäder eller kungliga namnteckningar. De fynd som gjort störst intryck har istället varit de fysiska föremål, de små kvarlevor som dåtidens människor ovetande har lämnat efter sig. Det är när man gör sådana fynd som historiens vingslag blir extra kännbara, när man så tydligt påminns om att de personer man forskar om i de gamla arkiven faktiskt inte bara är namn och datum. De var människor som vandrade här på jorden före oss, de levde sina liv, och efterlämnade små spår i arkiven.

Den vanligast förekommande kvarlevan är utan tvekan sandkorn. Det känns lite konstigt när man slår upp en dombok på landsarkivet, och plötsligt får knät fullt av sand. Detta är dock inget märkligt, eftersom man förr i tiden använde sand för att suga upp överflödigt bläck. Ett annat fynd gjorde jag i en dombok från 1815, där det mellan bladen låg en pressad skalbagge med blått, skimrande skal. Kanske såg inte tingsskrivaren den lilla insekten, och slog ihop domboken i all hast. Ett av de mer oväntade fynden gjorde jag i en dombok från 1758. Instucken längst in mellan bladen låg en vacker, brunvit fjäderpenna. Man såg tydligt på samma sida hur någon hade "testat" fjäderpennans bläck i marginalen, och även råkat få lite bläck på fingret, för på samma sida fanns ett halvt fingeravtryck. Uppenbarligen fungerade inte fjäderpennan som den skulle, för den hade lagts mellan sidorna, och sedan uppenbarligen glömts bort. Kanske var jag den förste person som hade sett fjäderpennan på över 250 år?

b2ap3_thumbnail_Hrstr.jpg

Ett 260 år gammalt hårstrå?

Det senaste fyndet gjorde jag i ett protokoll från 1754. Längst in mellan bladen stack det fram ett tunt, brunt hårstrå. Jag tänkte först att det måste varit en släktforskare som tappat det i boken, så jag försökte vifta bort hårstråt. Det låg dock fortfarande kvar, och inte förrän jag försökte dra loss det upptäckte jag att det faktiskt var inbundet mellan volymens sidor! Kanske hade hårstråt funnits där redan när protokollen bands in, vilket bör ha skett kort efter år 1760, då protokollen avslutades? Frågan är vems hårstrå det var - biskopens? Domprostens? Bokbindarens? I mina ögon är det dessa små skatter som ger så mycket, men som man missar om man som släktforskare aldrig lämnar datorskärmens sken.

Taggad i: Arkiv

Kommentarer