Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av den i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 1402
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

Fara finns för "fel" far

När vi släktforskare använder kyrkböcker, brev, muntliga traditioner och andra källor i vårt sökande efter släkten måste vi alltid hålla i minnet att källorna kan innehålla felaktiga uppgifter om släktskap. Medvetet eller omedvetet har släktskap nedtecknats som inte överensstämmer med verkligheten. 

När vi börjar använda det nya verktyg som vi släktforskare fått tillgång till – DNA-analys – så är förhållandet annorlunda. DNA ljuger nämligen aldrig... DNA-resultat kan förstås ofta vara svårtolkade, men när resultatet är tydligt, så säger det sanningen om ett släktskap. 

b2ap3_thumbnail_Pappabild.pngDet brukar cirkulera uppgifter om att det är ganska många barn som har en annan fader än den officiella. Siffror på 1-2 och ibland upp till 5-10 procent brukar nämnas. När nu 1000-tals släktforskare DNA-testar sig, borde det innebära att en och annan får sig en överraskning. 

Och visst händer det! Under de tre senaste åren, när jag varit synnerligen engagerad i DNA-släktforskningens tillväxt i Sverige, har jag stött på tre fall.

Första fallet är en man som, efter att lyssnat på ett av mina föredrag, bestämde sig för att testa både sig och sin far med ett s k FamilyFinder-test, ett test som visar släktskap inom ca 5-10 generationer via alla grenar i personernas antavla. När resultaten kom tyckte han det såg konstigt ut och jag fick titta på det. ”Kan det se ut så här?” undrade han. Och nej, det kunde det inte… Testet visade att de visserligen var släkt men inte närmare än i bästa fall 6-männingar. För att vara riktigt, riktigt säker beställdes då även ett s k Y-DNA test (Y-DNA ärvs från far till son utan att blandas med moderns DNA). Men även detta visade med all tydlighet att det inte rörde sig om far och son.

Denna helt oväntade upptäckt blev förstås väldigt jobbig för familjen. Men släktforskare som han är, kunde han ändå se ett ljus i mörkret – han fick ju plötsligt en massa nya spännande anor att släktforska på!

Nästa fall är en kvinna som önskade få reda på sin fars Y-DNA. Då fadern inte längre finns i livet övertalade hon sin halvbror att testa sig, eftersom han ärvt sitt Y-DNA från deras gemensamme far. Hon beställde alltså ett Y-DNA test till halvbrodern och passade på att beställa ett FamilyFinder-test också. Man kan ju aldrig få för mycket DNA-resultat i sin släktforskning!

När resultatet kom visade FamilyFinder-testet helt oväntat att de inte ens var halvsyskon. De var överhuvudtaget inte släkt! Och DNA-jämförelser med andra släktingar visade att det var den före detta halvbrodern som uppenbarligen hade en annan fader…

Fall tre inträffade alldeles nyligen. En man hörde av sig och berättade om sitt testresultat. Han har testat sig själv och dessutom en manlig kusin på sin pappas sida. Båda har testat sitt Y-DNA, som de båda har ärvt från sin farfar. En farfar som ska ha varit gemensam. Deras Y-DNA visar tydligt att så inte är fallet, de är inte släkt! Minst en av dem har alltså en annan far eller farfar än han trott.

Nu visade det sig i detta fall att resultatet inte var en total överraskning. Mannen som hörde av sig berättade att han i hela sitt liv haft en känsla av att pappa inte var hans biologiske pappa och att DNA-resultatet bekräftade detta. Han började fråga runt bland personer i omgivningen och det kröp fram att det bland bekanta pratats om vilken annan man som kan ha varit inblandad. Nu har han letat upp en son till den mannen, fått honom att testa sig och väntar med spänning på att få en bekräftelse på att han är en halvbror.

Det har alltså dykt upp ett antal fall där den DNA-testade släktforskaren upptäckt att pappa inte är pappa. Men det tycks inte vara så många som man kunde förvänta sig. Med tanke på att 1000-tals i Sverige nu testat sig borde det vara fler, om de siffror som brukar nämnas skulle stämma. Men alla berättar förmodligen inte för omgivningen om sin upptäckt. 

När man ger sig in i DNA-släktforskningens spännande värld, ska man alltså vara väl medveten om att man kan råka ut för sådana här överraskningar. Å andra sidan är det sällan rätt att säga att någon har ”fel” far. Även om det uppdagas att biologin går en annan väg än man trott, så är ju pappa alltid pappa!

Familje- och släktband kan vara väl så starka även om det biologiska släktskapet visar sig inte finnas. Oavsett vad ett DNA-test visar är nog oftast den sociala familjen viktigare än den biologiska familjen. Hur som helst är det för den inbitne släktforskaren bara bonus om man får två pappor – då har man ju dubbelt så mycket att släktforska på :-)

Taggad i: dna

Kommentarer